Latest weblogs at NNM (20 entries)

Sunday 2014-10-19 18:53
Author: Ingmarie Nilsson
Det andra "knepet"
En av de ”bra” sakerna med det jag går igenom nu i och med skadan och operationen är att för varje dag som går så känns det bättre och bättre.
Inte som när jag opererade tån för en massa år sedan och hoppade omkring med klumpfot i över tre veckor i den smällkalla Falu-vintern. Då bara väntade jag på att få bort klump-förbandet.
Dessutom blev det ju sämre efteråt trots lidandet.
Denna gången är jag säker på att det kommer bli bra som sjuttsingen!

I princip varje dag börjar jag på samma sätt.
Går upp, tar på mig alla kläder, får hjälp med att knyta ena skon och sen går jag ut.
(När jag går ut dagtid har jag ingen skoknytarhjälp så då stoppar jag första bästa och ber om hjälp. Hittills har det funkat finfint. )
Totalt är jag ute och går minst ett par tre timmar varje dag nu.
Och jag har bättrat på farten så det går faktiskt lite snabbare än snigellångsamt.

Någonstans på vägen stannar jag för att yoga och meditera en stund.
Det går alldeles utmärkt trots att det är mitten av oktober.
Har hittat en riktig favvohörna i skogen. Vindstilla, tyst och helt ostört. :-)


Minns du att jag berättade om mina rutiner och ett av mina knep för att s.a.s ”härda ut” för några dagar sedan?
Jag lovade då att berätta om ett av mina andra knep.
Så håll till godo.

Det jag även gör varje dag som jag tycker hjälper mig är en mantrasång jag fick från bästa Jona.
Man betyder sinne och Tra betyder befria, så enkelt förklarat så betyder alltså mantra något som befriar sinnet.
Mantra stillar helt enkelt sinnet och låter det arbeta med en enda sak i stället för det vanliga virrvarret av tankar som jämt och ständigt far runt i skallen.
I alla fall är det så för mig.
Den djupare meningen är att förstå, eller att förenas, med filosofin som ligger bakom själva mantrat.

Det mantra jag använder kallas "Protection Mantra" och lyder så här:
Aad Guray nameh
Jugaad Guray nameh
Sat Gurey nameh
Siri Guru Dayvay nameh.

Fritt översatt betyder det:
I bow to (or call on) the primal wisdom 
I bow to (or call to) the wisdom through the ages
I bow to (or call to) the true wisdom
I bow to ( or call to) the great transparent wisdom within.

Vill du prova sjunga den, eller bara lyssna och kanske läsa mer, kan du kika in på denna sidan.

Sat nam.
[Comments (1)]
Saturday 2014-10-18 18:01
Author: Ingmarie Nilsson
Man tager vad man haver
Det är inte helt enkelt men det går att bli ganska trött utan att röra benen många meter.

Intervaller med handcykel är en grej.
Nej, det är inte jordens roligaste träningsform men man kan faktiskt få upp pulsen ganska rejält även fastän man är en överkroppsklenis som jag.
Och med bra musik i lurarna är det absolut helt ok!


 
Stakmaskinen är en annan.
Riktigt bra blir det dock inte i och med att jag inte kan/får böja från höften.


Sen finns ju ”ren” styrketräning som verkligen är en utmaning.
Särskilt när det gäller att hitta bra coreövningar.
Här gäller det att tänka utanför boxen och använda fantasin.

Men jag har fått proffshjälp och då blev det genast mycket enklare att bli trött.:-)

  
Så utan att ha flyttat på benen så mycket lyckades jag ändå ”cykla” och ”staka” mig fram ganska många mil i dag. :-)
Men visst längtar jag tills jag kan träna fullt ut!
Typ tokmycket!
Samtidigt är detta jag tränar nu miljarder gånger bättre än inget alls.
För man anpassar sig fort.
Jag är liksom glad och tacksam för det lilla just nu.

Och ett pass som detta gör att jag åtminstone är värd en dusch.;-)

Kram från hon som snart kommer Karl-Alfred armar.
[Comments (2)]
Friday 2014-10-17 18:42
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda
Jag försöker inte längre att vara "rätt". Jag väljer att vara lycklig.
/ Ric Elias


[Comments]
Thursday 2014-10-16 18:45
Author: Ingmarie Nilsson
Fyra godingar!
Det kan hända mycket skoj på en alldeles vanlig torsdag i oktober minsann.
Trots en del regn.
För kolla här:

Nummer 1:

Två kartonger med det godaste och bästa kokosvattnet som går att finna.
En med choklad och en naturell.
Perfekta storlekar på förpackningen och allt är förstås ekologiskt.
Tack Ecos.
Ni vet då hur man både piggar upp och ser till att hålla vätskebalansen, näringsstatusen och energin i kroppen på topp!
Sa jag att de är goda så när man nästan dör god-döden direkt?


Nummer 2:

November-numret av Runner´s World.
Kolla in sid. 64-67 där du kan läsa min artikel om supergrabbarna Christofer och Olle som vågade ta steget för att leva sina drömmar.
På sid.68-69 kan du sen även läsa min artikel om ett av de coolaste äventyren ever.
Matterhorn Ultraks.
Ja sen finns det ju förstås en massa annat bra och skoj att läsa också.
Enjoy!

 

Nummer 3:

Ännu ett ganska bra pass på bästa gymet.
Jag har kommit på fler och fler övningar jag faktiskt kan göra trots stora rörelsebegränsningar.
Bra med fantasi. Och att jag är frågvis. :-)
För frågar man snällt så delar de allra flesta med sig av sina kunskaper och tipsar om det de kan. :-)


Nummer 4:

Sist, men inte minst, (en stående) fikastund med allra bästa Karin:
Min käraste vän (som även råkar vara en av mina adepter) som persade rejält (igen) på Chicago Marathon i helgen.
Jag fick en underbar present så nu vet jag exakt vilken tröja jag ska ha på mig när jag börjar kuta igen. :-)


Ingen dålig torsdag med andra ord!

Kram på er & tack för i dag!.
[Comments (7)]
Wednesday 2014-10-15 16:40
Author: Ingmarie Nilsson
Nojjig och feg
Det är både en för- och nackdel att vara sjukvårdsutbildad.
Fördel för att jag har kunskap om kroppen och hur den funkar/inte funkar.
Nackdel för att jag vet vad som kan hända om inte allt funkar som det ska.
Ibland kan jag önska att jag inget visste om hur illa det kan bli men jag är och förblir för evigt miljöskadad av allt jag sett och upplevt genom åren...

Så igår kväll när operationssåret plötsligt började blöda så mycket att det nästa blödde igenom förbandet, plus att hela hamstring började göra rejält ont, så målade jag genast fan på väggen.
Inte blev det bättre av att distriktssköterskan ojade sig något alldeles förskräckligt när jag var där i morse.

Man ska helst inte röra förbandet, åtminstone inte de 3 första dagarna efter op. p.g.a högre infektionsrisk, men nu var det både geggigt, illaluktande och höll på att lossna så det var liksom inget att be för.
Dessutom har det ju gått nästan 8 dagar sen op.

Det var gammalt blod som runnit ut och det luktar aldrig hallon. Dessutom hade det gjort att steristripen (”sårplåster”) lossnat så distriktssköterskan fick sätta nya.
Fortfarande är där en stor glipa men det såg absolut inte infekterat ut.

Men jag vill känna mig lugn och inte tro en massa.
I min värld blir det liksom inte "bara" detta utan variga, infekterade, djupa sår som kräver både tut-tut bil och respirator.
(Jag sa ju att jag är miljöskadad...)
Eftersom jag aldrig varit med om detta innan så vill jag veta om det är ”normalt” så jag ringde helt enkelt läkaren.
Bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite är min filosofi.

Sven Jönhagen, ”min” läkare, är en guldklimp.
Så otroligt trevlig, snäll och omtänksam att jag nästan började lipa av lycka.
Han lugnade mig och tyckte det var jättebra att jag ringde. (Tydligen brukar de flesta ringa redan efter 2 dagar så jag var en ovanligt ”lugn” patient…)
Allt är normalt och det är även jättebra att jag går mycket. Och tränar lite på gymet.
Dock behöver jag ”våga” ta en smula större steg och se till att ha jämn belastning på båda benen hela tiden.
Och jag får gärna gå både baklänges och åt sidan. Helt enkelt för att aktivera så många muskler som möjligt.
Så nu har jag övergett ”myr-/jättesnävkjol-stegen” och övar på ”barn-/intesåsnävkjol-stegen”. :-)
Bl.a dansade jag bort till den smått berömda Japanska trädgården här i Bagis.
Just nu är den inte så sprakande vacker kanske men cool är den alltid!

  

Man ska förvisso inte ropa hej för tidigt men jag säger i alla fall ett litet försiktigt tjolahopp!
[Comments (5)]
Tuesday 2014-10-14 18:41
Author: Ingmarie Nilsson
Halvtid
Det finns nästan alltid något att fira om man tänker efter.
Bara en sån grej som att få öppna ögonen och kunna ta sig ur sängen varje morgon är ju faktiskt två.

I dag är det halvtid innan åtminstone ena kryckan slängs och jag får börja på den "riktiga" rehabträningen.
Det är verkligen värt att fira tycker jag.
Överkroppen är det ju faktiskt inget fel på så jag festade till det hela genom att besöka gymet och banne mig lyckades jag nog pressa fram åtminstone 3 svettdroppar!
Risken är förstås att jag kommer få en rygg bred som en ladugårdsdörr innan jag rehabat färdigt...
Men lite äventyrligt måste man ju leva även som en myrstegs-kryckgångare.

Det är inte helt lätt att hitta på saker att göra när man inte får böja sig framåt det minsta lilla men jag hittade några bra grejer i alla fall.

”Dra i rep-maskinen” var en riktigt bra grej!
”Dra i rep-maskinen” var en riktigt bra grej!
  
”Handcykeln” också.
”Handcykeln” också.
 
Vikter är i princip heller aldrig fel. :-)
Vikter är i princip heller aldrig fel. :-)

Det var absolut inget ”avancerat” pass och helt ärligt var det mest en social grej.
Dels kom jag ju bort från de vanliga stråken en stund och dels fick jag träffa vännen Ulrika vilket även innebar en stunds härligt babbel.
Och sånt är nog så viktigt för god läkning tror jag. :-)
[Comments (2)]
Monday 2014-10-13 18:45
Author: Ingmarie Nilsson
Rutiner
Även om man inte kan göra som man brukar och vill så tror jag det är jätteviktigt att hålla fast vid någon slags rutiner.
Det finns flera berättelser från t.ex fängelsefångar där de beskriver att det som höll dem från att inte helt gå under var just de rutiner de skapade.
Ett ”sent” exempel är Martin Shibbye.
Fastän han levde på ett minimalt område och hade minimal frihet så skapade han (tränings)rutiner som gjorde att dagarna fick någon slags struktur.
Och det i sin tur hjälpte honom att härda ut, att ta en dag i taget och hålla någon slags livsrytm.

Nu är jag ju tack och lov långt ifrån hans hemska upplevelser men min vardag är inte alls som den brukar.
Jag är fortsatt beroende av hjälp. Kan t.ex inte ens knyta skorna själv,
Men över lag så går det framåt. :-)

En av mina rutiner är att jag varje morgon, precis som jag brukar, börjar med yoga och meditation men eftersom jag har inskränkt rörlighet så får jag göra det jag kan helt enkelt.
I dag lyxade jag till det hela och körde ute.

 
 

 
Meditationen jag gör varje dag nu är en mot rädsla.
Inte för att jag är livrädd för något men jag tror att vi alla går omkring och är rädda för både det ena och det andra (helt i onödan) och jag tänkte helt enkelt testa och se vad som händer om jag gör den en längre tid.

En av de coola grejerna med just meditation som jag upplever är att även om jag inte direkt märker att det händer något så märker jag att det har hänt något efter ett tag.
Ibland händer det faktiskt även grejer direkt men jag tror det är bra att tänka att det inte är någon ”quick fix” utan något man ska öva på helst varje dag.
D.v.s precis som med all annan träning om man vill den ska ge effekt och resultat.
Och ju mer man övar ju mer enkelt och naturligt blir det.


Så ett av mina ”knep” för att härda ut det här är just att behålla denna rutin även om den inte alls är som den brukar.
Mitt andra knep har jag fått från bästa Jona och det ska jag berätta om sen.

Kram & Namaste.
[Comments (2)]
Sunday 2014-10-12 18:40
Author: Ingmarie Nilsson
Läskiga saker
Man kan kanske luras och tro att jag är en tuffing för det mesta som inte oroar mig särskilt mycket men jag kan avslöja att det är jag inte.
I alla fall inte när jag opererades för bara 5 dagar sedan och går lite småvinglig med kryckor.

På platten och här hemma går det hyfsat men det är liksom inte lönt att säga att jag ska skynda mig.
Det finns nämligen bara två farter.
Stilla och superlångsamt. :-)

I dag vågade jag mig i alla fall ända in till Medis.
Ja alltså jag gick inte dit utan tog tuben men jag gick till tuben och jag gick runt på bibblan där, från Medis till Skanstull och sen från Kärrtorp och hem. Säkert flera kilometer!


Sambon följde mig till Medis men sen klarade jag mig på egen hand ända hem och det är jag väldans både stolt och glad över.
Men det var också då jag verkligen upptäckte hur läskiga en del saker är.

Att gå över ”vanliga” övergångsställen är inga problem. Bilisterna stannar fint långt från de vita linjerna vilket i sig är ett intressant fenomen.
Men de ställen där det är röd och grön gubbe är luriga för en del slår om rasande fort och jag är knappt halvvägs över innan bilisterna får köra.

 
Bara att hoppas de kollar mer på övergångsstället än på trafikljusen annars riskerar jag att bli både mosad och platt…

En annan grej är rulltrappan. I vanliga fall tycker jag de går så långsamt så långsamt men nu plötsligt går de ruskigt fort!
Prova själv med bara ett fungerande ben och ett par kryckor i nävarna.
Det krävs banne mig stort mod för att ställa sig på den!

  
En tredje grej är tuben. Det gäller att ha ställt sig till rätta innan de kör iväg för annars är man körd om man inte håller i sig.


Ja det är sånt här man lär sig när man plötsligt är en feg liten klenis och beger sig ut i stora (08:a)världen.
Men man kan förstås även kalla det för värdelöst vetande…

Tjingeling!
[Comments (9)]
Saturday 2014-10-11 17:57
Author: Ingmarie Nilsson
Slowland
För en sådan som mig, som nästan alltid har en massa på gång och älskar att fixa, planera och hitta på saker, är det här en oerhört tålamodsprövande tid.
Allt jag gör går extremt långsamt helt enkelt för att jag inte varken kan eller får göra snabba rörelser.
Dessutom är jag ju som sagt var oerhört sovtrött och måste ha nära till soffan när sovklockan ringer. ;-)

Och även om jag är en smula bångstyrig så är jag inte helt korkad. Jag begriper att om jag vill det här ska läka bra så måste jag också hålla mig i skinnet.
Kroppen säger ifrån hela tiden och jag både lyssnar och lyder den.

Så istället för att bli frustrerad och ännu mer otålig så har jag valt att se detta som ett tillfälle att öva.
På att gå långsamt, andas långsamt, tänka långsamt och verkligen känna efter hur det står till där innerst inne i min själ.
Jag tror att när vi lever våra vardagsliv så finns det inte alltid tid till det.
Eller kanske vi väljer att inte ta oss den tiden?
Vi hastar oftast snabbt vidare så fort tankarna och känslorna blir lite för jobbiga och kanske tänker att det där ska vi fundera på ”sen”.
Men ”sen” är ju faktiskt nu.

Jag säger inte att det är enkelt för när jag går så där snigellångsamt, och hinner både studera lövens skiftningar och känna varje steg mot marken, så kommer även tankar och känslor jag lagt undan till ”sen” fram och de är inte alltid precis som jag vill och önskar att de ska vara.
Eller kanske snarare inte som jag trodde de skulle vara.

Men jag tror verkligen det här är nyttigt och bra för mig.
Och troligtvis för de flesta andra människoknytt också för den delen..
Att sätta på pausknappen och rannsaka både sig själv och sitt liv så man inte en dag vaknar upp och inser att man levt ett helt annat liv än det man innerst inne velat.
Första steget är nog att bli medveten om vad man egentligen vill och om man sen verkligen vill, och vågar, göra en förändring av sitt liv är det nästa steg
Att pausa kan ju faktiskt också innebära att man känner att man är på helt rätt väg och då är det ju också bra.

Så nu när jag befinner mig i det här pauslandet är jag otroligt tacksam att det är så fint ute som det är just nu.
Lilla Bagis må ligga i 08.a land men det bjuder på massor av stillsam natur som är perfekt för att öva mindfullness-gång, meditera och sakta ner tankeverksamheten i.

  
 
 
Dagens tips från mig är helt enkelt att du ska unna dig en dag i pauslandet med jämna mellanrum för att hinna med dina egna tankar och känslor.
Inget att spara till enbart semestern alltså. ;-)
Kanske kommer du på något nytt om dig själv, kanske inte, men oavsett så tror jag det kommer att göra dig gott. :-)
Eller vad tror du?
[Comments]
Friday 2014-10-10 18:25
Author: Ingmarie Nilsson
Utflyktsprojekt
Jag tror inte jag sovit så här mycket sen jag var en liten, liten knodd.
10-11 timmar varje natt och när jag varit vaken 3-4 timmar på dagen måste jag sova minst 90 min. igen.
Men jag antar att jag behöver det, att det är bra för kroppen och att det gör att den läker snabbare.

När jag väl är vaken är jag i alla fall pigg som attan tills sovklockan ringer igen.
Då kan i princip inget hålla mig vaken.

Så med enkel matematik kan man räkna ut att jag inte är vaken särskilt många timmar varje dygn så då gäller det att utnyttja dem extra väl.

Bara någon kilometer, eller kanske nästan två, från vår lya ligger Ekobutiken.
Precis som det låter så är precis allt de säljer ekologiskt.
Från gurka, kött och bovetemjöl till tvättmedel, djurmat och godis.
Inne i butiken finns även ett litet café och ofta har de någon slags smakprovning.
I dag var det "grottost". D.v.s eko-ost som lagrats i en grotta. :-)

Faktum är att där finns det mesta man kan behöva och jag älskar att gå omkring och kolla på allt.
Och köpa.
De håller hyfsat bra priser och har man inte möjlighet att åka dit själv (dock väldigt enkelt att ta sig dit kommunalt) så ordnar de hemkörning.
Snälla sambon hängde med mig och vi tog bussen dit för att inte hela hans lunchrast skulle försvinna på att bara ta sig one way.
(Med mina myrsteg går det nämligen långsammare än för rullatorförarna just nu…)
Och när jag nu hade bärhjälp så passade jag förstås på.
Två stora påsar med smarrigheter blev det till slut.
Minns nästan inte allt men bl.a mjölksyrade grönsaker, te, kattmat, flingor, grönsaker, vegokorvar, ägg och den där enormt goda Rawfood-glassen.


  
Sen gick jag minsann hela vägen hem. Det tog sin lilla tid men jag har ju liksom ingen brådska.
Eller rättare sagt jag kan inte ha bråttom för det går inte fortare med kryck-myrsteg.
Och det gör egentligen inget för det är så vackert nu med alla färger att man nästan dör vackerhets-döden. :-)


 
Innan jag blev opererad så hade jag en plan för hur jag ska ”härda ut” denna tiden och ett är att ha små projekt varje dag.
Tror det är bra att känna att man liksom ”gör” något vettigt varje dag istället för att dagarna bara går och s.a.s försvinner.

Ekobutiken var ett sådant litet projekt.
Ett annat har varit att rensa garderoberna och skafferiet samt att baka bröd. (Avklarat!)
Ännu ett, det enklaste av dem alla, är att vara ute minst en gång per dag.


Jag har även andra små knep för att den här rehab-resan ska gå så smidigt som möjligt.
Innerst inne tror jag nämligen att allt det här händer av någon speciell anledning och i slutändan så är jag övertygad om att detta är enbart av godo.
Men innan jag berättar mer så måste jag först vila lite igen.

Kram från trötter.


[Comments (2)]
Thursday 2014-10-09 17:45
Author: Ingmarie Nilsson
Mina hjälpredor
Kanske är det först när det som brukar vara en självklarhet inte längre är en självklarhet som man inser hur otroligt sårbar man är och hur enkelt det är att ta saker och ting för givet.

Jag har ju turen att ha en sambo som ställer upp i ur och skur men tänk alla de som inte har någon i sin närhet att be om hjälp.
Eller som inte har någon som ens bryr sig!
Så oerhört sorgligt och skrämmande.

Jag är överväldigad av alla de fina, peppande och roliga mail, sms, telefonsamtal, brev och facebook-kommentarer som jag hittills har fått.
Snudd på ofattbart faktiskt!
Aldrig hade jag väl kunnat tro att det fanns så många som tänker på lilla mig.
Så från djupet av mitt hjärta:
Tack!

Men hur det nu än är så vill jag ju klara mig själv så mycket det bara går och är möjligt.
Det kan låta banalt som sjuttsingen men i dag har jag klarat av att ta på mig alla kläder helt själv och är jätteglad för det!
(Dock klarar jag inte skorna ännu.)

Det hade aldrig funkat utan de smarta små hjälpmedel jag fick med mig hem från sjukan.
Tur det finns människor som tänkt till så vi klenisar inte blir helt beroende av andra.

Förutom kryckorna så är den ena grejen en strump-pådragare.
Man sätter strumpan på plastgrunkan, trär i foten och sen drar man plastgrunkan uppåt med hjälp av ett snöre medan socken sitter kvar.

  
Den andra är griptången.
Förutom att plocka upp grejer med den kan jag även dra upp brallorna och hålla saker på plats.

 
Den tredje grejen är sittdynan.
Jag får ännu inte sitta på själva op-såret men dynan gör att jag kommer upp en bit och när jag väl får sitta ”på riktigt” kommer det vara mjukare för rumpan.
Men det är inte särskilt bekvämt att sitta på bara ena skinkan så det blir inga långa (ät)sittningar.


 
Den fjärde grejen är förvisso inget ”hjälpmedel” i vanlig bemärkelse men för mitt sinne är dessa vackra rosor fantastiska!
Vem blir liksom inte glad av blommor?


Och vet du! Jag (och kryckorna) har varit ute på ”långpass".
I går gick jag ca. 200 m.
I dag säkert 600 m.
D.v.s 300% ökning!
Det du!
Fortsätter jag i denna takten är jag snart redo för en mara.
Men jag måste nog öva upp farten en smula.
Det tog mig nämligen 45 minuter att gå den där rundan.
Får skylla på att jag stannade och gjorde tåhävningar emellanåt. ;-)

  
[Comments]
Wednesday 2014-10-08 18:52
Author: Ingmarie Nilsson
Ihopsydd tröttmössa
Tänk så liten och ynklig man kan bli från ena stunden till den andra.
Oavsett vad det här bär med sig så har jag redan blivit många erfarenheter rikare.
Både bra och dåliga.

Det räcker att få på sig sjukhuskläderna så känner man sig lite småsjuk.
Och fastän jag vet hur sjukvården fungerar, och jag begriper vad de pratar om så, kände jag mig liksom ”liten” när jag låg där i den plastiga sängen iklädd operations-kläderna.


Rätt ben.
Rätt ben.

Minst åtta gånger stack de mig innan de fick in två fria venvägar.
Just nu ser jag ut som en knarkare på armarna…

 

Det blev en ganska lång väntan innan jag fick rulla ner på op och väl där var det bara att lägga sig på mage och bli ompysslad.
För det kan jag då säga, personalen har varit fantastisk!
Jag blev lovad en härlig dröm-cocktail och det fick jag.
Vips så vaknade jag i ”min” säng igen på uppvaket och jag kommer inte ihåg ett smack.
Två timmar som är helt bortraderade ur mitt minne.
Lite läskigt men samtidigt väldigt skönt för jag tror inte jag vill veta vad de gjorde.

Det är då rediga grejer man får mot smärtan. Det värsta är att jag tyckte det var ganska skönt att få domna bort och sova, sova, sova.
Kanske det bor en potentiell knarkare i mig..? :-O

Operationen gick finfint och den behövdes.
I korta drag så har Jönhagen (kirurgen) tagit bort bl.a en inflammerad bursa (slemsäck) och gjort plats för min stackars inklämda ischiasnerv.
Sen tog han bort gammal ärrvävnad och satte fast den avlossade senan med en hake i sittbenet.

Litet och fint förband!
Litet och fint förband!

 
Piller-mixen jag får nu är inte nådig den heller.
Jösses vad jag har sovit!
Och sover.
Bara att skriva detta inlägget har krävt fem vilopauser.
Snacka om att jag blivit klen...
Huvudet är inte helt på skaft så tycker du jag svammlar så är det just vad jag gör.

Pillrena gör även att jag har varken aptit eller törst vilket ju inte är så himla lyckat.
Landstingsmaten blir man ju inte direkt hungrigare av heller.
Undra just hur de tänker som gör den?
Näringsfattig och så tråkig att man inte tror det är sant!
Den t.o.m luktar äckligt.


Men jag har en väldans tur som bor i hop med världens bästa sambo!
Han kom med vacker, god och näringsrik mat till mig i går kväll.
Och den bästa drycken. :-)


  
Tur är det också att jag gillar att sova på mage för det är det enda möjliga just nu även om det som sagt var känns som om jag skulle kunna sova stående.

Och tänk vad lite man kan bli glad över när det vanliga livet inte är en självklarhet längre.
Jag var överlycklig över att kunna, med gåbordets hjälp, både gå på toa och duscha i morse!


Fick pusta ut en stund för att sen testa kryckorna och det funkade finfint.
Får gå med små små myrsteg och om jag var en långsam walker innan så är det ändå ingenting mot nu.


Bästa är att jag fått åka hem!
Liggandes. :-)
Sitta är nämligen en anings knepigt ett tag framöver.

 
Över lag har det varit en ganska behaglig upplevelse men jag vill inte dit igen.
Inte ens för den fina fönster-vyns skull…


Nu börjar vägen tillbaks till ”mitt” liv men först får det blir några dagars verklig vila.

Tack alla ni som på ett eller annat vis peppar, bryr sig och stöttar mig!
Det värmer djupt in i mitt hjärta.
KRAM
[Comments (7)]
Tuesday 2014-10-07 12:12
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda
När du inte kan ändra vindens riktning – justera dina segel.

/H. Jackson Brown, Jr.

[Comments (2)]
Monday 2014-10-06 19:47
Author: Ingmarie Nilsson
Bestämt och redo
Det är banne mig inte ett dugg lätt att "avträna" sig.
Hur, och vad, gör folk som inte tränar?

Jag har misslyckats ganska rejält om jag ska vara ärlig...
"Problemet" med alternativträning, för mig alltså därför att löpning egentligen den enda "riktiga" träningen, är att jag måste göra så mycket för att bli nöjd.
Visst är jag trött efter 100 min. på crosstrainern, 90 min. fulltös-spinning eller svettig styrka men kroppen verkar glömma det på nolltid.
När jag står i duschen efteråt funderar jag liksom redan på vad jag mer kan göra.
Något som i princip aldrig händer efter ett hårt löppass...

Och kanske har jag misslyckats helt enkelt för att jag nog innerst inne inte varit säker på om jag skulle välja operation eller rehab.

Jag har funderat och funderat.
Ältat och malt.
Vägt för- och nackdelar mot varandra.
Diskuterat och rådfrågat med sjukgymnasten, läkaren, vänner och bekanta.
Jag har mediterat och sjungit mantran för att kunna fatta ett beslut från magen och hjärtat och nu har jag bestämt mig.
Det blir operation i morgon.
Om det sen är rätt eller fel får tiden utvisa men jag har i alla fall gjort allt för att få veta så mycket som det går om båda alternativen.
Och ingen kan då säga att jag har tagit ett förhastat beslut.

Så nu har jag påbörjat rengöringen av mig själv.
Det är verkligen ingen spa-känsla med det här och jag längtar redan efter en ”vanlig” dusch.


I morgon hoppas jag bli lagad och sen ska jag bli världssnabbast och bäst på att rehaba.

MR svaret för den som är nyfiken. Klicka på bilden så kan du läsa. :-)
MR svaret för den som är nyfiken. Klicka på bilden så kan du läsa. :-)
 
Så sänd mig gärna en styrketanke under morgondagen.
Kram.
[Comments (9)]
Sunday 2014-10-05 15:25
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda
Ta ett steg, så visar sig nästa.
/Steve Armstrong

[Comments (2)]
Saturday 2014-10-04 18:10
Author: Ingmarie Nilsson
Skåneland
Om tiden går så här fort de nästkommande veckorna som de sista dagarna gjort så blir det en baggis att genomlida perioden efter operationen.
Dessvärre är det väl mest ett önsketänkande men jag har en plan för hur jag ska greja det.

En plan jag ”kom på” tack vare världens bästa Thomas som jag fick träffa även i dag.
Länge!
(Fast i ärlighetens namn så hade jag kunnat hänga bra mycket längre tillsammans med honom och jag har en plan även där. Planer är bra grejer även om de inte alltid blir som man tänkt sig.)
Hela eftermiddagen hängde vi på fina Fredholms på Naturum.
Riktigt fint och bra ställe som varmt rekommenderas!
Solen kan jag inte garantera men utsikten är fantastisco.
Maten också.
Sällskapet oslagbart! (Kan dock inte heller garanteras.)
Mycket mat hann att ätas, många koppar kaffe hann att drickas och många små såväl som stora livsfrågor och funderingar hann att diskuteras.
För så är det alltid när vi ses.
Även om det ibland har gått ett år mellan dejterna så är det som i går.
Vi fortsätter bara prata där vi slutade.



Tillbringade även några timmar på Friskvårdshuset,
Riktigt najs ställe och utsikten från crosstrainern kan då ingen klaga på!


Trodde ett tag att blickarna jag fick på löparkjolen var för att den var så tjusig men sen förstod jag…
Det är nämligen inget fel på min svettproduktion heller.
Såg misstänkt likt ut som om jag kissat på mig...:-O

 
Det har varit ljuva dagar i Skåneland och jag tror det var precis vad jag behövde innan operationen på tisdag.
Tankarna har skingrats en stund och jag har fått både nytt hopp och ny energi.

Vad meningen är med allt detta vet jag inte men jag vet att jag en dag, precis som allra bästa Anneli sa, kommer jag att se tillbaks på denna tid och tänka att ”aha, det var därför”.

Och planen för att härda ut?
Tja, den lär du få veta mer om allt eftersom.

Hej då Skåneland. Tack för denna gången! Och hej hej 08:a land!



[Comments (3)]
Friday 2014-10-03 21:07
Author: Ingmarie Nilsson
Efter gråfärg kommer SOLfärg!
Otroligt hur fort allt kan vända.
Från blygrå till solskensgult på mindre än ett ögonblick.
Och allt tack vare en god natts sömn och fantastiska människomöten under en dag.

Jag vet nästan inte var jag ska börja för dagen har varit en hisnande resa mellan olika människors världar och liv men var och en har berört i djupet på mitt hjärta för evigt.

Det hela började tidigt i morse.
Traskade genom ett magiskt Kristianstad bort till Friskvårdshuset där Petra väntade på mig.


 
Det är lika coolt varje gång det händer!
För fastän jag bara träffat henne som hastigast några gånger innan så var det som om jag känt henne i hela mitt liv.
What a girl!
Stentuff på utsidan och bomullsmjuk på insidan.
Sanna mina ord, den bruden kommer nå långt oavsett vad hon bestämmer sig för att satsa på.
Har man klarat av det hon har så är liksom inget längre omöjligt.


Men hur trevligt det än var så kallade plikten.
(En "plikt" jag f.ö. älskar!)
Jag mötte upp bästa fotograf Luca som stod redo att fota Björn.
En man vars livshistoria man nästan inte tror är sann, men som är det, och som du kommer få ta del av i den där braiga löpartidningen så småningom.
Jag blev så tagen att jag helt glömde bort att fota…

Lika tagen blev jag även lite senare i Åhus men på ett helt annat vis.
Att träffa den största av de största är nämligen lika fascinerande och inspirerande varje gång.

Kjell-Erik Ståhl är inte ”bara” The King of Running.
Han är även en enastående historieberättare och en rackare på att få löparlusten att blomstra.
Att sen Åhus är enastående vackert gjorde ju inte det hela sämre.
Här kom jag i alla fall ihåg att fota men kameran fick frispel så tyvärr kommer inte några bilder från hans enastående samlingar av pokaler, skor och t-shirts.
Men om du håller utkik efter den där braiga tidningen så kommer du också att få se för Lucas kamera funkade. :-)


Åhusbryggan är finansierad av folket. Och Ståhl är en av dem.
Åhusbryggan är finansierad av folket. Och Ståhl är en av dem.

  
Sent på eftermiddagen tog jag bussen tillbaks till Kristianstad.
Luca åkte tillbaks till 08a land men jag har ännu en dag kvar i denna fina del av vårt land.
Gick tillbaks till Friskvårdshuset och fick gå in på samma biljett en gång till.
Snacka om gästfrihet och service!
Lugnt och fint i bassängen och jag simmade fram & tillbaks, fram & tillbaks tills jag kände mig nöjd. (Och var för kissnödig att fortsätta) .


Tänkte att dagen skulle vara lite slut där och jag var verkligen mer än nöjd och glad på alla sätt och vis med det.
Men så får jag ett litet meddelande från världens bästa Thomas som undrade var jag var och vips satt vi på ett litet café och babblade.

 
Om det är någon jag vet jag alltid blir glad av att träffa så är det han.
Alltid
Och 100% av alla gånger så ger han mig nya infallsvinklar på saker och ting, nya idéer och framförallt en jädrans massa pepp.

Vilken dag gott folk!
Så totalt tvärtemot gårdagens dysterhet.
I kväll kommer jag somna med ett stort leende på läpparna och ett hjärta som är överfyllt av glädje, värme och lugn.

Kram från en väldans glad Ingmarie.
[Comments (4)]
Thursday 2014-10-02 16:14
Author: Ingmarie Nilsson
Gråfärg
Är iväg på en liten mini-jobbresa till Kristianstad.

Tåget tuffar på och jag har lyckats hamna i en überlugn kupé.
Det lönar sig att fråga om alternativ när där man hamnar först är packat som i en sardinburk och man hamnar jämte någon som festat typ hela natten, en unge som är åksjuk och en mamma som snörvlar….
Här där jag sitter nu är jag nästan helt ensam och det paasar perfekt en dag som denna. :-)


För det är väl det enda som flyter på just nu.
Jag är inte mycket för att gnälla men nu är livet allt lite väl segt och grått.

Min benhistoria är fortfarande pågående och jag har hamnat i kläm.
Operation är bestämt till tisdag men åsikterna om vad som ska göras/inte göras i denna soppa är inte helt klar enl. en av dem.
Jag orkar inte ens dra hela storyn en gång till just nu men på något vis känns det som om åtminstone personen som inte tycker som de andra har bollat över ansvaret på mig.
Eller hur ska jag annars tolka denna meningen:
”Ja ja det är din kropp så gör som du vill."
Men hallå!
Jag kan ju inte veta!
Ungefär som om man lämnar in bilen på verkstaden när den krånglar men måste säga vad dom ska fixas!

Samtidigt kan jag väl tänka att kirurgen borde ju veta...
Han vill väl inte skära om han inte tror det blir bra?
Ja jösses. Om det verkar rörigt så är det inget mot vad det är...
Sånt här gör mig osäker och otrygg som fasen!
Många tårar har trillat och många orostankar har tänkts…
Inte bara för operationen utan över livet i stort.
Mitt i allt behöver jag ju troligtvis hitta annat jobb också.

Härligt var det då att få bli lite fysiskt trött och svettas på världens bästa Camillas spinningpass i går.
Och på crosstrainern i dag.
Och lite i bassängen.


 
Jag försöker ”avvänja” mig så smått för sen dröjer det några veckor innan jag kan träna riktigt igen.
För mig är det värre än de värsta intervallpassen.
Att tvingas vara stilla.
Men det är som sagt var bara att gilla läget och ta tag i det som kan tas tag i och acceptera det som inte kan tas tag i.

Kram från en, för tillfället, inte så glad Ingmarie.


[Comments (9)]
Wednesday 2014-10-01 19:35
Author: Ingmarie Nilsson
En speciell dag
Den första oktober är ett datum jag nog aldrig kommer glömma eller missa.
Inte så att jag går och tänker på den var och varannan dag men just när den är så är den extra speciell och jag kommer troligtvis alltid att komma ihåg den.

Det är den dagen som mitt liv för 23 år sedan tog en drastisk vändning.
Den dagen som gjorde att ingenting någonsin blev sig riktigt likt igen.
Och det är även sen den dagen löpningen, och träningen, blev mer eller mindre livsviktig för mig.
Det var den dagen min dåvarande pojkvän omkom i en drunkningsolycka.


Tre veckor tog det innan han hittades.
Hittills utan tvekan de tre längsta och mest smärtsamma i mitt liv.
Sorg är så obarmhärtigt för du kan liksom inte vila från den.
Finns inga piller i världen som hjälper och du kan inte lämna över den på någon annan ens för en pytteliten stund.

Jag tror aldrig sorgen försvinner helt oavsett vad den handlar om.
Men den ändrar form och man lär sig att leva med den.

Min terapi och mitt sätt att orka leva vidare var bl.a att springa.
En terapi som sen blev en livsstil och faktiskt även ett jobb.
Utan den skulle jag inte upplevt allt jag gjort eller träffat de människor jag gjort. Jag är verkligen evigt tacksam för allt jag fått och får hittills tack vare kutandet.
Den här bloggen hade då definitivt inte funnits så vad skulle du ha roat dig med då just nu? ;-)

Trots att det är så många år sedan kan jag återkalla minnena som om det vore i går.
På gott och ont antar jag.
På ont eftersom det hände och på gott för att det påminner mig om vad som är viktigt både i mitt liv och i livet i stort.

Just då såg jag inte meningen med det som skedde, och i ärligheten finns det ingen mening med att en ung människa dör, men jag valde att leva vidare för det hade ju inte hjälpt om jag hade gett upp.
Mitt liv fortsatte och det var och är på något vis även min skyldighet att leva det till fullo.
För honom och för alla andra som inte längre finns kvar.

Det kan vara tufft som fasen ibland men jag tror ändå att det mest vill mig väl.
Varför skulle jag annars ha fått det?


Livet är en gåva som vi inte vet hur länge vi har.
Så lev det väl.

[Comments]
Tuesday 2014-09-30 19:08
Author: Ingmarie Nilsson
Jag sa ja
Så har ännu en förståsigpåare sagt sitt.
Sven Jönhagen, överläkare och ortopedkirurg-specialist, på Danderyds sjukhus.
Vi har ju setts förut när jag var elitaktiv och jag minns honom som väldigt trevlig.
Det är han fortfarande.
Lite fåordig men kompetent.

Först var han inte så säker på om jag verkligen skulle opereras. Mina muskler är förhållandevis otroligt starka, även om det är väldigt trasigt i hamstringfästet, och det kommer ju att läka av sig själv förr eller senare.

Men ena senan är trots allt helt av, en är nästan av och jag har haft vissa problem där innan vilket troligtvis gjort att det finns konstiga ärrvävnader. Det är slitet där helt enkelt.
Kanske all träning har gjort att jag ändå har hållit så bra som jag gjort för detta är ingen ”ovanlig” skada för folk i min ålder. Löpare eller ej.
Vi är helt enkelt lite klenare på vissa ställen. ;-)

Det finns även en risk att det växer ihop "fel" och då kan ischiasnerven komma helt i kläm vilket gör att jag kommer ha mer eller mindre ständigt ont av den.

Så efter ett tags funderande tyckte han ändå att jag skulle opereras eftersom jag vill fortsätta kunna kuta i många år till på en hyfsad nivå och dessutom ha kroppen som arbetsredskap.
Det är 80% chans att det blir helt bra och överlever jag bara de 2 första veckorna med kryckor och suturer så kan jag börja träna så smått direkt.
Har jag sen även tur och det inte händer något oväntat kan jag troligtvis jogga redan efter 4 veckor.
Rehabtiden är annars ungefär den samma oavsett vad jag väljer.
Antagligen längre utan op.
Minst 6 månader innan jag är helt återställd men då ska det å andra sidan vara så jag kan sprinta. Och springa över häckar.
Något jag inte ens funderar på att testa. ;-)

Men en kirurg är en kirurg och jag vet av erfarenhet att de vill ju helst av allt skära, inget fel i det för det är ju deras jobb, och det blir ju galet ändå ibland just därför.
Nu har jag ändå bestämt mig.
Jag är anmäld för operation och det lär bli inom kort.
Vet inte vilken dag det blir och jag kommer troligtvis missa både en roligt utbildning med Urban Tribes och Cirkus Cirkörs senaste show men jag får ta det.
Förhoppningsvis kommer fler chanser.
Om det är rätt eller fel vet jag inte heller men jag väljer att tro att jag gjort det bästa valet

Det här är verkligen inte roligt någonstans men nu är det som det är och då får man antingen gräma sig och ge upp eller acceptera och fokusera framåt.
Jag väljer det senare.
Och jag tror faktiskt att det finns en mening med i princip allt som sker i ens liv.
Så även med detta.

Jag får göra allt som inte gör ont och jag ”kom på” att om jag inte tar ”jättekliv” på crosstrainern utan mer jobbar som i en uppförsbacke så funkar det hur bra som helst.
Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så barnsligt lycklig av en sån grej!
Men det blev jag!


Och jag vet redan två grejer, förutom vanlig styrka, som jag kan köra helt utan att involvera rumpa och lår direkt efter op.
”Handcykeln” och ”stakmaskinen”.


 
Passar på att simma så mycket jag pallar fram tills det är dax för sen dröjer det ju några veckor. Kanske klorlukten hinner försvinna ur näsan då. ;-)

Hej hopp!
Framtiden är vår!
[Comments (8)]