Latest weblogs at NNM (20 entries)

Tänk ändå som jag, och troligtvis även du, har längtat, längtat och längtat efter dessa ljusa, soliga, ljumna, grönskande, ljuva dagar och nu plötsligt är de här!

Visst händer det att jag gnäller över att benen är trötta av allt rännande, att det är trist att städa eller svär över SL;s snudd på ständiga förseningar.
Jag är trots allt bara en vanlig simpel människa.

För det här inlägget innehåller en helt annan slags godis än den där vanliga socker och E-nummerfyllda påsen.

Håll till godo! :-)

När Fredde först erbjöd mig en startplats på Söder Runt tänkte jag att nej det funkar ju inte med tanke på mina lite väl använda ben.

Men så tänkte jag om.
Tänkte att ett tröskelpass med både sällskap och service är ju perfekt träning!

Avslutningar har aldrig riktigt varit min grej.
Tycker oftast det känns mest sorgligt att säga "hej då" om man inte vet att det snart blir ett nytt återseende.
Sannolikheten att jag ska träffa de jag haft i den senaste gravidyoga-gruppen är ganska liten, åtminstone på just det viset, och trots att det är ljuva tider som väntar dem (och mig) så kändes det allt lite vemodigt efter dagens sista pass.
Men jag ser fram emot alla bebis-bilder och rapporter om hur det gått.

Jag kan inte sluta förundras hur otroligt anpassningsbar och fantastisk kroppen ändå är.
Som pallar med (nästan) allt jag önskar och ber den om.

Inte långt hemifrån står ett både underligt och väldigt magiskt träd.

På håll ser det ut som om det är helt dött med sina vita, kala grenar spretandes i tvär kontrast mot allt det gröna och spirande runt omkring.

Ingen av oss vill väl vara sjuk och tack och lov är den värsta förkylningstiden över nu.
Men att stärka sitt immunförsvar är ändå aldrig fel.
Här är en enkel meditation som kan hjälpa.

Jag har hittat ännu ett sätt att få lite fart på benen.
Förutom att skaffa bra harar.

Hur?

Spring i kallt regn och dundrande åska.

Oro, rädsla och en känsla av hjälplöshet tär på både kropp och själ.
Det är som om de där känslorna och tankarna liksom aldrig riktigt lämnar sinnet ifred så man får vila.
Det jag skrev om i måndags förföljer mig dygnet runt.

Det var vid någon av alla våra oräkneliga vattenlöpningspass tillsammans som jag och Lisa började prata om vad vardagslycka egentligen är.
Och när vet man egentligen om man är "lycklig"?

Jag har ju bestämt mig för att försöka få lite mer fart på benen igen och vad är väl då inte bättre än att skaffa bra harar?

Livet är inte alltid lätt, roligt eller soligt hur mycket man än önskar det.
Och även om jag egentligen mår väldigt bra så gnager oron i mig varje minut.
Jag vill på något vis bara skruva fram tiden, eller bak, för att få allt som vanligt igen och det gjorda ogjort.

Men det går inte.

Det är som det är och jag måste acceptera det.

På bara två veckor har tre av mina nära vänner varit snubblande nära "den andra sidan"

En av dem är fortfarande inte säker.
Svårt skadad, nedsövd och med framtiden helt oviss.

Om det är någon som tror att jag klara och gillar värmen för att jag inte svettas så mycket (och därmed förlorar mindre vätska) så tror den personen helt fel.

Så var denna maratondag äntligen över.
Fatta mig rätt, Stockholm Marathon är en fest utan dess like men jag hävdar fortfarande att det är enklare att kuta maran än att volontärjobba i 12 timmar .

Det känns som om "alla" ska kuta maran i morgon men så är det förstås inte.

Det är bara det att vart man än tittar så är det någon som skriver/säger något om sin laddning, skovalsfunderingar, oro över ditten och datten, planerade tider och jag vet inte allt.

Jodå, jag vet att man kan bli så där när man är fokuserad och tävlingsnerverna dallrar men samtidigt så kan jag önska att, åtminstone en del, taggade ner lite och slutade oroa sig så förbenat.
Särskilt över saker som man ändå inte kan påverka.

Vädret t.ex.
Det är som det är oavsett vad man önskar och det är åtminstone rättvist för det är likt för alla.
Gilla läget, spring med huvudet om det blir "för varmt" och lägg din energi där den ska vara.
D.v.s i din kropp.

Så där så jag nästan skäms...

Eller kanske jag kan skylla på mitt fantastiska guldfiskminne? ;-)