Latest weblogs at NNM (20 entries)

Wednesday 2014-10-29 21:51
Author: Ingmarie Nilsson
Nu är tiden
För tre veckor sedan var jag lycklig över att kunna gå med hjälp av gåbord, väggar och/eller kryckor till toan.

Idag har jag gått minst 15 km. helt av egen maskin!
Bl.a runt Årstaviken och en del av dessa kilometrar dessutom i finfint tillsammans med Ulrika och sötaste lilla Vendela.

  
 
  

Men inte nog med detta.
Kvällen tillbringade jag tillsammans med en del av mina härliga kollegor på UT.
Babbel, mingel och (jobb)möte i en salig blandning.


Jag längtar något alldeles kolossalt mycket tills jag får börja jobba ”på riktigt” med dem igen och jag vet att om jag bara tyar mig lite så är jag snart tillbaks igen.

För så är det.

Ibland kan tiden verkligen kännas som en hel evighet och lite till men när man ser tillbaks så går den rasande fort.
Så det gäller att ta tillvara på stunden just nu.
För i nästa sekund är den borta för alltid.
Kram.
[Comments]
Tuesday 2014-10-28 17:46
Author: Ingmarie Nilsson
Tre veckor
Visst är det bra märkligt det där hur man från att ha tänkt (och sagt) att det där skulle jag aldrig göra plötsligt tycka att just den grejen är bland det roligaste, coolaste och häftigaste man kan göra?
I alla fall är det vad som hänt mig ännu en gång och jag borde verkligen ha lärt mig att man aldrig ska säga aldrig.

Så oavsett om jag är ovanligt korkad eller lättroad så tycker jag just nu att den där handcykeln är otroligt skoj.
Ännu roligare var det att i dag har jag även testat att köra på ”trappmaskinen” och det funkade finfint!
Och det trots att jag i vanliga fall inte ens skulle snegla åt dess håll just för att den i vanliga fall är så tråkig att klockorna stannar.
Så nog sjuttsingen är hjärnan (och kroppen) anpassningsbar!


 
Men jag var väldigt försiktig och körde bara 2 x 10 min.
Vågar inte ta några som helst risker så det får bli lite lugnt tills jag vet hur benet reagerar.
Däremot körde jag riktigt tufft på handcykeln.
30 x 40-20 + 10 min. tröskel.


Och även på gymet tog jag i. Övningsbanken blir större och större och jag känner hur jag blir starkare och starkare.


Och svettigare och svettigare. :-)
Nu kan jag verkligen säga att jag tränat.
På riktigt.
För det har man när träningskläderna blivit blöta av (ansträngnings)svett anser jag.


Enda egentliga riktiga nackdelen med all denna rehabträning är att det tar en väldans massa tid.
Men å andra sidan.
Tråkigare kan man verkligen ha det!

Och jag har ändå hunnit med att vara ute en massa denna fina dag.


Nu känns det nästan som jag går normalt igen även om det fortfarande går långsamt.
Men vad gör väl det?
Ynka tre veckor sedan operationen och kroppen är på så här gott humör!
Det tycker jag faktiskt är helt enastående fantastiskt!

Kram från tacksam (och krycklös) Ingmarie.
[Comments (5)]
Monday 2014-10-27 17:48
Author: Ingmarie Nilsson
Som lilla julafton
Så kom äntligen den här dagen!

Den s-t-o-r-a med stort D då sjukgymnasten gav mig lov att ställa undan de där kryckorna!


Nästan lite läskigt att bege sig ut utan dem.
Lite ”naket” liksom.
Men det funkade riktigt bra även om jag fortfarande måste ta korta och långsamma steg.
Traskade runt i min älskade skog en bra stund och hade det hur bra som helst.

 

 
Visst är det en smula kämpigt att inte få och kunna kuta på de där fina grusvägarna men jag försöker verkligen tänka framåt.
Att snart, snart gör jag det bara jag har tålamod och sköter mig ordentligt efter konstens alla regler.

När det sen sker kommer jag även snart kunna bada i ”min” sjö igen.
Den dagen kommer inte bara vara dagen med extra stort D utan även en Partydag med bautastort P!
Och alla som vill är förstås välkomna på festen.

  
Ännu en av mina önskningar har blivit uppfylld och i morgon tror jag minsann det kan bli en till. :-)

Kram.
[Comments (2)]
Sunday 2014-10-26 18:40
Author: Ingmarie Nilsson
Stora små framsteg!
En fördel med handcykeln är att den alltid är ledig.
Undra varför… ;-)
Ärligt talat undrar jag om de här cyklarna blivit så här väl använda någonsin.

Och om jag någonsin mer säger att man inte kan bli trött, och/eller svettig, av att handcykla så slå mig med något hårt i skallen för det kan man.
Jag lyckades nämligen både i går och och i dag.
40 x 40-20 intervaller i går och 20 x 20-10 + 12 x 60-30 + 12 x 20-10 i dag.
(Plus ”upp och nedcykling” förstås.)

Gårdagen
Gårdagen

Och i dag
Och i dag

När jag ändå är på gymet så passar jag förstås på att köra styrka och i dag fick jag med mig allra bästa Karin.
Lite nya övningar även för henne som kommer bli en del av grunden till ännu en supersäsong.
Karin är tokstark på alla sätt och vis men som med det mesta så går det alltid att förbättra och justera så det blir ännu bättre.
Jag tror nämligen att för att man ska bli ännu lite vassare, och fortsätta utvecklas oavsett vad det gäller, så måste man göra små förändringar med jämna mellanrum.
Det behöver inte vara några stora grejer utan det räcker oftast med små justeringar för att det ska hända något.
Kroppen är smart och anpassar sig snart men den behöver också tid till att vänja sig och s.a.s hänga med.
Därför tror jag inte man ska göra stora ändringar sällan utan små och ganska ofta.

  
Samma sak med min rehab.
Små utmaningar och förändringar i jämn takt och plötsligt händer det stora saker.
I dag gick jag i trappan ”på riktigt” igen.
Det du!
Är lycklig som en barnunge när jultomten kommer.


För när det självklara inte längre är självklart så inser man att det är de små grejerna i livet som är de stora och viktiga.
Som att kunna gå i trappor, sitta, ta sig i och ur sängen, svettas, få mjölksyra, känna aptit och ha fina vänner.

Och jag tänker på det som Rhade Maa lär ha sagt:
Vänta inte på rätt förutsättningar.
Allt du behöver för att utvecklas finns i denna stund.

Så gör det du "måste" för att få det du vill ha.
Och börja nu.
Med små steg.
Vänta inte till "sen" för då kan det vara för sent.

Och när man tänker efter.
"Sen" är ju faktiskt nu. :-)
[Comments (4)]
Saturday 2014-10-25 11:36
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda

[Comments]
Friday 2014-10-24 18:26
Author: Ingmarie Nilsson
På vift och blå
Det är inte helt lätt att hålla uppe värmen när man bara kan/får gå med pyttesteg så det gäller att ta på sig ordentligt med kläder för ut både vill och ska jag.
Flera gånger om dagen.

Jag traskar och traskar och traskar och rundorna blir både längre och längre och går snabbare och snabbare.
(Det betyder dock inte att de går varken fort eller är särskilt långa men de är längre och de går snabbare och det är det som räknas tänker jag.)

En av gångerna i dag var jag inne i den stora staden för ett jobbmöte och det gällde minsann att hålla i kryckorna när det blåste hej vilt från alla håll och kanter.


F.ö. undrar jag hur i all sin dar folk egentligen står ut med att trängas där inne i gyttret var och varannan dag.
Jag blir liksom alldeles matt av allt stim…


Kroppen känns bättre och bättre för varje dag och det som nog egentligen gör mest ”ont” just nu är de blåmärken jag fortfarande har kvar på armarna efter att de försökte skapa fria venvägar innan operationen.
Och det sänkningshematom (d.v.s en inre blödning som s.a.s ”sjunker” p.g.a gravitationen ) som nu vandrat ner till knävecket.

Syns inte så bra på bild men IRL är det allt utom tjusigt.
Lite tur att det är långbrallor och långärmat som gäller för skulle man inte veta bättre så skulle man lätt kunna tro att någon bankat på mig men så är det alltså tack och lov inte


 
Roligare än så har det inte varit i min lilla värld i dag.
Eller jo.
Jag är allt bra nära ännu en av mina önskningar.
Att kunna sitta, åtminstone någon liten minut, på båda skinkorna.
Man blir väldans glad för det lilla, och i vanliga fall självklara, i tider som dessa. :-)

Trevlig helg på dig!
[Comments (2)]
Thursday 2014-10-23 20:14
Author: Ingmarie Nilsson
Plus-dag
Visst skulle jag kunna både slöa till, deppa och tycka livet är både orättvist och trist för att just jag råkat ut för detta men jag funkar inte så.
Några timmar då och då kanske, jag är ju ändock bara en simpel människa, men jag väljer att tänka tvärtom.
Att jag både har och skapar energi, att jag är oerhört privilegierad och att livet bara vill mig väl.
Det är och blir inte alltid som jag vill men i slutändan så blir det ändå bra och rätt på något märkligt vis.

Det finns ju faktiskt som sagt var en del bra grejer med allt det här och en är att jag bygger ett pannben utan dess like!
Prova själv att handcykla i över en timme varav 50 min. består av 70-20 intervaller så förstår du.
(Hur många intervaller det blir får du dock räkna ut själv.)
och jag testar hej vilt på La gym.
För helt ärligt är det inte särskilt skoj någonstans att veva runt som en tok men det är det närmsta jag kan komma en pulshöjande aktivitet just nu.
Lite svett blir jag av det där men det är inte ens i närheten av hur det skulle blivit om jag gjort samma sak cyklandes eller springandes helt enkelt för att jag har för klena armar.


En annan fördel är att jag bygger en core- och överkroppsstyrka som jag aldrig skulle gjort annars plus att jag lärt mig en massa nya övningar.
Jag kommer bli som en bit pansarplåt.
Åtminstone på vissa delar av kroppen. ;-)


  
 


Sen finns det en grej till som är väldans bra med allt detta som jag gjort i dag.
Något jag inte gjort på många, många många år.
Nämligen fotvård hos en riktig fotvårdsterspeut på Bare Skin här hemma i Kärrtorp.
Dessutom liggandes eftersom jag (fortfarande) inte kan sitta.
Vilken lyx!
För jösses vad skönt det var och jösses vad mina fötter behövde det!
Det var värt varenda krona av de 550 jag betalade och jag kommer garanterat att göra om det!


Så du ser.
Life is good after all.
[Comments (2)]
Wednesday 2014-10-22 18:32
Author: Ingmarie Nilsson
Finns det liv finns det hopp!
Det slår aldrig fel.
Behöver man pepp, inspiration, glädje, energi och bra fysiologisk behandling så ska man gå till bästa Guru-Danne.

Han är som värsta, bästa uppåt-tjacket!
Utan vare sig bakfylla eller biverkan.

Enda ”felet” med honom är väl kanske att han är så poppis och därmed svår att få tid till men jag har tur för efter alla år som han behandlat mig så har jag liksom en slags gräddfil.
Alltså inte så jag går före i någon kö men eftersom han har ”intagningsstopp” så hade jag nog aldrig kunnat få hans hjälp om jag inte redan s.a.s varit inne i hans system.

Hur som helst så jobbade han bl.a med min kropps bindväv, nervbanor, meridianer och näringsstatus denna dag.
En del saker känns ganska behagliga när han håller på.
Andra är inte riktigt lika behagliga om man säger så...

Men bra blir det.
Alltid.

Nu har jag fått bekräftat vad som är bra/mindre bra för min kropp att göra den närmsta tiden.
Känns väldans bra och det fina är att det är i princip exakt som min magkänsla säger.

Danne läser noggrannt hela operationsberättelsen
Danne läser noggrannt hela operationsberättelsen

Och ger en noggrann genomgång av hur allt hänger ihop och hur jag jobbar vidare på bästa sätt.
Och ger en noggrann genomgång av hur allt hänger ihop och hur jag jobbar vidare på bästa sätt.
  
Så nu är jag en glad liten spellevink igen och så otroligt tacksam som kan få bästa hjälpen.

Det ska bra mycket mer till än ett havererat hamstringfästa, en arrogant sjukgymnast, inställda resor, isvindar och lossade förband innan Nilsson går ner för räkning.

Kram & tack!.
[Comments (2)]
Tuesday 2014-10-21 18:45
Author: Ingmarie Nilsson
Önskelista
Det finns vissa saker jag längtar extra mycket efter just nu.
Faktiskt nästan mer än efter att få springa igen.

Men det hänger å andra sidan ihop för när jag kan/får göra allt detta så är jag också väldigt nära att kunna springa.

Utan någon särskild rangordning är detta just nu min lilla önskelista:

  • Kunna ta på och knyta högerskon själv.
  • Sitta.
  • Fotvård.
  • Svettas.
  • Slippa rumpförbandet.
  • Kunna gå normalt utan kryckorna.
  • Känna riktig hunger.
  • Få håret fixat hos frissan.
  • Slippa vara beroende av strumppådragare och griptång.
  • Kunna sova på rygg.
  • Få träningsvärk.

Inga märkvärdiga grejer egentligen men ack så svåra just nu.
Det sista kanske, kanske jag har lyckats greja i dag.
Jag blev åtminstone ganska trött på dagens handcykelintervallochstyrkepass på närmsta La gym. :-)


Några av de andra grejerna tror jag faktiskt jag ska lyckas få uppfyllda redan denna veckan.
Hoppas åtminstone på att jag inte behöver vänta tills tomten kommer.

Tjingeling!
[Comments (2)]
Monday 2014-10-20 17:38
Author: Ingmarie Nilsson
Vissa dagar är det väldigt enkelt att hålla sig för skratt...
Jag vet inte vad jag egentligen trodde skulle hända i dag när jag (äntligen) skulle besöka sjukgymnasten och få påbörja ”den riktiga” rehabträningen.

Kanske jag trodde på någon slags mirakel? Att jag skulle få börja göra saker jag längtar efter men inte vågat ens fundera på..
Eller att han skulle säga att ”men så där lite får du ju inte göra nu måste du ta i”.

Men näpp.

Några små fjuttövningar bara till en början.
Spänna rumpan, passivt (med hjälp) böja benet bakåt till 90 graders vinkel, stå på det opererade benet och försiktigt böja på det lite, lite plus ligga på rygg och dra benet med hälen i underlaget sakta uppåt en liten, liten bit.
Ja du hör.
Inga särskilt avancerade grejer och absolut inget jag blir svettig av…

Kände mig inte ett dugg uppåt när jag gick därifrån.
Så där som jag alltid är oavsett när jag varit hos t.ex Naprapat-Mats eller Guru-Danne.
Tvärtom.
Sjukgymnasten må vara en av de skickligaste som finns men särskilt inspirerande eller peppande är han då inte.
Nu kommer det antagligen bli att jag får boka av ännu en resa för frakta mig själv med kryckor och utan att kunna sitta blir knepigt.

Känner mig ungefär lika vissen som naturen ser ut just nu.


För att verkligen göra dagen extra trist, förutom att det regnar och är så mörkt ute att man nästan behöver ficklampa, så lossnade hela förbandet med steristrip och allt.
Efter mycket tjat fick jag komma till distriktssköterskan igen.
Och där var i alla fall något positivt för dels är hon underbart snäll och såret ser fint ut!
Inte helt läkt men om några dagar så!
Och turligt nog ska jag även till Guru-Danne om bara några dagar.

Så håll ut Nilsson!
Andas in och andas ut.

En dag kommer jag (förhoppningsvis) att le åt denna tråkdagen.
[Comments (3)]
Sunday 2014-10-19 18:53
Author: Ingmarie Nilsson
Det andra "knepet"
En av de ”bra” sakerna med det jag går igenom nu i och med skadan och operationen är att för varje dag som går så känns det bättre och bättre.
Inte som när jag opererade tån för en massa år sedan och hoppade omkring med klumpfot i över tre veckor i den smällkalla Falu-vintern. Då bara väntade jag på att få bort klump-förbandet.
Dessutom blev det ju sämre efteråt trots lidandet.
Denna gången är jag säker på att det kommer bli bra som sjuttsingen!

I princip varje dag börjar jag på samma sätt.
Går upp, tar på mig alla kläder, får hjälp med att knyta ena skon och sen går jag ut.
(När jag går ut dagtid har jag ingen skoknytarhjälp så då stoppar jag första bästa och ber om hjälp. Hittills har det funkat finfint. )
Totalt är jag ute och går minst ett par tre timmar varje dag nu.
Och jag har bättrat på farten så det går faktiskt lite snabbare än snigellångsamt.

Någonstans på vägen stannar jag för att yoga och meditera en stund.
Det går alldeles utmärkt trots att det är mitten av oktober.
Har hittat en riktig favvohörna i skogen. Vindstilla, tyst och helt ostört. :-)


Minns du att jag berättade om mina rutiner och ett av mina knep för att s.a.s ”härda ut” för några dagar sedan?
Jag lovade då att berätta om ett av mina andra knep.
Så håll till godo.

Det jag även gör varje dag som jag tycker hjälper mig är en mantrasång jag fick från bästa Jona.
Man betyder sinne och Tra betyder befria, så enkelt förklarat så betyder alltså mantra något som befriar sinnet.
Mantra stillar helt enkelt sinnet och låter det arbeta med en enda sak i stället för det vanliga virrvarret av tankar som jämt och ständigt far runt i skallen.
I alla fall är det så för mig.
Den djupare meningen är att förstå, eller att förenas, med filosofin som ligger bakom själva mantrat.

Det mantra jag använder kallas "Protection Mantra" och lyder så här:
Aad Guray nameh
Jugaad Guray nameh
Sat Gurey nameh
Siri Guru Dayvay nameh.

Fritt översatt betyder det:
I bow to (or call on) the primal wisdom 
I bow to (or call to) the wisdom through the ages
I bow to (or call to) the true wisdom
I bow to ( or call to) the great transparent wisdom within.

Vill du prova sjunga den, eller bara lyssna och kanske läsa mer, kan du kika in på denna sidan.

Sat nam.
[Comments (2)]
Saturday 2014-10-18 18:01
Author: Ingmarie Nilsson
Man tager vad man haver
Det är inte helt enkelt men det går att bli ganska trött utan att röra benen många meter.

Intervaller med handcykel är en grej.
Nej, det är inte jordens roligaste träningsform men man kan faktiskt få upp pulsen ganska rejält även fastän man är en överkroppsklenis som jag.
Och med bra musik i lurarna är det absolut helt ok!


 
Stakmaskinen är en annan.
Riktigt bra blir det dock inte i och med att jag inte kan/får böja från höften.


Sen finns ju ”ren” styrketräning som verkligen är en utmaning.
Särskilt när det gäller att hitta bra coreövningar.
Här gäller det att tänka utanför boxen och använda fantasin.

Men jag har fått proffshjälp och då blev det genast mycket enklare att bli trött.:-)

  
Så utan att ha flyttat på benen så mycket lyckades jag ändå ”cykla” och ”staka” mig fram ganska många mil i dag. :-)
Men visst längtar jag tills jag kan träna fullt ut!
Typ tokmycket!
Samtidigt är detta jag tränar nu miljarder gånger bättre än inget alls.
För man anpassar sig fort.
Jag är liksom glad och tacksam för det lilla just nu.

Och ett pass som detta gör att jag åtminstone är värd en dusch.;-)

Kram från hon som snart kommer Karl-Alfred armar.
[Comments (4)]
Friday 2014-10-17 18:42
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda
Jag försöker inte längre att vara "rätt". Jag väljer att vara lycklig.
/ Ric Elias


[Comments]
Thursday 2014-10-16 18:45
Author: Ingmarie Nilsson
Fyra godingar!
Det kan hända mycket skoj på en alldeles vanlig torsdag i oktober minsann.
Trots en del regn.
För kolla här:

Nummer 1:

Två kartonger med det godaste och bästa kokosvattnet som går att finna.
En med choklad och en naturell.
Perfekta storlekar på förpackningen och allt är förstås ekologiskt.
Tack Ecos.
Ni vet då hur man både piggar upp och ser till att hålla vätskebalansen, näringsstatusen och energin i kroppen på topp!
Sa jag att de är goda så när man nästan dör god-döden direkt?


Nummer 2:

November-numret av Runner´s World.
Kolla in sid. 64-67 där du kan läsa min artikel om supergrabbarna Christofer och Olle som vågade ta steget för att leva sina drömmar.
På sid.68-69 kan du sen även läsa min artikel om ett av de coolaste äventyren ever.
Matterhorn Ultraks.
Ja sen finns det ju förstås en massa annat bra och skoj att läsa också.
Enjoy!

 

Nummer 3:

Ännu ett ganska bra pass på bästa gymet.
Jag har kommit på fler och fler övningar jag faktiskt kan göra trots stora rörelsebegränsningar.
Bra med fantasi. Och att jag är frågvis. :-)
För frågar man snällt så delar de allra flesta med sig av sina kunskaper och tipsar om det de kan. :-)


Nummer 4:

Sist, men inte minst, (en stående) fikastund med allra bästa Karin:
Min käraste vän (som även råkar vara en av mina adepter) som persade rejält (igen) på Chicago Marathon i helgen.
Jag fick en underbar present så nu vet jag exakt vilken tröja jag ska ha på mig när jag börjar kuta igen. :-)


Ingen dålig torsdag med andra ord!

Kram på er & tack för i dag!.
[Comments (8)]
Wednesday 2014-10-15 16:40
Author: Ingmarie Nilsson
Nojjig och feg
Det är både en för- och nackdel att vara sjukvårdsutbildad.
Fördel för att jag har kunskap om kroppen och hur den funkar/inte funkar.
Nackdel för att jag vet vad som kan hända om inte allt funkar som det ska.
Ibland kan jag önska att jag inget visste om hur illa det kan bli men jag är och förblir för evigt miljöskadad av allt jag sett och upplevt genom åren...

Så igår kväll när operationssåret plötsligt började blöda så mycket att det nästa blödde igenom förbandet, plus att hela hamstring började göra rejält ont, så målade jag genast fan på väggen.
Inte blev det bättre av att distriktssköterskan ojade sig något alldeles förskräckligt när jag var där i morse.

Man ska helst inte röra förbandet, åtminstone inte de 3 första dagarna efter op. p.g.a högre infektionsrisk, men nu var det både geggigt, illaluktande och höll på att lossna så det var liksom inget att be för.
Dessutom har det ju gått nästan 8 dagar sen op.

Det var gammalt blod som runnit ut och det luktar aldrig hallon. Dessutom hade det gjort att steristripen (”sårplåster”) lossnat så distriktssköterskan fick sätta nya.
Fortfarande är där en stor glipa men det såg absolut inte infekterat ut.

Men jag vill känna mig lugn och inte tro en massa.
I min värld blir det liksom inte "bara" detta utan variga, infekterade, djupa sår som kräver både tut-tut bil och respirator.
(Jag sa ju att jag är miljöskadad...)
Eftersom jag aldrig varit med om detta innan så vill jag veta om det är ”normalt” så jag ringde helt enkelt läkaren.
Bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite är min filosofi.

Sven Jönhagen, ”min” läkare, är en guldklimp.
Så otroligt trevlig, snäll och omtänksam att jag nästan började lipa av lycka.
Han lugnade mig och tyckte det var jättebra att jag ringde. (Tydligen brukar de flesta ringa redan efter 2 dagar så jag var en ovanligt ”lugn” patient…)
Allt är normalt och det är även jättebra att jag går mycket. Och tränar lite på gymet.
Dock behöver jag ”våga” ta en smula större steg och se till att ha jämn belastning på båda benen hela tiden.
Och jag får gärna gå både baklänges och åt sidan. Helt enkelt för att aktivera så många muskler som möjligt.
Så nu har jag övergett ”myr-/jättesnävkjol-stegen” och övar på ”barn-/intesåsnävkjol-stegen”. :-)
Bl.a dansade jag bort till den smått berömda Japanska trädgården här i Bagis.
Just nu är den inte så sprakande vacker kanske men cool är den alltid!

  

Man ska förvisso inte ropa hej för tidigt men jag säger i alla fall ett litet försiktigt tjolahopp!
[Comments (5)]
Tuesday 2014-10-14 18:41
Author: Ingmarie Nilsson
Halvtid
Det finns nästan alltid något att fira om man tänker efter.
Bara en sån grej som att få öppna ögonen och kunna ta sig ur sängen varje morgon är ju faktiskt två.

I dag är det halvtid innan åtminstone ena kryckan slängs och jag får börja på den "riktiga" rehabträningen.
Det är verkligen värt att fira tycker jag.
Överkroppen är det ju faktiskt inget fel på så jag festade till det hela genom att besöka gymet och banne mig lyckades jag nog pressa fram åtminstone 3 svettdroppar!
Risken är förstås att jag kommer få en rygg bred som en ladugårdsdörr innan jag rehabat färdigt...
Men lite äventyrligt måste man ju leva även som en myrstegs-kryckgångare.

Det är inte helt lätt att hitta på saker att göra när man inte får böja sig framåt det minsta lilla men jag hittade några bra grejer i alla fall.

”Dra i rep-maskinen” var en riktigt bra grej!
”Dra i rep-maskinen” var en riktigt bra grej!
  
”Handcykeln” också.
”Handcykeln” också.
 
Vikter är i princip heller aldrig fel. :-)
Vikter är i princip heller aldrig fel. :-)

Det var absolut inget ”avancerat” pass och helt ärligt var det mest en social grej.
Dels kom jag ju bort från de vanliga stråken en stund och dels fick jag träffa vännen Ulrika vilket även innebar en stunds härligt babbel.
Och sånt är nog så viktigt för god läkning tror jag. :-)
[Comments (2)]
Monday 2014-10-13 18:45
Author: Ingmarie Nilsson
Rutiner
Även om man inte kan göra som man brukar och vill så tror jag det är jätteviktigt att hålla fast vid någon slags rutiner.
Det finns flera berättelser från t.ex fängelsefångar där de beskriver att det som höll dem från att inte helt gå under var just de rutiner de skapade.
Ett ”sent” exempel är Martin Shibbye.
Fastän han levde på ett minimalt område och hade minimal frihet så skapade han (tränings)rutiner som gjorde att dagarna fick någon slags struktur.
Och det i sin tur hjälpte honom att härda ut, att ta en dag i taget och hålla någon slags livsrytm.

Nu är jag ju tack och lov långt ifrån hans hemska upplevelser men min vardag är inte alls som den brukar.
Jag är fortsatt beroende av hjälp. Kan t.ex inte ens knyta skorna själv,
Men över lag så går det framåt. :-)

En av mina rutiner är att jag varje morgon, precis som jag brukar, börjar med yoga och meditation men eftersom jag har inskränkt rörlighet så får jag göra det jag kan helt enkelt.
I dag lyxade jag till det hela och körde ute.

 
 

 
Meditationen jag gör varje dag nu är en mot rädsla.
Inte för att jag är livrädd för något men jag tror att vi alla går omkring och är rädda för både det ena och det andra (helt i onödan) och jag tänkte helt enkelt testa och se vad som händer om jag gör den en längre tid.

En av de coola grejerna med just meditation som jag upplever är att även om jag inte direkt märker att det händer något så märker jag att det har hänt något efter ett tag.
Ibland händer det faktiskt även grejer direkt men jag tror det är bra att tänka att det inte är någon ”quick fix” utan något man ska öva på helst varje dag.
D.v.s precis som med all annan träning om man vill den ska ge effekt och resultat.
Och ju mer man övar ju mer enkelt och naturligt blir det.


Så ett av mina ”knep” för att härda ut det här är just att behålla denna rutin även om den inte alls är som den brukar.
Mitt andra knep har jag fått från bästa Jona och det ska jag berätta om sen.

Kram & Namaste.
[Comments (2)]
Sunday 2014-10-12 18:40
Author: Ingmarie Nilsson
Läskiga saker
Man kan kanske luras och tro att jag är en tuffing för det mesta som inte oroar mig särskilt mycket men jag kan avslöja att det är jag inte.
I alla fall inte när jag opererades för bara 5 dagar sedan och går lite småvinglig med kryckor.

På platten och här hemma går det hyfsat men det är liksom inte lönt att säga att jag ska skynda mig.
Det finns nämligen bara två farter.
Stilla och superlångsamt. :-)

I dag vågade jag mig i alla fall ända in till Medis.
Ja alltså jag gick inte dit utan tog tuben men jag gick till tuben och jag gick runt på bibblan där, från Medis till Skanstull och sen från Kärrtorp och hem. Säkert flera kilometer!


Sambon följde mig till Medis men sen klarade jag mig på egen hand ända hem och det är jag väldans både stolt och glad över.
Men det var också då jag verkligen upptäckte hur läskiga en del saker är.

Att gå över ”vanliga” övergångsställen är inga problem. Bilisterna stannar fint långt från de vita linjerna vilket i sig är ett intressant fenomen.
Men de ställen där det är röd och grön gubbe är luriga för en del slår om rasande fort och jag är knappt halvvägs över innan bilisterna får köra.

 
Bara att hoppas de kollar mer på övergångsstället än på trafikljusen annars riskerar jag att bli både mosad och platt…

En annan grej är rulltrappan. I vanliga fall tycker jag de går så långsamt så långsamt men nu plötsligt går de ruskigt fort!
Prova själv med bara ett fungerande ben och ett par kryckor i nävarna.
Det krävs banne mig stort mod för att ställa sig på den!

  
En tredje grej är tuben. Det gäller att ha ställt sig till rätta innan de kör iväg för annars är man körd om man inte håller i sig.


Ja det är sånt här man lär sig när man plötsligt är en feg liten klenis och beger sig ut i stora (08:a)världen.
Men man kan förstås även kalla det för värdelöst vetande…

Tjingeling!
[Comments (9)]
Saturday 2014-10-11 17:57
Author: Ingmarie Nilsson
Slowland
För en sådan som mig, som nästan alltid har en massa på gång och älskar att fixa, planera och hitta på saker, är det här en oerhört tålamodsprövande tid.
Allt jag gör går extremt långsamt helt enkelt för att jag inte varken kan eller får göra snabba rörelser.
Dessutom är jag ju som sagt var oerhört sovtrött och måste ha nära till soffan när sovklockan ringer. ;-)

Och även om jag är en smula bångstyrig så är jag inte helt korkad. Jag begriper att om jag vill det här ska läka bra så måste jag också hålla mig i skinnet.
Kroppen säger ifrån hela tiden och jag både lyssnar och lyder den.

Så istället för att bli frustrerad och ännu mer otålig så har jag valt att se detta som ett tillfälle att öva.
På att gå långsamt, andas långsamt, tänka långsamt och verkligen känna efter hur det står till där innerst inne i min själ.
Jag tror att när vi lever våra vardagsliv så finns det inte alltid tid till det.
Eller kanske vi väljer att inte ta oss den tiden?
Vi hastar oftast snabbt vidare så fort tankarna och känslorna blir lite för jobbiga och kanske tänker att det där ska vi fundera på ”sen”.
Men ”sen” är ju faktiskt nu.

Jag säger inte att det är enkelt för när jag går så där snigellångsamt, och hinner både studera lövens skiftningar och känna varje steg mot marken, så kommer även tankar och känslor jag lagt undan till ”sen” fram och de är inte alltid precis som jag vill och önskar att de ska vara.
Eller kanske snarare inte som jag trodde de skulle vara.

Men jag tror verkligen det här är nyttigt och bra för mig.
Och troligtvis för de flesta andra människoknytt också för den delen..
Att sätta på pausknappen och rannsaka både sig själv och sitt liv så man inte en dag vaknar upp och inser att man levt ett helt annat liv än det man innerst inne velat.
Första steget är nog att bli medveten om vad man egentligen vill och om man sen verkligen vill, och vågar, göra en förändring av sitt liv är det nästa steg
Att pausa kan ju faktiskt också innebära att man känner att man är på helt rätt väg och då är det ju också bra.

Så nu när jag befinner mig i det här pauslandet är jag otroligt tacksam att det är så fint ute som det är just nu.
Lilla Bagis må ligga i 08.a land men det bjuder på massor av stillsam natur som är perfekt för att öva mindfullness-gång, meditera och sakta ner tankeverksamheten i.

  
 
 
Dagens tips från mig är helt enkelt att du ska unna dig en dag i pauslandet med jämna mellanrum för att hinna med dina egna tankar och känslor.
Inget att spara till enbart semestern alltså. ;-)
Kanske kommer du på något nytt om dig själv, kanske inte, men oavsett så tror jag det kommer att göra dig gott. :-)
Eller vad tror du?
[Comments]
Friday 2014-10-10 18:25
Author: Ingmarie Nilsson
Utflyktsprojekt
Jag tror inte jag sovit så här mycket sen jag var en liten, liten knodd.
10-11 timmar varje natt och när jag varit vaken 3-4 timmar på dagen måste jag sova minst 90 min. igen.
Men jag antar att jag behöver det, att det är bra för kroppen och att det gör att den läker snabbare.

När jag väl är vaken är jag i alla fall pigg som attan tills sovklockan ringer igen.
Då kan i princip inget hålla mig vaken.

Så med enkel matematik kan man räkna ut att jag inte är vaken särskilt många timmar varje dygn så då gäller det att utnyttja dem extra väl.

Bara någon kilometer, eller kanske nästan två, från vår lya ligger Ekobutiken.
Precis som det låter så är precis allt de säljer ekologiskt.
Från gurka, kött och bovetemjöl till tvättmedel, djurmat och godis.
Inne i butiken finns även ett litet café och ofta har de någon slags smakprovning.
I dag var det "grottost". D.v.s eko-ost som lagrats i en grotta. :-)

Faktum är att där finns det mesta man kan behöva och jag älskar att gå omkring och kolla på allt.
Och köpa.
De håller hyfsat bra priser och har man inte möjlighet att åka dit själv (dock väldigt enkelt att ta sig dit kommunalt) så ordnar de hemkörning.
Snälla sambon hängde med mig och vi tog bussen dit för att inte hela hans lunchrast skulle försvinna på att bara ta sig one way.
(Med mina myrsteg går det nämligen långsammare än för rullatorförarna just nu…)
Och när jag nu hade bärhjälp så passade jag förstås på.
Två stora påsar med smarrigheter blev det till slut.
Minns nästan inte allt men bl.a mjölksyrade grönsaker, te, kattmat, flingor, grönsaker, vegokorvar, ägg och den där enormt goda Rawfood-glassen.


  
Sen gick jag minsann hela vägen hem. Det tog sin lilla tid men jag har ju liksom ingen brådska.
Eller rättare sagt jag kan inte ha bråttom för det går inte fortare med kryck-myrsteg.
Och det gör egentligen inget för det är så vackert nu med alla färger att man nästan dör vackerhets-döden. :-)


 
Innan jag blev opererad så hade jag en plan för hur jag ska ”härda ut” denna tiden och ett är att ha små projekt varje dag.
Tror det är bra att känna att man liksom ”gör” något vettigt varje dag istället för att dagarna bara går och s.a.s försvinner.

Ekobutiken var ett sådant litet projekt.
Ett annat har varit att rensa garderoberna och skafferiet samt att baka bröd. (Avklarat!)
Ännu ett, det enklaste av dem alla, är att vara ute minst en gång per dag.


Jag har även andra små knep för att den här rehab-resan ska gå så smidigt som möjligt.
Innerst inne tror jag nämligen att allt det här händer av någon speciell anledning och i slutändan så är jag övertygad om att detta är enbart av godo.
Men innan jag berättar mer så måste jag först vila lite igen.

Kram från trötter.


[Comments (2)]