D.v.s. ett pass där man enbart tränar core-musklerna.
Ab Lab Find out just how much of an impact 15 minutes can make! This is a 15-minute concentrated abdominal/back workout weguarantee you´ll feel the next day.
Ha!
Det var verkligen skitjobbigt!
T.o.m. äckligt jobbigt!
Sved som bara den i de (stackars) magmusklerna.
Men inte känner jag något i dag.
Inte ett skvatt!
Fuskade jag?
Var det något annat som gjorde ont där core-musklerna (förhoppningsvis) är?
Eller kommer det i morgon?
Bör jag kräva pengar tillbaks? ;-)
Benen var desto tröttare så där verkar jag inte ha fuskat...
"Långpasset" från i söndags sitter faktiskt fortfarande i.
Spädde väl i å för sig på det en del i går med tuff spinning, lika tufft på Schwinn-biken och ett "lagom-tufft" wet west-pass.
I dag blev det löpning på trailsen, lugnt, och wet west x 2.
Det braiga med poolen är att man, om man vill, kan "fuska" utan att det syns och ta det väldigt lugnt.
Men inte för lugnt för då förfryser kroppen. ;-)
Om inte glasbitar, genmanipulation, hormoner, gifter, djurplågeri eller salmonella kan få dig att äta mindre, eller ännu bättre sluta, äta kött så kanske det här kan få dig att tänka om?
Aileen Carol Wuornos, född 1956 i Michigan, USA, dömdes 1992 till döden efter att ha erkänt att hon mördat sju män men först i oktober 2002 utförs domen.
Aileen Wurnos var en av USA:s första kvinnliga seriemödare. Hennes uppväxt var fyllt av övergrepp och droger. Hon flyttade till Florida där hon fortsatte att försörja sig som prostituerad. Något hon gjort sedan hon var tretton år.
Filmen Monster med Charlize Theron i huvudrollen som Aileen, sägs vara den sanna berättelsen om denna kvinnan och visar perioden mellan 1989 och 1990 när Aileen började mörda sina klienter.
Christina Ricci spelar Selby, den unga och naiva flickan Aileen träffar i Daytona Beach, Florida.
Frågan är ändå om filmen verkligen följer "sanningen"? Vill du veta mer om den "riktiga" Aileen så kolla in Nick Broomfields dokumentärer. Där är hon inte riktigt lika sympatisk och ångerfull som i Monster.
Oavsett så är Monster en oerhört mörk, grym, tragisk och våldsam film men även tänkvärd.
Hur kan ett liv bli så trasigt? Vad är "rätt och fel"? Hade det kunnat stoppas? Är dödsstraff rätt eller fel?
Charlize Theron fick en Oscar för den här rollen och det förstår jag verkligen. Hon spelar helt otroligt bra och hade jag inte vetat att det faktiskt är hon hade jag aldrig kunnat känna igen henne.
Genom "anti-gravitation", d.v.s. genom ett avancerat tryckluftssystem, går det att ta bort tyngdkraften från den egna kroppen med mellan 1-80% Man kan då springa eller gå på bandet, få ut ett maximalt steg och därmed bättre träning, utan att behöva belasta t.ex. fötterna.
Från början togs den fram för att astronauter skulle kunna träna vid långa flygningar.
I USA finns den bl.a. hos idrottsklubbar, idrottsförbund, medicinska institut, rehabiliteringscenter och elitidrottare.
Paula Radcliffe är ett exempel på en professionell idrottare som använder det när hon är skadad eller rehabtränar.
I Europa finns den bara på ett par få ställen.
Någon som sett det i Sverige?
Skulle bra gärna vilja ha en sån där!
Men det är framförallt två problem.
1. Den tar en hiskelig massa plats. Tror inte den skulle se bra ut i vardagsrummet om den nu ens kommer in där. Och även om den gör det återstår problem nummer;
2. Måste hosta fram $75 ooo...
Så till dess att jag vinner på lotto, blir sponsrad eller får ett superduper jobb som betalar snuskigt bra lön så får jag hålla mig till min andra favvo-träning; aqua-running.
Söndag brukar betyda "långpass". Åtminstone i min värld när den är som bäst. :-)
I dag tog jag tjuren vid hornen och hakade på Abq Running Shops löpargrupp.
Uppe innan solen för kl. 08 skulle de börja.
(På tok för tidigt för mig, men vad gör man inte för lite sällskap?)
Vi var ett tiotal personer som drog iväg. Blandad kompott om jag säger så...
Alla får/kan vara med vilket är jätte kul och exakt så det ska vara.
Blev totalt ca. 11 miles (18 km) på dryga 1.40.
Ingen super kilometertid precis men då ska man komma ihåg att förutom den höga höjden så är det galet jobbiga backar.
Jag höll mig på gruset, stigarna och gräset så mycket det bara gick och fötterna var (är) väl inte överlyckliga precis men de protesterade inte allt för mycket heller. :-)
Blev en tur med Danuta nu på förmiddagen. Även om solen sken från den klarblåa himlen så var vinden ganska kall så det blev långbrallor och långärmat.
Vi sprang några "strides" på slutet, d.v.s. fartökningar.
Inga långa historier, max 80 meter på gräs, men jag fick prova på att springa lite fortare (hm, nåja) och fick testat de nya dojjorna.
Och tja, jag tror de är okej.
(Nu när jag haft dem ute så kan jag inte lämna tillbaks dem så nu får jag så att säga stå mitt kast.)
Photo: Tom Teschner
Danuta och jag på väg hem till hennes place efter löpturen. Därav asfalten. Annars var det mest fina grusvägar utmed en av vattenkanalerna Och ni ser! Sol, blå himmel och inte en snöflinga kvar. Precis som jag sa ;-)
Tokstort gym!
Verkligen, verkligen g-i-g-a-n-t-i-s-k-t! Höll knappt på att hitta ut igen.
Nu har jag besökt fyra av de femS&W som finns här och favoriten är (fortfarande) Del Norte för där har jag "min" pool.
AllaS&W-gymen har pool men de andra är inte djupa nog för att kuta med wet west så då åker de ner ett pinnhål trots att allt annat är tipptopp och de bjuder på gratis kaffe.
I.Nilsson är hård i sitt betygssättande. ;-)
Snart dax för poolpasset och sen är det movie-night! (Ligger efter med mina recensioner.. Kommer, kommer..)
Så här beskriver han sig själv och det han nu står inför;
My name is Fredrik Ölmqvist. I live in Göteborg, Sweden. I’m 40.
I have been working as a freelance journalist since 1995 and been running trails regularly since 1999.
Here I will write about my current projects in journalism andrunning, primarly trail running. I will also write about healthissues and training. There will be news, reports and articlesabout current issues, experiences, interesting races, concepts, products etc.
First up is my participation in Marathon des Sables and mySuperfood project. This is actually what got this blog started. To tell a little bit more…
Enjoy!
Du får, förutom att ta del av hans äventyr, tankar och idéer även många bra tips och nyheter om kost, olika produkter, andra spännande nyheter.
Jag har visserligen inte sprungit i dem ännu, mina nya dojjor, men för att se om de var "rätt" för mig tog jag med dem till kiropraktorn och kinesiologen dr. Hodge.
Först rättade han till det som var galet och testade med hjälp av kinesiologin att jag var stark. (Görs genom min muskelkraft. Extremt bra sätt!)
Frid och fröjd.
Så tog jag på mig mina nya dojjor och vips så blev jag "svag".
Tänkte genast att okej, bara att lämna tillbaks och hitta ett par andra.
Så provade jag de dojjor jag springer i nu och de var helt ok. Jag var "stark".
(Skönt det!)
Men dr. Hodge ville fortsätta testa för att vara helt säker så vi bytte mina sulor fram och tillbaks och då funkade även de nya skorna.
(Testade även att jag stod på bara sulorna med samma utslag)
Onekligen konstigt, eller hur?
Och fascinerande!
Samma slags sulor men ändå inte.
Trots att de är gjorda av samma person och samma mall är de inte helt identiska för de "nya" var lite mer uppbyggda.
De jag ska ha är de som är mest använda, d.v.s. slitna, men troligtvis även mest anpassade till mina fötter.
Så nu behåller jag skorna och i morgon ska de invigas.
Ute.
Pat följer sitt P90X-Extreme homeworkout-program till punkt och pricka plus att han cyklar 3-5 gånger/vecka.
Han är, som han säger, tired of being unfit.
Fokusering är troligtvis lika stark som när han var elitlöpare eller en av de bästa fastighetsmäklarna i hela New Mexico.
Han är ingen "gym-person" så för honom är det perfekt.
Jag är alldeles för odiscilinerad och lättdistraherad för att göra sånt hemma. (Dessutom gillar jag att vara på gym!)
Hur som helst tycker jag det här var en riktigt smart grej.
Kanske är jättevanligt även hemma i Svedala men oavsett är det ett tips om du vill ha ett "allt-i-ett" paket med bra hantlar.
(Just de här kommer från Gold´s gym.)
Photo: Ingmarie Nilsson
På "en" hantel kan du få allt från 10 till 50 pounds (Ca 4,5 till 22,7 kilo)
Photo: Ingmarie Nilsson
Pat demonstrerar hur..
Photo: Ingmarie Nilsson
... det hela ska gå till. Han ser betydligt allvarligare ut än vad han är ;-)
En av många fördomar om amerikaner är att de är ytliga och svåra att komma in på livet.
Jag vill snarare säga att det är tvärtom.
Att fördomen om de ytliga amerikanerna inte stämmer utan att de är lätta att lära känna "på riktigt".
Naturligtvis finns det undantag för det finns alla typer av människor här likväl som i Sverige, men över lag är amerikaner vänliga, lätta att få kontakt med, trevliga, hjälpsamma och det är inte svårt att prata om mer "djupa och allvarliga" saker.
Jag har flera mycket nära vänner här som jag lärt känna bakom "skalet".
Där jag fått ta del av deras tankar, funderingar, sorger och glädjestunder och där som jag har kunnat berätta om mina utan att känna att det är "fel" eller att det skulle kunna användas mot mig.
Ett ställe som garanterat alltid resulterar i en pratstund med en från början främmande människa, är bubbelpoolen på gymet.
Tror aldrig jag suttit i den utan att det varit någon som börjat prata och sen har babblandet varit i full gång. (Det är i princip aldrig tomt där.)
I dag fick jag t.e.x. ta del av en kvinnas liv vars man är militär. Hon berättade hur de flyttat runt, både i USA och Europa, om för- och nackdelarna och oron för barnen.
Men hon var lika intresserad av var jag kom från och gjorde i Albuquerque.
Alla som jag har pratat en längre stund (typ över två minuter) har frågat om mig, så det där att de bara är intresserade av sig själva och sitt stämmer inte heller riktigt.
Hur många gånger har du börjat prata med en främmande människa i poolen, bastun, på gymet, kön till kassan eller på cafét?
Eftersom jag är en obotligt nyfiken och babblig person så ska jag väl erkänna att det händer ganska ofta hemma, men då känner jag mig ofta "ovanlig".
Här hör det till undantaget om du inte gör det.
Kanske det är en del varför jag gillar USA så mycket?
Lättsamheten, öppenheten och att det är okej att vara "nyfiken". (Jag vill dock snarare kalla det intresserad. Nyfiken låter som om man är utsänd av en skvallertidning.)
Enda nackdelen med allt det här pratandet är väl att det mesta tar mycket längre tid än planerat.
Och att kroppen blir ganska urlakad och skrynklig om det blir allt för länge i bubbelpoolen. ;-)
Om det är solen, risk för fallande meteorit eller för eventuellt regn kan man bara fundera över...
Troligtvis har stackarn inte hört talas om D-vitamin...
Planen för förmiddagen var att springa med Danuta, men den stackarn har fått ont i ett knä så det blev inget med det. :-(
(Träffade henne dock senare på dagen så det blev ganska bra ändå.)
Benen blir ganska sega och trötta av de backiga stigarna uppe bland bergen (åtminstone mina ben), så jag tog bilen ner till Rio Grande för att få springa på "platten".
Photo: Ingmarie Nilsson
Starten vid Alameda
Det är nog ett av världens mest perfekta ställen att kuta på. Hela sträckan mäter ganska exakt 10 miles, one way, och du kan välja mellan att springa på asfalten, på grusvägen eller på alla stigar som går nere vid floden.
Det är valmarkerat varje fjärdedels mile och det är absolut helt omöjligt att springa vilse, även om du saknar allt vad lokalsinne heter, eftersom det bara är "raka vägen".
Enda nackdelen skulle väl vara just det då.
Att det är så extremt långa raksträckor emellanåt att du inte ens ser slutet.
Photo: Ingmarie Nilsson
En av rakorna. Och jo, det är jag som kutar där...
Photo: Ingmarie Nilsson
...och här med:-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Blir du trött på "vägen" är det bara att välja en av..
Photo: Ingmarie Nilsson
... stigarna närmre floden
När det gäller intervallträning eller snabbdistans är det här ett av de bästa ställena. (Men funkar alltså minst lika bra för ett återhämtningspass.)
Du är aldrig ensam.
Det är alltid massor av löpare, joggare, cyklister, gångare och
skateboardsåkare där.
För att inte tala om alla djur du kan se. I synnerhet fåglar.
På ena sidan har du Rio Grande, en av nordamerikas största floder som börjar vid San Juan Mountains i Colorado med utlopp i Mexikanska viken.
På den andra sidan har du små och stora gårdar med bl.a. hästar, kor, dromedarer (!!eller är det kameler när de har en puckel?) och Alpacas.
Photo: Ingmarie Nilsson
En av gårdarna
Photo: Ingmarie Nilsson
Om det är en kameler eller dromedarer låter jag vara osagt, men det är i alla fall en HÄST där med
Photo: Ingmarie Nilsson
Och här är hästbajs ;-)
Jag tog det lugnt under mina 70 minuters löpning.
Njöt för fulla drag!
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Nothing like water!
Photo: Ingmarie Nilsson
Nöjd och glad!
Naturligtvis blev det en tur till poolen med. Kan ju inte frångå min "aquarunningeveryday-princip". ;-)
Förutom att läsa ut boken Shantaram och sörja över att den tog slut (vet att det låter löjligt men så är det. Tröstar mig med att Googla som besatt om boken, författaren och platserna i stället. Fanatisk? Moi? No no.) så har jag tränat som en (halv)tok.
Ungefär som vanligt alltså. ;-)
En timmes löpning utan smärta (mjölksyra räknas inte men den kommer lika säkert som amen i kyrkan uppför backarna), följt av en ganska tuff timme i poolen och lite senare ett svettpass på Schwinn-biken med lite mysiga magövningar som avslutning.
Efter det kände jag att jag behövde ge mig själv en liten present så det blev en tur till frissan.
Tror inte jag ska göra så mycket mer (fysiskt) i dag. ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag i slappefåtöljen nr. ett. Med nyklippt hår ;-)
Frissan är lite "kul" förresten.
Det kan t.ex. stå på en stor skylt "Haircut $12.90".
Men sen tillkommer det extra-extra för tvätt, balsam (!), föning/styling och mousse. Ännu mer (förstås) om du ska färga, tona eller göra slingor.
Har du någonsin fångats och uppslukats av en bok så totalt att du är i boken? Du lever med, i och för den.
Känner lukterna, hör ljuden, ser människorna och upplever det som personerna i boken gör.
Jag hoppas du har det för det är en underbar känsla. Att så kravlöst och drömlikt få kliva in i en annan värld.
Samtidigt är det "jobbigt" dels för att du inte vill annat än l-ä-s-a och dels för att det blir ett enormt stort tomrum när sista raden är läst.
Så har jag haft det nu.
Vanvettigt besatt och helt borta i boken Shantaram.
Den är tjock, över 900 sidor, och jag ska erkänna att jag tyckte den var lite småseg i början, men eftersom jag hört att den skulle vara bra läste jag ändå vidare.
Något jag inte ångrar.
Däremot önskar jag att den hade varit tjockare!
Photo: Ingmarie Nilsson
Shantaram
Shantaram är baserad på en sann historia om, och av, Gregory David Roberts.
Efter ett kraschat äktenskap rasade Roberts ned i ett heroinberoende som ledde till väpnade rån och ett 23-årigt fängelsestraff i sitt hemland Australien. Han lyckades fly och med förfalskat pass ta sig till Bombay i Indien.
Där bor han i slummen, startar en sjukvårdsmottagning trots att han saknade utbildning. Han blir medlem i maffian, krigar i Afghanistan, blir fängslad i ett indiskt fängelse och blir förälskad.
Boken är självbiografisk men inte helt sann har han berättat.
–Erfarenheterna är verkliga. Men karaktärerna är skapade, även huvudpersonenLin till stor del. Jag var både mycket trevligare och mycket farligare än han.Man kan inte leva i tio år som sitt lands mest eftersökte man och varaoffentlig.Herregud! Jag var ju med i flera Bollywoodfilmer!Om man inte är någorlunda sympatisk. Då ser folk till att man åker fast.
Det är en ibland helt osannolik historia som kan vara både våldsam, hemsk, blodig och brutal, men även otroligt tänkvärd, god, förvånande och lärorik.
Det är även en berättelse om Indien och om folket där. Som Per J Andersson i DN skrev;
Han tappar aldrig reseberättelsens fokus: han ser inåt och blickar utåt.
Det här är en bok jag verkligen, verkligen rekommenderar.
Gärna på engelska för att du ska få ut maximalt av språket, skiftningarna och budskapet.
Nu har en av de äldre gentlemännen som brukar vara i poolen med köpt ett wet belt.
Jojemensan!
Du ska se att snart springer hela gänget runt där och inte en endaste simmar. ;-)
Konstigt förresten att jag inte är blekare med tanke på hur mycket tid jag spenderar i den där bassängen.
Vet nämligen att de är väldigt frikostiga med alla möjliga och omöjliga reningsmedel.
(Baddräkterna bleknar nämligen så fort att jag nästan är rädd för att gå upp ur vattnet med risk för att baddräkten blivit genomskinlig..)
Annars har det faktiskt inte hänt så mycket i dag.
Har jobbat både genom träning och (mest) genom att skriva.
Barnen har "spring break" så Trish, Connor och Shannon har åkt till Californien för att träffa släkten.
Pat är kvar hemma och har fullt upp med flyglektioner, bygga flygplan (ett riktigt alltså!!) och följa sitt nya träningsprogram.
I ärlighetens namn är det riktigt lugnt och skönt här.
Min enda plikt är att se till att lille Whiz (hunden alltså) får mat, vatten, sin dagliga promenad och massor av kel.
Sämre jobb har jag ju haft. ;-)
Mark Wahlberg spelar den respekterade f.d. krypskytten Bob Lee Swagger i filmen Shooter. Efter att ha krigat i Etiopien drar han sig tillbaks i de djupa skogarna för att lämna militärlivet bakom sig.
Genom listig övertalning går han dock med på att hjälpa till att stoppa ett mordförsök på den amerikanske presidenten.
Men i stället för att bli hjälte blir han lurad och anklagad för mordförsöket.
Han får fly och är jagad av inte bara hela den amerikanska polis- och armén, utan även av en skum organisation vars enda mål är att döda honom.
Swagger är fast besluten att bevisa sin oskuld.
Kosta vad det kosta vill.
Michael Peña och Danny Glover spelar sina roller som "god" respektive "ond" suveränt bra.
Det här är en äkta action thriller med mycket pang-pang, bränder, hemmagjorda bomber, bil-jakter med tjutande däck och slafsiga sår.
Och lite love förstås. (I form av Kate Mara.)
Filmen är hyfsad i mitten men början och slutet är helt enkelt tråkig.
Ingen film jag rekommenderar om du inte är på jakt efter just en actionfilm utan mening.
Har jag sprungit utan smärta!
Känns m-a-g-i-s-k-t!
Fötterna blir "ömma" men det är inget nytt utan något jag känner igen och som går över.
Har pysslat om dem med wet west löpning (jo, det är en slags ompyssling och avkoppling för fossingarna!), avkylning och oljemassage så jag tror inte de ska tjura på mig även fastän det blev hela 75 minuters kutande i dag! :-)
Då ska man även veta att det är inte är någon platt raka stigarna ringlar fram på, utan det är oräkneliga sugande, långa och branta backar blandat med lite slätare partier.
Blir benen inte starka i backarna här blir de det aldrig.
Dessutom är det cirka 1700-1800 meter över havet här uppe vid berget.
Det känns!
Photo: Ingmarie Nilsson
Nöjd, glad och LYCKLIG I.Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Även om det inte syns så står det 1.15 på klockan ;-)
I morgon får fötterna, och benen, vila från löpningen.
Någon måtta på nöjeslivet får det ju ändå vara! ;-)
By the way, de där molnen på himlen försvann ganska fort. Som de brukar här i paradiset Albuquerque.
Det finns mycket intressant och "nyttig" läsning på hemsida.
Bl.a. kan du under news läsa om varför Udo Erasmus anser att fiskolja inte är så bra som reklamen gärna vill få oss att tro.
Al Gallegos, Z-coil mannen har inte bara uppfunnit de där lustiga dojjorna. Hans uppfinnar-hjärna går på högvarv och han har även bl.a. "kommit på" hur ledvärk (eventuellt)kan botas.
Photo: Ingmarie Nilsson
Al Gallegos utanför sin affär
För några år sedan "uppfann" han med en egen oljeblandning.
-Jag hade svåra problem med mina knän, de var utslitna ochskulle aldrig bli bättre, och läkarna ville förstås operera. Det vill de alltid, säger han med ett litet skratt.
Av en händelse kom han på att om han smorde med olivolja på knäna så försvann värken.
-Men det var så otroligt kladdigt att jag var tvungen attkomma på något annat om jag inte ville ha alla möblerförstörda, utbrister han.
Så Al började dricka oljan men blandade även i honung, vatten, vinäger och linfröolja.
Värken försvann helt, operationen behövdes inte och läkarna stod förstummade.
Så nu har jag börjat smörja mina fötter och särskilt tårna för att se vad som händer.
Och så mycket vet jag att det har inte blivit sämre och fötterna blir mjuka som en bebisrumpa! :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Extra virgin olja ska det vara
Photo: Ingmarie Nilsson
Blanka mjuka fötter blir det :-)
Har du värk i någon led så kanske du vill testa?
Vore kul att göra ett "icke vetenskapligt experiment" så berätta hur det funkar.
The Perfect storm är baserad på en bok av Sebastian Junger som i sin tur är baserad på en sann berättelse av en händelse i oktober 1991.
Billy Tyne (George Clooney) är en hängiven fiskare som vigt sitt liv till havet där han tillbringar sin mesta tid.
Efter att ha precis ha kommit tillbaks från en lång tur till havs bestämmer sig Billy för att åter åka ut för att tjäna mer pengar.
Han får snabbt ihop en besättning och tillsammans ger de sig av på svärdfiske-fartyget Andrea Gail trots att de vet att oktober månad kan innebära svåra väderförhållanden.
Allt för sent inser de att de är fångad mitt i en svår storm där två andra väderleks-fronter kolliderar vid Atlantens kustlinje.
Det som meteorologerna kallar den perfekta stormen.
Detta är en film med många kända skådespelare och enorma specialeffekter.
Karaktärerna byggs successivt upp vilket gör att det känns som om jag efter ett tag känner dem.
Den är spännande på gränsen till stressande och jag får erkänna att jag var inte riktigt beredd på slutet.
Det mest kusliga är nog ändå att precis denna månad och detta år, inträffade mitt livs nog största tragedi.
På samma hav men med ett annat namn.
I bland är världen väldigt liten och sammanträffanden bra märkliga...
Det blir många träningsinlägg nu känner jag men det får ni ta.
Jag är för sjuttsingen som på nytt född!
Som jag l-ä-n-g-t-a-t!! Nästan värre än när jag (och säkert du med) var liten och skulle sova natten innan julafton.
Så där så det pirrar och bubblar och fullkomligt kokar inom mig för att jag kan springa igen.
I dag ska jag springa med Danuta, men bara en kortis.
Inte förivra mig.
No, no.
Det får bli Schwinn-biken och wet west resten.
Vilket inte är fy skam det heller.
I går innan jag var på massage (ljuuuvligt) åkte jag inom en ganska ny löpar affär.
Albuquerque Running Shop.
Photo: Ingmarie Nilsson
Albuquerque Running shop
Det finns en hel del liknande affärer att välja på här men denna är helt klart en av de bästa med stort utbud och kunnig personal.
(Och farligt lätt att spendera dollars i...)
Så förutom lite smågrejer kom jag även ut med det här;
Photo: Ingmarie Nilsson
Tröja, shorts, sockar och skor. Och i vänstra hörnet har jag visst lyckas få med lite av min fot...
Traskade omkring i skorna hela kvällen i går men tyvärr är de inte riktigt "rätt" för min fossingar så jag ska byta dem.
Och resten sitter som gjort för min kropp!
Tröjan fick jag dessutom gratis och shortsen var det 30% rabatt på. :-)
Min "gamla" PT (Personlig Tränare) Mikael Svensson i Halmstad bor numera i Stockholm och jobbar bl.a på Sturebadet.
Han har hjälpt mig mycket genom åren, och om han var bra då för flera år sedan, så är det inget mot vad han är nu med all utbildning och erfarenhet som han skaffat sig.
Som du nu vet, om du varit med här på sidan ett tag, så springer jag lite speciellt.
Inte alls som efter löpguiderna.
Häl i först-rulla fram mot tårna, häl i först-rulla fram mot tårna o.s.v. o.s.v.
I stället springer jag bara tår-tår-tår o.s.v. o.s.v. och har gjort så länge jag kan minnas.
Bra eller dåligt?
Inte vet jag.
Kanske mitt tå-löpande är en av orsakerna till mina fotproblem?
Men jag vet med att när jag försökt göra häl i först-rulla fram mot tårna- stilen så går det åt skogen.
Får helskumma skador och framförallt känner jag mig som en klumpeduns av värsta kalibern.
Ofta, och då menat jag ofta, blir min "stil" kommenterad.
Inte direkt negativt men lite ifrågasatt.
Som att det är "fel".
Men det är så jag springer och tydligen så min kropp fungerar och vill röra sig.
Och jag är inte ensam.
Är i riktigt fint sällskap. ;-)
Bl.a. Paula Radcliffe springer på samma sätt.
(Och hon har även samma problem med fötterna som mig...)
Så vad har då Mikael med det att göra?
Jo, han har engagerat sig en hel del i löpträningens underbara värld och sett samband med min löpstil, dvs. att jag är en tålöpare.
Och se!!
Det är kanske inte så "fel" ändå!
Mikael har "hittat" en ryss vid namn Dr. Romanov har utvecklat en metod som kallas Pose tech.
En speciell löpteknik som sägs minska belastningen med 50% och utnyttja gravitationen på ett positivt sätt.
Vilken metod?
Tå-löpningen! Precis som jag gör!
Borde kanske tagit patent?
Dr. Romanov verkar nämligen tjäna pengar på tå-löparstilen, medan jag mest gör av med pengar på den. ;-)
Here in US it´s called compliments and something you should be proud of and happy to hear.
In Sweden this would probably be taken for cringe (if you ever hear it) and if you (dare) to tell about it, it will sound as if you brag.
(Or am I wrong??)
But I´m here in the US so I take it as compliments. :-)
Som den duktiga flicka jag är så har jag avstått från att springa i dag. (Fast egentligen är jag inte ett dugg "duktig" utan bara förbenat rädd för att skrutt-tån inte ska hålla.)
Det blev ett pass på (tortyr)leksaken, d.v.s. på Schwinn-cykeln som bl.a. Paula Radcliffe svettades på två gånger om dagen nu när hon var skadad.
(Jo, du läste rätt. Två gånger per dag. Jag är inte tokigast.)
Sjukt jobbigt!
Photo: Schwinn website
Schwinn cykeln
Dessutom två pass i poolen.
Ett hårt och ett så lugnt att det var risk för att jag skulle sjunka. ;-)
Bättrade på solbrännan med. Tror mitt pigment börjar bli ganska mättat. :-)
Nej, det är framsidan av mina lår!
De är inte att leka med just nu kan jag meddela!
Gör ont så in i vassen.
Så där så jag knappt kan sätta mig utan att hålla fast i något och sakta sjunka ner.
Kallas även t-r-ä-n-i-n-g-s-värk. ;-)
Tvivlar på att det är löpningen som gjort det.
Snarare en ny övning jag hittade på i Freemotion´s käcka benmaskin.
Du med gott minne och som är duktig på att besöka den här sidan :-) kommer säkert i håg att jag svamlade något om "torkservetter" att torka av kundvagnarna med för ett tag sedan.
Så här kan det se ut;
Photo: Ingmarie Nilsson
Fördesinficerade "servetter" att torka kundvagnen med. Den här utanför Trader Joe´s
Al Gallegos, Z-coiluppfinnaren du vet, har gjort ett par specialskor till mig.
Han ville jag skulle prova med de andra skorna jag redan har, men eftersom jag är den tålöpare jag är så var det absolut helt *omöjligt.
Genom att flytta fram "fjädern" så tror han att det kan funka att springa med dojjorna.
Photo: Ingmarie Nilsson
De till vänster är den nya "löparvänliga" varianten
Men jag vet inte jag...
Provade lite i går men det känns onekligen skumt och jag kan inte springa naturligt.
Dessutom är de blytunga, vilket i och för sig kan vara bra rent styrkemässigt.
Någon fördel om nu någon skulle tävla med dem kan jag säga att det inte är.
Snarare tvärtom.
De väger multum och är klumpiga trots "fjädern".("Fjädern" gör inte att man studsar fram om nu någon tror det, utan hjälper bara till att ta emot stötarna.)
Till "power-walk" funkar de däremot perfekt!
Och framförallt till att stå och gå "vanligt" med tack vare den stöt-absorberande "fjädern".
korv vagn i nybro miljö kon... godskän tillstånd jag har fast jobb kan inte behållas bor jag i annanstan.
Och mer;
pizzeria Insänd av pizzabutik. 06 jun, 18:09. Ta bort, ändra, förnya annonsen
sälljes pizza butik hög omsätning låg hyra bra lägeutveklingsmölighet. säljes på grond av familjeproblem,inan du ringer? vi kör ut pizza till kunderna som vi har gott om ni kan ta o köra ut till mera kunder om ni vill jobba o få mer? jag vill ha 320 tusen för det hela har du pengar o vill köpa då kan du ringa. inga KOMPIS SNACK!!!!
Vill du läsa mer så hittar du fler galenskaper på bloggetman.
Observera med att det inte är jag som stavar så illa!
Kände i princip ingen smärta under de 45 minuter jag och Danuta sprang i dag.
Halle min dar vad tiden kan gå fort ibland!
Tyckte inte jag hann att trycka på klockans "startknapp" förrän det var dax att trycka på "stoppknappen".
Och halle min dar vad jag fick kämpa!
Inte med att springa, för det var skrämmande lätt, (och Danuta var så snäll och sa att jag sprang riktigt fort vilket så klart var rena tokeriet) utan med att verkligen sluta i tid.
Fick ta till all min självdisciplin, klokhet (den lilla som finns vill säga) och mitt förnuft (lika lite det är jag rädd för men ändock..) för att inte fortsätta springa.
Förstå vilken lycka! Att få springa i trevligt sällskap, med solen i ansiktet, de vackra Sandia Mountains att vila ögonen på, på fina grusvägar med ben som vill springa och fötter som inte gör ont!
När gjorde jag det sist?
September förra året?
Eller nej, oktober var det nog.
Hur som helst förbaskat längesedan.
Fortsatte nästan direkt ner i poolen för jag är ganska övertygad om att vattnet är väldigt bra för mina fötter och ben.
Dessutom tror jag att allt detta trampande i vattnet gör att det är lättare att "komma tillbaks".
Dels för att det är så likt löpning på land, kroppen blir hela tiden påmind om löpsteget, och dels för att det går att köra på riktigt hårt om man vill.
D.v.s. det går att bibehålla konditionen och till viss del styrkan.
Nu fortsätter jag att be om att det här ska fungera.
Och att jag inte förivrar mig...
I många avseende är USA långt framme i utvecklingen.
I andra är det rena u-landet.
T.ex. när det gäller återvinning.
Sopbergen är enorma.
När du handlar packas varorna ner, av expediten eller en extra "varunedplockarperson", i trettioåtta olika plastpåsar, helst dubbla, och varorna är ofta förpackade i minst ett extra lager av kartong eller plast.
Du kan ju ana hur mycket bara det blir i sopor.
Pant på flaskor finns inte men nu har det kommit en slags pantstation där du kan lämna in plåtburkar där du får betalt per pound.
Alltså inte per burk. Och det är inga astronomiska siffror det handlar om.
Återvinning har, åtminstone här i Albuquerque, funnits ett tag men det är absolut inte alla som gör det och det går lite annorlunda till mot hemma där det mesta lämnas på återvinninsstationer.
(Antar att det kan vara olika från plats till plats här precis som hemma. Falun är t.ex. väldigt långt framme. I princip allt återvinns.)
Varje måndag kommer en sopgubbe och hämtar de olika påsarna.
Papper, tidningar, plast och plåt.
Glas lämnas på annat ställe.
Någon batteriholk har jag aldrig sett till utan det slängs bland vanliga soporna.
Så småningom ska det visst bli containrar här med.
En av de allra bästa sakerna med S&W del Norte är deras helt ljuvliga utomhusjacuzzi.
Som att komma till paradiset när kroppen sjunker ner i det varma vattnet efter träningen.
Det är rejält tryck i strålarna så det blir fantastiskt bra massage!
Photo: Ingmarie Nilsson
Utomhusjacuzzin på S&W del Norte. Svårt att klaga på utsikten...
Som du kanske minns var det inte många dagar sedan det kom snö uppifrån.
I dag fanns inte ens ett mikroskopiskt moln på himlen.
den var den blåaste blå med en sol så varm och skön att inte ens den värste pessimisten kan ha kommit på något att klaga på. (Möjligtvis att det varit en för perfekt dag?)
Som det ser ut ska det forsätta så här med.
Sol, sol, sol och 20-25 grader C i skuggan.
Jiihaaaa! :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Blommande träd, klrblå himel, sol och 20-25 grader
Extra härligt är det förstås nu när jag kan springa.
Inte varje dag, och inte långt, men det blev fyra pass i förra veckan och det utan smärta.
Stavas l-y-c-k-a!
(Sen att det är skitjobbigt, särskilt i uppförsbackarna, är en helt annan historia..)
Kiropraktorn,dr. Hodge, fixade lite med mig i dag igen så jag är full av förhoppning inför morgondagen då jag ska ha sällskap på min lilla tur.
Vännen Danuta ska haka på och hon har lovat mig att ta det extremt lugnt.
Vad nu det innebär.
Hon sprang ett tufft 10-miles lopp i går (söndag) så hon borde vara lite sliten.
Hoppas jag...
Mina ben går (springer) inte fortare än vad de kan, no matter what, så hon får snällt anpassa sig. ;-)
I dag blev det tokjobbigt spinningpass direkt följt av ett (nästan) lika tokjobbigt wet west pass (+ ett lätt på kvällen) så mina ben kanske inte heller är så pigga när jag tänker efter.
Fast det brukar inte påverka och jag har ju som sagt fått en bra behandling i dag.
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om det är tungt, bara det inte gör ont.
I stället för ett otympligt stödförband av något slag, eller t.o.m. gips, har många den här i stället.
T.ex. Paula Radcliffe vars brutna tå behöver avlastning och vila.
Det fina med den är dels att det går att pumpa upp den där du vill ha stödet och så att den passar bra, och dels att det går att ta av den, duscha och slippa den på natten.
Photo: Ingmarie Nilsson
Stoppa ner foten i..
Photo: Ingmarie Nilsson
... "stöveln" och den står stadigare än någonsin
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte supersnyggt men funktionellt
Jag har aldrig sett något liknande i Sverige men det kanske finns?
Inte nog med att Pat och Trish är helt fantastiska människor på alla sätt och vis, de är otroligt gästvänliga med. (Som många faktiskt är här.)
Utan att de varken kände dem eller "behövde" för min skull så bjöd de hit Paula Radcliffe, hennes man Gary Lough och dottern Isla så nu har de varit här hela eftermiddagen!
Jösses!
Jag med tre Olympier och rekordsättare x flera.
Paula är klart "värst".
(Jag har tappat räkningen på alla rekord hon satt.)
Det hela är nästan lite overkligt.
Som en film.
Låter kanske supertöntigt men jag tycker det är helt otroligt och framförallt jätteroligt!
Tänk dig själv att få träffa en av dina förebilder och dessutom ha tid och möjlighet att fråga om vad som helst! (Sen är det en annan sak om personen i fråga vill svara på alla knasiga frågor, men Paula gjorde det!)
En saker är lika säker som att jorden är rund.
Paula och Gary är helt otroligt trevliga, snälla och mysiga människor!
Lilla Isla är söt som en sockertopp och med en himla massa spring i benen.
(Hon har ju liksom generna för det...)
Photo: Ingmarie Nilsson
Paula Radcliffe
Photo: Ingmarie Nilsson
Gary, Pat, Paula och Trish på husvandring. Som tog extra lång tid för det pratades så mycket..;-) Just här är de i "the craft room"
Photo: Ingmarie Nilsson
Gäller att vara snabbt framme i Tortilla och dipp skålen!
Photo: Trish Porter
Och ett "bevis" på att jag inte bara hittar på ;-)
En av de stora nyheterna här i Albuquerque, New Mexico just nu är att det ska bestämmas om dödsstraffets vara eller icke vara.
Går förslaget igenom (om att inte ha dödsstraff) så blir NM den 15:e staten som tagit bort det.
Med andra ord har majoriteten kvar det. (Därmed inte sagt att det används överallt.)
Det har gått så långt att NM senaten röstat för att ta bort det.
Nu ska guvernören Richardson säga sitt och han har tre dagar på sig.
Han var förr helt emot förslaget men har under det senaste året ändrat sig och demokraterna tror, och hoppas, därför att han skriver under förslaget.
Den är två gånger om året, en nu i mars och en i oktober, och jag har varit på en innan så jag visste vad som väntade.
Det är en gigantisk mässa med absolut allt du kan tänka dig inom just arts and crafts och även om du inte är någon "konstälskare" så kan jag nästan lova att du skulle hitta något du gillade.
(Om inte annat så borde väl chokladen, nötterna och kakorna kunna duga?)
Photo: Ingmarie Nilsson
Tavlor, skulpturer, smycken, kläder, keramik, glas, metall, återvunnen plast, sten, papper, stål och porslin. Roliga, vackra, galna och unika saker. Gång upp och gång ner i det oändliga
Photo: Ingmarie Nilsson
Här köpte jag fantastiskt fina keramik-saker. Tack vare att Trish handlat av dem i årtal så fick även jag hennes rabatt! :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Michael Ulibarri bjöd på "homemade brittles". Bl.a. med chili. Låter skumt men är tokgott!
Photo: Ingmarie Nilsson
Pat och Trish försöker välja en av alla underbart vackra och doftande tvålar
Photo: Privat
Varje "Storyteller" är handgjord av RC Ramey. Jag fullkomligt älskar dessa vackra, fantasifulla konstverk. Valde mellan denna och..
Photo: Privat
..denna vilken jag till slut bestämde skulle få följa med hem till Sverige
Photo: Ingmarie Nilsson
Amado M.Peña, Jr. "A living legend" /www.penagallery.com
Photo: Ingmarie Nilsson
Flera timmar senare är jag både fattigare och tröttare men otroligt nöjd och glad. Tur att vi hade Trish STORA bil för hon hade handlat ännu mer! (Pat övergav oss efter ett tag. Inte för att han inte gillade det, för det gjorde han, utan för att han skulle iväg på annat)
Mina dagar består inte enbart av att träna och slappa.
(Även om det är snubblande nära sanningen..)
Jag skriver minst ett par timmar varje dag (och då räknar jag inte in bloggandet, surfandet och mailandet för det är mer på den s.k. nöjessidan) och agerar som "stand in shuttle-dinner-homework-fixitall-mum".
(Hur Trish hinner med allt utan mig är en gåta. ;-) Och jag vet att hon sover på nätterna så det är inte då hon "snor till sig" några extra timmar.)
Ungarna är fortfarande lika goa, trots att "smekmånaden" nu borde vara över, och det är jättekul att få vara en del i deras vardag.
Kollar ofta en stund när de tränar och är helimpad!
(Men jag fattar fortfarande lika lite av fäktningens och konståkningens mystiska värld)
Hade bokat in en timmes massage på S&W Highpoint efter kvällspasset.
Något jag verkligen både längtade till och behövde.
Till saken hör att jag hade "a gift certificate" på en halvtimme så jag skulle alltså bara behöva betala för den andra halvtimmen. (ca $35)
Lisa som hon hette var helt ok.
Inte jättebra men så pass bra att jag har bokat in henne igen.
(Det var för behagligt för att vara jättebra. ;-) Mina muskler behöver lite mer tryck så nästa gång ska jag be att hon tar i ordentligt.)
När jag så skulle betala så behövde jag inte!
Hon bjöd mig på på den där extra halvtimmen så en timme kostade med andra ord noll riksdaler.
Det är dock svårt att dra en riktigt tydligt gräns för vad övervikt och fetma är, men generellt brukar man säga att en person med BMIöver 25 som överviktig och ett BMI över 30 som fetma.
BMI-värdet är dock väldigt generellt och tar ingen hänsyn till din fettmassa i förhållande till muskelmassa.
En person som har relativt mycket fett på kroppen men lite muskelmassa behöver alltså enligt BMI-indexet ändå inte klassas som överviktig, trots en skadligt hög koncentration av fett på kroppen.
Texas är tydligen den värsta staten och Houston toppar fetastestaden-listan.
Colorado är "bäst" och New Mexico ligger högt på "bästa-listan". (Alltså över minst antal överviktiga.)
Enligt en artikel i TT i november 2007, så har andelen feta amerikaner stabiliserat sig efter 25 års ständig uppgång.
En andel som är så pass hög som 34%, dvs. ca. 72 miljoner människor.
Svindlande siffror.
I Sverige är varannan man och var tredje kvinna överviktig enl. Statistiska centralbyrån år 2007.
(Och den siffran lär inte vara lägre i dag är jag rädd för.)
Svindlande siffror det med!
Allra värst är Nauru, världens minsta oberoende republik, där nästan 95% av befolkningen är överviktiga och drygt 80% är feta.
Och Nauru är inget undantag.
Andra öar i samma region, Tonga, Cooköarna, Niue och Samoa, har drabbats nästan lika hårt.
Öarna i Stilla havet har genomgått stora förändringar de senaste decennierna. Bl.a. förändrade kostvanor ( tagit efter den västerländska), en bekvämare livsstil och mindre med fysisk aktivitet.
Man kan idag se en liknande tendens på andra håll i världen. Den västerländska livsstilen sprids i takt med att länderna i tredje världen urbaniseras och befolkningen får större ekonomiska resurser.
Forskarna är framförallt oroliga över utvecklingen i Indien och Kina.
Enligt Världshälso-organisationen WHO var år 2007 16% av indierna feta eller överviktiga.
I Kina räknar man var tredje person.
Det blir en himla massa indier och kineser!
Och siffrorna har som sagt var knappast blivit lägre.
Det är hög tid att ändra på den västerländska livsstilen! (Eller kanske jag ska kalla den dödsstilen?)
Vi stressar allt mer, rör på oss mindre och äter mer och mer snabbmat.
För herregud!
Är det konstigt att fetman sprider sig när pizza, hamburgare, hel- och halvfabrikat är bland den vanligaste middagen/lunchen och där en hel chokladkaka till efterrätt (eller ännu värre, som mellanmål) är mer regel än undantag?
Har fetma blivit ett "normaltillstånd"?
Hur många regerar längre när de ser en 140 kilos person på stan?
Kanske på sin höjd undrar hur i all sin dar man kan bli "sån".
Orsaken till problemet är inte ett utan flera,
men det allra mesta kan härledas till ordet s-t-r-e-s-s..
Vi har inte tid att träna. (Eller snarare vi tar oss inte tid för det är så mycket annat som lockar.)
Många har inte ens tid till att laga sin egen mat utan tar enklast möjliga utväg, snabbmaten.
Ett mellanstadiebarn i USA dricker i snitt tre-fyra läsk varje dag.
Så varför är vi förvånade?
Om jag förstått det hela rätt så får barnen här i princip ingen undervisning i hemkunskap och vet därmed inte vad som är nyttigt och inte. Lärarna vet kanske inte ens själva och har barnet inte kloka föräldrar så kan vem som helst utan stort A i ett endaste ämne räkna ut vad resultatet blir.
Barnen lär sig aldrig vad som händer med kroppen om man bara äter skräpmat.
Tendensen i Sverige är precis den samma. Man drar ner på idrotts- och friskvårds-undervisningen vilket har gjort att många barn inte rör på sig mer än till och från skolan och till och från tv-soffan/datorn.
Kostnaden för överviktsrelaterade sjukdomar i USA är den näst högsta.
Det handlar om hundratusentals miljarder dollar.
Överst på prislistan är rökningen.
Tänk då kombinationen.
(Och jag tror inte det är någon större skillnad i Sverige och Europa.)
Det måste bli obligatoriskt med friskvård i skolan och det borde vara lika obligatorisk med en friskvårds-kurs innan man blir förälder.
Det handlar ju trots allt om ett stort ansvar för en annan människas liv.
Vi andra, utan föräldrar-ansvar eller en skola får helt enkelt ta ett eget ansvar.
(Därmed inte sagt att det är så himla enkelt. Men vi kan alla göra ett val.)
Har du orkar läsa ända hit ner får jag verkligen tacka för ditt intresse genom att bjuda på en (not so nice) film.
För en gångs skull har jag total idétorka vad det gäller inlägg.
Är nog fortfarande tagen av gårdagens möte.
Det är ju liksom inte var dag jag träffar en världsstjärna.
Än mindre får tillbringa timmar ihop och ha möjlighet att ställa alla frågor jag någonsin kan komma på.
(Ändå har jag kommit på fler. Har tack och lov fler chanser till att få svar.)
Lite väder kan jag dock rapportera om. ;-)
I går var det strålande sol, shorts och helt vindstilla.
I dag snöblandat regn, kallt och mulet.
Men du vet väl vid det här laget hur det är här.
Solen kommer snart igen!
I nästa vecka ska det enligt prognosen bli uppemot 20-25 grader.
Nog är det vår alltid!
Det är min "alternativa dag" i dag så nu väntar spinning och wet west.
Se där!
Det blev några rader trots allt!
Tänk vad jag är bra på att prata (skriva) om "ingenting". ;-)
Det finns hur mycket som helst om t.ex. lopp hon sprungit, lopp hon brutit, hennes träning, graviditet, barnafödande, "konstiga" vanor, om hennes man, om dottern och om alla skador hon haft.
Med några få undantag har det i de allra flesta fallen med stått att både hon och hennes man Gary "are such a sweet couple" och nu vet jag att det stämmer!
De är supertrevliga!
Jag fick en hel-eftermiddag med Paula.
Först på Starbucks några timmar, sen till S&W Del Norte för att träna och sen tillbaks till hennes place eftersom det ändå var på vägen "hem" för mig.
Fatta hur coolt det var!
(Åtminstone tycker jag det!)
Lilla jag och en världs-stjärna och världsrekordinnehavare!
Smått ofattbart.
Och dessutom här.
I USA.
I Albuquerque.
(Eller har jag drömt alltihop??)
Paula är en fantastisk människa.
Och då menar jag inte (bara) för att hon springer så sablans bra.
Hon är ödmjuk, vänlig, snäll och öppenhjärtlig.
En förebild på alla plan.
Det var många kloka ord hon sa och jag hoppas jag kan återge det i artikeln om henne. (Som förhoppningsvis kommer i bl.a. Runners World så småningom. Skriv gärna och påminn dem om det dröjer. ;-) Jobbar med på att få fler tidningar att nappa.)
Numera vet jag med att det är inte bara mina fötter, ben, rygg och grejs som krånglar.
Paula skulle kunna skriva en riktigt fet bok à la Biblen om sina skador.
Faktum är att våra fötter är nog ungefär lika kassa...
Jag kan redan nu avslöja att hon är skadad.
En bruten tå som ska opereras på tisdag.
(Så det var tur att jag vågade fråga om intervjun, för på måndag försvinner hon till Californien.)
Inget London Marathon med andra ord.
Hennes beslutsamhet och målmedvetenhet är helt enastående.
För att inte tala om hennes passion för löpning.
I stället för att ge upp kämpar hon på med alternativträning när det inte går att springa, för hon vet att en dag kan hon det igen och det blir så himla mycket enklare om träningen inte legat i dvala.
(Precis som jag resonerar.)
Hon kommer tillbaks.
Stark, beslutsam, snabb och revanschsugen.
Tro mig!
Jag vet. :-)
På Wholefoods Market hittar jag inte bara ofantliga varianter av Tofu, flingor, frukter, grönsaker, sojaprodukter, vitaminer, hudvårdsprodukter, bröd o.s.v o.s.v.
På spinningen idag, och det här är verkligen för "intresseklubben antecknar", lyckades jag få upp pulsen till åtminstone 178 slag.
Utan att trilla av cykeln.
Hade väl inte kunnat pressa upp allt för många slag till men det borde vara ganska nära min maxpuls.
På cykel alltså.
Om jag kollar på deras pulsschema så ska min tröskelpuls vara någonstans mellan 145-165 slag så kanske löpning och cykel ändå inte är så olika?
Problemet är väl att jag helt enkelt inte är lika bra på att cykla som att springa (nåja..) för benen tar liksom slut innan hjärtat gör det.
(Eller rättare sagt lever för fullt!)
Någon som vet hur det hela fungerar? Jag har för mig att maxpulsen är grenspecifik.
Tar tacksamt emot info!
Har aldrig testat hur det blir när jag springer i vattnet.
Borde jag verkligen göra!
Nu har jag i princip inget ont i fötterna trots (eller tack vare?) min "tålöpning", men något skumt gör jag för nu protesterar ryggen.
(Alltid ska det vara något...)
Min rygg kan i och för sig krångla av och till och har gjort i en himla massa år (ännu en dålig gen..) så jag känner igen det och vet nästan alltid när det är "ont som går över" eller "ont som behöver fixas".
Nu var det "ont som behöver fixas".
Trish rekommenderade kiropraktorn hon brukar gå till, Dr. Rod Hodge.
Han ser precis ut som en liten hustomte och visade sig vara en riktig guldklimp.
Lugn, noggrann, duktig, pedagogisk och genuint intresserad av att hjälpa.
Han är inte bara kiropraktor utan även kinesiolog och om det är någon behandlingsform jag verkligen haft hjälp av så är det just den.
En bra kinesiolog kan ringa in ditt problem och behandla det som verkligen ska och behöver behandlas.
Det är nämligen inte helt säkert att det är (enbart) "strukturellt", dvs. något fel på t.ex. din rygg.
Allt hänger samman som du vet, så det kan även vara något i näringen, dina organ eller i det emotionella som inte är riktigt som det ska.
Tyvärr finns det, som inom alla yrken antar jag, mer eller mindre seriösa typer så ska du testa så rekommenderar jag att du kollar upp personen i fråga ordentligt.
T.ex. genom yrkesförbundet och referenser.
Blir onekligen spännande att se hur det känns när jag ska kuta i morgon.
Dr. Hodge förberedde mig dock på att jag kunde vara ganska mörbultad i morgon så jag får väl se om kroppen vill för knoppen, den vill alltid! ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Dr. Hodge mottagning. En RIKTIGT trist bild. Sorry...
Börjar bli en kändis i S&W pool som "the aqua runner".
(Eller ökänd beroende på hur man ser det...)
Har varit i den minst en gång varje dag (med ett undantag) sen jag kom hit.
Och det utan att varken få simhud mellan tårna eller fiskfjäll på kroppen.
Ännu...
Det är ju en himla tur att jag inte har klorallergi.
För det mesta är det bra med plats och det är perfekt temperatur.
Många har börjat fråga om det är bra och hur man gör. Häromdagen hade jag t.o.m. lektion med en kvinna som opererat knät och fått vatten-löpning ordinerat av läkaren!
Klok person. :-)
Photo: Rob/Privat
Vattenlöpning är kanonbra träning som i princip alla kan göra
Photo: Rob/Privat
Du kan springa lugnt eller riktigt hårt. Helt upp till dig. TRÖTT går det garanterat att bli
Photo: Rob/Privat
Det ser kanske ut som om jag flaxar med armar och ben men det är en synvilla. Armarna är intill kroppen och benen rör sig precis som vid löpning på land
Photo: Ingmarie Nilsson
Fotografen, livvakten och min kompis Rob
Så vill du ha en billig och bra wet west så vet du ju hur du gör.
The Rookie är en story i värsta Hollywoodandan med allt vad det innebär.
Den stora skillnaden är att den här storyn är sann.
Jim Morris (spelad av Dennis Quaid) växte upp i Texas där amerikansk fotboll var som allra störst och galnast.
Inte en baseball så långt ögat nådde.
Och absolut inte någon plan eller något lag.
Men Jim drömde om att en dag få spela i "the major league" som pitcher.
Han gjorde bra i från sig och spelade för flera olika lag men en skada i armen satte stopp för en fortsatt karriär.
I stället blev han lärare och baseballcoach på en high-school.
Långt ifrån ett glamoröst liv som baseball-proffs.
För att få laget att kämpa bättre ingår han ett vad.
Om killarna vinner distriktsmästerskapet lovar han att vara med på uttagningen för "the major league".
Laget vinner mästerskapet och Jim Morris får talangjägarna att tappa hakan när han, som 35-åring bland alla 20-åringar, kastar bollar i en hastighet av upp till 98 mph.
Eftersom det är i drömmarnas land där inget är omöjligt så..
Tja, gissa själv.
Det här är en helt underbar film.
En film du blir glad och inspirerad av!
Men även en film om längtan, saknad och motgångar.
Framförallt är det en film som visar att det aldrig är för sent, och att drömmar visst kan bli sanna.
Dessutom gjorde den så jag blev riktigt sugen på att börja spela baseball...
(Som kuriosa har Jim Morris en egen hemsida om du vill veta mer.)
Skitväder i morse (med Albuquerque-mått mätt alltså) men vid lunch var det nästan helt borta och den blå himlen och den varma solen kom fram igen.
That´s Albuquerque!
Photo: Ingmarie Nilsson
Vid lunchtid. Molnen börjar skingra sig över Sandia Mountains
6o minuters spinning med favvoinstruktören Deb följt av 70 minuter wet west.
Spinningen var lika mördande jobbig som den brukar men det verkar som om jag kan få upp pulsen mer nu utan att helt kollapsa.
Det går inte att jämföra maxpuls på cykel med maxpuls i löpning, så mycket har jag både lärt mig och fattat.
Håla 160 i puls under löpning är ganska "behagligt" och något jag kan hålla både länge och väl, men på cykel klarar jag det bara några ynka minuter.
I dag kom jag nästan upp till 170 slag.
Och jo, det var jobbigt!
Av naturlga skäl var jag superhungrig när jag väl kom ur duschen och fått på kläderna.
Lägligt nog ligger det en Subwaysprecis vid S&W del Norte. (Måste vara någon mycket smart person som kommit på det läget...).
Kanske inte världens nyttigaste , men helt klart godkänd mat och vansinnigt gott!
Photo: Ingmarie Nilsson
Ena halvan av min "footlong" macka
Photo: Ingmarie Nilsson
Skitsvårt att fota sig själv OCH äta men nog skulle en större mun varit bra?
Mätt och belåten for jag västerut för att träffa Al Gallegos för en intervju.
Mannen som uppfunnit Z-coil skorna.
Photo: Ingmarie Nilsson
Al himself utanför en av affärerna i Albuquerque
Och vilken intervju det blev!
Vilken fantastisk människa!
En sann uppfinnare, entreprenör och idrottsman, och även en person som fått gå igenom mycket sorg och svårigheter men som ändå kämpat vidare med sitt liv och det han tror på.
Jag är djupt imponerad och rörd av denne 78-årige man som fortfarande jobbar och tränar varje dag.
En del av intervjun kommer troligtvis att hamna här och jag hoppas att mer än en tidning nappar på den här artikeln!
(Kom gärna med förslag! Jag lovar att det är en läsvärd story)
Det känns som om det alltid är något nytt att upptäcka.
Deras Tofu avdelning är helt sanslös!
Photo: Ingmarie Nilsson
En vegos paradis!
Hylla efter hylla med hur många olika varianter av maträtter som helst och det allra mesta är alltså organic.
Om det eventuellt är t.ex. något kost-tillskott som inte finns så tar de hem det direkt.
Servicen är 100%-ig.
Photo: Ingmarie Nilsson
Största problemet är att VÄLJA. Kolla in hyllorna! Och den vackra dekorationen. Mycket behaglig
Frukt och grönsaksavdelningen är gigantisk liksom bröd avdelningen.
Jag får verkligen passa mig så jag inte börjar dregla där.
Photo: Ingmarie Nilsson
Det här är bara EN del av brödavdelningen. Kan du känna LUKTEN? Milda Matilda. Den är livsfarlig!
Ett bättre slut tror jag inte det hade kunnat bli.
Han fick somna lugnt och stilla med hela sin familj jämte sig.
Alla var, och är förstås, förtvivlade.
Det har blivit mycket tårar denna dag.
Men också mycket skratt och många kramar.
Jag har fått äran både att dela deras sorg och att få vara med under hela begravningsceremonin.
Något jag är både stolt och framförallt väldigt tacksam över.
Att de ville låta mig få vara med i denna "family-thing" som det trots allt är.
Photo: Ingmarie Nilsson
Här under trädet ligger Toto begravd. Nog är det ett väldigt vackert ställe?
Att sommaren känns avlägsen för er stackare hemma i Svedala kan jag förstå men här knackar den på dörren.
Eller åtminstone gör våren det.
Träden har börjat blomma, värmen kommer och pollenallergi verkar vara något var och varannan lider av.
(Dock inte jag. Det räcker gott med kassa fötter tack.)
I natt blir det sommartid här vilket betyder att jag och alla andra i denna tidszonen får sova en timme mindre.
Tidsskillnaden blir nu alltså "bara" sju timmar mellan Albuquerque och Sverige.
Det roliga i det här är att alla ändrar i natt utom kyrkan.
De ändrar inte förrän efter gudstjänsten.
Så ingen stackare ska behöva somna där kanske. ;-)
Sommartid eller inte så är i morgon en sorgens dag i det här huset.
Toto, den ena av hundarna-den yngsta faktiskt, ska avlivas.
Han har varit skruttig en ganska lång tid men nu går det inte längre.
Toto lider av sin värk och varken mediciner eller behandlingar, han har fått både akupunktur och massage, funkar något mer.
Jag lider med familjen men kan inte göra så mycket mer än att finnas till om de behöver mig.
Kommer med att sakna Toto.
Vi är gamla polare och har busat mycket ihop under åren tillsammans med Whiz.
Ändå kan jag tycka att det är barmhärtigt på något vis.
Toto får förvisso inte välja själv, men hans blick säger att han inte vill mer.
Livet är inte kul längre.
Han kommer att få dö här hemma med sina nära och kära, han slipper lida mer och han kommer att dö lugnt och fridfullt.
När det är dax för mig, konstiga tanke, skulle jag bra gärna vilja ha det så med...
Men så långt sträcker sig inte vår frihet och valfrihet.
Varken till att bestämma var, när eller hur vi vill avsluta detta jordeliv.
Märkligt.
Jag började med sommartid och slutade med döden.
Hur i all sin dar gick det till?
En nio-årig flicka i Brasilien blev våldtagen och gravid med tvillingar.
Läkarna ansåg att hon aldrig skulle klara av att föda barnen utan rekommenderade abort vilket modern godkände.
Den romersk-katolsk biskopen José Cardoso Sobrinho sa att detta var helt mot Guds lag som står över alla mänskliga lagar.
Så när en mänsklig lag... strider mot Guds lag, saknar den mänskliga lagen värde, förklarade han.
Därför bestämde biskopen att exkommunicera modern och läkarna i fredags vilket även stöds av en kardinal i Vatikanen.
Styvfadern som våldtog flickan har däremot fått kyrkans välsignelse och slipper bannlysning.
Helt sinnes-sjukt!
Hur långt får, och kan, galenskap egentligen gå?
Läste om det här i Albuquerques dagstidning och såg att det står om det i bl.a. Expressen med där du kan läsa hela denna komplett galna historia!.
Mina fötter.
Mina ben.
Hela min kropp ville (och vill) springa.
Jag har varit, och är, superduktig med alla mina rehab-övningar och wet west löpningen är guld värd.
(Vill du prova?)
Tar det med väldigt försiktigt när jag nu varit ute, även om det är bland det svåraste som finns när lusten och längtan är så stor efter att få kuta och benen så fulla av spring.
Totalt var jag ute i 60 minuter och sprang kanske ungefär halva den tiden.
Varvade gång med löpning några minuter och det verkar funka.
Inget ont alls.
Känns helt overkligt!
I morgon ska jag prova springa en längre tid.
(Därmed inte sagt att det är lång tid. Vi pratar 10-20 minuter. Rena bebispasset!)
Photo: Ingmarie Nilsson
Klara, färdiga..
Photo: Ingmarie Nilsson
...spring!
Jag tror jag kommit på varför det blev som det blev med den "nya" smärtan jag fick när jag började springa.
Eftersom jag var så himla rädd om den där förgrymmade tån så försökte jag undvika att springa på framfoten, d.v.s. jag satte i hälen först och "rullade" sen framåt.
Ungefär som det står i varenda "how-to-run-guide".
Det är bara det att jag har i princip aldrig sprungit på det viset.
Jag är en "tå-löpare" så min stackars fot fick väl världens chock!
Nu trippar jag fram som jag brukar och det känns helt great!
Jag s-p-r-i-n-g-e-r!
Håll nu alla dina fingrar och tår för att detta ska funka.
Snälla...
Det enda problemet med hela passet var, förutom att inte "overdo", var att välja vilken av alla underbara stigar jag skulle ta.
Men det får väl verkligen kallas lyx problem. ;-)
Vi har en räknare med "unika besökare" här på bloggen och jag vet att det åtminstone är några som läser.
(Även om det inte ens är i närheten av Blondinbella eller Obamas siffror...)
Så nog kan jag väl få någon lite kommentar då och då...?
...en smått osannolik historia, men den är sann, och den visar samtidigt hur otroligt trevliga, snälla, gästvänliga och givmilda amerikaner faktiskt är.
Visst det finns undantag, det både begriper och vet jag med, men de är ett fantastiskt trevligt folk.
Dock har jag aldrig varit med om något liknande detta.
Så här var det;
Jag hade varit och kört mitt (dagliga) wet west pass på S&W och åkte på hemvägen inom "Albertson" (supermarket) för att handla.
Det blev en hel del till slut och notan slutade på ca $35.
Jag kom på under tiden jag rullade runt där med den gigantiska kundvagnen att jag inte hade kontanter med mig (de hade massören fått och jag hade glömt att "fylla på") men tänkte att det går ju lika bra att betala med kort.
Trodde jag ja.
Funkade inte alls.
Något fel på anslutningen.
Vet att detta har hänt någon gång innan och då har de skrivit en manuell faktura som jag har skrivit under på gammalt hederligt vis men se det gick inte denna gången.
Vad göra?
Frågade om jag kunde lämna varorna där i vagnen (de var redan nedpackade i kassar för det är det en som gör medan en annan tar betalt) medan jag körde hem och hämtade pengar?
Det skulle däremot gå bra.
No problem.
Skönt, men just som jag skulle gå till bilen hör jag en kvinna jämte mig säga;
-I can pay for you. That´s no problem. It´s only $35.
Only?
Jag blev jätteglad och frågade såklart genast hur jag kunde få tag på henne och betala tillbaks?
-Oh no, you don´t have to pay back.
What? Of course I have to pay back!
Men näpp.
Hon betalade mina varor och det enda hon ville svara på var att hon heter Sandie (Dock osäker på om det stavas så.)
Har du någonsin varit med om något liknande?
Skulle detta kunna hända i Sverige?
Inte troligt! Inte alls troligt faktiskt.
Jag stod bara och gapade!
Och stammade och tackade och visste inte hur jag skulle bete mig.
Började nästan gråta för sjuttsingen.
Av ren glädje över denna underbara människa som ville hjälpa en total främling!
Jag gav henne den största kramen jag bara kunde och vet du vad hon säger då?
-Welcome to America!
Då kom den första (glädje)tåren...
Hon berättade att hon hade varit i Mexico ganska nyligen och haft samma problem vilket gjort henne galen!
Så hon tyckte helt enkelt synd om mig och att det vore jätte onödigt om jag skulle behöva åka fram och tillbaks för att hämta pengar.
I rena förvirringen så tänkte jag inte på att jag hade kunnat stanna tills hon gick ut och körde i väg för att ta bilens registreringsnummer och på så vis kanske kunna spåra upp henne.
Jag hoppas jag ser henne där en annan gång eller att hon får hjälp när hon behöver.
Jag hittar hela tiden nya helt enastående bra affärer.
Trodde jag hade koll på de flesta men tydligen inte.
I går var inne i Trader Joes underbara (mat)värld.
Det är en mataffär med (nästan) alla basvaror du kan tänka dig och där det mesta är organic och närproducerat, men även lite exklusivare importerade produkter som ost och "hand-tossed pizza from Italy".
Photo: Ingmarie Nilsson
Utanför Trader Joes. Solen var jättestark TROTS de svarta molnen i bakgrunden
Priserna är förhållandevis låga och det fanns gott om "free samples"
(Slapp bl.a. att köpa både kaffe och bagels eftersom det fanns som gratis smakprov. hehe)
Photo: Ingmarie Nilsson
..
Gillar ändå Wholefood Markets mer eftersom deras sortiment är mycket större, bredare och bättre.
Jag har aldrig varit i en affär som Wholefoods där det, på ett och samma ställe, finns så många olika sorter av Tofu- och sojaprodukter, vitaminer, bröd, grönsaker, frukter, nötter, flingor och gryner.
Och där jag dessutom kan äta, fixa min egen hämtmat, få massor av smakprover och fika.
Ett himmelrike både som veggie och som hungrig. :-)
Men det var en sak som Trader Joes var absolut bästa på.
(Eller värst på beroende på vad du tycker.)
Jag ar aldrig sett så många olika "bars" samlade på ett och samma ställe någonstans någonsin!
Photo: Ingmarie Nilsson
Några av hyllorna
Utanför hade de en riktigt cool grej.
(Kamera batteriet tog slut så det blev ingen bild..)
Det var en hållare med stora servetter som var förpreparerade med desinfektionsmedel för att torka av kundvagnens handtag med.
En kanonidé med tanke på alla slibbiga bacillusker det är på dem...
Och nu är det väl ändå dax för lite reklam igen! ;-)
På väderprognosen står det "windy" och det är väl det minsta man kan säga.
Var ett tag rädd att vägskyltarna skulle fara i väg eller att någon liten människa skulle komma flygande!
Trafikinformationen som kommer med jämna mellanrum på radion uppmanar folk att hålla båda händerna på ratten!
Tror inte jag sett himlen så svart någon gång men inte en endaste droppe regn har kommit.
Photo: Ingmarie Nilsson
Det började så här och blev bara värre!
Photo: Ingmarie Nilsson
Man ser knappt Sandia Mountains här!
Photo: Ingmarie Nilsson
Och absolut INTE här!
Photo: Ingmarie Nilsson
..
Photo: Ingmarie Nilsson
Faktum är att åt andra hållet (västerut) sken solen!
Photo: Ingmarie Nilsson
..
Photo: Ingmarie Nilsson
..
Photo: Ingmarie Nilsson
..
Det är inte tydligen ett dugg bättre i Arizona.
Pat och Trish planerade att komma hem i dag men fick landa med flyget efter bara en liten stund för att vädret blev för dåligt.
Så nu är de fast i någon liten håla ute i Arizonas ingenstans.
Det fanns åtminstone ett hotell där.
Barnen får med andra ord fortsätta att stå ut med mig men de verkar ganska nöjda ändå. :-)
Full rulle i dag med.
Det var Connors tur att åka till tandteknikerna så jag fick hämta honom mitt på dagen i skolan.
Men det är minsann inte bara att hämta och lämna hur som helst.
Nej det ska signas ut och signas in med klockslag, lärarens namn, elevens namn och signatur från mig som ska godkännas av skolan.
Fick hämta båda barnen när skolan var slut med för att skjutsa till konståkning respektive fäktning.
Och hämta förstås.
Dinner, läxor, förhör, dusch och ändå blev det tid för "free time".
(De var överlyckliga. No wonder!)
Får väl hoppas föräldrarna blåser hit i morgon. ;-)
För ca. 20 år sedan startade två män ett företag ihop här i Albuquerque.
De var bästa vänner.
Gjorde nästan allt tillsammans.
Fiskade, jagade, var hos varandra och deras barn lekte ihop.
Men något hände.
Något blev fel mellan dem.
Häromdagen kom den ena till den andres hus för att speak with him outside about problems with the tax payment.
Men i stället för att prata sköt han honom i huvudet och åkte sen iväg med sin truck.
Enligt polisen är han spårlöst borta och i hans hem har man hittat massor av olika vapen och ammunition.
På den sydvästra sidan av Albuquerque, Far southwest Mesa, har man hittat en massgrav.
Tolv kvinnor och ett foster.
Man tror att alla kvinnorna levde ett liv på den mörka sidan och var prostituerade och/eller drogberoende.
De försvann någon gång mellan 2001 och 2005.
Polisen har en rad olika teorier om vem som gjort det.
Något gäng, hallickar, någon som är emot prostituerade, någon kristen som tror de gjort Gud en tjänst genom att döda dem, en militär som nu arbetar utomlands eller kanske en seriemördare?
T.o.m. FBI är inkopplat.
Det är bara att inse.
Våldet är stort här.
Vapen är i princip en "var-mans-ägodel".
Och de används.
Inte jag men den stackars kocken.
Mindy.
(Eller heter det kokerska när det är en kvinna?)
Hade ingen aning om att hon skulle komma i dag, (stod nämligen inte på min lista...) och nitiska Ingmarie hade låst alla dörrar.
Även den till garaget som hon brukar gå in genom.
How could I know?
Så den stackarn ringde till Pat, som fick ringa till mig, som var nyss utkommen från duschen på gymet.
Snabbt på med kläderna och gasen i botten för att komma hem så fort som möjligt.
Mindy lagar nämligen inte bara mat.
Hon handlar med och alla varorna behövde komma in i kylen.
Men det gick fint.
Hon fattade min extraordinära försiktighet. :-)
Eftermiddagen har som sagt var varit i skjutsandets tecken.
Jag lyckades hitta till tandteknikern med Shannon men sen visade det sig att hennes tandläkartiden inte var förrän nästa onsdag så det blev med andra ord en massa tid över innan vi skulle hämta Connor vid skolan.
Fattar inte hur jag kan ha missat det innan!
Jag som älskar bröd höll på att svimma!
Fanns hur många olika sorter som helst och allt med fullkorn och idel nyttigheter.
Och kakorna!
Oj oj oj.
Livsfarligt. Och nu pratar jag inte små kakor utan stora kakor, muffins och bullar.
J-ä-t-t-e-s-t-o-r-a.
De var makalöst givmilda med smakprover och inte heller här handlade det om några småbitar typ 2x2 cm.
Nej här var det en tjock rejäl skiva med valfritt pålägg!
Photo: Shannon Connor
Mätt och belåten. Observera mina Z-coil dojjor :-)
Så nu vet jag vart jag ska åka nästa gång jag är hungrig och har dåligt med pengar. ;-)
Snart dax att hämta Shannon vid skolan för tandläkar- och tandtekniker besök.
Tillbaks till skolan, hämta Connor, hem, läxor, mat, till "Hoffmantown Church" för studier (och lek), hem, fixa med dogsen, hämta barnen, skjutsa hem kompis, hem, mat, sagostund, sova.
Ungefär så.
Solen har varit borta en stund men nu kommer den igen!!
Bästa att sätta på mina nya fina solbrillor!
Photo: Shannon Porter
Cool brud ;-) som slappar i "Old town, Albuquerque"
Inga som helst problem att få upp pulsen här inte.
I dag var det min (åtminstone hittills) favvo-instruktör Pam som hade passet.
Egentligen är det rent musikmässigt inte särskilt bra.
Pam har bra låtar men, som på i princip alla pass, så är det inte musiken som "styr" på samma vis som på spinning-passen hemma där mycket går efter låtarnas takt, längd och där ljudet är bra mycket högre.
(Här är det ibland väldigt lågt. Har säkert något med försäkringar att göra. Tinnitus-risken eller något...)
Pam är en av de där personerna som dels kan sätta ihop passet så det blir skitjobbigt, och dels har förmågan att puscha på så sista svettdroppen verkligen pressas ut.
Ska erkänna att efter sista intervallen orkade jag knappt trampa på ens den lättaste växeln...
Då är jag trött!! Men jag återhämtar mig fort vilket tyder på bra kondition. ;-)
Som om det inte räckte med att hon är en bra instruktör så är hon dessutom är hon ursnygg! Tjockt, mörkrött hår, vältränad, alltid piffiga kläder och ett ansikte som skulle göra vilken modell som helst avundsjuk.
(Hon kanske jobbar som modell! Vad vet jag?)
Mitt bland intervaller, svett, flåsande och trampande läste hon en artikel om hur bra träning är för att förebygga mot stroke.
Skulle du trots allt drabbas gör träning att du återhämtar dig fortare.
Det är verkligen helt sjukt hur beroende av bilen man är här i det stora landet i väst.
I princip allt är uppbyggt runt plåtburken.
Den heliga kon.
Nu är ändå Albuquerque hyfsat både cykel- och gångvänlig, och de har t.o.m. bussar (!) men skulle du vara helt utan bil här blir det knepigt.
Rent ut sagt skit jobbigt.
Avstånden är överhuvudtaget enorma och mellan t.ex. två affärer är det ofta en halv evighet.
(Ska du sen kånka på allt till närmsta busshållsplats så gäller det att ha gott om tid).
Värst är ändå dessa köer.
Inte bara vid rödljusna.
Vid skolan när barnen ska hämtas (det finns skolskjuts men den går inte överallt och absolut inte till de privata skolorna) står bilarna på rad med en och en i varje bil.
(Bilpoolerna funkar mest på morgonen)
Och glöm det där med en minuts tomgångs-körning.
Det är snarare 10 minuter som gäller.
När jag var på posten var bilkön till brevlådan lika lång som värsta godståget.
Varför gå till lådan när du i stället kan trycka på en knapp så rutan åker ner, sträcka ut armen och lägga i brevet?
Drive-in finns som bekant till det mesta.
Apotek, pizza, kaffe, bankomat, post, bensin, gudstjänst, tvätt (av kläder), hamburgare (förstås), pannkakor o.s.v o.s.v.
(Det är som sagt var onödigt att behöva gå.)
Någon som stänger av motorn när de köar?
Nopp.
Inte konstigt att amerikanerna klagar på att bensinpriset gått upp så mycket då de är så bilberoende.
En gallon, dvs nästan fyra liter, kostar lite över två dollar nu.
I runda slängar fem kronor litern.
Vad det kostar miljön kan jag knappt föreställa mig.
Kidsen kom upp, fick frukost, lunchboxar fixades, väskor packades, de hann med skjutsen (bilpool) till skolan och dogsen har fått mat och medikamenten. (Bara det är ett äventyr i sig.)
Tvättmaskinen är i gång, städerskan på intåg, har ritat ut på kartan hur min shuttle-tur under dagen är (hämta, lämna, hämta, lämna, hämta....) och själv har jag fått frukost i magen.
I morgon åker Pat och Trish i väg några dagar till Arizona och lämnar hela Porter-hus AB rulljansen till mig.
(Hoppas de vet vad de gör för det är ett jätteprojekt. Åtminstone med mina mått mätt...)
Jag har en lista som är flera meter lång, (nej, jag överdriver inte) på vad som ska göras och vilka tider, vilka som kommer hit till huset och vad de ska göra och adresser och vägbeskrivningar till allt från tandläkare och gymnastikställen till kompisar och uppsamlingsplatser.
Milde himmel!
Jag är väldigt glad att jag kan den här staden ganska bra och att jag redan agerat shuttle-mom en del.
Börjar fatta hur Trish dagar ser ut och jag beundrar henne för hur hon får ihop allt!
(Och nu har hon ändå tagit bort en del aktiviteter och göranden!)
Hoppas barnen är lika snälla som de varit hittills.
Och visst ser de snälla ut med?
Photo: Private
Shannon and Connor
Hör du inte av mig på några dagar så är det väl för att jag har trillat ihop i en liten hög på kvällarna. ;-)
Det är lätt att glömma att det är vår här i Albuquerque när solen gassar och det är en bra bit över 22-25 grader C i skuggan.
Vår innebär nämligen hastiga väderomslag.
Den senaste veckan har det varit gudomligt!
Tänk dig den mest fantastiska, underbaraste, vackraste, ljuvligaste sommardag hemma i Sverige.
När luften och solen är sådär perfekt lagom och vinden som len sammet.
När doften av gräs, blommor och varm jord når dina näsborrar.
När fåglarnas kvitter överröstar även de värsta trimmade mopparna.
Just exakt så är det här nu.
Men enligt tidningar och andra väderprognoser så flaggas det för starka vindar och ev. snö om några dagar.
Nog för att ombyte förnöjer...
Men det kommer i så fall inte att vara långvarigt.
För här skiner solen snart från en klarblå himmel igen.
Av årets alla dagar så är över 300 fyllda av solsken.
Vädret är absolut en av anledningarna till varför jag gillar Albuquerque.
Så länge jag har känt Pat och Trish har de funnits här.
Dogsen Toto and Whiz.
Tyvärr börjar Toto tackla av rejält.
Han har epelepsi och svår värk trots att Trish sköter honom som ett barn och ger alla möjliga olika sorters medikamenten och behandlingar.
Whiz däremot tror att han fortfarande är valp trots att han är äldst!
Räknade att han måste vara åtminstone 12 år.
För några dagar sedan nämnde jag att det var ett stort "salsa event" i veckan och idag for jag, Shannon och Trish dit för att kolla in vad det var.
The National Fiery-foods and Barbecue Show.
(Och för att smaka förstås.)
Mina snälla vänner Danuta och Tom fixade så vi kom in gratis.
Och gratis är bäst som vi alla vet. ;-)
Hela mässan hölls på Sandia resort and Casino, men vi höll duktigt i plånböckerna och spenderade inte ett endaste cent på de där maskinerna, utan traskade raskt in bland chili-salsa och BBQ-stånden.
Det första vi fick smaka när vi kommit innanför biljettkontrollen var glass (!) och iced tea(!).
As much as we wanted.
Kanske för att kyla ner oss innan det "hotta" började? ;-)
Det var rena frosseriet där inne.
Och helt galet mycket med olika sorter av chili, salsa, chips och BBQ-såser. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att det fanns så många olika sorter, smaker och blandningar.
Photo: Ingmarie Nilsson
JC´s Midnite - där köpta jag en hel låda med olika salsa till Porter familjen (Det var dessa Tom´s bror sålde)
Photo: Trish Porter
Hur smarrigt som helst! Och HOT!
Photo: Ingmarie Nilsson
Mina vänner Tom och Danuta Teschner
Men det var inte bara det!
Chili går att använda i choklad, marmelader och kakor med.
Låter helskumt, men jag lovar, det var gudagott!
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte bara chilli, salsa, chips och "hot-hot" utan även CHOKLAD. Lyxig, vacker och oroväckande GOD (Varning för beroende)
Photo: Ingmarie Nilsson
Galna försäljare ;-)
Vi hade sällskap av Tom och Danuta´s yngsta dotter Natalia under vår rundvandring.
(Som tog bra mycket längre tid än vi tänkt just för att det var så himla mycket att kolla på)
Shannon hade inte varit så där super-heltänd på den här salsa-idén från början, men det ändrade sig ganska fort.
Först glassen och sen det här;
Photo: Ingmarie Nilsson
Natalia, Shannon och Miss New Mexico. Lyckan var total! (Grabben jämte tyckte han skulle vara med på bilden han med;-) )
Photo: Ingmarie Nilsson
Och helt supertotal blev lyckan för Shannon när hon hittade de här coola solglasögonen
Pat, som är den verklige chili-fantasten, ångrade att han inte följde med.
Men han blev glad för "lådan".
Tyckte det var nästan lika bra som Marabou-chokladen. ;-)
Att gå i kyrkan här är långt ifrån som att gå på söndags-gudstjänst i Sverige.
Glöm hårda bänkar, obegripliga predikningar, lika obegripliga psalmer, stelhet, surmulna miner, tystnad och trista söndagskläder.
Här är det mjuka bekväma stolar, live music, sång, skratt, skämt, träningskläder så väl som uppsnitsade outfits, kindergarten, storbilds-tv, hitech och avslappnad stil som gäller.
Pat och Trish kyrka och församling heter Calvary och är ett gigantisk ställe.
Jag menar verkligen g-i-g-a-n-t-i-s-k-t!
Att ta sig ut från parkeringen före och efter tar en halv evighet just för att det är så många som deltar.
Tjocksmockat! Alltid!
Barnen blir omhändertagna i olika grupper beroende på ålder och de tycker det är kanonkul!
Förutom bibelstudier så upprättar de shower, spelar volleyboll, leker, målar, skapar och sjunger.
Photo: Trish Porter
Jag och Shannon utanför kyrkan
Oavsett om du är troende eller ej är det en upplevelse!
Riktigt kul! Det är absolut inte någon slag "Livets ord"-grej med hallelulja, gråt, förbannelse och bönemöte.
Bara vänliga, trevliga människor, en lättsam, rolig präst och en otroligt avslappnad stämning.
Något jag tror krävs för annars skulle folk inte komma.
Det finns ju en hel del att välja mellan.
Här i det stora landet.
Och Albuquerque i sig är verkligen ingen håla om nu någon trodde det.
Över 800 000 invånare.
Hur många kyrkor och församlingar det finns vet jag dock inte.
Men jag vet att det är många.
Denna gång av Leatherheads.
(På svenska : I spel och kärlek.)
Dodge Connolly (George Clooney) är kapten för ett fotbollslag i 20-talets USA. För att rädda teamet från att gå i konkurs så överatalar han Carter "the Bullet" Rutherford (John Krasinski) att spela för laget.
Samtidigt har reportern Lexie Littleton (Renée Zellweger) fått ett tips om att "the Bullet" kanske inte är den hjälte som han sägs vara.
Utan att förstå hennes egentliga syfte blir båda herrarna förälskade i henne.
Frågan är vem som ska vinna hennes hjärta.
Det här är en rolig film med snabba, vassa och träffsäkra kommentarer.
Något jag verkligen gillar!
Men samtidigt är den på något vis lite "tam" och jag blir aldrig riktigt fångad.
Ett bra tidsfördriv men ingen film som kommer att hamna på min topplista.
Den må se hur töntig ut som helst men en sak är säker, den är tokjobbig!
Photo: Schwinn website
Schwinn cykeln
Jag har sett Airdyne-cykeln innan men alltid tyckt att den sett väldigt mysko ut.
Blåser halv storm från det där air-hjulet (rekommenderas inte om du är rädd om frissan) vilket gjorde att jag inte ens ville testa den.
Avskyr att behöva frysa p.g.a. fläktar eller AC.
(Fattar inte varför folk ska envisas med det! Är inte just svetten en del av syftet med träningen? Förklara om du vet!)
Men när jag såg Paula Radcliffe så blev jag ju liksom tvungen att testa. ;-)
Och visst, det blåser.
Så in i bängen!
Men jag fryser inte
Den gör mig garanterat både svettig och trött.
Dvs. nöjd. :-)