Archive Oct 2010 (38 entries)

Sunday 2010-10-31 20:53
Author: Ingmarie Nilsson
Det blir inte alltid som jag tänkt mig men...
...det kan bli väldans bra ändå!

En "extratimme" är bra fint, trots att den egentligen snoddes från både dig och mig i våras, och jag njöt verkligen av att kunna slöa lite i morse.

Jag vågade inte springa i dag med.
Två dagar på raken har varit utmanande nog men det har gått fint.
Särskilt i går när jag kutade 50 min. med mina Newton.
Jag börjar bli lika tokig i dem som Daniel.
Men jag förstår honom.
Fortsätter det så här, att de känns så bra menar jag, så tror jag banne mig jag ska bli återförsäljare!
Jag sprang t.o.m på betong i går.
Förvisso bara några hundra meter men med "vanliga" skor kan jag inte ens tänka tanken utan att jag vrider mig av smärta.

Ännu vågar jag dock inte ropa hej...
Men jag tror på mirakel! :-)

Hur som helst så bestämde jag mig för att göra som förra lördagen i dag. Cykelintervaller och sen vattenlöpning som "nedvarvning".
Hängde på låset till Sats Medborgarplatsen precis som ett gäng andra.


Vi väntade och väntade.
Kön växte och växte.
Väntade lite till.
Kön växte lite till men så krympte den med när någon tröttnade på att vänta.
Ingen som öppnade.
Antingen var det någon som glömt bort att de skulle jobba eller så var det någon stackare som blivit hastigt sjuk för det kan väl inte vara någon som försovit sig denna söndag men en hel extratimme?

När klockan började närma sig 10.30 (de skulle öppna 10) så tröttnade jag och gick direkt till Forsgrenska badet.
Helt planlös så hoppade jag i bassängen och började springa runt.

Och jag sprang och sprang och sprang.
Såg folk komma, simma sina längder och sen gå upp igen.
Jag fortsatte och blev skrynkligare och skrynkligare.

När jag kutar i vattnet så tänker jag på samma vis som när jag springer på land. Får in samma flyt och springer på samma sätt, förutom att överkroppen får jobba lite mer, och jag håller nästan exakt samma stegfrekvens som på land.
D.v.s ca 180 enkelsteg/minut.

När jag varit i 140 minuter (d.v.s 2.20) så fick jag tvinga mig upp (hade nämligen lovat vara hemma en viss tid) för det var ett av de bästa vattenlöpspassen på bra länge!
Och med tanke på hur mycket jag gillar det, och på hur ofta jag gör det, så förstår du kanske hur bra det var.
Så det var nog någon mening med det inställda cykelpasset...

Stillade värsta hungern med in absoluta favorit bland alla bars!
En Odwalla bar.



Nyttig, god och helt vegan. :-)

Nu har Elvira the cats extramatte och husse (och mina låtsas-svärföräldrar) åkt vidare. Det är alltid jätteroligt och mysigt att träffa dem och jag längtar redan till nästa gång.

Men i morgon då blir det jag längtar allra, allra mest till just nu.

[Comments (13)]
Saturday 2010-10-30 17:00
Author: Ingmarie Nilsson
She´s back!
Saknad mer än det någonsin går att beskriva.
Vår fyrbenta lilla älskling.
Elvira the cat.

Och jo, hon kände (nog) igen oss.
Framförallt kom hon ihåg spanstället, godisstället, matstället och sovstället. :-)

Ett av godisställena och..
Ett av godisställena och..
...spanställena
...spanställena

Matstället och...
Matstället och...

...sovstället
...sovstället
[Comments (14)]
Friday 2010-10-29 20:47
Author: Ingmarie Nilsson
En "sån" dag
En nästan helt ledig (extra)dag.

Då blir det så här;

Löptur i den underbara skogen där jag dessutom mötte superkvinnan Anna von Schenck. Och orkade hänga på! (Ska väl i ärlighetens namn tillägga att hon tog det väldigt lugnt i dag...)
80 minuter totalt.
Kanske får jag betala för det i morgon men det var det värt!

Lunch med fina vännerna Camilla och Helena. Förvisso alldeles för kort, vi var alla på språng, men det spelar ingen roll.
Den gav mig massor av energi och värme.

Snabbt besök hos idrottsläkaren Pekka Kanerva som hjälpt mig mycket förr.
Liksom denna gången.
Jag behövde en remiss för den där förbenade fot-operationen jag troligtvis måste göra.
Så som mina fötter ser ut är nämligen inte hållbart i längden och det är "knölarna" som gör att det aldrig blir riktigt bra. :-(
"Trösten" är att detta i allra högsta grad är genetiskt och alltså inte löprealterat.
Tvärtom har jag klarat mig ganska bra om jag jämför med övriga (kvinno)släkten...
Har hittat ett ställe som verkar riktigt bra men väntetiden är låååååång.

Ett roligt mail som jag väntat på.

Svettiga, jobbiga och härliga cykelintervaller och "vanlig" styrketräning (mitt andra sätt är ju på platen som du vet) på Sats Odenplan.

Nybakat bröd. (Köpt.)

Faktumet att jag är frisk, har ett arbete, har en underbar sambo och ett hem.
I morgon kommer dessutom ä-n-t-l-i-g-e-n Elvira the cat hem efter sin extremlånga lyxsemester på jordens bästa (katt)pensionat. (D.v.s hos älsklingens föräldrar.)
Undra om hon minns oss?
Eller ens vill vara hos oss?


Nystädat. (Jag fick förstås göra det själv...)

Sol från en snudd på klarblå himmel hela dagen.

För mig kan en sådan här dag sammanfattas med ett enda ord.

Lycka.


[Comments (9)]
Thursday 2010-10-28 21:04
Author: Ingmarie Nilsson
Vansinniga regler och lite vardag
Nu ska jag, som jag lovade för ett bra tag sen, berätta om vår flygresa till New York.

Eftersom vi hade poäng på SAS som snart skulle gå ut så tänkte vi utnyttja dem för att uppgradera oss en klass.
Försökte först hitta info på nätet hur man gör men efter mycket letande utan resultat så ringde jag i stället.
Efter att ha väntat i en lång telefonkö får jag reda på att vi bara skulle säga till vid incheckningen så skulle vi bli uppsatta på väntelista.
Om det finns plats så skulle vi bli uppgraderade.

När vi checkade in så gjorde vi så.
Kontrollerade även att jag skulle få vego mat.
Inga problem.

Vi blir direkt skickade till en annan SAS-dam som tydligen hade hand om själva uppgraderingslistan (här skulle jag vilja skriva ett namn men avstår...) och det första jag får höra (inte ens ett "hej" innan) är i en mycket hånfull ton;
Du har beställt specialmat så du kan INTE uppgradera dig.

Jag blev först helt paff men eftersom hon fortsatte i en mycket otrevlig ton att svara på mina frågor om varför så kände jag mig både förnedrad och diskriminerad!
För att inte tala om hur ledsen och kränkt jag blev.

Något svar på varför fick jag inte heller.
Så är det, sa surkärringen.
Finns inget att diskutera. Och det förstår du väl hur besvärligt det skulle bli om alla skulle göra ?
Det kostar massor av pengar med den där specialmaten och om den inte används blir det massor av pengar som går till spillo.

Jag fattade fortfarande ingenting för jag ville ju behålla min vegomat!
Den skulle bara behöva "byta plats".
Men nej så är det.

Älsklingen ringde kundtjänst och det behövdes (efter ännu en lång telefonkö) två personer för att överhuvudtaget hitta denna finskrivna regel.

När vi gick på flyget så frågar en kvinna bakom mig om det möjligtvis fanns en extra vegomat för hon hade glömt beställa.
Vi ska se men det finns det nog, svarar en av flygvärdinnorna.

Kunde då inte låta bli att mumla något om att jag fick minsann inte byta plats bara för att jag hade beställt vego-mat.

Va? säger samma flygvärdinna.
Jag berättar vad jag har fått gå igenom och när hon frågar vem surkärringen var (hon använde dock inte det ordet) och jag sa vem det var så blev svaret kort och gott;
Jaha ja. Hon.

Denna trevliga kvinna var dessutom "chef" på vårt flyg (Bente heter hon och borde ha minst ett dussin guldrosor) och hon var mycket serviceinriktad och hjälpsam.
Vi blev uppgraderade och jag fick min mat utan några som helst problem!
(Frågade flygvärdinnorna senare och de tyckte inte det är några som helst problem att byta brickor.)

Hur i all sin dar kan SAS ha en så fruktansvärt otrevlig människa som den där surkärringen anställd till att ta hand om kunder?
Hon var vidrig!

Och vad är detta för dum regel?
Hur tänker SAS?

Menar de att om man har någon slags sjukdom, eller behov, och behöver särskild mat (som går att beställa)så kan man inte uppgradera sig?
Bara för att det är krångligt att byta brickor?

Och vem är det som säger att vegokost är "specialkost"?
För mig är den helt vanlig och det är alla köttätare som äter annorlunda och konstig mat.

Det här var trots allt inte ok och jag funderar allvarligt på att anmäla denna diskriminerande och förnedrande regel.

Hur hade du gjort?
(Klagobrev är förstås skickat.)

Annars då?
Tja.
Lika magisk som gårdagen var lika omagisk har dagen varit.
Jag har jobbat, sprungit 90 minuter i bassängen, simmat några längder, fått massage och trängts med en himla massa andra 08;or.


Men tån, den är både bättre och gladare den! :-)
[Comments (23)]
Thursday 2010-10-28 17:22
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans (värdelösa) vetande
År 1994 släpades 36 021 felparkerade bilar bort i New York
/Enligt någon (värdelös?) statistik på passagen

[Comments]
Wednesday 2010-10-27 22:08
Author: Ingmarie Nilsson
En m-a-g-i-s-k dag
Aldrig hade jag väl kunnat tro att denna onsdag i oktober skulle bli bra när jag vaknade i morse!

Men kanske jag borde ha fattat?

Det där regnet som jag sett på varenda väderprognos var utbytt mot klarblå himmel och sol.
Och jag skulle ju få kuta!
Men osäkerheten inför varje löppass är verkligen påfrestande för tån/foten är inte hundra.
Jag har fortfarande ont men inte "ont-ont".
Om det var 9 på en 10-gradig besvärs- och ontskala för en vecka sedan så är det ca. nu.

Jag började med mina "vanliga" pjux precis som i söndags innan jag svirade om till mina Newton. De ska ju "springas in" så jag följer instruktionerna (nästan) till punkt och pricka.
27 min. blev det i dessa himmelskor.


Om du undrar över den lite lustiga siffran så är det för att totaltiden måste ju sluta på noll i min värld och 70 min. är både jämt och fint. :-)

Men det magiska slutade inte där!

Jag har varit på ett väldans spännande möte med de här i dag.
Du kommer kanske ihåg när jag var på den magiska platsen förr-förra sommaren?
Två gånger dessutom!
(Om inte, och om du är nyfiken, så kolla under "arkiv" augusti och september 2009.)
Well, om allt flyter på så är jag där ganska snart igen!
Och får förhoppningsvis uppleva det här!


Förhoppningsvis är du med där då. Fortsättning följer...:-)

I dag var det dax för nytt besök hos "min" verkliga magi-man.
Danne Lundmark som jag var hos förra veckan.

Kinesilolog Danne Lundmark
Kinesilolog Danne Lundmark

Det är svårt att riktigt förklara exakt vad det är han gör.
Han trycker och testar.
Skjuter med sin lilla "pistol" sätter nålar än här och än där. Snurrar på dem (gör sjukt ont) och startar tankeprocesser hos mig genom olika frågor och diskussioner.
Ett tag vågade jag absolut inte röra mig för det var nålar både högt och lågt.

Klicka på bilden om du vill se bättre...
Klicka på bilden om du vill se bättre...


Jag tror att allt hänger samman.
Vi är en helhet.
Inte bara en fysik kropp som är tudelad det inre.
Även en liten tå påverkar andra delar av kroppen.
Och vice versa.
Varje organ har även en emotionell motsvarighet.

Som exempel så i lungorna finns sorgen, i hjärtat kärleken och i levern ilskan.
Tänk bara efter hur du känner dig när du är riktigt ledsen!
Det går knappt att andas!
Och hur symboliseras kärleken?
Med ett hjärta.

Jag lärde mig något nytt om mig själv i dag.
En insikt som var både befriande och "tuff".
Befriande för det var som en slags bekräftelse, men tuff för nu "måste" jag ta itu med det.
Göra "en sann inre resa."

För att må bättre.
För att bli helare.

Men samtidigt, tänk så himla spännande det ska bli!
[Comments (15)]
Tuesday 2010-10-26 21:43
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda
If you can dream it you can be it
/Andreas Carlsson i Idoljuryn

[Comments (4)]
Tuesday 2010-10-26 21:39
Author: Ingmarie Nilsson
I dag har jag varit lite tvärtom
Rutiner är bra för det mesta och vissa tror jag t.o.m är nödvändiga.
Kanske t.o.m livsviktiga.
T.ex. att äta regelbundet, sova, gå på toa och motionera.

Men ibland är det bra att stöka till vardagen lite.
Göra lite tvärtemot vad jag brukar och testa nytt.
Jag har inte gjort några revolutionerande saker om det nu är någon som tror det.
Inte särskilt spännande heller om jag ska vara riktigt ärlig...

Jag började hur som helst redan på morgonen.
Tanken var att jag skulle kuta före frukost men något i mig (magkänslan?) sa att jag inte skulle göra "som vanligt" efter en behandling.
D.v.s. köra på så som jag allt för ofta brukar göra, utan verkligen vila foten en dag till.

Så det blev vattenlöpning i stället, men inte Eriksdal som jag brukar om jag kör morgonpass, utan på Forsgrenska bara för att.
Det var inte lugnt, för det var fullt av skolklasser vid den tiden, men i motionsdelen var det gott om plats och jag fick till ett härligt 80-minuterspass! :-)

Dessutom cyklade jag en annan väg än den vanliga till tuben plus att jag gick en annan väg sista biten till jobbet.

Mina matlådor brukar vara smarriga men de är svåra att mäta sig mot detta;


I stället för min sedvanliga matlåda hade jag nämligen lunchdejt med min klubbis och helt fantastiska vän Ulrika.


Visserligen på mitt favvohak Kura, som jag varit på ganska många gånger nu, men du ser kanske att jag sitter på en ny stol? ;-)

Vad mer då?

Jag har tackat ja till något jag normalt nog inte skulle ha gjort men nu ska jag minsann utmana mig själv!

Jag använder älsklingens datorunderlägg (vi har olika färger) och jag sitter på ett nytt ställe i soffan.
Inga stora grejer som sagt var men ändock.

Och jag har förstås gjort en hel del "vanliga" grejer med. :-)
Som att skriva den här bloggen t.ex.

Har du gjort något annorlunda i dag?
[Comments (6)]
Monday 2010-10-25 20:45
Author: Ingmarie Nilsson
Jag har maskat!
Men inte med träningen.
No, no!

Jag nyttjar mina två kort flitigt och jag är glad över att jag har dem!

Först blev det cykelintervaller på Sats St.Eriksbron.
15x3 min. med 1 min vila så svetten (som vanligt) rann i strida strömmar till en liten fin pöl på golvet.
På kvällen valde jag vattenlöpning på Forsgrenska badet och förstås ett pass Powerplate mittemellan. :-)

Det jag maskat i dag är att jag tog tuben nästan hela vägen till jobbet.
Orsaken var varken att det var tokkallt eller för det faktum att jag fick skrapa sadeln från frost för att överhuvudtaget kunna sätta mig på den.
Nej, dels var det för att både bak- och fram-lyset hade frusit fast och cykla i mörker, det gör jag inte.
Och dels var det för att det var snorhalt. Absolut skridskobana på varenda väg.

Halle min dar!

Hur ska det här gå?
Jag menar, det är ju bara oktober!
Från och med nu får hojjen stå inne på nätterna. Då slipper jag i alla fall isrumpa.

Har även varit hos en av mina mirakelmän.
Stefan, supernaprapaten du vet.
(Jag har ett litet lager av mirakelmänniskor och de är alla fantastiska men på olika sätt och vis!)

Stefan trixade lite med foten och körde med strömapparaten. men framförallt fick han än en gång bort en pytteliten låsning i korsbenet.
En sån där liten, liten rackare som hos en "vanlig Svensson" (vem nu det är) troligtvis inte skulle märkas, men som på mig, som använder kroppen så mycket, känns direkt.
Det där klicket som blir är ljuvligt!

För övrigt tycker jag att det är alldeles för tidigt för det här;

[Comments (5)]
Sunday 2010-10-24 20:48
Author: Ingmarie Nilsson
Invigning till himmelriket
I dag har jag börjat invigningen av mina Newton skor.

Av någon underlig anledning ser de gula ut men i verkligheten är de strålande orange!
Av någon underlig anledning ser de gula ut men i verkligheten är de strålande orange!

Att jag ens provade dem första gången är helt och hållet Daniels "fel". Han har lovprisat dem så mycket att jag ju bara var tvungen att testa dem.
Fastän de första jag testade var rejält slitna så kändes de bra. Så bra att jag köpte två (olika och sprillans nya) par i New York.

Jag tror jag börjar förstå alla de som fullkomligt avgudar dessa skor som är ämnade för Poserunning.
För mig, som redan är en framfotslöpare, är det som att kliva rakt in i himlen när skorna kommer på.

För så känns det!
Som att studsa på små moln!

Full dämpning på framfoten exakt där jag vill ha, och behöver, den.
Inte ens asfalten var särskilt besvärlig.

Men oavsett tidigare löpstil så måste kroppen få en chans att vänja sig.
Vaderna får jobba rejält så på Daniels inrådan begränsade jag mig till 20 minuter i dag.

Men jag sprang mer.:-)

60 minuter i mina "vanliga" skor och vet du, tån var med mig!
Jag lät benen trumma på i exakt den farten de själva ville och när de får det, när jag trycker på som jag "ska" utan att försöka springa försiktigt, så funkar det ganska bra just nu!

Fortfarande lite väl ömt men mycket bättre!
Lyckan var, och är, total!
Nu ska det banne mig bli bra!
Så vad gjorde det att det var isande kallt regn som blötte ner både mig och skorna?


Jobbade några timmar under eftermiddagen innan jag cyklade till tuben med min lilla badbag.


Att avsluta söndagens träningsaktiviteter genom ett vattenlöpningspass tillsammans med finaste Anneli är ett av de bästa sätt jag kan tänka mig!
[Comments (19)]
Saturday 2010-10-23 19:07
Author: Ingmarie Nilsson
Är det något fel i min skalle?
Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag vore mer "normal".
Att jag kunde strunta i att jag inte kan kuta just nu och liksom bara njuta av att ha en orsak till att inte träna. Så som majoriteten av befolkningen verkar göra.

Eller i alla fall att jag kunde hitta en annan träningsform som ger och betyder lika mycket för mig som löpningen gör.

Men jag är inte "sån"...

Jag är i själ och hjärta en löpare.
Det är mitt livselexir och min egenterapi.
Utan den mår jag helt enkelt inte riktigt bra!
Att uthärda och tro att det "går över" när endorfinabstinensen lagt sig funkar inte på mig.
Tro mig, jag har provat och det var ett helvete från dag ett till 50.

Det verkar helt enkelt vara mitt öde här i livet.
Att vara en löpare.

Och eftersom jag hoppas och tror att det tåonda kommer att gå över, det är bara en fråga om när, så fortsätter jag att träna annat för att inte bli helt galen!
Dessutom vet jag ju att det blir både enklare och bättre att springa om jag alternativtränar. :-)

Foten är bättre men jag försöker vara klok.
No running today trots att Hässelbyträningen både kallade och lockade.
Känner mig verkligen ur-usel som inte är med där.
Vilken klenis jag är!

I stället blev det cykelintervaller på Sats Medborgarplatsen
3x15 min. med 2 min vila + 8x40-20.
Jag frös innan men jag lovar, det gjorde jag inte efteråt!

Svetten sved i ögonen och det riktigt plaskade runt mig
Svetten sved i ögonen och det riktigt plaskade runt mig

Bytte snabbt kläder och traskade över vägen till Forsgrenska badet. (Himla smidigt det där!)


70 minuter vattenlöpning i lugn bassäng.
Det, det är fint det! :-)

Fel i skallen eller ej, jag tänker fortsätta kämpa.
För att jag vill och för att jag kan!
[Comments (21)]
Friday 2010-10-22 20:48
Author: Ingmarie Nilsson
Näääääää! Inte en gång till!
Läser till min fasa i vår lokala blaska Mitt i att WHO åter varnar för svininfluensan och vill nu att "riskgrupperna" än en gång ska vaccinera sig.
Gärna alla andra med.

Finns det någon som går på det en gång till?

Jag orkar inte ens skriva om eländet, har redan skrivit spaltkilometer om det, men jag står fortfarande fast vid att det är bluff och båg från början till slut och helt och hållet handlar om pengar.

Jag väntar med spänning till någon nyhetsmedia vågar (?) skriva om sanningen.
T.ex. om hur många som fick biverkningar, blev sjuka och t.o.m dog av vaccinet.

Än en gång, gå inte på det!

Satsa i stället på ett hälsosamt liv med bra mat, sömn, motion och D-vitamin.
[Comments (9)]
Friday 2010-10-22 20:21
Author: Ingmarie Nilsson
Redan? Men ändå inte ännu...
Jag vet inte hur det är med din, men min almanacka säger oktober.
Inte februari.
Inte ens december!
Ändå är det massor av det här på marken.


Det var väl inte världens bästa dag för att testa de där 48 timmarna men du vet ju, a runner has to do what a runner has to do.:-)

Så jag gav mig ut.
Väl påbyltad.
Förstår inte riktigt hur jag, trots tusentals sprungna mil, kan känna mig så galet ringrostig efter ynka 5 dagars löpuppehåll!
Det är som om autopiloten har tagit semester helt och har någon icke-löpande ersättare.
De första stegen var ganska eländiga så jag gick en bit.
Till skogen.
Började om försiktigt, men inte mer försiktigt än att jag sprang. Jag har kommit på att om jag springer för sakta och försiktigt så blir foten ännu tjurigare.

Det känns fortfarande men det gör inte "ont-ont". Jag var tydligen så helt inne i min egen värld att jag sprang för långt och då kan jag ju inte ha haft jätteont.
Väl?
50 minuter totalt blev det genom snölandskapet.


Även om jag inte gillar att det redan kommit snö, det blir ju ändå bara slask av det, så finns det en bra grej med det just i dag.
Snön gör nämligen att även asfaltsvägarna blir "mjuka!
Fast nu i kväll har allt förvandlats till skridskobana. Rena turen att jag inte stod på näsan.
Ett benbrott står inte på min önskelista precis...

Har även testat min nyinköpta foamroller.
Har använt den så fort jag fått tillfälle innan för jag älskar den, men det är alltså först nu jag har en alldeles egen.

"Rumprull" :-)
"Rumprull" :-)

Efter lite letande (jag hade lagt den på ett sånt där "smart" ställe som jag trodde jag skulle komma i håg du vet) så hittade jag min lilla taggis!


Perfekt att rulla fötterna och/eller sitta på.

Ett vattenlöpningspass i en absolut knökfull bassäng ,bastu, egenhändig fotmassage och sen ännu mer extragullande för mina fötter genom att placera dem i de här underbara flip-flopsen.

De är gjorda i samma material som yoga-mattan. D.v.s mjuka och helt underbart sköna!
De är gjorda i samma material som yoga-mattan. D.v.s mjuka och helt underbart sköna!

Tänk om mina fötter, särskilt den högra, kunde vara riktigt glada i morgon.

Så där springglada!
[Comments (2)]
Thursday 2010-10-21 22:31
Author: Ingmarie Nilsson
Om ditten och datten och snart är det dax!
Mitt första dygns jetlag efter NY resan kom helt av sig.
Jag sover som klubbad.
Varje natt.
Hur skönt som helst!

Och tack och lov för det får jag lov att säga för denna veckan jobbar jag åter dubbelt eftersom kollegan är ledig.
Men nästa vecka är det som vanligt igen och vilken lyx det kommer att vara! :-)

Kanske kan vädret bli lite "vanligare" då med. För visst är det ovanligt kallt?
Trots flera lager kläder fryser jag nästan häcken av mig när jag hojjar till jobbet! För att inte tala om näsa och händer. (Jodå, jag har vantar på mig!)


Jag längtar redan till nästa sommar.
Suck.
Du vet, shorts, linne, klänning, bruna ben, värme, färska jordgubbar och grönska.
Suck igen.

Även om jag inte kan springa just nu, just i dag och denna veckan, så kan jag träna.

I går blev det favoritintervaller på cykeln.
42x1 min. med 30 sek vila.
De 20 första är en baggis. T.o.m de första 25.
Sen blir det lite småknepigt att hålla kadensen.
Jag strävar efter att ha mellan 105-115 hela tiden så det är ganska lätt växel.
Därmed inte sagt att det är lätt.
Jag får slita rejält och svettpölen under mig är stor.
Men fastän jag tror att jag knappt ska greja det så gör jag det!
Varje gång. :-)

Eftersom jag inte hann tvätta håret efteråt så var jag liksom "tvungen" att åka inom badet på kvällen och då kunde jag ju lika väl springa lite i bassängen också.
När jag ändå var där.
Eller hur? ;-)
(Vi har dock dusch hemma med.)

I dag blev det "bara" bassängen.
I 90 minuter.
Hur mycket folk som helst med samma idé. Dock simmade de. Jag är fortfarande som en utomjordning där jag travar fram.
Stackars all de som inte fattar vad de går miste om...

Men när jag var klar, då blev det plötsligt tomt i bassängen!
Så dax!
Och plikten kallade så jag fick inte chansen att njuta av lugnet.

I morgon har det gått 48 timmar och jag tror fortfarandemirakel.
[Comments (4)]
Wednesday 2010-10-20 21:54
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans (värdelösa) vetande
Novembernumret av svenska RW är nästan en exakt kopia av amerikanska RW: septembernummer.


[Comments (7)]
Wednesday 2010-10-20 21:52
Author: Ingmarie Nilsson
I believe in miracles
Ända sedan jag första gången testade kinesiologi någon gång i mitten av 90-talet, så har jag förundrats över hur fantastiskt och effektivt det är!
Jag har fått så otroligt mycket hjälp av den metoden.
Men jag kan inte förklara exakt hur för det begriper jag inte.
Jag vet bara att det funkar.
I början var jag dock extremt skeptisk, men alla "bevis" på att det funkade gjorde att jag inte längre kunde misstro det.

Skulle jag berätta hur, och med vad, jag blivit hjälpt skulle du troligtvis inte tro mig.
Eller hur jag vet att andra blivit hjälpta.
Det måste upplevas och testas av var och en själv.

En kort förklaring av vad kinesiologi är;
Grunden i kinesiologi och kinesiologisk medicin är manuell muskeltestning. Det är en neurokinesiologisk diagnostisk teknik där man tolkar kroppens elektriska impulser och den neurologiska funktionen av den afferenta och efferenta kommunikationen mellan olika sinnesorgan, receptorer, muskler, körtlar, inre organ, hjärna och ryggmärg.

I Halmstad har jag en favorit som jag i princip alltid besöker när jag är där nere.
Om han har tid vill säga.
Svenne är nämligen ständigt fullbokad trots att han aldrig har annonserat och inte ens har en hemsida.

Likadant är det med min favvo här i 08;a land.
När jag vill till Danne Lundmark, som f.ö. har varit en sjukt duktig triatlet, så är det bara att ställa in sig på flera veckors väntan.
Men i dag var det dax!


Mitt största problem just nu är utan tvekan tån.
Och lite "inre" saker, d.v.s rent känslomässiga.

Danne kände och klämde på foten innan han började på behandling med bl.a akupunkturnålar (inte skönt) och en slags "pistol" (dock ej stötvåg).
Han upplevde det, precis som jag, att det är som en slags kramp mellan tårna.
Jag har hela tiden liksom velat dra i och runt den onda tån för att få det att lossna. (Men att göra något som gör så ont på sig själv är stört omöjligt.)

Stötvågsbehandlingen är troligtvis inte rätt på just denna åkomma. Jag anade det innerst inne för de gånger jag använt det innan har det hjälpt nästan direkt.
Trots att jag inte har vilat särskilt duktigt då heller...

För att göra ett långt besök kort så ska foten vila från löpning i 48 timmar.
På fredag får jag testa att kuta om det känns ok.
Är det bra nyheter eller är det bra nyheter?

För min "inre" sida fick jag en specialblandning av Bach blomsterdroppar.
Något jag med testat innan och varje gång har jag varit lika skeptisk.
Men varje gång blir resultatet detsamma..
Det funkar!

Därför tror jag att det kommer att bli bra även denna gång.
Väldigt snart t.o.m! :-)

Jag tror med att kropp och själ hör ihop.
Kanske det är något mina fötter vill säga mig.
Frågan är bara vad...
[Comments (11)]
Tuesday 2010-10-19 21:46
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda
Life is not measured by the number of breaths we take, but by the number of moments that take our breath away
/Anonymous

[Comments (4)]
Tuesday 2010-10-19 21:27
Author: Ingmarie Nilsson
Nu går det inte längre...
Har inte velat skriva om det här för på något knasigt vis har jag trott att det skulle gå över, men icke.
(Kalla mig gärna obotlig optimist. Eller kanske snarare obotligt naiv.)
Nu är det slut.

Tåskrället storstrejkar.

Veckan i NY var droppen för där fick den inte vila en sekund.
Det som retar mig allra mest är att det här onda inte ens löprelaterad utan är helt och hållet orsakat av mitt klanteri!
Tån är inte blå längre men den är fet.


Efter diverse rådfrågning så tror jag att det är så här att tån bröts den där dagen och har sen både varit "irriterad" och läkt konstigt.
Senan runt tån blev rejält överansträngd på Vertex och sen har det inte känts riktigt bra.
Det har varit uthärdligt, ibland t.o.m helt ok, men nu funderar jag inte ens på att kuta.
Så pass ont gör det och då har jag ont!.

Stötvågsbehandlingen är säkert bra, ska på det snart igen, men jag måste låta tån vila helt då med. Inte hålla på och "testa".
Dumstrut är vad jag är!
I alla fall när det gäller mig själv...

För jag är ju en ganska enkel människa som inget hellre vill än att kuta!
I skogen. På stigar. På grusvägar. På stranden. På ängar. På gräs.

Men i stället har jag fått kuta i vattnet. 70 minuter snabbdistans.
Totalt 90 minuter.
Tufft och härligt!

Lite travande blev det förstås över vattenpölarna med.;-)



Och natten blev som jag bestämde i går.
Jag sov som en stock! :-)
[Comments (15)]
Monday 2010-10-18 21:40
Author: Ingmarie Nilsson
Jag försöker
Jetlaggad eller ej, jobbet kallade i dag och när klockan ringde vid 06 så hade jag redan varit vaken i fyra timmar.
Och det var inte frivilligt.
Nog är det bra konstigt att det är stört omöjligt att somna trots att jag är så trött så trött att det nästan inte går att vara så trött.
(Äta, läsa eller dricka hjälper inte.)

Denna veckan borde jag kanske jobba som tidningsutdelare...?
Hade garanterat varit i tid med morgonnyheterna.

Eller nej.
Jag har ju bestämt att i natt kommer jag att sova som en stock! Bra va? :-)

Mitt enda sätt att härda ut, som jag kommit på är det som bäst funkar för mig, är att inte fundera så mycket och mer eller mindre tvinga mig att hålla rutinerna.
D.v.s gå och lägga mig och gå upp som jag brukar, jobba som vanligt, äta regelbundet och att träna.
Allt har jag gjort i dag och på något konstigt vis har jag varken somnat stående, snubblat på min egen skugga eller talat baklänges.(Tror jag)

Lyckades få till ett intervallpass på cykeln, ett Powerplate pass och ett vattenlöpningspass.
Plus cykel till och från jobbet.
Nästan som vanligt alltså med enda skillnaden att hjärnan var ovanligt full av ludd.;-)
[Comments (9)]
Sunday 2010-10-17 20:54
Author: Ingmarie Nilsson
Hemmamosad
Jag vet inte om det är det faktum att jag är äldre eller om det är för att de här långresorna inte är fullt lika roliga som de var för en si så där 25 (!!!) år sedan, men nu för tiden så är jag halvdöd när jag väl kommer hem.

Västerut så är det i princip aldrig några problem att resa. Inom 24 timmar är jag i fas med tidszonen och har inga som helst problem med varken mat, sömn eller toabesök. (Jo sånt påverkas...)

Det har aldrig varit "enkelt" att komma hem (eller överhuvudtaget att åka österut) men jag har åtminstone kunnat hålla mig vaken hela dagen genom att hålla i gång. Sen att skallen varit full av bomull och rörelserna gått i slow motion är en annan sak.

Jag tolkar även detta som ett teckenvar jag hör hemma.
I det stora landet i väst. :-)

De senaste gångerna jag varit i USA har jag varit helt tvungen att lägga mig i sängen när jag väl kommit hem för att undvika att helt drösa ihop på golvet.
Och vad som händer när jag gör det, lägger mig i sängen alltså, kan nog vem som helst räkna ut...
Jag är åtminstone i så pass sinnesnärvaro att jag hinner ställa klockan så jag inte sover mer än tre timmar.

Så där blev det i dag med.
Det hjälpte inte att vi uppgraderade oss en klass och hade det hur bekvämt som helst hela flygningen.
Sova kunde jag inte.

Det är inte bara sov- och matklockan som blir störd av att flyttas genom tidszonerna.
Hela min kropp blir koko!
Sväller som en törstig svamp och det hjälper varken med stödstrumpor, vattendrickande eller högläge.
Efter att vi sovit lite, packat upp, städat, tvättat och kollat post så cyklade jag därför till badet.
Vattenlöpning och simning sätter garanterat fart på systemet igen!
Trycket från vattnet gör nämligen att vätskan som hamnat på fel ställen "trycks in" igen och så småningom kissar man ut överskottet.
(Lite enkelt förklarat blir blodet för utspätt när överskottsvätskan "trycks in" vilket sänder signaler till njurarna som ser till att spädningen blir normal. Precis som det kan bli på andra hållet om du är undervätskad. Då sparar kroppen på vätska och du kissar mindre.)

Så jag har kissat och kissat och kissat och kissat!
Kroppen börjar äntligen kännas lite normal igen. :-)

Få se om den vill sova i rätt tid med bara.
Väckarklockan lär ringa oavsett nämligen...

Och vem vet, kanske jag/vi är tillbaks på NY;s gator, eller någon annanstans på "rätt sida", fortare än jag anar? :-)

[Comments (17)]
Saturday 2010-10-16 14:34
Author: Ingmarie Nilsson
So long!
Det känns fruktansvärt tråkigt att vi ska åka hem .
Jag kommer att sakna allt.
T.o.m avgaserna.
Eller näää.
Nu ljög jag allt lite...

Men resten!

Åh!

Jag kommer att sakna Central Park, pulsen, de gula taxibilarna, människorna, möjligheterna, de raka gatorna, tunnelbanan, lugnet som finns trots att det är en pulserande stad (i princip ingen som springer för att hinna med tunnelbanan här inte), alla sevärdheter, närheten, lägenheten, upplevelserna och naturligtvis maten.
Särskilt mina älskade bagels.


Även om Central park är bara någon ynka procent av "min" älskade skog där hemma så kommer jag att sakna den för det är något speciellt med den.
I dag blev det en sista sväng på grusvägarna där.


Och minnena, de har jag med mig oavsett var jag befinner mig. :-)
[Comments (9)]
Saturday 2010-10-16 03:33
Author: Ingmarie Nilsson
Sista dagen
Eftersom vi trots allt är turister så kändes det ganska ok att göra något väldigt "turistigt" även om det till viss del känns som att vara ett får i en stor skock.

För 20 år sedan åkte jag upp i Empire State building och i dag var det dax igen.
$20 kostar det men de är luriga för vill man sen upp från 86:e våningen till 102:a så kostar det ytterligare $15.
Det räckte mer än väl att vara där vi var på 86:e våningen både när det gäller utsikt och blåst.

Hisnande! NY lunga, Central Park, syns där mitt allt. Den ser så liten ut men i "verkligheten" tar det sin lilla tid att ta sig runt
Hisnande! NY lunga, Central Park, syns där mitt allt. Den ser så liten ut men i "verkligheten" tar det sin lilla tid att ta sig runt


Väl nere igen så ser de till att alla "måste" gå genom souvenirbutiken men vi gick minsann inte på den luringen utan traskade rakt igenom utan att ens kolla vad som fanns.
;-)
Undrar du förresten vad som var i den gula påsen?
Förutom ännu ett par (löpar)dojjor så var det en Garmin 310 XT.
Jag som trodde jag skulle bli den absolut siste på planeten som inte skulle ha en.

Ha!

Jag gick alltså på det där jag med.
Och jo, lite roligt är det. :-)
Invigde den i dag nämligen.


Jag tror jag kommer att ha ganska stor nytta av den. Dels så vill jag jobba mer efter min puls ett tag och dels så kommer jag nog att pressa mig lite bättre.
Just nu puttrar jag nämligen bara omkring i någon slags komfortfart vilket i dag var det detsamma som 4.59/km enligt Garmin med en snittpuls på 138.
(Intresseklubben antecknar väl? )
Det var blåsigt som attan men inte en endaste regndroppe kom trots att vädernissarna varnat för det.


Den inte helt okände Fred Lebow. Du som är observant ser kanske att ett finger saknas? Vad jag har förstått så får man enl. judendomen nämligen inte avbilda en människa så för att det inte skulle vara helt likt så högg man helt enkelt av ett finger! Varje år flyttas statyn till NY Marathons mål.
Den inte helt okände Fred Lebow. Du som är observant ser kanske att ett finger saknas? Vad jag har förstått så får man enl. judendomen nämligen inte avbilda en människa så för att det inte skulle vara helt likt så högg man helt enkelt av ett finger! Varje år flyttas statyn till NY Marathons mål.

Det är förvisso bra mycket coolare, bättre och roligare att gå på en "riktig" teater, helst på Broadway, men att uppleva gratis-shower på gatan är inte fy skam!
Hela stan kryllar av diverse uppträdande och de här galningarna var bara några av dem.

En av killarna gör en volt över de som står framåtböjda.
En av killarna gör en volt över de som står framåtböjda.

På något konstigt vis så blev det både shopping och en himla massa traskande i dag med.
Och ätande förstås.
Dagens besök gjorde vi på Crisp.
Urläckert!


Nu kämpar vi för glatta livet för att allt vi införskaffat ska få plats och ber en liten bön för att vi inte överskrider maxvikten...

En del av våra fynd...
En del av våra fynd...
[Comments (10)]
Friday 2010-10-15 04:08
Author: Ingmarie Nilsson
Även himmelriket har baksidor
Jag älskar verkligen den här staden! Den är som en miniatyr av resten av världen och som ett osynligt, tyst mantra genomsyras luften av nothing is impossible.

Men naturligtvis är det inte sant.
Allt är inte varken möjligt eller underbart här.
Och då menar jag inte det faktum att det regnar här eller att vi snart ska åka hem igen.
Nej, jag tänker bl.a. på den enorma fattigdom som finns här. (Och som finns på många andra ställen i världen med förstås.)
Enligt YSOP sover varje natt över 38 000 hemlösa i New Yorks olika härbärgen och av dem är 16 000 barn.
Mörkertalet är sannolikt ofattbart stort.
En av 20 har någon gång varit hemlös och mer än 1/4 av alla barn lever i fattigdom.

Det gör ont i mitt hjärta att se dem och jag skulle vilja göra mer än att bara ge pengar och/eller köpa mat till dem.
Jag vet att pengar lätt kan omvandlas till sprit och cigaretter, vilket inte är det bästa förstås, men vem är jag att döma?
Jag tror nämligen att ingen "går säker" utan vem som helst kan bli hemlös.

Flera kedjor har organiserat så att man kan köpa särskilda matkassar som ges till de hemlösa. Bl.a. min favvo-affär Whole Foods.
Det tycker jag är en jättebra grej!
Liksom de affärer som ger överbliven mat till härbärgena.
Det är därför inte utan att jag skäms rejält när jag har det så ofattbart bra och slösar pengar så det är snuskigt!

Bl.a besökte vi Apple affären.
Att det blev ett dyrt besök det där behöver jag kanske inte ens berätta...


Ett annat nästan lika dyrt besök var på Jack Rabbit.
Men kul var det så vad gjorde det att det regnade mestadels av dagen?

I den där gula påsen ligger det en grej jag sagt att jag <strong>aldrig</strong> ska köpa. Tror jag hört det förut förresten...Jag är tydligen usel på att hålla mina löften... Och man ska verkligen aldrig säga aldrig! ;-)
I den där gula påsen ligger det en grej jag sagt att jag aldrig ska köpa. Tror jag hört det förut förresten...Jag är tydligen usel på att hålla mina löften... Och man ska verkligen aldrig säga aldrig! ;-)

Det blev ett väldans blött besök ute vid Chelsea Park.
Precis jämte ligger Chelsea Pier. Ett enormt idrottscenter med allt från klättring, dans och segling till inomhusbanor av alla de slag, ishockeyrink, simhall och yoga.
Snacka om lekplats!

Chelsea Park
Chelsea Park

Lite av "misstag" (vi letade efter ett kaffehak som inte var smockat av folk som flyddde regnet) så hamnade vi inne på Chelsea Market.
En riktig höjdare visade det sig! De hade mycket billigare och godare kaffe än Starbucks.
Jag dricker bara koffeinfritt på e.m. annars skulle jag i princip aldrig somna och nu fick jag decaf med hasselnötssmak!

Men inte bara det!
Hela stället var fullt av mysiga små affärer och massor av olika matbutiker. Det gick även att se in i själva bageriet när de bakade.
Coolt!

Naturligtvis var det fullt av grejer inför Halloween liksom hela USA är just nu.


Och jodå, vi har förstås besökt ett nytt vegohak i dag med!
Gustorganics som jag fick tips om
från Tania.
Och även i dag hade jag/vi lyckan att få sällskap av Sophie och Daniel.
De åker hem i morgon men jag tror, nej vet, att vi snart kommer att ses igen för så fina vänner släpper man inte taget om!


"Gusto" är ett riktigt mysigt ställe och maten var verkligen jättegod men portionerna något för små för min mage...Tur i oturen beställde jag två rätter. :-)
Kanske var det även lite för "avancerat" för min smak.
Lite för "franskt" om jag säger så. Du vet när de liksom ska piffa till det lite för mycket.
(Går du dit så missa inte toaletterna. De var lite...speciella! :-) )

Imorgon är det vår sista dag här och som alltid så får jag nästan lite panik för vad, av allt som finns, ska jag och älsklingen välja att göra!
Förutom att kuta förstås. :-)

I dag var jag på 92Y igen och körde ett stenhårt pass på Schwinn-biken.
4x 10 min + 10x 40-20. Totalt 70 min. innan jag var både kokt, stekt, grillad och rostad.
Kryddade med lite styrka och 50 min. i poolen.

Sa jag att jag verkligen gillar den där lekplatsen?
[Comments (12)]
Thursday 2010-10-14 02:59
Author: Ingmarie Nilsson
Frosseriet fortsätter
I vår lilla familj brukar det heta att det är jag som är internetberoende och borde läggas in på någon slags avvänjningsklinik, men jag vill härmed dementera det och bevisa att jag är inte värst.


Så fort vi kommer i närheten av "Free Wi-fi" plockar älsklingen upp sin mobil och börjar surfa.
Å andra sidan kanske jag skulle behöva avvänjas (lite) och jag är absolut den som är mest beroende av bagel och kaffe...


När jag ändå är inne på mat så kan jag berätta om vegohaket jag nosat upp i dag. Ett mysigt litet ställe som heter Green Bean café.


Det fanns massor att välja mellan men vi valde båda att testa buffén. Olika smarriga saker att välja mellan och priset baseras på hur mycket maten du plockar till dig väger.
Rättvist tycker jag!

Dagen har annars bjudit på mycket fotarbete. Började med en fantastisk löptur i parken tillsammans med Daniel.



Jag är så himla glad över att jag fått lära känna honom och Sophie. Att vi dessutom alla är här samtidigt, utan minsta gemensamma planering, är snudd på ofattbart!
Och jag är jätteglad för att det blev så!
Tiden bara flög i väg och när vi skildes åt så gjorde jag en chansning och sprang inom min vän Denise gym.
Hade försökt nå henne innan men det där är en kvinna med eld i rumpan så det är inte det lättaste...
(Hon är typ 311 gånger värre än mig.)
Hennes man Michael var dock på plats och vet du vad!
De har två Powerplate där!
Guess what I did? ;-)


För att riktigt njuta av detta New York-kakfat som jag erbjuds varje dag så hamnade jag en liten stund här med;

Synd att klaga liksom...

Efter lunchen styrde jag och älsklingen stegen söderut och tog tunnelbanan som går under East River till, just det, Brooklyn.
Det är riktigt häftigt att se Manhattan från "den andra sidan" och efter en kort promenad genom Brooklyn park var vi uppe på Brooklyn Bridge och gick över den tillbaks.
Svårt att beskriva hur häftigt det är, med bl.a. Manhattan Bridge på ena sidan och Frihetsgudinnan på den andra men kanske kan bilderna visa en del.

Kolla noga så ser du Frihetsgudinnan i bakgrunden
Kolla noga så ser du Frihetsgudinnan i bakgrunden
Och bakom Anders syns Empire State building och Manhattan Bridge
Och bakom Anders syns Empire State building och Manhattan Bridge


Väl tillbaks på Manhattan gick vi genom Financial district, China town och Little Italy.
Någonstans där började mina fötter totalvägra att vara med mer, vilket egentligen är helt förståeligt för de hade varit i gång i princip non-stop sen tidig morgon, så det blev tuben "hem".
NY må vara himmelriket för mig men mina fötter, särskilt den tåonda, är inte lyckliga.

Har dock lovat dem att de ska bli extra ompysslade när vi kommer hem bara de är snälla några dagar till.
Funderar på någon muta men hur sjuttsingen mutar man ett par fötter?

Det är nog inte så lätt att vara en kroppsdel på mig...
[Comments (7)]
Wednesday 2010-10-13 04:10
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda

[Comments (2)]
Wednesday 2010-10-13 03:21
Author: Ingmarie Nilsson
Kärt återseende på flera sätt och vis
Om du följt mig ett tag så vet du med att jag är en stor USAälskare och skulle hur lätt som helst ha kunnat flytta hit i går.

Allra, allra helst till Albuquerque förstås men faktum är att av alla ställen jag besökt hittills så är det nog bara platta Kansas jag inte skulle trivas i.
Att få bo i New York är naturligtvis med en önskedröm.
Tänk att få vara en del av stadens liv och insupa atmosfären varje dag. Jag hade lätt kunnat vänja mig vid ett sånt liv...

Som med det mesta så finns det en baksida med.
Nej flera.
I USA finns ofattbart mycket orättvisor och elände.
Har du pengar är det (oftast) inga problem men utan dem är du otroligt sårbar.
Hemlöshet, fattigdom och utanförskap är stora problem här. Tyvärr börjar det ju bli lite så i Sverige med...
Det finns triljarder regler som många gånger är så dumma att det blir löjligt. (Som att jag inte kan få ett "Green card". haha)
Men jag gillar regeln som säger att man i vissa stater får svänga höger trots rött ljus. :-)

Och oavsett så kan jag inte låta bli att gilla det här landet!
Det finns en slags "tillåtande" som inte finns hemma. Här existerar i princip inte Jante-lagen och ett misslyckande ses inte alls så negativt som det många gånger gör i Sverige.
Så känner jag i alla fall och har gjort sen jag var här första gången för ganska exakt 20 år sedan.

En löjlig regel "hittade" jag på gymet jag besökte i dag, 92Y, som f.ö. var hur bra som helst.
Jag var tvungen att ha badmössa på mig när jag sprang i vattnet trots att jag inte doppade huvudet.
Badvakten tyckte med det var löjligt men en regel är en regel.
(Och denna tramsregel finns även i bl.a Portugal så det är fler som tänker en aning knasigt...)
Men det var perfekt vattentemperatur!

Jag fick till ett ruggigt bra pass på det där stället för vet du, jag har hittat min hatälskade Schwinn-bike!
De hade t.o.m TVÅ!

Varför har inget svenskt gym fattat hur kalasbra denna manick är?
Det går att köra lätt såväl som tungt. Allt beror på hur hårt du jobbar.
jag slet som en galning. 12x3 minuter + 10x 40-20. Totalt 70 minuter.
Jag kan säga att jag var exakt lika trött som om jag hade kört de där intervallerna springandes.
Styrketränade intensivt i 20 min. och "varvade" ner med lite vattenlöpning.

Sen var det dax för ett nytt matställe igen förstås. :-)
Candle 79 är nr två på NY vegorestaurangers 10 i topplista och det är lätt att förstå!
Tjusigt ställe och hur gott som helst!

Jag och älsklingen hade dessutom fantastiskt sällskap av Daniel, Sophie och
Toby.

Daniel, jag, Anders, Toby och Sophie
Daniel, jag, Anders, Toby och Sophie

Vilka människor!
Jag är så otroligt glad att jag har dem alla som mina vänner.
Och allt är tack vare löpningen. :-)

Annars har det varit en ganska lugn dag.
Jag har jobbat lite (det är inte enbart en nöjesresa nämligen) och vi har fortsatt vända våra ansikten uppåt i ren förundran.


Undra just om det är som att bo på höghöjd i de där skyskraporna... ;-)
[Comments (8)]
Tuesday 2010-10-12 04:11
Author: Ingmarie Nilsson
Snart brinner det i mina skor!
Det är nog en väldans tur att jag rör på mig så mycket för annars skulle jag snart sitta som en liten degklump i soffan och jäsa till en boll, för jösses vad mycket god mat det finns!

I dag blev det ett besök på Vegeterian´s paradise2.
Och vilket paradis!

En flera sidor meny med enbart veganmat!
I princip omöjligt att välja så till slut satte jag fingret på ett namn och slog till. Älsklingen velade ungefär lika länge men helt klart valde vi bra för det var s-u-p-e-r-smarrigt!


Även i dag har vi traskat.
Och traskat.
Och tittat.
Och traskat.
Och tittat.
Och traskat.

Kollat på streetbasket, varit uppe på en roofbar för att kolla utsikten, smitit in på hotell för att låna toan, beskådat skridskoåkarna vid Rockefeller center,
fikat med Daniel och Sophie vid Union Square (som f.ö. är ett av mina favvoställen i NY), sett galna demonstrationer och lika galna människor som klär ut sina stackars hundar i både kläder och skor.

En enkel streetbasketmatch och ändå är det en massa folk som kollar
En enkel streetbasketmatch och ändå är det en massa folk som kollar
Pumpkin-decortaion vid Union Square
Pumpkin-decortaion vid Union Square

Några tokstollar som tydligen hatar judar för att det enl. dem var de som dödade Jesus...
Några tokstollar som tydligen hatar judar för att det enl. dem var de som dödade Jesus...
Skridskoåkning vid Rockerfeller. Mycket glitter är det!
Skridskoåkning vid Rockerfeller. Mycket glitter är det!

Coffee-time!
Coffee-time!

På väg hem blev vi åskådare till världens pådrag då det tydligen brann i just den tunnelbanestationen vi var på väg till.
Tur i oturen att vi inte hunnit ner för även om det var minst 15 stycken stora (kom ihåg att vi är i USA) brandbilar och lika många ambulanser så kändes det ganska bra att vara ovan jord.

Bara att traska vidare till nästa station.
Lite spännande hade det allt varit att ha en stegräknare här för helt klart hade jag slagit mitt eget gå-rekord! (Som jag i och för sig inte har en aning om vad det kan vara men det är helt klart under det antal steg jag traskat här.)

Dessutom har jag ju kutat i dag!
Med Toby Tanser.


Toby som vigt sitt liv åt att hjälpa löpare, barn och ungdomar i Kenya, som startade Shoe4africa och som just nu håller på att samla in pengar för att kunna bygga det första barnsjukhuset i Kenya.
Allt är helt ideellt och Toby tjänar inte ett enda penny på det.
Hjälp gärna till.
Jag kan gå i god för honom och varje litet bidrag är viktigt.

Vi kutade i 80 minuter och pratade oavbrutet hela tiden. Ändå fortsatte vi snacka nästan en timme efteråt och ska ses i morgon igen.

Att lyssna på Toby är på något vis som att vara en (osynlig) passagerare i andra människors livshistorier. På sitt lite lågmälda sätt kan han berätta så levande så att det nästan känns som om jag själv varit med!

Men det blir även mycket löpsnack förstås.
Helt oundvikligt när två nördar sammanstrålar så där. ;-)
[Comments (8)]
Monday 2010-10-11 03:32
Author: Ingmarie Nilsson
Racerfarten fortsätter
Jag har kommit på ett fel med NY.

Och det är att man liksom inte kan få nog.
Ju mer jag är här desto mer inser jag hur mycket mer det finns att se och göra.
Hur mycket jag "missat" och hur helt makalöst magisk denna stad är.
Jag, som egentligen är en lantlolla och som fullständigt avskyr oljud, köer, affärsbesök och som blir nipprig om jag inte kommer ut i skogen minst en gång om dagen, förvandlas här till en slags asfalts-oljuds-avgas-trängsel-shopping-fantast.
Det händer aldrig i någon annan stad så förklara den om du kan. ;-)
Shoppingen i dag var planerad. Men frågan är om den var nödvändig...


Det är egentligen Daniel´s fel att jag blev flera hundra $ fattigare i dag för det är han som övertalat mig att prova de där Newton skorna som jag blivit helt såld (!) på.
Ska bli otroligt spännande att testa dem men jag ska ta det försiktigt.
Trots att jag redan är en framfotslöpare så är de tuffa mot vaderna.

På något konstigt vis hamnade vi även i en bokaffär. Border´s
vid Madison Square Garden.
Jag verkar ha någon konstig inbyggd radar som alltid hittar såna där farliga ställen. ;-)
Gissa vilken avdelning?
Gissa vilken avdelning?

Men jag höll hårt i plånboken och köpte "bara" två tidningar. Och kaffe...
Vi har traskat och traskat och traskat i dag. Från Madison till Times Square där huvudena åker, om möjligt, ännu längre bakåt.

Vi är med på den där storbildstv:n. Längst ner till vänster. :-)
Vi är med på den där storbildstv:n. Längst ner till vänster. :-)

Det är så mycket folk, föreställningar och bling bling att det blir fullständig kortslutning i skallen till slut.
Men det är galet kul!
Vidare till Columbus circle, förbi södra sidan av Central Park till Apple´s store.
Jag har varit där en gång förut, när det var nästan nytt, och det var inte ens 10% så mycket folk då som nu. Hela stället var som en överfylld sardinburk! Ett varv och vi var nöjda. (Och lite lek och pill blev det på några grejer förstås.)

Det var denna dagen det.

Eller nej, vi har ju ätit med.
Hummus kitchen.
Och vem blir inte frestad av det här?

Som utsvultna vargar slängde vi oss över maten.
Och njöt.
Galet gott och jag blev lika galet mätt.

Bl.a. Falafel rullar..
Bl.a. Falafel rullar..
.. och grönsakssoppa
.. och grönsakssoppa

Även om jag bott här i ett år så hade jag kunnat äta på ett nytt vegoställe varje dag.
Det du!
Så förstå vilket himmelrike detta är för mig...

Ett annat himmelrike jag provat i dag är Asphalt Green. Nej det är ingen mat utan just vad det låter faktiskt. Ett grönt ställe mitt bland all asfalt!
Flera våningar med olika gym och giganstiska pooler.
Först cykelintervaller så jag trodde hojen skulle börja ryka ;-) och sen en Deep Water Running class.
Japp, ett vattenlöpnings pass!
Och det var då ingen mesklass. Jag jobbade på rejält. Med intervaller, koordination och styrkeövningar. Det var, ursäkta språket, skitkul!

Asphalt Green är helt klart ett ställe jag skulle kunna vänja mig vid att gå till varje dag. Som en stor lekpark för en träningstok som mig.
Och lyxigt.
Handdukar, tvål, schampo, balsam, hudlotion, öronpetare, hårstylingprodukter och lite annat smått och gott ingår.

Ja du fattar va? :-)
Men i morgon, då blir det löpning igen.
Med celebert sällskap. :-)
[Comments (13)]
Sunday 2010-10-10 05:32
Author: Ingmarie Nilsson
HUR ska det här sluta?
Fördelen med att däcka tidigt är att man vaknar tidigt med. (Fast det brukar inte vara särskilt länge det där morgonpiggeriet.)

En dag i NY är hur som helst en dag som är absolut fullspäckad.
Av intryck, rörelse, ljud, upplevelser och äventyr.
Det är verkligen som att vara med i en film. Verkligt men ändå helt overkligt.
För att orka gäller det att börja bra så vad sägs om denna frukost tallriken?

10 grains, linfrö, mandel, organic yoghurt, jordgubbar, banan och kaffe
10 grains, linfrö, mandel, organic yoghurt, jordgubbar, banan och kaffe

Strålande sol ute men eftersom en annan är van vid lite kyligare väderlek så hade jag på mig på tok för mycket kläder för dagens första aktivitet.
Löpning i underbara Central Park.
En oas och Manhattans lunga.
Även om tempot i NY är betydligt lugnare än i t.ex. 08:a land så är det i parken man verkligen kan andas och finna ro. Fastän man i princip aldrig är ensam där.


Den berömda "The Pond loop"
Den berömda "The Pond loop"

70 minuter blev det totalt innan jag tog mig "hemåt" igen. Med en liten omväg om både ett potentiellt vattenlöpningsställe och lite Newton shoeprovande. (Men jag köpte inga. Då. Men det lär bli!)

Och sen då?
Typ så här;
The Subway till vackra och flådiga Grand Central
The Subway till vackra och flådiga Grand Central

Promenix till ÄNNU flådigare Waldorf Astoria
Promenix till ÄNNU flådigare Waldorf Astoria
En dag SKA jag övernatta här
En dag SKA jag övernatta här

Vidare till vegohaket Blossom som jag både hört och läst så mycket bra om.
Och så mycket kan jag säga att det var inte överdrivet. Makalöst gott!


Dessutom hade vi underbart sällskap av Daniel och Sophie.
Jag, Daniel, Sophie, Anders och en himla massa mat
Jag, Daniel, Sophie, Anders och en himla massa mat

Det är ganska festligt det där.
Från att inte ha känt varandra alls till att via bloggen ses på ett lopp i Sverige, snacka lite och sen träffas i New York och umgås som om vi inte gjort annat!

Vi fortsatte ihop och fick en härlig promenad utmed vattnet ner till Battery Park där bl.a annat den inte helt okända Frihetsgudinnan kan beskådas.


Den obligatoriska kaffestunden i solskenet. Synd att klaga liksom. :-)
Den obligatoriska kaffestunden i solskenet. Synd att klaga liksom. :-)

Och jodå, vi har shoppat med.
Som galningar nyss utsläppta från ett långt fängelsestraff for vi genom butik efter butik.
Mest pengar spenderades på Whole Foods och Paragon Sports. Två helt livsfarliga butiker för plånboken.

Hur fötterna känns och är efter denna dag vill jag inte ens försöka förklara.

Och vi som bara är inne på dag ett...
[Comments (8)]
Saturday 2010-10-09 02:46
Author: Ingmarie Nilsson
We´re here!
I staden som aldrig aldrig sover. Där allt och lite till finns. Städernas städer, the Big Apple!

Det är magiskt samtidigt som det är nästan smärtsamt verkligt.
Jag njuter och försöker suga åt mig så mycket jag bara kan för jag vet ju att tiden är kort.

Resan var ett äventyr i sig men jag får dra hela den storyn när hjärnan inte är full av ludd.
Kan i alla fall berätta att vi åkte finklass hit utan att det kostade oss extra varken av ören eller poäng.
Och än en gång har jag fått bekräftat att det lönar att stå på sig!

Vi åkte med en riktigt festlig taxichaffis in till Manhattan. Han berättade delar av sin livshistoria, tipsade om vad vi a-b-s-o-l-u-t skulle kolla på (hade inte mage att säga att jag redan hade sett det), körde en extrarunda i stan för att visa all the beautiful buildings och han spelade CD-skivor, sjöng med och dansade så jag både trodde taket skulle lyfta och att vi skulle få sluta vår resa innan den knappt börjat.
Men vi kom fram.
Till lägenheten vi skulle hyra.
Ingen som helst aning hur, eller ens om, det skulle funka men oron var obefogad.
Nu huserar vi i en riktig liten pärla på Upper East side.

"Vår" gata
"Vår" gata

Soffan framför storbilds-tv:n
Soffan framför storbilds-tv:n

Vi har rekat området och du som känner mig vet vad jag suktar efter så fort jag kommer till detta landet. :-)
Gissa vad som finns i påsen? Right. :-) B-a-g-e-l-s
Gissa vad som finns i påsen? Right. :-) B-a-g-e-l-s

Kroppen är som seg gammal kola, tankarna trögare än en rostig gammal cykel, fötterna ömma och magen rund som en fotboll, men ändå är det jag känner ren och skär lycka!
Så som jag gör när jag är i detta stora konstiga land som kallas USA.
[Comments (10)]
Thursday 2010-10-07 21:14
Author: Ingmarie Nilsson
Blöt, blötare, blötast
Än en gång har jag konstatera att det där regnstället jag köpte i somras var en grymt bra investering för det var rackarns var det regnar och blåser just nu.
I medvinden är det förstås härligt att cykla men det är tjurigt värre på andra hållet.


Det är inte bara regnet som gjort mig blöt i dag.
Bassängvattnet är ju ganska blött det med.

Och svett.

Ingen som gick förbi mig när jag körde de där 22 x 2 minuters cykelintervallerna i morse, och tittade på mig, kunde låta bli att höja på ögonbrynen när de såg pölen jag åstadkom.
Hehe.

Full rulle på jobbet hela dagen men nu känner jag att gränsen är nådd.
En veckas ledighet ska inte bara bli skönt.
Det är absolut nödvändigt för nu är min gräns nådd.
Gränsen för vad jag orkar när det gäller jobb, stress och tillgänglighet.

Väskan håller på att packas och den ska bli så lätt som möjligt.
ditvägen alltså.


För på hemvägen lär den vara desto tyngre.
Kronan är stark så det är väl en viss chans att det kommer att spenderas en del $$$$.


Datorn åker med men hur det är med internet där vi huserar vet jag inte riktigt men jag har ju näsa för att hitta det där så något litet hej kommer du säkert att få.

Sen får vi väl se om jag överhuvudtaget kommer hem igen.
USA har ju en viss dragning på mig och en dag kommer den att vara starkast. :-)
[Comments (19)]
Wednesday 2010-10-06 22:10
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda
Gör dej inte till domare över din granne förrän du har gått två månader i hans mockasiner
/Cheyenne

[Comments]
Wednesday 2010-10-06 21:03
Author: Ingmarie Nilsson
Kan det verkligen gå utför hela tiden?
Ibland undrar jag nämligen.

Eller kan det vara någon har ändrat mina löprundor under natten?
För rundan som kan kännas som om det bara är uppförsbackar hela tiden ena dagen kan nästa dag kännas som om det enbart är nedförsbackar hela tiden.
En omöjlighet förstås.
Åtminstone om man startar och stannar på samma ställe.

Lika trögt som det var i går lika lätt var det i dag.
Förvisso var motivationen inte på topp innan jag kom ut men så där är det ju ibland och efter 10 minuter brukar det vända.
Som i dag.

Tog min fina tur runt Flaten med en liten utsvävning i Nackareservatet.
90 minuter och jag hade lätt kunnat fortsätta ännu längre.


Det finns dock ett men och ett moln på min löparhimmel.
Tån!

Den vill inte riktigt och även om det inte gör "ont-ont" så känns den hela tiden.
Lurig är den med.
Ibland gör det faktiskt ont-ont, sådär ont så jag nästan börjar grina, men så rätt som det är går det (nästan) över för att göra skitont sen igen.
Hur tolkar jag det?

Bild på tån ska du slippa... Den är bara fet och ful. :-(
Bild på tån ska du slippa... Den är bara fet och ful. :-(

Begriper mig inte på den.
Den ser ju ut som den gjort hela våren/sommaren, d.v.s förskräcklig, så om den nu var bruten efter att jag kickat den i den där flyttkartongen i december så borde det väl inte bli värre nu?

Men det är säkerligen som supernaprapaten Stefan säger. Tån är överansträngd och senan runt den är irriterad.
Dessutom gör min knöliga fot att det blir ett enormt tryck på den.
Risken är att jag ändå tvingas operera den, för foten lär ju inte bli mindre knölig. :-(
Med klumpfot fortfarande ganska färskt i minnet så bävar jag...
Den operationen blev ju inte ens bra.

En remiss är i alla fall skickad till en läkare som jag bara hört bra om.
Fot- och tåföljetongen lär fortsätta...

I vattnet har jag dock inget ont alls så självklart blev det ett löp-pass där med. Och crawl-träning. :-)
[Comments (8)]
Tuesday 2010-10-05 21:24
Author: Ingmarie Nilsson
Biter ihop och gör
Vissa dagar är tjurigare, tristare och tyngre än andra.
Du vet sådana där dagar när man liksom får kämpa med allt och det aldrig blir riktigt roligt.
Utan någon egentlig anledning.
De bara "är" de där dagarna.
Grå och tråkiga.

I dag har jag haft en sån dag.
När jag fått bita ihop och knyta näven om och om igen.


Hade allra, allra helst velat ligga kvar i sängen när klockan ringde i morse.
Ute var det mörkt och blåsigt, jag var trött och sängen var gudomligt skön.
Men låg jag kvar?
Nej, jag bet ihop och gick upp.

Planen var att kuta direkt för annars skulle jag inte hinna alls. Motivationen var verkligen obefintlig men struntade jag i det?
Nej, jag bet ihop och stack ut.
Det kändes inte lätt och det var inte ens särskilt skönt. Eller jo det var det förstås. När jag väl vaknat till liv. ;-) Dessutom fick jag helt oplanerat sällskap av trelige Mr U som jag stötte på där ute i skogen. Helt klart hjälpte hans sällskap för plötsligt var turen slut och jag hemma igen!

Trots detta så hade jag ändå ingen som helst lust att cykla till jobbet.
Men jag bet ihop och gjorde det (förstås) och det blev en ganska ok jobbdag till slut.

Powerplate träning stod med på planeringslistan. Ingen lust till det heller men, just det, jag bet ihop och det blev ett höjdarpass!
Trodde ett tag att tråkighetskänslan hade försvunnit där men det hade den inte för jag hade ännu mindre lust att vattenlöpa när jag äntligen kom från jobbet.
Kallt, mörkt, ännu blåsigare ute och jag som skulle cykla hela vägen hem.
Tanken på att hoppa i plurret lockade inte ett dugg och det hade varit lätt att hojja hem direkt för att få sjunka ner i soffan.
Men än en gång bet jag ihop och körde som jag tänkt.

Och vet du, jag ångrar ingenting av det jag gjort i dag trots att jag fått kämpa.
Innerst inne visste jag nämligen att jag inte skulle bli varken piggare eller gladare om jag hoppat över det jag planerat.
(Det är ju liksom inte första gången det känts så här.)

Det är absolut inte alltid man ska bita ihop men ibland behövs det för att man ska komma igenom något och komma vidare.
Så tror jag i alla fall.
För jag vet ju att det vänder och rätt som det är gör jag det jag planerat med stor glädje och energi utan att ens behöva tänka.


Kanske redan i morgon.
[Comments (13)]
Monday 2010-10-04 23:18
Author: Ingmarie Nilsson
Behöver du se?
Att åka en vecka till det stora landet i väster innebär inte bara att man ska bestämma vart, hitta billigaste biljetten eller bästa boendet.

Nej, sen ska det fyllas i 386 olika formulär om vem man är, vart man ska och vad i all sin dar man ska göra där.
Trots att allt det här fylls i på nätet så vet jag att vi ändå kommer att behöva göra alltihop en gång till i en pappersversion.

Effektivt?
Knappast.
Men det är klart. Det skapar onekligen fler jobb...

Just nu verkar det dock vara farliga att åka till Europa än från.
Fast är det egentligen någon som vet var galningarna finns?
Ibland känns det som om jag har blivit så avtrubbad att ingenting riktigt förvånar mig längre.

Ett lik i skogen, en bomb på skola, misshandel i trapphuset eller misär på ett äldreboende.

Fatta mig rätt. Jag tycker det är fruktansvärt hemskt, men jag är inte direkt förvånad.
Världen har blivit hårdare och hårdare och människan blir ofta som sin omgivning.

Därför försöker jag le mot minst en okänd varje dag.
Inte för att det varken kommer att göra det enklare att resa till USA eller för att det gör världen särskilt mjukare, men kanske kanske jag gör någon annan lite gladare.
Om inte så blir åtminstone jag gladare av att le än av att sura.

Men hur gör man?

På badet när jag kutar med bälte i bassängen är det lätt att möta okända blickar för de flesta tittar nyfiket (eller glor) på vad det är jag sysslar med.
På stan eller i tunnelbanan är det svårare för de flesta verkar pilla med sina mobiler eller halvrusa mot ett bestämt mål och ser därför inte mycket annat.
Att heja på en okänd i löparspåret kan mötas av allt från ett glatt hej till en helt vettskrämd blick! (De sistnämnda tycker jag verkligen synd om...)

Å andra sidan behöver man inte möta en annans blick för att ett leende ska spridas.
Åtminstone blir jag glad av att se en leende människa oavsett om denne tittar på mig eller ej.

Hur tänker du?
[Comments (12)]
Sunday 2010-10-03 19:02
Author: Ingmarie Nilsson
Är jag "på riktigt" nu?
Nu när jag har erhållit (fint ord det där) ett sånt här fint och tjusigt intyg;


Officiellt är jag (enl. Friidrottförbundets kriterier) löptränare nu, men sjävklart är det inte så enkelt att bara för att man har gått en utbildning så är man "klar" eller ens bra.
Jag hoppas dock att jag kan förvalta och använda det jag lärt mig, och den kunskap jag har med mig sen innan, på ett vettigt sätt.
En sak som jag märkt och lärt mig mer och mer med åren är att ju mer jag lär mig desto mer inser jag att jag inget kan.
Inte bara när det gäller träning utan överhuvudtaget.

Det är ju läskigt det där!
För hur kommer det att vara om 10 år? Om 30? Kommer jag att vara totalt okunnig då?
Det finns så många olika teorier, metoder och funderingar kring löpträning och coachande att just nu känner jag mig mest snurrig i huvudet.
När jag smält allt ska jag försöka plocka fram mig och hur jag vill göra och vara.
För, precis som i övriga livet, så går det inte att kopiera någon annans stil eller filosofi om det inte överensstämmer med min egen.
Det är ju det som är kul med! Att vi är, tänker, tycker och gör olika.

Förmiddagen bjöd på intervallträning med Charlotte Schönbeck.
Kul och intressant att se hur en 1500 meters elitlöpare tränar.
Själv tror jag inte att jag skulle klara av att träna så där. Deras träning tar mycket tid men mest p.g.a att det ofta är så lång vila mellan intervallerna.
Som långskubbare är det ju mer tuta och kör hela tiden tills man är klar.
Inget liggapåhöjdhoppsmattanochslappa där inte. ;-)

Fick även möjlighet att testa Daniels absoluta favvodojjor.
Newton shoes.
Vet ingen som lovprisar dem så mycket som han så det är klart att jag var nyfiken!
Eftersom jag som dessutom redan är en framfotslöpare så borde de passa mig.
Skorna var gamla och rejält slitna.
De var inte ens i riktigt rätt storlek!


Men det spelade ingen roll!
Jag föll direkt så det första jag ska investera i när vi kommer till NY är ett par egna.
Nya. :-)

Slutsummeringen av hela den här helgen, förutom att jag ingenting vet, att jag är förskräckligt trött och att jag verkligen inte är gjord för att sitta så där mycket som vi gjort, är att det har varit jätteroligt!
Vilket gäng!
Ja, ni kan ju se här själva. :-)

[Comments (24)]
Saturday 2010-10-02 22:41
Author: Ingmarie Nilsson
Drillning pågår!
Både praktiskt och teoretiskt.

Ute för att testa löpskolning, backträning och styrka på både det ena och andra viset.

Inne för att lära oss om formtoppning, mental träning, anatomi, löprelaterade skador och tröskeltest.

Kiropraktor Daniel Salov in action
Kiropraktor Daniel Salov in action

Ska jag vara ärlig så har det inte varit så mycket nytt under solen men Mats Jonsson som höll i föreläsning om den mentala biten var suverän.
Och det trots att han i princip inte hade en enda teori, lösning eller ett enda svar att ge oss.
Nej, det han gjorde var att han satte, åtminstone mina, hjärncellerna i rullning.
Vände och vred på tankarna, ifrågasatte, berättade om levande exempel, belyste beprövad och bevisad forskning såväl som ickebevisade fungerade metoder och kastade tillbaks våra frågor så det blev spännande diskussioner.

Och det är just diskussionerna som gett mig mest denna dag.
Det andra har mer varit en bekräftelse på att jag inte är helt ute och reser i mina tankar och teorier.

Något har jag alltså lärt mig under alla dessa löpande år.:-)
[Comments (4)]
Friday 2010-10-01 21:16
Author: Ingmarie Nilsson
En tvättäkta l-y-x-dag
På veckans enda lediga dag är det snudd på ett "måste" att göra det allra bästa av den och utnyttja den m-a-x-i-m-a-l-t.
Och då naturligtvis bara på roliga saker. :-)

Lite förpliktelser blev det förstås.
Som att tvätta och städa, men med lite effektivitet går det på ett tjillenix.
Tvätten sköter ju dessutom mer eller mindre sig själv. :-)

Men resten av dagen har jag bara lekt!

Började med en härlig löprunda i skogen då jag helt oplanerat fick sällskap av ingen mindre än Anna von Schenck.
Snacka om att få en vitaminkick direkt!
Anna är som en levande energibomb och jag sög åt mig allt jag vad jag kunde! (Helt ok att kalla mig parasit.)

Vi bor bara ett (långt) stenkast från varandra så egentligen borde vi kunna kuta mer ihop.
Om det inte hade varit för två små "problem".
Det ena är att våra kalendrar är extremt svåra att synka och det andra är att Anna är galet mycket snabbare än mig. I dag sprang hon långpass så det var helt ok att hänga med henne. Jag orkade t.o.m prata. ;-)

Väl hemma tog jag tantcykeln till badet. Helt perfekt att vara där runt lunch för det är lugnt och skönt och jag kunde trava runt lite hur jag ville. I alla fall var det så i dag.

Hem igen, mat, packa klart och sen traska till tuben.
Ingen dötid här inte för jag ville hinna till cykelpuls passetSats Sollentuna.
Ska det lekas så ska det!
Dessutom skulle jag ju ändå dit. (Det är där helgens kurs är nämligen).

Världens bästa Camilla jobbar där och normalt sett har hon den här klassen, men just idag av alla dagar är hon i väg på andra äventyr.
Typiskt...
Men det går ju inte att hänga läpp för det!

Camilla har lovsjungit sin arbetsplats så mycket att jag var dödligt nyfiken och absolut sprickfärdig av förväntningar.

Om hon hade överdrivit?

Inte ett dugg!
Halle min dar vilket ställe!


Lyx i kubik upphöjt till 1000 x oändliga siffror.
Tänk att få ha en sån arbetsplats!

Det är alltså minst lika fint som hon sagt och om det är någon som har svårt med träningsmotivationen så rekommenderar jag varmt ett besök dit.
Jag ville knappt gå "hem" fastän jag bor på finhotell!


Cykelpasset var helt ok även om jag hade föredragit Camilla förstås.
Svettades (som vanligt) hinkvis och han som satt bakom mig tittade både länge och väl på min lilla sjö innan han sa;
Jag måste säga att jag är djupt imponerad av hur mycket du svettas!

He he.
Det är ju det ska vara och se ut när man tagit i.

Och kursen ja!
Det är Friidrottförbundets löptränarutbildning steg 2.
(Ettan gick jag i våras.)
Ska bli kul för alltid lär jag mig väl något nytt. Om inte annat brukar det bli roliga diskussioner!
Från kl 10-21.30 ska jag drillas i morgon. Sen på det igen på söndag.

Hör ni inte av mig så är det för att jag har däckat med huvudet på den här;


Eller fastnat på Sats. ;-)
[Comments (9)]