Archive Dec 2010 (42 entries)

Friday 2010-12-31 19:38
Author: Ingmarie Nilsson
Gott Slut!
Funderingarna på hur jag skulle lägga upp dagens löp-pass gick i rundgång i skallen på mig.
Det enda jag var säker på var att jag ville att det skulle bli hyfsat långt.
Och gärna med lite fart emellanåt.

Skulle jag springa ut till Sats i Sollentuna för att fira "mitt på dagen nyår" med
bl.a världens bästa Camilla?
Eller ta mig till Vallentuna, kanske få träffa Lennart, kuta Nyårsloppet, och sen kuta hem?
Försöka övertala någon av de jag redan frågat om de ville hålla mig sällskap men som inte nappat?

Det blev inget av det där.
Insåg att jag inte hade ett dugg lust att åka kommunalt halva dagen för att få kuta.
Och jag är inte den som är den så jag körde årets sista löp-pass själv!

Sprang genom skogen mot Hästhagen, ut på Ältavägen, förbi Hellas
och sen in i skogen mot Erstaviken.
Från slirig cykelbana kom jag rakt in i himmelriket.
Bred, plogad, fin skogsväg där det enda ljudet som hördes var mina egna steg, knaket från isarna och lite fågelkvitter.

Någonstans där, efter ca. 40 min, löpning, höjde jag farten några växlar upp till tröskelfart.


Hade lite extravikt med mig i form av vatten.
Men den blev inte lättare för jag drack max 4 klunkar på hela passet.


Sprang förbi Erstaviken, in i Älta, mot Tyresö, förbi Flaten, Skarpnäck och Gubbängen.
75 min. höll jag på innan jag bromsade av på takten vid Skogskyrkogården men jag stannade inte helt förrän efter 160 minuter. (D.v.s 2 timmar och 40 min.)
Lagom stelfrusen i ansiktet och observera de två snorsträngarna under näsan! ;-)


Som pricken över i:et hann jag med ett sista vattenlöpningspass innan de stängde simhallen.
40 drömlika minuter.
Perfekt avrundning av både löp-pass och träningsår om du frågar mig. :-)

Ibland kändes löp-passet löjligt lätt och ibland var det groteskt tungt (särskilt uppför i slir och de sista 10-15 minuterna) men det var liksom aldrig "mittemellan".

Och det är ungefär så jag kan sammanfatta år 2010.

Mitt år har varit antingen upp eller ner.
Ytterst få perioder har varit "lagom" eller "mittemellan".
Det gäller inte bara träningsmässigt utan även rent privat, med jobbet med... ja med hela livet.

Även om jag försöker vara ärlig och bjuda på mig själv så skriver jag inte allt som händer här på bloggen.
Vissa perioder detta året har varit mardrömslika och jag har verkligen mått, ursäkta språket men, skit!
Egentligen är det bara två som vet hur dåligt och varför.
Jag och min käre sambo.
Samtidigt vet jag att det inte blir så mycket bättre av att jag gräver ner mig eller öser ut eländet på någon annan och bloggen hjälper mig faktiskt att få lite perspektiv.

Allra mest har jag dock mått väldigt, väldigt bra.
Saker och ting (verkar) ha fallit på plats och jag känner mig enormt fokuserad, målinriktad och är full av förväntningar inför 2011.

Ända sedan i början av november har jag märkt hur vissa delar har förändrats och liksom fått en annan betydelse och innebörd.
Som om jag mer och mer börjar inse hur jag faktiskt vill leva mitt liv.
Bättre sent än aldrig som det heter.
Så egentligen började mitt "nya år" redan då.
I kväll är det bara ett sifferbyte.

Allt för länge har jag försökt leva så som jag tror att andra tycker jag ska leva eller som (jag tror) det förväntas att jag ska leva.
Jättedumt, men kanske vi alla gör så?
Kanske är vi alla rädda för att inte passa in, bli utstötta och inte få bekräftelse?
Och kanske det behöver vara så för att vi ska kunna leva tillsammans i ett fungerande samhälle?

Men det får inte gå så långt att man utplånar sig själv och glömmer bort sin egen egentliga livsuppgift.
För så tror jag det är.
Att vi alla har olika små "uppdrag" här på jorden och då säger det sig självt att vi inte kan göra likadant allihop!

2011 ska jag därför leva med måttot följ hjärtats röst.

Det kommer att hända en hel del grejer som jag vet redan nu.
Min förhoppning är att du är med mig under hela resan.
Kanske du rent av blir en del av den?

Önskar dig ett GOTT SLUT på 2010 och må 2011 bli ditt bästa år någonsin

[Comments (19)]
Thursday 2010-12-30 20:39
Author: Ingmarie Nilsson
Nu har helvetet börjat
Helvetet för många djur och människor.

Jag menar helvetet alla dessa smällare, raketer och fyrverkerier, som redan börjat avfyras, ställer till med.
Trots att det är förbjudet att smälla nu!

Hundratusentals djur är inte bara rädda utan rent av vettskrämda av oljudet.
De flesta djur har otroligt mycket bättre hörsel än vad vi människor har så då kan man kanske enklare förstå hur hemskt det måste vara när det plötsligt smäller en massa överallt.
Har man en gång sett ett djur som är skotträdd så inser man hur plågsamt det är.

Även människor kan må fruktansvärt dåligt. Kommer du t.ex. från ett land i krig så kan smällandet väcka hemska minnen till liv.
Dessutom skadas hundratals människor så svårt att de måste uppsöka sjukvård akut.

Elvira the cat är ett av alla djur som mår pyton just nu.
Här hos oss har de redan börjat smälla och vi lider med henne.

Helst skulle vi vilja åka med henne någonstans där det är skottfritt men hur enkelt är det när det smälls i princip överallt.
Vi försöker göra allt vi kan för att hon ska få det så drägligt som möjligt ändå.

Dels har vi köpt Feliway.
En feromonlösning som är en syntetisk motsvarighet till kattens ansiktsferomon och som gör dem lugna.
Har även börjat med Zylkene. Det är ett naturligt protein med lugnande effekt.

Zylkene och Feliway
Zylkene och Feliway

Zylkene ger man i maten och t.o.m Elvira äter det så det är nog gott.
(Hon är annars specialist på att pilla bort piller.)
Feliway fästs med en adapter som sen sätts i ett kontaktuttag så att "doften" sprids. (Människor känner inte av lukten)


Om jag fick bestämma så skulle det bara få smällas på vissa utvalda ställen av kunnigt och utbildat folk under en bestämd tid.
På så vis hade djurägare haft en mycket större möjlighet att ha sina djur i ett lugnt område, rädda människor slapp utsättas för ännu mer trauma plus att hundratals skulle undgå att bli skadade.
Tycker du som jag kan du t.ex. skriva under här.

Lugnt var det däremot i bassängen i dag. Inte som den här gången men snudd på.
Njöt varenda sekund av mitt halvhårda 80-minuters vattenlöpningspass.
Ett ganska rejält Pp har det med blivit.
Och jobb.
Och städning.
Och handling.

Men annars har jag tagit det lugnt idag.
Laddar inför (tränings) helgen. :-)
[Comments (14)]
Wednesday 2010-12-29 20:53
Author: Ingmarie Nilsson
Backslir
Det var ett tag sedan sist som vi hade en dejt.
Jag och backarna.

Så idag tyckte jag det var dax igen.
Hammarbybacken lär jag inte kunna kuta i på ett bra tag (folk med diverse olika brädor på fötterna som ockuperat den) så det blev mina vinterbackar igen.

Den "korta" backen var slirig som attan men det anade jag eftersom det är en skogsväg.
Tio gånger upp och ner innan jag kutade vidare till den "långa" backen.
Den däremot trodde jag skulle vara hyfsad, för där kör det bilar, men icke.
Slir, slir, slir och lite mer slir men sex gånger bemästrade jag den minsann.
En gång mer än innan.
Ha!

Slitigt, visst, men shit vad jag kommer att bli stark och seg.
För att inte tala om snabb när jag väl får fast mark under fötterna!
(Obs! Det där var skrivet med stor ironi)

130 minuter kutande blev det hur som helst.
Och på köpet fick jag än en gång sånt där fint slickat hår av öronvärmaren.
Vem behöver liksom styling-gel när det finns svett? ;-)


Fin kommer jag däremot att bli nu efter att ha träffat min härliga vän Ann-Charlotte.
För hon kom med den finaste mössan någonsin!
Handmade by Sylvia.


Med en så tjusig mössa får det gärna vara kallt!
Men bara till april.
Sen har jag beställt vår.:-)
[Comments (12)]
Wednesday 2010-12-29 10:36
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda
Everyone has talent. What is rare is the courage to follow that "talent" to the dark place where it leads
/Okänd

[Comments (2)]
Tuesday 2010-12-28 21:22
Author: Ingmarie Nilsson
Behövs en coach?
Jag har nästan alltid haft hjälp av en tränare.
Faktum är att det är ytterst få och korta perioder jag inte haft en coach.

Detta trots att jag tränar och hjälper andra.
Det är nämligen milsvid skillnad att coacha en annan person mot att coacha sig själv.

Åtminstone för mig.

Jag är klok som en uggla när det gäller andra men en idiot när det gäller mig själv.
Fast jag har blivit lite klokare så kanske jag bara är en halv-idiot nu för tiden. ;-)

Anledningen till att jag har kört på själv sista året har främst varit att mina fötter har strulat så mycket att en planering har varit ogenomförbar, plus att jag har inte riktigt känt att jag varit redo att ens följa ett program.
När jag bestämmer mig för att satsa på något så vill jag göra det till fullo och då vill jag även kunna känna att både jag och coachen liksom har en chans.

Att ha ont någonstans redan innan man kör igång är för mig inte schysst varken mot mig själv eller coachen.
Sen kan det förstås hända saker ändå utmed vägen, det gör det alltid, men det ska börja bra.

Följa ett "färdigt" program är inget för mig.
Jag behöver en levande person som hjälper mig och som jag kan kommunicera med.

En bra coach för mig är en som jag framförallt litar på, som förstår vad jag vill och tror att jag kan.
Jag kan bolla idéer med honom/henne, rådfråga och hålla mig på rätt sida strecket. D.v.s inte göra för mycket men heller inte för lite.
Absolut det svåraste och egentligen omöjligt att veta.

Och om/när jag blir krasslig på något vis då vill jag inte tappa modet och mista motivationen, utan bli peppad och få nytt hopp av min coach.
En bra coach fattar även min natur och jag kan lämna över hjärnverksamheten till denna personen.
Han/hon gör program.
Jag gör som det står.

Bekvämt på något vis.

Så nu så!
Nu är det dax.

Kroppen har varit snäll och tacksam en lång tid nu och jag känner mig redo.
Min "gamla" coach, som uppfyller mina inte så små krav, är tillfrågad och han sa ja.
Två julaftnar inom en vecka.
Inte illa!


Ingen 48-timmarsträningsvärk i benen och inte ont någonstans när jag stack ut på mitt löp-pass i morse.
Magic!

Enda jag kan klaga på just nu är mörkret. Inte ens snön kan lysa upp när det ligger ett svart lock på himlen så solen inte kan skina igenom.

Men snart kommer den tillbaks för det gör den alltid!

[Comments (17)]
Monday 2010-12-27 20:55
Author: Ingmarie Nilsson
Tillbaks i ekorrhjulet
Tre dagars ledighet och jag är mer eller mindre helt fast i lättjans tecken.
Kunna träna, äta och sova precis hur mycket jag vill, när jag vill och hur jag vill.
Inte en endaste klocka att passa eller några andra "måsten".
Kan det vara mycket bättre?

Det är väldans lätt att vänja sig vid det där drönarlivet så det var kanske en himla tur att plikten kallade i dag. ;-)

Upp kl. 06, snabb frukost, tuben till Sats för ett cykelpass, vidare till jobbet där
jag varit i över 10 timmar, Pp träning och vattenlöpning tillsammans med
finaste Anneli.
Hem, packa upp allt, göra matlåda, krascha i soffan.
Typ.

En bra dag med andra ord!

Känner heller inte av gårdagens äventyr ett endaste dugg.
Kroppen är fortfarande pigg och glad.
Kanske kommer det något i morgon.
Det där berömda "48-timmars" har jag varit med om förr...

Men strunt i det för det bästa, gissa vad det har varit?

Jo den är;

Annelis hemmagjorda "After Christmas present"
Annelis hemmagjorda "After Christmas present"

Och innehållet...
Oj oj oj!

Finare än från flådigaste affären
Finare än från flådigaste affären

Om den kvinnan vill byta yrkesbana så vet jag åtminstone två saker hon kan pyssla med.
Göra godis och baka bröd.
Önskar jag med hade de där talangerna men när det gäller sånt pyssel så sitter min tumme mitt i handen.

Men jag är en rackare på att städa snabbt!
[Comments (10)]
Sunday 2010-12-26 16:56
Author: Ingmarie Nilsson
Jag har spänt bågen ett snäpp
Läste en mycket intressant artikel i novembernumret av Running Times.

Många löpare kan träna på riktigt bra och köra fantastiska träningspass där de "persar" gång på annan.
Men sen när det blir race så blir det liksom punktering och det väntade resultatet uteblir.

Följden blir att löparen tränar mer och hårdare, resultaten blir ännu sämre, mer träning, mer dåliga resultat o.s.v. o.s.v.

Anledningen, enligt artikelförfattaren, är att man helt enkelt kör för hårt på träningen.
Det funkar inte att köra 100% tufft på träningspassen för det sliter helt enkelt för mycket.
I stället ska man hålla sig till 90% vid de tuffa passen.
Du ska vara trött men känna att du hade kunnat lite till när du är klar.

Jag tror det där stämmer väldigt bra.
Åtminstone när jag ser tillbaks i min egen löparbackspegel.
De perioder då jag har haft mest flyt och varit "som bäst" är de perioder då jag har tränat hårt men inte stenhårt.
Perioder då jag har haft energi kvar trots mycket träning.
Det är så himla lätt att tro att det är mer träning som behövs när det är segt men i själva verket kanske det är mindre träning som behövs.
Eller annorlunda.

Just (långdistans)löpare verkar ha en särskild hjärncell som säger att om lite är bra så är mer säkert jättebra.
Balansgången är hårfin och väldigt svår.
För hur det nu än är så vill du förbättra dig så måste du träna mer och hårdare.
Och smartare.

Med detta i bakhuvudet begav jag mig till Sätrahallen i dag där jag mötte upp med min fantastiske vän Janne.
För första gången på hur många år som helst kulle jag kuta inomhus igen.

Jag var faktiskt lite nervös.
Och lite, lite orolig.
Inte för att bli trött, det blir jag alltid när jag kör på, utan för att det skulle göra ont någonstans eller kännas så där pestigt tungt.
Hade redan innan bestämt mig för att inte ge järnet utan kuta jämt och "behagligt".
Bli trött utan att bli slut och sen se hur kroppen reagerar.

Minst 10x200 skulle det bli.
Bågen skulle spännas men inte så den gick av.
Och vi körde.
200-ing på 200-ing med ca. 45 sek. vila.



Hur det var?

Helt fantastiskt, underbart och så himla roligt!
15 stycken körde jag innan jag avbröt.
(Fast jag hade velat fler...)

Kroppen kändes bra hela tiden och jag njöt verkligen.
Mina tider är inget att skryta om men det var åtminstone snabbare än vad det brukar. ;-)
Fattar inte att jag kunnat springa det där varvet lika många gånger innan men ändå 5-6 sekunder snabbare.
Det var tider det. ;-)

Klämde in lite lätt löpskolning med.
Och den obligatoriska "hopp- och skutt-aktiviteten".
("Hopp- och skutt" är alltså det sprintrarna och hopparna håller på med. Mellan all vila.)

D.v.s dega i höjdhoppamattan. :-)


Är otroligt glad och tacksam över mitt suveräna Janne-sällskap och en sak är säker.
Det här var inte sista gången denna vinter, för min båge har bara börjat spännas.
[Comments (10)]
Saturday 2010-12-25 22:25
Author: Ingmarie Nilsson
Min juldag
Ledigheten fortsätter, i alla fall för mig, men allt har tack och lov inte stängt denna dag.

Nu tänker jag inte på alla "super-reor" som körde igång kl. 08 i morse utan på Sats.
Många center hade öppet även denna juldag.
Det där är verkligen en extra bonus för oss trogna tränings-diggare.:-)

Jag kutade dit.
Till Sats Medis
Trots ganska mycket kutande i går så kändes benen riktigt pigga!
Men nu är det svårt att "trycka på" för det är verkligen snorhalt!
Och meningen var ju att jag skulle ta det lugnt och det blev det.
Fortsatte på crosstrainern, när jag ändå var där och den ändå var en ledig liksom. ;-)

Sen gick jag loss på både de fria vikterna och maskinerna.

Såren på benen efter Skånelandsvurpan läker fint men det är en rejäl bula jag fått! Så länge jag inte rör den är det ok...
Såren på benen efter Skånelandsvurpan läker fint men det är en rejäl bula jag fått! Så länge jag inte rör den är det ok...

Men mest lekte jag med bollen.
Finns galet mycket roliga, svåra och jobbiga grejer att göra med den.


"Fuskade" och tog tuben hem och jag kunde varit nöjd där.

Kunde varit.

Men jag hade ett erbjudande som jag kunde motstå lika lite som tomtejoggen i går.

Ett vattenlöpningspass i en "egen" bassäng.

Helt tomt. Alldeles tyst. Orört vatten. Tills....
Helt tomt. Alldeles tyst. Orört vatten. Tills....

...jag kommer!
...jag kommer!
En hel timme för mig själv. Ingen trängsel. Inget skrik. Bara tyst och fridfullt
En hel timme för mig själv. Ingen trängsel. Inget skrik. Bara tyst och fridfullt

Gissa om jag njöt!
Gissa om jag vill göra om det!

Hur jag lyckades med detta?

Ja du, det finns fantastiskt snälla människor helt enkelt.
Snällare än självaste tomten.

Men jag har inte bara tränat.
Jag har slappat rejält och smaskat vidare på all den goda vegojulmaten.
Som t.ex. julsk*nka utan rumpa.

Djur-miljö- och människovänlig :-)
Djur-miljö- och människovänlig :-)

Och vi har varit på bio, jag och älsklingen.
Sett tredje delen av Änglagård-Tredje gången gillt.


Precis som de andra två så älskade jag denna.

Så gillade du de andra, se då denna med.

Magisk.
[Comments (9)]
Friday 2010-12-24 16:03
Author: Ingmarie Nilsson
God Jul!
Tre lediga dagar betyder massor av tid för att träna, äta och vila.

Hade fått en inbjudan av Mia att haka på IF Linnéas årliga tomtejogg och vem kan säga nej till något sånt?
Inte jag! :-)

Härligt gäng! Mina fint orange newton syns väääldigt väl. :-)
Härligt gäng! Mina fint orange newton syns väääldigt väl. :-)

Många både nya och välbekanta ansikten, bl.a. alltid lika trevliga Janne, var med.
I samlad trupp sprang vi runt på Söder, in mot stan och genom Gamla stan.

Ingen som var ute kunde missa oss för vi sjöng julsånger, hoade "God Jul" till höger och vänster(de flesta blev glada men förvånasvärt många såg sorgligt nog sura ut!) och självklart blev det dans runt granen med!


Efter en timme hade de flesta fått nog av att kuta men inte jag så jag fortsatte.
Genom Söders gator, förbi Årstaviken, mot Björkhagen, in i Nackareservatet och där ute i skogen träffade jag minsann på älsklingen som med var ute en sväng. :-)


Kutade vidare på knöliga stigar såväl som på fint plogade vägar.
Att springa i skogen just nu är som att springa i en sagobok för det är nästan osannolikt vackert!


Tre timmar höll jag på.
Lugnt och fint med några snabbare avsnitt.
(Underlag och sällskap fick bestämma)

En smarrig vego jul-lunch på det, slapp i soffan och julafton kan inte bli mycket bättre enligt mig.


Önskar dig just den jul du vill ha och att den blir ett underbart minne att tänka tillbaks på!
[Comments (14)]
Thursday 2010-12-23 20:51
Author: Ingmarie Nilsson
Dan före dopparedagen
Märkligt det här.

Julafton är på samma dag varje år och ändå verkar folk stressa sig halvt fördärvade dagarna innan.

Det ska putsas och fejas.
Lagas mat som om det var flera kompani som skulle utfodras, julkort som ska skickas, hår som ska klippas, ungar som ska roas och det ska shoppas.
Plötsligt verkar det finnas hur mycket pengar som helst att spendera.
Eller är det, hemska tanke, SMS-lån som fixar julen?

Var en kort sväng inne i city (inte för att handla julklappar) och det var helt galet!
Köerna ringlade sig som långa ormar i vissa affärer, kassarna var proppade med julklappar och i de flestas ögon lyste inte julfrid utan en slags panik!

Det är sin sak om man verkligen gillar allt det där men allt för många gnäller och jämrar sig över hetsen.
Varför gör man det då?

För mig känns det här helt absurt.

Visst har jag köpt några julklappar, och visst äter vi lite extra godis och annat, men detta enorma frosseri under några få dagar-är det riktigt klokt?
Har vi inte tappat bort något när vi stressar så vi blir blå för att sen kraschlanda i soffan totalt utpumpade?

Hos oss är det lugnt.

Kvällen tillbringas i soffan med många vuxenpoäng.
Uppesittarkväll och tvätt.

Jag gillar verkligen myset med alla ljus, julmusiken, stillheten och all denna fina snö som lyser upp.
Och tomten. :-)
Han som skyddar mig mot onda andar och annat otyg.


Dopparedagen i morgon eller ej, träna har jag gjort ändå.
Ganska hård vattenlöpning och ett svettigt kortpass på cykeln.
Både Forsgrenska badet och Sats Hötorget var i princip folktomma.
Massor av plats och helt stressfritt! :-)

Och i morgon, på självaste dopparedagen, då ska jag ge mig själv den bästa julklappen.

En lång löptur.


Ska du ge dig själv någon julklapp?
[Comments (9)]
Wednesday 2010-12-22 20:01
Author: Ingmarie Nilsson
Halvtaskig tröskel
-15 grader och det är inte fråga om vad man ska ha på sig utan hur mycket man ska ha på sig utan att förvandlas till en oformlig och orörlig Michelingubbe..
Jag ville verkligen tuta och köra och nu när jag hade möjlighet att kuta i strålande sol och gnistrande snö så bara kunde jag inte motivera mig till att ställa mig på ett löpband.

Att ta sig till ett löpband med SL vet vi ju dessutom kan ta väldigt lång tid och just i dag kände jag att jag inte hade den tiden.
Inte tålamodet heller för den delen.
Eller lusten.

De första 20-25 minuterna handlar enbart om att inte frysa ihjäl.
Kisspaus, knyta skosnören eller ens rätta till pulsbandet är inte att tänka på.

Men sen!
Några snabba "stegringar" och i väg.


Körde min vanliga runda, den runt Älta och Flaten, för den brukar vara bra.

Och det var den.

Ibland.

Emellanåt (läs mestadels) var det snödrivor (!), någon slags bakhal snömodd eller absolut blankis under ett tunt lager snö. Så där så det inte syns.
Livsfarligt och lurigt som attan och när det väl var nedför fick jag snarare bromsa än gasa.
Mycket retligt för jag kände mig grymt pigg!
(Eller så är det bara som jag tror nu när jag sitter här inne i värmen och känner mig lite småkaxig.)
Nåja.
Mellan varven blev jag hyfsat trött och efter ca 35 min. i någon slags halvdan tröskelfartskänsla var jag ändå ganska nöjd.
Innan jag var hemma igen hade det gått 90 minuter vilket är ganska skapligt ändå när kylan gör att t.o.m snoret stelnar.

Mitt fina skägg som jag snabbodlat hann att smälta under tiden jag sprang in för att hämta kameran.
Smidigt.
Att slippa raka av det menar jag. ;-)

Stelt men äkta leende! :-)
Stelt men äkta leende! :-)

En tur med tuben blev det hur som helst för jag skulle ju i poolen.
Och ja, det var lika ljuvligt som jag trodde.
Fyra dagar utan vattenlöpning och simning är lång tid om du frågar mig.

Det märks att folk frångår sina rutiner bara för att tomten ska komma för det var nästan tomt.

Tänk om det är så enkelt för att få lite space.
Då skulle jag vilja att tomten kom lite oftare. :-)
[Comments (11)]
Wednesday 2010-12-22 09:33
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda
Do what you can, where you are, with what you have
/Teddy Roosevelt

[Comments (2)]
Tuesday 2010-12-21 21:34
Author: Ingmarie Nilsson
Jag drar!
Jag skulle lätt kunna gnälla spaltkilometrar över hur makalöst värdelöst både SL och SJ fungerar.
Eller rättare sagt inte fungerar.

Är det inte signalfel, spårfel eller tekniskt fel så är det vagnsfel, tåg framför, för varmt, för kallt, kvistar/snö/regn/torka/löv på spåret, personalbrist eller något fel som de inte ens vet vad felet är.

Hur gör de?
Hur mycket fel kan det liksom finnas?

Men nej, jag ska inte gnälla.
Bara konstatera att jag är shajse-trött på att det i princip inte går en dag utan att det är förseningar och en massa fel som ställer till problem i mitt och en himla massa andra människors vardag.

I stället ska jag tänka på, och n-j-u-t-a av, minnet från i morse när jag sprang min tidiga morgonrunda.
70 ljuvliga minuter i knirrande snö och soluppgång.
Det är fina grejer det!
När jag springer så där "tidigt" (allt är som bekant relativt) så har jag en runda som delvis betyder några varv inne på Skogskyrkogården.
Det är till 90% alltid plogat och fint och det finns massor av lampor så jag inte kommer fel. :-)

Av söndagens vurpa känner jag ingenting men för säkerhets skull tog supernaprapaten PA en koll i går och "okejade" mig.
Allt är helt och jag kan sprattla som vanligt.
Såren är nästan läkta och i morgon är det jag som hoppar i poolen!
Kroppen skriker efter vattnet!
Duscha räcker inte för att den ska bli nöjd nämligen. ;-)

Det är något särskilt med att komma i bassängen men jag kan inte riktigt förklara exakt vad.
En slags frihet och energikick samtidigt som det ger ro och lättnad.
Jag blir tyngdlös men kraftfull.
Snabb men långsam.

Prova så får du veta!

Jag superdiggar verkligen det här vintervädret vi har.
Trots SL.
Kan inte alls förstå alla som gnäller och tycker det är omöjligt att träna.
Eller jo, det kan jag kanske om jag anstränger mig, men det hjälper ju liksom inte.
Absolut perfekt underlag att kuta på och helt sagolikt vackert!.
Det exakt så här vintern ska vara när den gör sitt jobb!



Men oavsett, om några veckor ska jag byta alla lager med träningskläder mot (hoppas jag) shorts, t-sirt och solbrillor.
Om inget oförutsett händer åker jag den 9/1-2011 nämligen hit.

Jag har hört både good and bad om det här stället men enda sättet att ta reda på vad jag tycker är att åka dit.
Dessutom vet jag att jag kommer att få fantastiskt sällskap av Jona och inte helt okände Clas.

Vill, och kan, jag så lär det kunna bli en hel del åka av.
Och därmed mycket av den här varan.


I like!
[Comments (9)]
Monday 2010-12-20 21:20
Author: Ingmarie Nilsson
En ovanlig måndag (för mig)
Ibland tycker jag att jag är väldigt klok.
Som i dag.

Avstod från att hoppa i poolen för att det inte skulle bli något blaj i de där såren.
(Att jag sen hade haft oräkneliga överläggninar i hjärnan plus två oberoende personer som absolut avrådde mig är en annan sak...)
Trist förstås eftersom jag skulle ha fått finfint sällskap av Mia och Kattis.
Men jag ska nog kunna övertala dem att hänga på nästa vecka. :-)

Det är absolut ingen fara med såren, jag har två små fina, fina förband på dem, och de kommer att läka på världsrekordtid.

Springa hade jag bestämt mig för att inte göra för hur det än är så inser jag att kroppen inte pallar att kuta varje dag. (Klok igen!)
Träna kan jag förstås ändå. :-)
Lite svett är ingen fara.

Så det blev en slags tröskelpass på cykeln.
Tillräckligt hårt för att jag skulle känna mig nöjd men tillräckligt lugnt för att inte bli sliten.

När jag nu blev snuvad på ett pass så fick jag ju plötsligt galet mycket tid över!
Vad gör alla som inte tränar efter jobbet?

Jag gjorde stan och fixade några julklappar, hittade den där bagagevågen jag tänkt köpa så länge, fyllde på hyacintförrådet (älskar dem!) och pysslade till det lite här hemma.



Nu ska vi dricka lite glögg och mysa!


Hur har din måndag varit?
[Comments (7)]
Sunday 2010-12-19 15:18
Author: Ingmarie Nilsson
En perfekt avslutning men den kunde ha slutat riktigt, riktigt illa...
Det finns människor som berör på djupet.

Så där så man vet att den personen för alltid kommer att finnas kvar inom en för någonting inombords har berörts så starkt att det är helt omöjligt att få bort känslan.
Du vet en sån person som ger energi bara genom att finnas.

Jona är just en sådan person. Och henne fick jag äran och lyckan att inte bara få träffa utan även springa med i dag.


Hon hämtade upp mig med bil vid hotellet och vi for iväg en bit innan vi kutade iväg.
Slir, barmark, snöpuls om vartannat och tiden bara flög i väg.
Så mycket att prata om, diskutera, fundera och fråga om.
Rätt som det var befann vi oss vid brofästet.


Men det kunde ha slutat väldigt, väldigt illa där ute vid havet.

Pulsade ut i snön för att springa ut på en av bryggorna.
Plötsligt försvinner mitt högerben rakt ner mellan två stora stenar och jag tvärfaller rakt fram.

"Livebild" för Jona var förberedd att fota mig ute på bryggan
"Livebild" för Jona var förberedd att fota mig ute på bryggan

Det gjorde djävulskt ont men inte så ont som om benet hade gått av, vilket det lätt kunde ha gjort, men så ont att jag inte vågade kolla hur det såg ut...
Jag kunde springa utan problem och bestämde mig för att strunta i bultandet.
Efter ett tag kände jag inget alls och glömde bort det.

Vi sprang ungefär samma väg tillbaks och efter en timme tog Jona bilen och for hem till sig för andra äventyr.
Hade jag fått bestämma hade vi fortfarande sprungit så jag fått ännu mer berättat och fått ännu mer idéer och säkerligen tagit ännu fler stora beslut...
Men om inget oförutsett händer så ses vi väldigt, väldigt snart igen. :-)

Lycklig sprang jag i kringelikrokar vidare utmed havet och på tre kilometersrakan som Jumper tydligen har kutat oräkneliga gånger på sina besök i Skåneland.

Vägen till kallbadhuset vid Ribersborgs stigen
Vägen till kallbadhuset vid Ribersborgs stigen


Två timmar och 20 minuter senare var jag tillbaks till hotellet för att hinna med tåget till 08;a land.
Var då "tvungen" att se hur benet egentligen såg ut...

En rejäl bula på skenbenet och två sår
En rejäl bula på skenbenet och två sår

Snickrade ihop ett eget litet förband och någon funktion har det nog. ;-)

Sårtvätt, aloe vera och steril gasbinda fäst med lite tegaderm. Inte mitt snyggaste verk men det skyddar.
Sårtvätt, aloe vera och steril gasbinda fäst med lite tegaderm. Inte mitt snyggaste verk men det skyddar.

Min "vilovecka" är slut så jag hoppas innerligt att det här inte ska ställa till med krångel.
Just nu vilar hela jag för vi vet ju hur lång tid det kan ta med SJ...

Men oavsett, det är värt lite förseningar och småsår för det här har varit en av de bästa helger jag upplevt på väldigt länge!


Beslut är tagna, mål är satta och pannbenen vässade.
Let´s go!
[Comments (20)]
Saturday 2010-12-18 20:12
Author: Ingmarie Nilsson
Tomtelöp i tomteland
Jag skulle lätt kunna vänja mig vid det här livet

Få sängen bäddad, äta hotellfrukost (fastän de inte har gröt och tydligen inte grejar att göra någon heller), slippa städa, slippa diska och omges av alla dessa fantastiska människor som jag träffat här!

Och även om Skåneland inte bjudit på sina absolut bästa sidor så har det inte heller direkt bjudit på sina värsta. (Jag vet hur det kan vara efter att ha bott på västkusten i över 35 år)
Jag stortrivs här nere.
(Nu blir nog älsklingen nervös...)

Inte någon superuppiggande vy men skenet bedrar. Det går att göra riktigt skojiga saker här!
Inte någon superuppiggande vy men skenet bedrar. Det går att göra riktigt skojiga saker här!

Katarina hade bjudit till fest i ottan och jag var bjuden.
Tillsammans med alla de jag skrev i torsdags plus några nya ansikten som visade sig vara lika härliga de!
Tomtelöp med intervaller.
Kan det bli bättre?

2x5-4-3-2-1 minuter med en minuts joggvila och två minuters serievila.
Decimetertjock snömodd ingick.

Start vid Ribersborgs kallbadhus. Jag sprang från hotellet och när jag kom var det INTE så här plogat
Start vid Ribersborgs kallbadhus. Jag sprang från hotellet och när jag kom var det INTE så här plogat
Hela gänget uppvärmda och redo. Jag är som bekant en trögstartad traktor så det var nog tur att jag "fuskat" och kutat innan med för annars hade jag fått punktering direkt på första intervallen
Hela gänget uppvärmda och redo. Jag är som bekant en trögstartad traktor så det var nog tur att jag "fuskat" och kutat innan med för annars hade jag fått punktering direkt på första intervallen

Fin liten rad
Fin liten rad
Mina skor syns i alla fall. :-)
Mina skor syns i alla fall. :-)

Hej hej vinkar Sussie!
Hej hej vinkar Sussie!
Snabbare än snabb, det är Sara det!
Snabbare än snabb, det är Sara det!

Sascha i full fart
Sascha i full fart

När detta kalaset var slut sprang jag tillbaks till hotellet för att duscha så jag kunde vara med på nästa fest.
Än en gång fattar jag inte riktigt varför "alla" glodde så konstigt på mig.
Det är väl inget ovanligt alls att kuta genom stan i svettångande kläder när alla andra julshoppar?

För det kan väl inte bero på hur jag såg ut?


Mina fina vänner Daniel och Sofie hämtade sen upp mig (snacka om lyx!) för samma Katarina som ovan hade bjudit hem oss alla till sig, Kasper och lille Emils fina hem.

Daniel, Katarina, Sofie, Åsa, Anna, Johan, Johan, Sascha, Sara, Anna (orka mera), Thomas och i soffan där bak gömmer Kasper sig]
Daniel, Katarina, Sofie, Åsa, Anna, Johan, Johan, Sascha, Sara, Anna (orka mera), Thomas och i soffan där bak gömmer Kasper sig]

Kacklet som är bland ett gäng löp- och cykelnördar behöver jag kanske inte ens försöka förklara, men jag undrar jag om Katarina hade trott vi skulle stanna länge. ;-)

Men så där blir det när det är så där mysigt, roligt, avslappnat, intressant och energigivande.
Då vill man inte gå hem.

Om jag var laddad inför 2011 innan så är det ingenting mot vad jag är nu.
Jag är absolut fulltankad av inspiration, motivation, energi och en himla massa jäklar anamma.

När jag var ute en sväng på kvällen (okej, jag erkänner. Hade besökt gymet en kortis.) så kände jag mig nästan gråtfärdig av lycka.
Alla dessa underbara människor jag fått vara tillsammans med idag, allt jag får uppleva, att jag har en hel och frisk kropp som är med på mina galenskaper, över livet och allt det vackra som finns runt omkring mig.


För mig är det magi.
Oförklarlig och fantastisk.
[Comments (13)]
Friday 2010-12-17 23:23
Author: Ingmarie Nilsson
Fredag i Skåneland
Två timmar var tåget försenat i går.
Signalfel, tåg framför, ett annat signalfel, godståg framför, stopp någon annanstans och lite mer signalfel.
Ja du vet...
SJ:s gamla vanliga ursäkter.

Vid 23.30 kom jag äntligen till hotellet.
Trött och hungrig.
(Tack och lov för Statoil. Alltid öppet. ;-) )
Men sängen var skön och jag hade gott om tid till att maska i morse.

Hade noga kollat upp närmsta (och vad jag trodde bästa) badstället, Aq-va-kul, för ett pass vattenlöpning.
Masade mig dit genom slir och blötsnö och kände det verkligen som om jag gjort världens kap när jag kommer in i bassänghallen.
Åtta banor à 50 meter, lugnt, tyst och det fanns massor av plats!

Hoppar i plurret och börjar trava iväg. Lite grunt var det men jag trodde det skulle bli bättre några meter bort men i stället blev det grundare.
Frågar badvakten var jag skulle vara så jag kunde kuta utan att nudda botten men svaret blev bara att "det är inte djupare än så här".

Det finns en hopp-bassäng som är fyra meter djup men se där fick jag inte vara för det fanns ingen badvakt som kunde vakta mig. (!)
Spelade ingen roll att jag kunde ta ansvar för mig själv, att det är snudd på omöjligt att drunkna med "flytbältet" runt midjan eller att det stod 7-8 stycken badvakter och hängde inne på äventyrsbadet utan att ha något att göra.

Då blev jag ilsk!
Och när jag blir ilsk blir jag riktigt ilsk.
Gick ut i receptionen (fortfarande i baddräkt) och ifrågasatte det hela men regler är regler.
När jag bad om mina pengar tillbaks svarar snubben i kassan (håll i dig nu);
Det kan du glömma.
!???!!!??!

Jag blev så paff och arg att jag i ren tjurighet hoppade i vattnet igen och kutade runt, runt på 1½ x 6 meter.
I 70 minuter.
Frös som en tok för inte nog med att det var grunt.
Det var isande kallt med.

Vilka surskallar som jobbar där!
Hur kan man jobba inom ett serviceyrke när man inte vill ge service?
Gå inte dit!
Ett riktigt skitställe!

Borde heta "Ack-va-trist". Bojkotta direkt!
Borde heta "Ack-va-trist". Bojkotta direkt!

Blå om läpparna och med stelfrusen kropp traskade jag genom snöblasket in till stan igen.

Tror du nu att jag tycker Malmö är ett riktigt blajställe?
Att det är trist, ogästvänligt, kallt, blött och genomuselt?

Well, i så fall tror du fel. :-)

För vet du, jag tror jag är förälskad i den här staden!

Den är enkel, mysig och på något vis hemtrevlig.
Och vego-vänlig.
Att gå in på Astrid och aporna är som att komma in i himlen för en "sån som mig". ;-)


Allt är vego och det finns i princip allt du behöver där.

"Astrid och aporna är en helt vanlig annorlunda affär. Astrid gillar världen, hon gillar människorna i den och hon gillar de andra djuren med".
"Astrid och aporna är en helt vanlig annorlunda affär. Astrid gillar världen, hon gillar människorna i den och hon gillar de andra djuren med".
"Därför säljer vi bara varor som är snälla mot djur och natur." Allt är reko, vegan, miljövänligt och inget är djurtestat.
"Därför säljer vi bara varor som är snälla mot djur och natur." Allt är reko, vegan, miljövänligt och inget är djurtestat.

Det bästa sparade jag dock till sist.
Att träffa Daniel och sen även "hans" fru Sophie.
Jag & Daniel hann med både lite jobb och ett träningspass på gymet som tillhör hotellet.
Helt ok ställe och tro det eller ej, men de har Powerplate där.
Två stycken t.o.m.
Så nu har (stackars) Daniel fått prova på det han med. :-)

En helt perfekt avslutning blev det på Vegegården.
Vad du än gör när du kommer till Malmö, missa i-n-t-e detta ställe.
Asiatisk mat där allt på menyn är veganskt.
Det fanns att välja på vill jag lova.
Och allt vi åt var makalöst gott!


Daniel, Sophie och jag
Daniel, Sophie och jag

Det finns egentligen inga ord för hur otroligt glad, lycklig och tacksam jag är över att ha fått träffa och lära känna de här två helt otroliga människorna!
Snälla, varma, goa, omtänksamma, roliga, mysiga, söta, tuffa, finurliga och alldeles, alldeles underbara!

Så du förstår väl nu, vilken otroligt bra dag jag har haft!
Och morgondagen vet jag kommer att bli minst lika bra.

Men först ska jag (försöka) sova min skönhetssömn. ;-)


Men det är banne mig inte lätt när jag känner mig som ett barn natten före julafton!
[Comments (17)]
Thursday 2010-12-16 21:50
Author: Ingmarie Nilsson
En liten "varning"
Jag har ju skrivit en hel del om hur fantastiskt bra jag tycker att mina Yaktrax är.

Och de är bra.
De absolut bästa "extra-dubbar" jag någonsin testat.

Så länger de håller...

Helt klart pallar de inte att kutas några längre sträckor med och efter tre par ger jag nu upp.
Jag har fått ersatt de söndriga med nya varje gång och alltså inte betalat men inte ens add nature tycker det är lönt att jag testar mer.
Så med sorg i (löpar)hjärtat lämnade jag tillbaks dem för evigt i går.
Nu får jag helt enkelt köra dubblöst.
Om jag inte hittar några mjuka sköna dubbdojjor vill säga.

Men det är tveksamt om det ens finns.
Mina knöliga och s-u-p-e-r känsliga fötter klarar inga hårda sömmar eller styva sulor.

Nåja.

Det kunde varit värre.
Det kan det alltid.
Jag är överlycklig för mina Newton och de fäster bra mycket bättre än "vanliga" skor.
Så jag kommer allt att gneta på i både modd och fast fin snö, och drömma om greppvänligare dagar.

[Comments (5)]
Thursday 2010-12-16 21:08
Author: Ingmarie Nilsson
Kanske ska det lyckas denna gång...
Precis som förra gången så bytte SJ spår 3 minuter innan avgång.
Hur tänker de egentligen?
Har de ingen som helst planering utan kollarvad som verkar vara ledigt för stunden?

Just i dag bytte de dock bara sida, så jag hann!
Men det var banne mig på håret för de ger en då inte många minuter till oss alla för att kliva på.

Sitter här och myser för nu är jag alltså äntligen på väg till Skåneland där jag ska träffa Daniel, Sophie, Katarina,
Anna, Sara, Anna (orka mera) och säkerligen en massa andra mysiga människor!


Hyser inga förhoppningar om att vi ska vara framme i tid (redan försenade ca. 40 min.) men bara jag slipper sitta fast ute i tassemarkerna i en kall, kolsvart tågvagn så är jag nöjd.

Får ju inte begära för mycket av SJ. ;-)

Efter att ha tränat på riktigt bra i flera veckor så har jag bestämt att ta det lite lugnt denna veckan.
Därför blev det "bara" ett pass i dag.
I friska vindar betade jag av 70 minuters lugn löpning i morse.
I medvinden var det inga problem men i motvinden.
Det snöade spik.
Rakt in i mina ögon.

Men vad gör det?
Jag kan ju springa, jag har inte ont någonstans och kroppen är pigg.
Kan det bli mycket bättre?

Bästa i dag har ändå varit lunchen med världens bästa Camilla.
Kura förstås.
Stor tallrik med potatis- och purjolökssoppa, surdegsbröd och så deras oemotståndliga super sallad.



Halva månaden må ha passerat så om du har missat det, nu är decemberfesten verkligen i gång!
[Comments (9)]
Wednesday 2010-12-15 21:00
Author: Ingmarie Nilsson
Traskar tröskel
Det kändes onekligen knasigt att behöva gå in för att kuta när solen strålade ute.
Men det var helt och hållet självvalt för jag hade bokat tid för ännu ett s.k. tröskeltest hos Sport Support center.

Alla mina "vanliga" racerskor var skitiga (!!) och faktum är att jag vet inte ens om jag vill springa i några andra pjux än mina Newton.
Så inte nog med att jag skulle kuta på band för först gången sen förra vintern, jag satte på de nya Newtonracerskorna på fötterna med.


Tanken med ett tröskeltest, eller laktattest som det egentligen heter, är att få veta var man har sin gräns till då mjölksyra börjar produceras.
Både när det gäller hastighet och puls.
Meningen är sen att man ska träna på att höja den där tröskeln, d.v.s kunna kuta fortare utan att producera mjölksyra, och för att nå dit ska specifik träning inriktas till att träna i en fart som är precis under den hastigheten.

För att få fram var just min gräns ligger så gör man alltså det här testet.
Jag har gjort det här flera gånger innan, senast var i februari, så jag kan rutinerna. :-)

Jag vet med hur min kropp funkar och jag har med ganska stor koll på hur "bra" jag är.
Något jag skulle få bevisat för mig i dag.
Jag hade redan innan sagt till "testare" Ida vad jag själv trodde nämligen, det spelar ingen roll för resultatet är omöjligt att påverka viljemässigt, och banne mig!
Jag hade exakt rätt!


Mitt resultat var även snudd på identiskt med det förra.
Snacka om att vara som en Duracell-kanin och en gammal skördetröska...

För den som är intresserad är min trösklefart ca. 15km/h, d.v.s 4 min/km. och pulsen ska då vara mellan 160-165.
Det där med 4 min/km är inte riktigt sant för att kuta på ett flackt löpband är inte samma sak som att springa ute i verkligheten.
Men pulsen är ett utmärkt riktmärke.

Helt klart är min uthållighet bra mycket bättre än min fart.


Så nu vet jag vad jag har att jobba med! :-)
[Comments (12)]
Tuesday 2010-12-14 22:05
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda
Happiness is a journey, not a destination
/Sonza

[Comments]
Tuesday 2010-12-14 21:46
Author: Ingmarie Nilsson
Behöver man ha en plan?
Behöver man ens ha ett mål?

Frågar du mig så är mitt svar ja.
I alla fall om du vill uppnå något.

Att ha ett mål behöver inte betyda att du ska springa si eller så fort eller långt, tjäna X antal kronor eller gå ner 10 kilo.

Ett mål kan även vara att uppleva, förändra ett beteende eller skapa en bra rutin.
T.ex. att få in träningen tre gånger/vecka, äta frukost varje dag, inte gnälla över småsaker eller springa en ny runda varje löppass i en månad.

För att nå ditt mål måste du ha en plan annars blir det inget resultat.
Då förblir det ett "sen".
En dröm någonstans långt fram i ingenstans.

Och det kan vara hur bra som helst om det är så du vill ha det.

Men jag tror att om man bara låter alla drömmar bli ett "sen", och aldrig får uppleva hur det är att faktiskt uppnå ett mål man strävat efter en längre tid, då blir livet till slut ganska fattigt på något vis.
Liksom tomt.

Jag tror att många helt enkelt inte vågar försöka nå sina drömmar!
För tänk om det inte är så där bra som man tror eller, hemska tanke, tänk om man inte lyckas!

Men vet du, för att vinna måste man våga förlora och för att veta måste man testa.

Gjort är gjort.
I går är då.
Sen är nu.


Jag blickar framåt.
Och smider planer för att nå mina mål.

Har du ett, eller flera, mål du har en plan för att nå?
[Comments (10)]
Monday 2010-12-13 22:33
Author: Ingmarie Nilsson
En annan början (?)
Jag har inte bara varit arg i dag.
Jag har "vilat" med.

mitt sätt.

Gått upp (extra) tidigt för att kolla på Lucia, jobbat övertid, trampat cykel, tränat Pp och trampat i vatten.

Och där, i vattnet, tror jag det blev ännu en bara början för med mig hade jag underbaraste Mia på hennes första vattenlöpningspass.

Vi trodde i vår enfald att det skulle vara lite lugnare idag när Lucia kom på besök.

Men det var tydligen fler som tänkte samma...

Du behöver inte ta bort sminket sa jag lite käckt till stackars ovetande Mia innan vi hoppade i.
För inte kunde väl jag veta att vi skulle bli halvdränkta av de där plaskarna som far fram som skållade troll i vattnet!?
Mia är alltid snygg men själv såg jag mest ut som en dränkt katt med tvättbjörnsögon när vi kravlade upp efter 50 minuter.

Så vilken tur att det var mörkt när jag gick ut från badhuset, och vilket tur att jag har en stor luva på jackan och vilken tur att jag inte hade batteri i (mobil)kameran och tvingats fotografera mig själv. ;-)
[Comments (6)]
Monday 2010-12-13 21:17
Author: Ingmarie Nilsson
Bara början (?)
Förra vintern vaccinerade sig 6 miljoner svenskar sig mot den s.k. svininfluensan.
6 miljoner som tog ett vaccin ingen egentligen visste något om.

Mer än att det skulle vara verksamt mot den där influensan.

De svenska myndigheterna var dock extremt effektiva med att övertala (det okunniga) folket och jag har åtskilliga gånger hävdat att det bara handlade om pengar.

Sverige hade redan innan larmet köpt in ett jättelager av vaccin.
När det visade sig att influensan inte var så farlig som befarats, och vi dumma människor inte gjorde som myndigheterna sa, ja då fick de börja vädja till vårt dåliga samvete och vår medkänsla.

Vaccinera dig så att du inte smittar någon i riskgruppen hette det.

Det var flera bubblor som sprack, många länder förbjöd vaccinet och åtskilliga höga kritiska röster höjdes men ändå fortsatte de svenska myndigheterna att sprida sin skräckpropaganda.

De första skandalerna kom ganska fort.
Jag skrev bl.a om det här.
Nu har det kommit ännu en.

Rekordmånga barn har drabbats av den fruktansvärda livslånga sjukdomen narkolepsi i Sverige och Finland, de länder som utan konkurrens gett flest svininfluensevaccin i världen, och många är nu rädda att det är en av biverkningarna.

Svininfluensaviruset befarades bland forskare ursprungligen öka risken för nya fall av narkolepsi.
Enligt sömnforskaren Markku Partinen togs risken upp redan på sommaren 2009, det vill säga innan svininfluensan fick pandemiska proportioner.
/Hufvudstadsbladet.

Inte nog med att oskyldiga barn, de gjorde ju troligtvis som föräldrarna sa, har fått en livslång sjukdom, allt det här kostar miljontals kronor som kunnat användas till bra mycket bättre saker.
Som att satsa mer på att människor tar D-vitamin.

Läkemedelsbolaget som sålde vaccinet har naturligtvis sett till att inte kunna bli straffade genom ett särskilt litet finstilt avsnitt.
Läkemedlesverket ska nu utreda det hela, men det känns lite som om en slags svågerpolitik.

Jag är arg så jag kokar!

Det förvånar mig verkligen att det inte blivit fler stora rubriker eftersom jag vet att flera människor dött p.g.a vaccinet.
Men det är därför jag tror att detta bara är början, för förr eller senare kommer sanningen alltid fram.

Även den obehagliga.
[Comments (24)]
Sunday 2010-12-12 22:13
Author: Ingmarie Nilsson
Kom ihåg....

[Comments (9)]
Sunday 2010-12-12 19:55
Author: Ingmarie Nilsson
Söndags-racet

Varför ta det lugnt en ledig dag?
Tuta och kör är mer min melodi så i (nästan) ett svep blev det;

Löpning; Lugn 30-minuters runda på helt otroligt pigga ben! Hade det inte varit för att jag skulle iväg på nästa event hade det blivit längre. Tror ändå att det här var det bästa annars hade jag kanske "trillat över gränsen" och något blaj hade hänt. Förnuftet är inte alltid att lita på när kroppen skriker mer!

Här maskade jag dock lite och tog tuben till Sats, Medis.

Spinning; 60 min. Passet är ok men inte mer. Jag har kört det några gånger nu och ser till att pressa mig bra mycket mer än instruktören säger. Det här är nämligen ett sånt där pass som är extremt lätt att maska på om du inte har ett eget inre driv.

Här emellan traskade jag vidare till Forsgrenska samtidigt som jag smaskade i mig lite mellanmål.

Vattenlöpning; 70 min. Jämt hyfsat tempo. Inte mycket att orda om.

Simning; Vet inte hur många varv men några blev det. Testade ett tips jag fick av Thomas i går. Han går i simskola och kan det där med att crawla. Berättade en hiskelig massa bra övningar men de är förstås inte så lätta att demonstrera springandes.
Hur som helst så märkte jag en viss skillnad i mitt crawlande.
(Som en riktig simmare nog snarare hade kallat för plaskande.)
Det flöt på bättre och kanske, kanske var jag lite, lite, pyttelite snabbare och det vet vi ju att även en hundradels hundradel räknas i simning. ;-)

Vad är väl sen bättre att efter dusch och bastu sätta sig vid ett julbord.

Hermans.

Helt vego förstås.
Från början till slut.
Det är grejer det!
Inte en sillbit eller köttbulle så långt ögat når.
Inga djur som lidit för att jag ska bli mätt och inga utfiskade hav eller skövlade regnskogar för min skull.
För mig känns det bra.

Mätt blir du garanterat för det är galet gott.
Jag lovar!

Kallt...
Kallt...
...såväl som varmt
...såväl som varmt

Utsikt mot Djurgården
Utsikt mot Djurgården

Att jag sen hade så fantastiskt trevligt sällskap av Anneli, Patric och min älskling gjorde att vi satt så länge att vi till slut mer eller mindre blev utkastade.

Från det ena och...
Från det ena och...
...det andra hållet. :-)
...det andra hållet. :-)

Jag som precis hade hittat en tom plats i magen för en femte tallrik. Eller var det en sjunde? ;-)
[Comments (11)]
Saturday 2010-12-11 16:49
Author: Ingmarie Nilsson
Fler är (oftast) bättre
Jag var egentligen inte riktigt på hugget i morse.
Magen levde lustigliv och jag mådde nästan lite illa.
Hade inte alls den där vanliga aptiten vid frukosten. Den som jag alltid längtar efter och verkligen tycker är dagens höjdpunkt!

Började genast fasa för att jag skulle få den där beryktade kräksjukan men slog genast de där fjompiga tankarna ur skallen. Den hade jag ju förra julen och det bör väl ändå räcka?

Men jag kände mig inte sjuk-sjuk och jag ville verkligen inte missa veckans höjdpunkt.
Löpar-Jannes långpass.
Ett långpass som en påminnelse och ett "firande" av det här.
Så jag tog tuben ut till Duvbo där det lilla, men naggande goda, gänget samlades.

Tobias, Paula, Susanne, Janne, Thomas jag och Ingela
Tobias, Paula, Susanne, Janne, Thomas jag och Ingela

Tydligen var det den rätta kuren mot vad det nu var i magen för plötsligt mådde jag hur bra som helst!
Lugnt och fint sprang vi runt, runt de där sjöarna.

Tycker jag kan de ganska bra vid det här laget.
Särskilt efter förra vinterns (galna) travande där.
Helt klart var det tack vare sällskapet som det här blev ett så fantastiskt pass.
Vilka människor!
Thomas som satsar på Ironman, Ingela som ska springa sin första mara nästa år, Tobias som gillar att springa lagom fort ;-),Paula som gjort beundransvärda insamlingsprojekt till bl.a. minröjning, ovan nämnda Janne som jag alltid blir glad av att se och i dag fick jag även träffa hans söta fru och deras urgulliga hundar!
Sist men inte minst så var det Susanne.
Vilken pärla!
Och tänk så liten världen är!
Hon bor på en gård som heter Persgården. Denna gård gör även en mysli-Persgårdens mysli.
Just den mysli som jag mer eller mindre är uppvuxen på!
Min morfar var nämligen en av Sveriges första till att öppna Hälsokostaffär (detta var på 60-talet så du kan ju tänka dig hur före sin tid han var) och just Persgårdens mysli och dadlar har funnits med hela tiden.
Visst är det coolt?
Jag har käkat ton av denna blandning och gillar den lika mycket fortfarande även om jag mestadels gör min egen nu för tiden.

Men tillbaks till löpturen.
När gänget var klart efter fyra varv (ca. 2 mil tror jag) så fortsatte Nilsson hemåt.
Ska jag vara riktigt ärlig så kände jag mig inte superpigg. Något skumt i magen var/är det trots allt.
Men du som varit med här ett tag har nog fattat hur jag är vid det här laget.
En tjurig rackare så från att jag tänkte minst två timmar blev det minst 2½ timmar som blev minst 2.40 som till slut blev tre timmar.

Det var vid Skanstull.

Hade då sprungit från Sumpan via Solna in till city och en vända på Södermalm.
Sista biten blev med tuben och gåendes.
Fanns inte en chans i världen att jag skulle få igång benen till springandes igen när de väl fått stanna.
De är ena lata rackare när de är på det humöret.

Och aptiten, den är tillbaks.
Med råge!

Nu ska jag göra som Elvira the cat.
S-l-a-p-p-a.
I alla fall en liten stund. :-)


Tusen tack hela gänget för en fantastisk lördagstur.
[Comments (13)]
Friday 2010-12-10 20:52
Author: Ingmarie Nilsson
Vilken sömntuta!
Det var längesedan sist men i dag hände det.

Jag försov mig!

När uret ringde så tänkte jag bara ligga en liten stund till.
Den lilla stunden blev en timme!

Jag avskyr verkligen den där känslan som blir när jag fattar vad som hänt.
Pulsen rusar i höjden och jag kan knappt andas.
Skitlöjligt, jag vet, för ingen kommer ju liksom att dö för att jag har maskat, men förnuftet är som bortblåst när insikten slår till.

Men det var bara att göra det bästa av situationen.
Andas några djupa andetag, fixa det som fixas skulle och gilla läget.
Tröstar mig med att det var säkert väldigt välbehövligt och att i slutänden så kommer kroppen att tacka mig.

Träning blev det hur som helst.
länge sov jag inte att den skulle bränna inne.

I jämförelse med backpasset så kan jag nästan tycka tröskelpasset är ganska "behagligt" men därmed inte sagt att det är lätt.
Det är tufft att ligga och pressa men det är mödan värt för känslan efteråt är u-n-d-e-r-b-a-r.
35 minuter körde jag i dag.
Totalt 80 minuter.

Det går attans så långsamt.
I synnerhet i motvinden.
Tror banne mig det gick lika "fort" i medvind uppför som i motvind nedför.
Enligt Garmin pendlade farten mellan 3.50 och 4.30/km.
Kändes dock inte ojämnt.

Men skit detsamma.
Ansträngningen var jämn.
D.v.s jag blev lagom trött.
Ett tröskelpass är inget maxpass utan ska springas utan mjölksyra.

Underlaget är inte mycket att klaga på även om det emellanåt var rejäla moddhögar på cykelbanan.
Helt klart hjälper mina Yaktrax enormt mycket.


De sitter som en smäck på skon, är löjligt enkla att ta av och på och fästet är suveränt.
Faktiskt även i modd om det inte är för djupt.

Har du inga så skriv genast upp på önskelistan till tomten.
[Comments (9)]
Thursday 2010-12-09 22:50
Author: Ingmarie Nilsson
Vill du veta hur det går till på "plattan"?
Nu slipper du undra.

Läs hur Milla och Löpar-Janne beskriver det. :-)

[Comments]
Thursday 2010-12-09 21:41
Author: Ingmarie Nilsson
RSS-tjall
Av någon anledning fungerar inte RSS--flödet för denna sida men så fort teknikern i familjen har tid kommer det att fixas.
Hav tålamod. :-)

[Comments (4)]
Thursday 2010-12-09 21:38
Author: Ingmarie Nilsson
Spelar åldern någon roll?
Att kroppen förändras när vi blir äldre är det väl få som förnekar.
I bl.a. boken The Runner´s body tas detta ämne upp.

Ämnesomsättningen blir långsammare, muskelcellerna förnyas och repareras inte i samma hastighet som innan till stor del p.g.a minskad hormonproduktionen och hjärtat och lungorna blir mindre effektiva.
Allt detta påverkar naturligtvis även löpning och tyvärr inte på något bra sätt.

Det är den dåliga "nyheten".

Den goda är att du som löpare ändå har en klar fördel mot denna negativa verkan åldrandet har på kroppen.
D.v.s du kan aktivt motverka åldrandet.
Att just löpning bromsar alla dessa "negativa" sakerna vet man nämligen i dag med ganska stor säkerhet.

Men vad är det egentligen som händer när år läggs till år?
Mycket kort sammanfattat är det ungefär så här;

Studier har t.ex. visat att muskelmassan minskar med ca 2% per år så när man är 70 år kan den ha minskat så mycket som med 40%. (Naturligtvis beroende på individ och aktivitetsnivå.)
Men fysisk aktivitet hjälper till att bromsa denna nedbrytning.

Då både muskelmassan minskar och ämnesomsättningen sänks blir det även svårare att hålla vikten.
Även bentätheten blir sämre p.g.a bl.a minskad hormonproduktion.
När stressen på kroppen i förhållande till vad den kan anpassa sig till blir för hög av träningen ökar risken för skador markant.
Med åldern minskar denna "tröskel" vilket betyder att man behöver mer återhämtning.
Om man sen ändå blir skadad tar det mycket längre tid för kroppen att reparera sig.

Kapillärerna, de minsta blodkärlen, minskar vilket i sin tur betyder att det blir mindre näring och syre till musklerna och inne i muskelcellerna blir det heller inte samma aktivitet. Kroppen är inte längre lika bra på att reglera blodtrycket och hjärtat blir sämre på att pumpa ut blod.

Alla steg i en fysisk aktivitet påverkas med andra ord.

Är det då bara elände med att bli äldre? Är det kört om man är över 25-30 år?

Nja.
Inte riktigt, och som vanligt; det beror på.

Bl.a. så spelar det roll när du börjar springa, hur lång tid det tar för dig att kunna springa en mara överhuvudtaget, hur du skötte dig de första (löpar)åren och naturligtvis på de där generna.

Statistik visar att världsrekordstiden i maraton ökar med åldern, vilket inte är så förvånande, men det som är förvånande är de där som verkligen sticker ut.

Ta t.ex. Ed Whitlock.
Den 78-årige kanadensaren som har satt världsrekord på världsrekord.
Som 73-åring sprang han maran på 2.54.48.
Hans löparliv är långt och vad sägs om det här;

5000m; 19.07.02 (75-79 år)
10 000m; 39.25.16 (75-79år)
Maraton; 3.04.54 (75-79 år)
Sitt personliga rekord på maran satte han som 48-åring. 2:31:23.
Läs gärna mer om denne helt fantastiska man här och här.
Han är inte bara en fenomenal löpare, han har sina egna väldigt enkla regler och principer på träning.
T.ex. så springer han alltid samma runda, på en kyrkogård, och det är inget bortklemande i form av massage och extra vila.
Snacka om en tvättäkta krutgubbe!

En annan som absolut bör nämnas är Coleen de Reuck, 46 år, som så sent som i år vann Köpenhamns Marathon på 2.30.51. Dessutom sprang hon Chicago Marathon på 2.34.
Hennes karriär är både lång och helt fantastisk.
Läs mer om henne här om du vill veta mer om hennes träningsfilosofi.

Det finns naturligtvis alltid undantag från alla regler men rent allmänt kan man säga att du har ca. tio år på dig att bli en så bra löpare du kan.
Sen dalar det.
Om du börjar när du är 15, 30 eller 73 års ålder spelar ingen roll.
Tio-årsregeln stämmer förvånansvärt bra.
Framförallt är det motivationen som tryter.
Efter så många år då du satsat max är du helt enkelt "mätt".
Det gäller nog inte bara löpningen utan även arbete, hobbies, boende och kanske t.o.m förhållande.

Så vad gör man för att orka efter de där tio åren?
Ska man ens fortsätta?

Åter igen, det beror på.

Om du gillar att springa, och vill springa, ska du naturligtvis fortsätta!
Har du hållit på i många år så känner du din kropp.
Du kan fortfarande träna hårt men du måste tänka annorlunda för antagligen måste du räkna med att återhämtningen är längre än för 10-20-30 år sedan.
D.v.s. du kan (troligtvis) inte köra tre tuffa kvalitetspass, ett långpass och en massa mil däremellan om du kunde det förr.
Det bästa är förstås att kunna följa kroppen och köra hårt när den vill men de flesta kan dock inte det, så räkna med åtminstone två till tre dagar mellan de hårda passen.

Det spelar i princip ingen roll om du är 25-45 eller 85, har du tränat löpning i många år så kommer du till en platå där en förändring måste ske för att du inte ska stangera eller
helt rasa.
Om du vill utvecklas bör du även göra någon slags förändring för att inte tröttna helt.
När det gäller träningen så kan det vara att börja träna annorlunda, satsa på en ny sträcka eller kanske byta idrott.

Med stigande ålder och träningsmängd i bagaget verkar många experter inom området anse att man ska prioritera kvalité före mängd.
Något jag tror jag kommer att ta efter men med stor försiktighet.
För det stämmer det gamla talesättet, det är inte mängden som dödar, det är farten.
Och långpassen ska naturligtvis vara kvar.

Det man med ska komma i håg är att det är mycket tuffare att komma igång efter ett träningsuppehåll när man blir äldre kontra när man är yngre.
Se därför till att alltid hålla dig i hyfsad form.
Styrketräning är viktigare ju äldre du blir.

Jag kommer hur som helst att kuta så länge kroppen vill och kan.


Om inte annat så för att hålla mig ung, ha fungerande hjärnceller, vara smart, motverka depression och förebygga mot cancer.

Vad tror du?
Kan man springa hur länge som helst?
Och hur länge kan man bli "bättre"?
[Comments (17)]
Wednesday 2010-12-08 15:34
Author: Ingmarie Nilsson
Sjukdom och smärta
Jag känner en slags hatkärlek till backpasset jag kör just nu.

Gruvar mig och känner mig nästan sjuk innan.
Kan ha drabbats av både feber, kräksjuka och malaria.
Och gärna lite ryggskott och lungsjuka med.
Samtidigt och extra svårt.

Naturligtvis hade jag inte kutat om det nu hade varit så men det är inte samma sak att vara "sjuk" och "sjuk-sjuk".
Skillnaden är att när/om jag är "sjuk-sjuk" då vill jag inte träna, men om jag bara är "sjuk" då vill jag.

Den där förehårdapass-sjukan blir inte direkt mildare när det är -10 grader ute för jo då, även jag kan tycka det är tufft att bege mig ut när jag inte "måste".
Jag är lika mänsklig som alla andra.
Det bor en latmask i mig med och även jag tänker att åh vad skönt det hade varit att vara inne hela dagen och slippa slita.

Men jag vet att det inte blir så.

Drivet och lusten finns där och jag har som policy att alltid testa 20 minuter.
Släpper "sjukan" inte då så vänder jag.
(Hittills har det dock aldrig hänt men tanken känns bra.)
Det gäller att tänka ett steg längre än just för stunden och har du då inte målet klart kan det bli förbenat tungt att bege sig ut.
(Att jag sen inte alltid når dit jag vill är en annan femma...)

Så jag gav mig iväg.
Körde samma pass som förra onsdagen.
Precis som Staffan skrev häromdagen så är det sagolikt vackert ute.


På något vis kan jag känna att det värsta med det hela, och alla andra jobbiga pass, är innan det blir tufft.
Frågan är ju liksom inte om utan när och hur och jobbigt det ska bli.
Så när tröttheten väl kommer så välkomnar jag den nästan.
Då vet jag vad jag har att kämpa mot och jag försöker alltid att vinna.
Det gör ont och det är slitigt men det tillhör och den smärtan är jag van vid.

Två timmar höll jag i gång.
Plus lite löpskolning.
Om jag bara får vara hel och frisk så borde detta ge resultat.

Rimfrosten hann försvinna när jag sprang in för att hämta kameran, men jag lovar att jag såg MINST lika galen ut som förra onsdagen. Dock syns kanske lite av både snor och drägel...;-)
Rimfrosten hann försvinna när jag sprang in för att hämta kameran, men jag lovar att jag såg MINST lika galen ut som förra onsdagen. Dock syns kanske lite av både snor och drägel...;-)

Under en så pass lång träning behövs vätska och jag har därför en liten, liten drickflaska med mig instoppad i vanten.


Där hålls den varm för en sak är då väldigt säker.
Jag fryser inte under detta passet.
[Comments (13)]
Tuesday 2010-12-07 21:08
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda

[Comments (2)]
Tuesday 2010-12-07 21:07
Author: Ingmarie Nilsson
Detta är...
...lycka för mig en helt vanlig tisdag i december;

  • Att löpandes i - 7 grader, knarrande snö, med nya (hela)Yaktrax på mina Newton få uppleva soluppgången.

  • Få besök av Milla och lille Alvar. Den sötaste lille grabb du någonsin kan tänka dig!

  • Hinna köra ett vattenlöpningspass mitt på dagen i ett nästan tomt Kronobergsbad.

  • Äta medhavd god vego-matlåda på lunchen.

  • Få massage av finaste och bästa Ida.

  • Åka tunnelbana som både fungerar och går som den ska.

  • Se adventsljus i fönsterna.

  • Att känna mig pigg och glad och ha en kropp som inte gör ont någonstans.

  • Nyplogade gångvägar (och därmed löpvägar).

  • Komma hem efter en lång dag.

  • Leva tillsammans med en underbar sambo.

  • Känna doften av hyacint.

  • Busa med Elvira the cat och sen se henne sussa i soffan.


  • Veta att jag ska få springa i morgon.

  • Ha framtidsplaner.
[Comments (8)]
Monday 2010-12-06 22:18
Author: Ingmarie Nilsson
Ett måndagsförslag (för denna och alla andra)
Ingen kan väl idag förneka att köttproduktionen är en av våra absolut största klimatförstörare?

Dessutom bidrar den till att både människor och djur svälter och lider och att vår natur förstörs som jag skrivit om innan.
Enligt FN används så mycket som 70% av världens jordbruksmark för att djuren ska få mat.
Regnskogarna skövlas i en rasande takt och blir det inte ett stopp så har vi snart förgjort oss själva.
Att gå via djuret för att vi ska få mat är en enormt onödig omväg som skulle mättat oräkneliga små och stora magar om grödan blivit människoföda direkt i stället.
Och djuren i djurfabrikerna skulle ha sluppit sitt lidande.

Nu inför jul blir efterfrågan på "grön skinka" skyhög men resten av året?
Vad händer då?
Lider grisarna mindre i juni och oktober?

Denna måndag är visserligen över om några timmar men jag vill ändå slå ett slag för en Köttfria måndag.
Om alla drar sitt lilla strå till stacken genom att äta vego en dag i veckan, kommer vi att göra både oss själva och vår planet en stor, stor tjänst.
Ta tillfället i akt och testa!
Vegomat är gott, nyttigt, billigt och miljövänligt

Så våga.
Varje måndag.
För människan, djuren och vår jords skull.

[Comments (13)]
Monday 2010-12-06 22:00
Author: Ingmarie Nilsson
Ett litet (julklapps)tips
Tycker du modden är jobbig?

Har du, eller någon annan som inte gillar den där sörjan, storlek 40½?
Kanske kan detta vara något?
Eller kanske du behöver träningshjälp?

Själv har jag vilat mina löpardojjor i dag.
Trampat lite cykel och vatten. Och kört Pp förstås.

Myser i soffan och tittar in i adventsljusen.
För visst får man tända dem även i dag?

[Comments]
Sunday 2010-12-05 16:35
Author: Ingmarie Nilsson
En annan slags tvärbana än SL:s
Jag gillar att göra långpassen till små äventyr.
Utforska nya marker och helst ta mig från A till B.

Inte riktigt veta varken vart jag ska springa, hur lång tid det kommer att ta eller hur det ser ut.
Tiden går otroligt fort när jag har mer fokus på att hitta rätt än att få ihop tiden/sträckan.

I dag tog jag därför tuben och pendeln till Stuvsta. Anledningen till att jag åkte just dit var inte enbart för att utforska nya vägar (jag har dessutom harvat runt en del där innan) utan framförallt för att få sällskap av finaste vännen Anneli.


Hon tog mig runt Kungens kurva, Fruängen, Älvsjö och tillbaks till Stuvsta innan jag efter ca. 90 min. begav mig hemåt.
Hade kollat ut innan hur jag skulle kuta och det hade säkert gått jätte bra om det funnits tillräckligt med vägvisande skyltar.

Plötsligt var den röda pluppen, d.v.s jag, långt utanför färdriktningen när jag kollade av kartan i phööönen.
Men jisses vad bra det var att ha den!
iPhonen alltså.
Undra hur långt det hade blivit annars.
Nu blev det "bara" en runda på 2.40.

Men det gick inte fort.
Drygt 3 mil kom jag på den där tiden.
Sliret gör verkligen att farten minskar drastiskt trots att jag tycker jag tar i mer.
Men precis som Lennart skrev så kommer vi utelöpare att flyga fram när det blir barmark!
Oj oj oj!

Märkte dessutom att det beror väldigt mycket på i vilken kommun man springer om det är "bra" eller "dåligt".
Huddinge är miserabelt.
Bara modd.
Älvsjö och här ute runt Skarpnäck är det mestadels superbt men Enskede är sisådär.
Liksom vid de stora vägarna.

Kroppen känns helt ok och jag fyller på den med massor av bra näring så den ska fortsätta vara glad.
Lätt stretch, lite massage av foamrollern direkt in i duschen och sen mat.
(Som älsklingen förberett och jag sen gör under tiden jag gör allt det andra.)

Rårivet, vitkål, potatis och en grönsaksblandning med bl.a annat kidneybönor, olika grönsaker, kokosfett och VEGObullar. :-)
Rårivet, vitkål, potatis och en grönsaksblandning med bl.a annat kidneybönor, olika grönsaker, kokosfett och VEGObullar. :-)

Men vet du vad det allra tuffaste med träningen är?

Jo den här;

På fyra ynka dagar har vi lyckats få ihop denna enorma tvätthögen. Och jag är garanterat mest skyldig...
På fyra ynka dagar har vi lyckats få ihop denna enorma tvätthögen. Och jag är garanterat mest skyldig...
[Comments (20)]
Saturday 2010-12-04 22:34
Author: Ingmarie Nilsson
Intervaller + intervaller =sant
Om jag får välja väder så väjer jag allra, allra helst en riktigt varm dag med strålande sol och så lite vind som möjligt.
Gärna lite ökenhetta för då är min kropp i sitt absolut rätta element.

Men nu lever jag inte i öknen utan i Sverige och det är ytterst få dagar det är så där som jag egentligen vill.
Just nu är det så långt ifrån det som det nästan bara går.
Men istället för att gräma mig och tycka allt är besvärligt så har jag valt att gilla det!

För egentligen gör jag det.

Dagar som i dag när det är -10 grader, sol och mjuk fin snö är gudomliga.
(Kom igen när det är blask och modd överallt. Då kommer jag nog inte att låta riktigt lika positiv...)

Det är väl egentligen bara två saker jag tycker är jobbiga.
Det ena är halkan och sliret.
Mina så fantastiska Yaktrax visade sig inte vara fantastiska för de pajjade!
(Låtsas att det var för att jag kutade för fort. hehe)
Men snart får jag nya.
För bra är de.
När de är hela...

Adizero-pjuxen är bra men det går liksom inte att trycka på för de är ganska klumpiga.
Farten blir ganska konstant.
(Långsamt eller ännu långsammare.)

Det andra är att jag tycker det gör förskräckligt ont i ögonen när snöflingorna flyger rakt in i dem.
Känner mig inte varken redo eller peppad till att ställa mig på ett löpband.
Inte ännu.
Och jag vill ju vara ute.

Precis denna dag var jag sugen att gasa lite så det var bara att hitta på bra lösningar.
Newton på fötterna, utan dubbar, och en "specialare" på huvudet.

Keps + öronvärmare. Töntlooken fick jag på köpet. ;-)
Keps + öronvärmare. Töntlooken fick jag på köpet. ;-)

Jag tror att mitt steg, särskilt nu när jag har Newton, funkar ganska bra på slir för det var inte farligt.
Steget blir liksom mer under mig och jag "flyter" bättre.

Men jag slet rejält. Uppför backarna, i motvinden, gick det banne mig inte fort men pulsen och syran sköt i höjden.
Blev rejält trött och det är ju liksom meningen med intervaller. :-)
15 x 2 min. blev det och totalt 80 min.
Plus löpskolning. :-)
Huvudspecialare behövdes inte heller för nästan direkt kom solen fram!


Och ingen kan i alla fall anklaga mig för att vara snygg i håret.


Den blev inte snyggare sen heller.
För eftersom det är lördag så får man lördagsgodis.
Hur mycket som helst.
Eller hur?
Min nästa godispåse hittade jag på Sats Medborgarplatsen.
I form av en stor 80 min. stentuff spinningklass med min absoluta favvo-instruktör.
Alldeles för längesedan sist och jag har verkligen längtat!

Det finns ingen som inspirerar, busar och manar på som han.
Ingen som kan sätta ihop intervallerna på ett sådant sätt att jag tror jag ska trilla av hojjen av ren trötthet eller driva på mig så in i bängen att den absolut sista svettdroppen pressas ut.
Han är magisk.
Glenn Karlsson.
Vilken instruktör!
Den som inte blir trött på hans pass fuskar.

3 liter (minst) svett senare. Och ännu värre frissa. Men nu har jag faktiskt tvättat håret...
3 liter (minst) svett senare. Och ännu värre frissa. Men nu har jag faktiskt tvättat håret...

Som en extra pralin avslutade jag dagen med att gå på bio tillsammans med älsklingen och min "nästansyster" Ulrika.
The next three days.
Grymt bra!
Rekommenderas verkligen!

Vad hade du i din lördagsgodispåse?
[Comments (8)]
Friday 2010-12-03 20:40
Author: Ingmarie Nilsson
När snön faller spirar liv och idéer
Jag må vara stark som en oxe, seg som en enebuske och uthållig som en Duracellkanin men snabb, det är jag inte.

I synnerhet inte när det snöar tefats-stora flingor från himlen i en rasande fart!
(Okej då, stora som tefaten i dockskåpet.)


Och eftersom plognissarna är (om möjligt) ännu osnabbare än vad jag är så blir (cykel)vägarna därefter.

Mest var det snö över anklarna...
Mest var det snö över anklarna...
...men ibland blev det så här fina spår!
...men ibland blev det så här fina spår!

Alla som varit med om att ha ont och/eller haft tunga ben (räck upp en hand om du inte har det för i så fall är du en av dem som inte kutar men ändå läser denna blogg) vet med hur underbart, ljuvligt och befriande det är när man inte känner något av det där.
När benen är lätta, kroppen bara "är" och liksom inte ens känns.

Så har det varit för mig de sista veckorna.

Och som jag njuter!

Att springa i mjuk nysnö 90 minuter som jag gjorde i dag var som att studsa på små moln.
Allt blir så tyst och stilla och det är som att vara innesluten i någon slags bubbla.

Glad, gladare, gladast! Det är jag det!
Glad, gladare, gladast! Det är jag det!

Vad gör det då att jag inte är snabb som en gepard när allt annat stämmer?

Inte ett dugg.

Dessutom stämmer det bra med min plan.
December och januari ska ägnas åt uthållighet, styrka och tröskelträning.
Farten får komma sen.
Om kroppen vill och kan.

Den uppmärksamme såg kanske att jag inte hade Newtonskorna på mig?
För jag spände bågen i dag.
Tog på mig Adidas Adizero X10 trailskorna jag hade på Vertex.
Dels vet jag ju att det grepar bra i slir och dels ville jag testa om foten och tån skulle hålla.

Dumt?

Kanske.

Men om jag inte provar så vet jag ju inte!
Lika lite som jag visste om det skulle funka att kuta så mycket på asfalt som jag gjort de sista långpassen.
(Vilket det gjorde! :-))

Inte som mina Newton men i snöpuls och lera funkar Adizero finfint!
Inte som mina Newton men i snöpuls och lera funkar Adizero finfint!

Om man vill komma vidare i livet, privat, tränings- eller jobbmässigt, så måste man ibland våga prova att vara utanför sin bekväma sfär.
Hoppa utanför ramen och testa det oprövade.

Det ska jag göra nu.

Håller det så håller det.

Ingen kommer att dö och världen kommer inte att gå under.
Det värsta som kan hända är att det blir pannkaka av alltihop.
Men vad gör det?
Egentligen?

Inte ett smack!
[Comments (12)]
Friday 2010-12-03 20:08
Author: Ingmarie Nilsson
Jag har fått en Cherry on The Top blogaward!

Av Personliga Persson. Alias fine.

Hon som har den sötaste mopsen i universum. Hon som älskar New York lika mycket som vad jag gör och som skriver så tänkvärt, roligt och personligt att jag blir tårögd.
Tack!

Den som får en cherry on top award ska:

1. Tacka den person du fick den av.
2. Kopiera utmärkelsen till din blogg.
3. Dela tre saker som du gillar med dina läsare.
4. Skicka utmärkelsen till fem bloggar som du tycker förtjänar denna utmärkelse.

Att nämna "bara" tre saker som är bra med er läsare är knepigt för det finns ju massor av bra saker med er!
Att ni skriver snälla kommentarer, att ni kommer tillbaks dag efter dag, att ni inspirerar och peppar mig och...
Aj aj. Fyra redan där...

Jag vill skicka vidare denna fina blog award till;
(Och det var inte lätt att välja! Jag skulle vilja skicka till minst 25 till! Så förlåt alla ni som inte är med just denna gång...)

anneliten. För att du är en stålkvinna.
Daniel. För att du är en stålman.
Hjärnfysik. För dina otroligt intressanta och lärorika inlägg.
Camilla För att du är en av mina absolut största inspirationskällor.
Katarina. För att du ger mig så galet mycket jäklar anamma!
[Comments (8)]
Thursday 2010-12-02 21:52
Author: Ingmarie Nilsson
Ingenting är starkare än sin svagaste länk
Det är otroligt lätt att ta saker och ting för givet.

Du vet, då när livet rullar på och allting flyter.
När du tror att du har kommit på "receptet" och "hemligheten" på hur det ska förbli så där bra.

Lika lätt som det är att tro att det där fantastiska tillståndet varar för evigt, lika lätt är det att tro att det motsatta, d.v.s. att det aldrig kommer att bli bättre, också varar för evigt.
Att solen aldrig kommer att skina på din himmel igen.

Det är konstigt att man tänker så.
I alla fall gör jag det.
För innerst inne vet jag ju att det inte är sant.
Inget vara för evigt.
Åtminstone inte vad vi människor vet just nu.

Jag är inne i ett ganska bra flyt nu.
Tycker det mesta rullar på i lagom och bra fart.
Inte friktionsfritt, det finns saker jag vill ska bli bättre och mål jag strävar efter, men som sagt var det rullar på framåt och min himmel är ljus.

För att träningsflytet ska hålla så länge som möjligt så försöker jag tänka förståndigt och klokt.
Det är absolut ingen garanti men jag vill åtminstone veta och känna att jag gjort så gott jag kunnat.

Därför tog jag det lugnare med träningen i dag.
Fastän jag känner mig ruskigt pigg och fräsch i kroppen.
Nu är ju allt som bekant relativt, men ett 90 min. vattenlöpning i lugnt tempo och Powerplateträning är en ganska "lugn" dag för mig.
En kombination av aktiv återhämtning och uppbyggnad.

Om morgondagen vet jag ingenting därför njuter jag av varje dag som kroppen är med mig och som solen skiner ovanför mitt huvud.


Hur gör du för att behålla flytet i tillvaron?
[Comments (8)]
Wednesday 2010-12-01 21:08
Author: Ingmarie Nilsson
Upp och ner. Upp och ner.
Så länge jag kan minnas har jag haft ett enormt behov av att få vara ute.
Varje dag.
Oavsett väder, vind, årstid, humör eller om jag varit frisk/sjuk.
Det är som om jag kvävs om jag inte får andas frisk (nåja) luft varje dag och vissnar om jag inte får uppleva dagsljuset.

Nu när dagarna är så korta, och jobbet dessutom är inomhus, så blir det extra viktigt för mig att få vara ute.
Jag har aldrig haft problem med kall luft, mina luftrör är duktiga på att värma luften tillräckligt, men däremot kan jag tycka det är tufft att springa "fort" eller "hårt" p.g.a. alla kläder.
Det är ju inte precis känslan av att åh, vad jag känner mig lätt i dag när man har fyra lager på sig...

Vår termometer visade -12 grader i morse och det var magiskt vackert ute.


vad är väl bättre än att köra backe en sån här dag? :-)
Det går att få till ett bra och tufft pass utan att "tvingas" springa "fort".
(Hammarbybacken är förresten bara att glömma såvida man inte vill bli påkörd av ett gäng fartglada skidåkare.)

Det blev en repris av förra onsdagen men med lite påslag.

"Korta" backen. Ca. 270 meter lång.Börjar rakt upp och fortsätter en bit runt kurvan. 12 gånger upp och ner.
"Korta" backen. Ca. 270 meter lång.Börjar rakt upp och fortsätter en bit runt kurvan. 12 gånger upp och ner.

Väl klar där så sprang jag vidare till den "långa" backen som ligger ca. 3 km. bort.
Den börjar i princip lika brant som den korta men...
Den börjar i princip lika brant som den korta men...
...sen planar den ut och gå bara svagt uppför innan...
...sen planar den ut och gå bara svagt uppför innan...

...det blir en rejäl kulle på slutet. Ca. 600 meter lång och det blev 5 gånger upp-ner innan jag kutade hemåt.
...det blir en rejäl kulle på slutet. Ca. 600 meter lång och det blev 5 gånger upp-ner innan jag kutade hemåt.

Totalt höll jag på i två timmar och det kändes bra hela tiden!

Av någon underlig anledning så tror jag att orsaken till att folk glodde lite extra mycket på mig inte enbart beror på att jag kutade upp och ner som en galning i de där backarna.

Eller vad tror du?

[Comments (16)]