Archive Feb 2016 (30 entries)

Monday 2016-02-29 02:52
Author: Ingmarie Nilsson
Nödvändigt (?) mål
Alltså, det här med att sätta mål med träningen. Måste man verkligen det? Måste man ha ett specifikt syfte för all tid man lägger ner på sin träning? Måste det "bli" något av det och måste det finnas en mening?
Måste man ha mål överhuvudtaget?

Jag tror det är både ja och nej. Utan någon slags mål, oavsett vad det gäller, så blir det nog inte mycket gjort till slut för utan mål tror jag det liksom blir och känns meningslöst.
Men ett mål behöver inte vara exakt som i ”S M A R T”. (Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidsatt.)
En del behöver verkligen exakta mål för att motivera sig till att träna men jag tillhör inte den skaran. Förr i tiden, när jag elitsatsade, var jag vansinnigt målfokuserad vilket nog också var en förutsättning. Nu för tiden är själva träningen målet för mig. Och känslan efteråt. Jag är på något vis fullt nöjd med att kunna träna så som jag vill, känna mig stark, inte ha ont och tycka det jag gör är kul.

Sen har jag kommit på att varje gång jag försöker satsa på något specifikt så går det åt pipan så nu tänker jag göra tvärtom.
Jag kommer därför att träna på och när jag känner att kroppen känns bra och suget finns samtidigt som det är en tävling så kommer jag vara med.
Fast riktigt sant är det väl kanske inte för innerst inne har jag allt några mål jag vill uppnå men jag har bestämt mig för att inte låta dem styra och ta över min mag- och hjärtkänsla.
Det är som att om hjärnan tar över blir jag automatiskt även korkad. Hur man nu ska tolka det… Min ”riktiga” hjärna kanske helt enkelt sitter i magen och i hjärtat?

I dag blev det 140 min. löpning på trailsen och 40 min. vattenlöpning. Känns fortsatt bra i både kropp och själ så jag inbillar mig att jag ligger i både balans och fas med vad kroppen pallar just nu.



Hur tänker du om meningen med mål och hur gör du?

Kram från Ingmarie.
[Comments (4)]
Sunday 2016-02-28 03:12
Author: Ingmarie Nilsson
Syrebrist?
Undra om det är höghöjden som gör att min hjärna liksom får syrebrist och börjar gilla sånt jag annars inte är superförtjust i. Som raksträckor och banintervaller.

Alltså jag kan väl tycka det är ok annars med men här liksom toklängtar jag.
Körde på min favvobana i dag och även om jag kutade själv så kände jag mig aldrig ensam. Det var ett helt gäng med ungdomar som körde stenhårt medan coachen stod och tog tid, någon mer ”singel” + ett gäng japaner som körde sina ”specialare”. (De har mycket trix för sig som jag inte begriper mig på och de envisas fortfarande att kuta i träningsoveraller trots att det var över 20 grader i skuggan samt springa åt ”fel” håll. Jag kanske har missat någon viktig detalj i hur man ska träna bäst?) Mitt i allt kom en bunt pensionärer och gick runt, runt.

Festligt! Och skönt för plötsligt var jag ju inte långsammast.

Mitt pass bestod av 10 x 300m + 6 x 200m + 10 x 100m + ”hopp&skutt-övningar”.
Sen var mina ben mos.
Ärligt talat var det brutalt jobbigt, min andning borde ha hörts hela vägen över Atlanten, men det kändes bra och tiderna var helt klart godkända med mina mått mätt.
Framförallt var det ruskigt skoj!
Och någon nytta borde det ju ha gjort för snabbheten i benen.


  
Hur det nu var så efter några timmars slöande så orkade jag ändå med ett bra pass på gymet också. Men jag var tacksam över att det inte var allt för många trappsteg att gå efteråt. (Typ 3…)
Förhoppningsvis gjorde alla rörlighetsövningarna på slutet lite nytta så jag pallar med morgondagen. Om inte annat var det skönt och absolut ”ojobbigt”.


Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Saturday 2016-02-27 03:20
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda

[Comments]
Friday 2016-02-26 04:06
Author: Ingmarie Nilsson
Återhämtningstips!
Återhämtning är ett väldigt brett begrepp och när folk frågar mig vad som är bäst så brukar jag svara ”det beror på”.

Det beror på hur mycket och vad du tränar, hur mycket du rör dig i vardagslivet, hur och vad du äter, hur du sover, om du upplever stress, om du har gått igenom livsförändringar, hur kroppen känns och är, om du är du skadad och sjuk ofta, hur ditt humör är och om du har någon sjukdom.
Vi är alla unika och det finns inget "passar alla-program" (lika lite som det finns en "bästa löparsko") men det finns dock några saker som de allra flesta kan använda sig av oavsett.

förutom näringstät kost, bra sömn och balanserad träning kommer här några fler tips.

* Att promenera , helst i hyfsat lugn takt utan musik/telefon eller annan stimuli är verkligen ett bra sätt att landa i stunden och uppleva det som finns i din närhet.
Lyssna, lukta, se, känn. Gå helst solo men känns det ensamt att gå själv så kan fyrbent sällskap vara fint.
Andas gärna i takt med dina steg. Andas in på 1-2-3-4 steg och andas ut på 5-6-7-8 steg. Repetera.


* Vattenlöpning och/eller simning har flera positiva effekter. Vattnet i sig ger ett tryck på musklerna som är otroligt gynnsamt. Nästan som massage. Att samtidigt röra sig skapar ytterligare cirkulation. Vattnet i sig har även en lugnande effekt på de flesta. (Om mn inte måste trängas med allt för många andra förstås…)

 
* Om du har möjlighet att sitta i en varm jacuzzi så gör det! Har du inte den lyxen så har du kanske tillgång till en varm bastu.
Båda gör gott för musklerna och tankarna brukar sakta ner av värmen. Enligt många ska man gärna sitta så länge att man börjar svettas så att kroppen får möjlighet att rensa ut skit den inte behöver.


* Det finns oräkneliga forskningsresultat på yogan och meditationens positiva effekter på kropp och sinne. Här är ett litet urval om du vill läsa mer. Och här.

Prova dig fram till vilken form du gillar bäst. Det finns massor av olika varianter och den ena är varken bättre eller sämre än den andra. Yoga är ingen tävling så nej, du behöver inte vara ”vig” innan eller ha på dig särskilda yogakläder.
Bara de är bekväma så duger i princip vad som helst att ha på sig.

Yoga är inte heller bara en massa fysiska positioner, det är egentligen en pytteliten del, utan det handlar om hela livet och hur vi förhåller oss till och använder det.
Om du inte tycker du har tid så behöver du troligtvis det extra mycket. :-) Man får ta sig tid helt enkelt. Har du ingen studio i närheten så kolla nätet och kör hemma på vardagsgolvet.
Håller du i så kommer du nog snart vilja ”go live” och lära dig mer. Yogan brukar nämligen ha den effekten. Att man vill veta och förstå mer av det som händer. Den öppnar upp både här och där, lossar på fysiska såväl som psykiska knutar och vem vet vad som finns under alla skyddande lager vi skapat genom åren?

  
* ”Just be”. Våga sitta ner och göra i-n-g-e-n-t-i-n-g. Du får tid till att både känna efter och reflektera över var du är i livet. Och ha gärna lite tråkigt emellanåt. Det är då kreativitet får en chans att blomma!


Lycka till!
Har du kanske några heta tips på bra återhämtning att dela med dig av?

Kram från Ingmarie.
[Comments]
Thursday 2016-02-25 04:13
Author: Ingmarie Nilsson
Normalt onormalt
Det är något med mig och höghöjd. (Och sol.) Kroppen blir nästan som ny! Jag återhämtar mig fortare, är smidigare/vigare, sover bättre, äter bättre, huden blir lite mjukare, skallen klarare och kroppen starkare.

Det enda som blir lite sämre av höghöjden är väl egentligen farten på benen.


Någon förklarade det för mig med att på höghöjd så finns det fler negativa joner. Sealevel + all elektricitet, datorer, tv o.s.v kryllar av positiva joner så jag kanske helt enkelt bara blir "jonbalanserad" här uppe? :-O
Vad jag läst mig till så förändras jonerna ju högre upp de kommer så helt tokigt kanske det inte är?
Eller har det med själva lufttrycket att göra?
Ja inte vet jag, men något är det.
Åtminstone så länge jag inte går över 2500 m.ö.h. Då får jag höghöjdssjukan direkt. Inbillar mig att det är för att jag har så mycket (muskel)blodkärl som ska syresättas. ;-)

I normala fall föredrar jag ju även helst skog, småkuperat och varierat men här fullkomligt avgudar jag plattrakorna utmed Rio Grande-floden.
Märkligt va?


Snön är i princip helt borta, solen tillbaks och himlen lika klarblå som alltid.
När busväder försvinner så där fort är det ganska lätt att stå ut.
Dagens träning blev intervaller på den där platten. 5 x 5min. med 1 min vila + 10 x30-30 sek. max. + "hopp & skuttövningar" (utfall, grodhopp, enbenshopp) + upp och nedjogg förstås.
Långärmat i början men sen blev även det för varmt.


  
Det är alltid en massa folk som kutar/ cyklar/går där (mer på helgerna förstås) och många elitlöpare/elitgångare håller till här.
Förutom japanerna som jag berättat om är här även gäng från ex. Polen och Kenya. Har dock inte stött på Paula ännu som förra gången. Tror inte hon kommer hit längre nu sen hon mer eller mindre lagt av storsatsningen.

Hur som helst så springer de oftast 1-3 personer ihop och har då med sig minst en ”hjälpcyklist" som servar med dricka, farttider, hejarop och att ta hand om kläderna.


Själv har jag aldrig, eller har haft, sån ”lyx” utan jag får serva mig själv bäst jag kan.
(Undantag långpass då jag några gånger lyckats få med en servicecyklist..)
I ärlighetens namn tror jag inte heller att jag hade velat ha med någon som softar fram på hjul när jag själv kutar intervaller med andnöd. Jag kör så hårt jag kan oavsett.
Däremot gärna löpsällskap. Så man slipper flåsa ensam.
Och även om jag blev gruvligt trött så tröttnar jag aldrig på vyn.


 

Direkt efter blev det 50 min. styrka på gymet och avslutade sen dagen med 1 timmes "Athletic yoga". :-) (Riktigt bra!)

Att vara frisk och känna sig stark är obeskrivbart skönt. Väldigt lätt att glömma när allt rullar på så det gäller att påminna sig själv med jämna mellanrum.
I alla fall måste jag det.
Det är enkelt att gnälla över det man inte har eller inte kan men jag försöker tänka tvärtom.
Hur mycket jag faktiskt kan, har och får.
Livet är banne mig ett mirakel i sig själv!
Med eller utan snabba ben.


Kram från Ingmarie.
[Comments (3)]
Wednesday 2016-02-24 02:57
Author: Ingmarie Nilsson
Naturens (löpar)magi
Albuquerque ligger in the desert i New Mexico på höghöjd. (1500-1900 m.ö.h.) Det är torrt klimat och vädret är oftast ganska stabilt med svala/kalla kvällar och ljumna/varma dagar beroende på årstid.
Uppe på Sandia Mountains kan man ofta åka skidor under vintern och värma sig i solen nere vid dess fot. Det torra klimatet gör att det ofta är vattenrestriktioner och vill man bada/simma i Open water får man åka långt.

Men så ibland kan det bli som i dag. Från + 25 grader och strålande sol till -4 och snöfall på bara ett dygn.
Det är ju faktiskt vinter här trots allt.


Men det är vid sådana här tillfällen jag ändå undrar om det inte finns någon/något som barmhärtigar sig över oss löpare.
För även om precis allt var täckt av snö så var trailsen helt snöfria. Som om det fanns värmeslingor just där.
Är inte det magi så vet jag inte vad som är det.


 
Jag har ju tack och lov varit med förr så packningen innehöll även lite varma kläder. :-)
Jag har ju tack och lov varit med förr så packningen innehöll även lite varma kläder. :-)

 
Redan i morgon blir det över + 10 grader igen och till helgen över 20.
Vem sa att väder är tråkigt?

Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Tuesday 2016-02-23 04:25
Author: Ingmarie Nilsson
S&W gymen
Det finns massor av olika gym att välja mellan här i Albuquerque men min vana trogen körde jag på med samma även denna gång. Sports & Wellness finns på 5 olika ställen och jag nyttjar f.f.a 3 av dem.
De är väldigt lika på många sätt och vis. Ö.h.t taget upplever jag gymen ungefär som i Sverige om du är på samma kedja.
Jag har ju testat en del gym i det här landet genom åren och skillnaden mot hemma är inte jättestor. Vissa är bra, andra kassa. Vissa är superflådiga, andra sunkiga. Vissa har bra instruktörer, andra pinsamt dåliga.
Vissa har extremt bra koll på allt och alla med petnoga ordning, andra är det lite hipp som happ med.

När det gäller just S&W så har alla inomhus-bassäng, gym, bollplaner av olika slag, gruppträning, PT, sjukgymnaster, ”gratis” handdukar och dusch/efterdusch-grejer, cardiomaskiner och en del har även tennisbanor, utebassäng och café.

De som tränar är allt från kids till verkligen gamla med både syrgas (jodå!) och gå-hjälpmedel.

Så mycket är likt men det finns några grejer som skiljer sig rejält mot i t.ex. Sverige.
Det finns ingen musik någonstans. Förutom i gruppträningssalarna förstås. Det är väldigt tyst och mycket beror det också på att det är heltäckningsmattor nästan överallt.
Inga sådana där flushiga mjuka saker där fötterna försvinner utan mer som en tunn hård matta.
I början tyckte jag det verkade externt ohygieniskt men jag har ändrat mig. Torka upp svetten på ett ”vanligt” golv så förstår du vad jag menar. Jag tror tvärtom att dessa mattor är renare. Det städas väldigt mycket.

Riverside är det som ligger nere vid Rio Grande-floden
De har som en löpbana runt hela gymdelen vilket är lite kul. Har dock aldrig kutat där men det finns de som gör det trots att de har fantastiska löpvägar bara utanför dörren. Det gäller förresten de andra ställena med men där kutar folk på löpband. Helt obegripligt i min värld!


Highpoint är det som ligger närmast där jag bor och också det enda (hittills som jag vet) som byggt om. Alla de andra ser exakt likadana ut som de alltid gjort (nu snackar vi typ 20 år!) med undantag av lite ommöblering av grejerna.
Ganska fantastiskt bara det egentligen i tider som dessa när allt ska förnyas och förändras mest hela tiden.
Highpointshar massor av tennis- och squashbanor.

 
Del Norte är det största och nog där jag är mest. Gillar det för att där finns så mycket att välja mellan + att deras bassäng är den enda som är djup nog för vattenlöpning. Dessutom har de en av jordens finaste utomhus-jaccuzzi.


Det var där jag hängde en del i dag.
Först cykelintervaller. 5 x (3+2+1 min.) + 10 x30-30 direkt följt av en timmes ”Warm-yoga”. Nu var det inte så varmt för någon hade glömt sätta på värmen. Men passet var superbra så jag var nöjd ändå.

Handdukar på golvet. :-)
Handdukar på golvet. :-)

  
Lite senare när jag jobbat klart blev det även ett lugnt och fint poolrun-pass.

 
På tal om jobb. Ingen dålig arbetsplats jag har, eller hur?


Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Monday 2016-02-22 04:37
Author: Ingmarie Nilsson
Långpass med vy
Det är verkligen lätt att vara ödmjuk när solen skiner mest varje dag, himlen är absolut klarblå och precis lagom ljummen för att man inte helt ska torka ut.
Värre och svårare om man är i ett grått, mörkt och moddigt Sverige. Men snart vänder det även där så håll ut du som kämpar!

På höghöjd är det extra (livs)viktigt att dricka vatten för man behöver mer och det är absolut nödvändigt att ha med sig på längre löpturer.
140 min. fick jag ihop. Med bara vatten och mitt egna fett som bränsle. Funkade hur bra som helst. Spelar liksom ändå ingen roll vad man dricker när det går uppför. Det är jobbigt oavsett. Men nerför! Då går det undan!
Snacka om långpass med vy!

Skorna jag invigde för inte alls längesedan är väl insprungna nu. :-)
Skorna jag invigde för inte alls längesedan är väl insprungna nu. :-)

 

Eftermiddagen var det mest slapp, lek med hundarna och lite allmänt fix. Och sen pool-run + bubbelpool.
Nu är jag som ny igen.

  
Kroppen känns bra och jag är tacksam som attan för det.
Man vet ju aldrig hur länge det varar så det gäller att njuta.

När jag körde hem från gymet (det är där bassängen finns) sken månen så vansinnigt vackert över bergen. Försökte fota men du vet hur det är. Verkligheten är svår att fånga på bild.
Precis som det ska när jag tänker efter.
För verkligheten ska ju ändå vara det bästa, eller hur?



Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Sunday 2016-02-21 02:58
Author: Ingmarie Nilsson
Mjukt & hårt
Det är inte alltid så lätt men jag strävar efter att låta de lugna träningsdagarna vara just lugna och de hårda verkligen hårda.
Jag vet inte hur det är med dig men jag måste liksom verkligen tänka att det är så annars hamnar jag plättlätt i ”mellanmjölkslandet” och så blir det liksom mest ingenting av någonting. Eller jo det blir just mellanmjölk och aldrig varken bra eller dåligt.
Inget fel i det i och för sig men jag har också märkt att det är oftast då min kropp börjar protestera på ett eller annat vis.

Så igår sprang jag ca. 100 min. lugnt och sansat i bergen, vattenlöpte och var på ett ljuvligt Restorative yoga-pass. F.f.a det sistnämnda är suverän återhämtning!

I dag började min arbetsdag redan strax efter kl. 06 och i min värld är det hårt bara det.
Men jag har inte jobbat hela dagen så jag har ändå hunnit svettas en del också. Vilket inte är så svårt när solen skiner från en klarblå himmel och kvicksilvret visar + 25. (De japanska elitlöparna envisas ändå med att ha långbrallor och långärmat. Dock inga vantar men mössa. Jag hade kokat bort!)

Friidrottsbanorna är i princip alltid förlagda vid någon skola. Här i Albuquerque finns massor att välja mellan och det är nästan aldrig några problem att köra. I synnerhet inte en helgdag.
Favvon är Academy´s men just idag blev det Eldorado High School´s eftersom jag ändå var i närheten.

Det var nog tur att jag hade en tid att passa för annars hade jag garanterat gjort för mycket. Så skoj var det nämligen!
200 meter är inte långt men det kan svida galet mycket i både ben och lungor om man vill. I synnerhet på höghöjd.
Kändes hur som helst riktigt bra och jag höll i princip samma fart som jag gjorde inomhus innan vi for. Klart godkänt för höghöjden gör som sagt var även de snabbaste benen långsammare. I alla fall innan de vant sig. :-)

Sämre vy kan man ju ha. :-)
Sämre vy kan man ju ha. :-)

 
Svettades på gymet med. Ska det vara hårt så ska det ju liksom. ;-)


Så berätta, hur lägger du upp dina (tränings)dagar? Same, same intensitet eller pulserar du?

Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Friday 2016-02-19 22:49
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda

[Comments]
Friday 2016-02-19 03:19
Author: Ingmarie Nilsson
Den återkommande chocken
Märkligt det här. Första intervallpassen på höghöjd ger samma chock varje gång. Hjälper inte att jag gått igenom det hur många gånger som helst eller att jag körde på "platten" nere vid Rio Grande-floden. (Där är det ”bara” 1500 m.ö.h mot upp till 1900 m.ö.h vid Sandia Mountains ”fot”. Sandia är över 3000 m.ö.h. by the way.)

Mjölksyran är obarmhärtig oavsett! Om du varit med om det vet du, om inte så kan jag väl mest likna det vid att benen helt plötsligt blir som bly och det är absolut omöjligt att trycka på. Pulsen stiger till rekordnivåer och andningen låter som om man andas genom ett sugrör.
Som ett intervallpass på sealevel x 50.
Typ så.

Men jag ska nog vänja mig denna gången med och det knasiga är att jag verkligen älskar det!
15 x 2 min. + hopp & skutt-övningar sen var det nära på att jag inte tog mig till bilen igen. Benen blir som överkokt sladdrig spagetti av sånt här lekande.



Om det var som jag bara inbillat mig att jag blev snortrött eller om det är som jag återhämtar mig snabbt får jag väl kanske låta vara osagt men det blev ett riktigt tufft och bra pass på andra gymet lite senare ändå.
Just nu är här ett stort gäng japanska elitlöpare så det var skoj att se vad de pysslade med. Som den härm-tjuv jag är ska jag testa några av deras övningar. Fast ska jag vara helt sanningsenlig så var det inte mycket nytt under solen.

 
Överhuvudtaget är här massor av bra löpare och jag tycker det är superinspirerande att se hur de svettas och kämpar mot tröttheten de med. Att de sen är både snabbare, spänstigare och yngre får jag liksom leva med.
Men jag begriper verkligen inte hur en del kan kuta med heltäckande träningsoveraller (typ som japanerna) när det är 26 grader varmt och strålande sol.
Inte heller begriper jag riktigt hur himlen kväll efter kväll kan bli så här magiskt vacker.


Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Thursday 2016-02-18 03:35
Author: Ingmarie Nilsson
Mycket snörvel
Trots att jag mår galet bra så var det längesedan jag lipade så här mycket och ofta som de senaste dagarna.
Men jag ser det som något bra för jag tänker som så att det är en gåva både att kunna och få gråta. Och att slippa göra det ensam..

I går var jag, Anders och Trish vid ännu en minnessten uppe i bergen här och även vid den ”riktiga” graven. Egentligen är nog Pat och Connor lite varstans för dels brann ju planet upp och dels har de spridit askan de fick både uppe vid berget och grävt ner vid graven. Men det känns fint att ha några "riktiga" platser att gå till.

Stenen har jag varit vid innan. Den ligger väldigt vackert på en av de platser f.f.a Connor älskade att vara.
Graven har Trish och Shannon ”designat” helt själva och en bättre plats kan man nog inte hitta. Lugnt, fridfullt och väldigt vackert.

Visst var det tungt men vi skrattade en massa också när vi berättade den ena historien efter den andra om de där två herrarnas hyss.
Som när Connor under en hike bara plötsligt försvann och de var nära ringa polisen för de inte hittade honom (han var max 5 bast då) när han plötsligt dök upp på andra sidan bergskullen och undrade varför de gastade så mycket.
Eller den gången polisen jagade mig och Pat för vi hade kissat bakom några buskar (dock inte samma) under en löptur. (Nej, de hann inte i kapp oss för på den tiden var jag riktigt rask i benen. Pat var alltid snabb.)

Stenen
Stenen
Graven
Graven
 
I dag åkte dessutom Anders tillbaks till 08:a land så jag är solo. Tungt!
Vi har verkligen haft en fantastisk resa tillsammans (den bästa om du frågar mig) och det är väldigt, väldigt tomt utan honom.
Men samtidigt vet jag att det är här jag vill vara nu och det är ju faktiskt inte livsfarligt att få längta lite.

Men jag har inte bara lipat.
Tvärtom!

Löpning i snorottan är inte min favorit i vanliga fall men att springa vid bergsfoten och uppleva solen gå upp kan få den mest morgontrötta att både le och få spring i benen märkte jag.



Jobbat har jag också gjort.
Och varit på gymet två gånger minsann.
Ett bra vattenlöpningspass och ett bra yogapass.



Så det går då verkligen ingen nöd på mig.
Och allvarligt talat, om jag inte hade trivts här borde jag nog skämmas…


Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Wednesday 2016-02-17 02:45
Author: Ingmarie Nilsson
Ready
Det bra med att komma till en plats man varit på oräkneliga gånger innan, jag tror första gången var i mitten av 1990-talet d.v.s långt innan både internet och mobiltelefon var vardag, är att det behövs inte någon research eller annat letande för att hitta det viktiga.

Jag vet precis var jag ska köpa mat, fixa gymkort, fylla på telefonkortet, hitta de godaste bagelsen/godaste kaffet och annat livsviktigt.
Så allt det där är redan fixat. Grejerna är uppackade och jag är hemmastadd.

Inte heller behöver jag googla var jag ska kuta. ”Mina” trails finns utanför husknuten och efter alla hundratals timmar jag tillbringat där genom åren så känner jag dem ganska väl. Jag vet de bästa intervallställena vare sig de ska vara platta eller kuperade och jag vet exakt hur galet jobbigt det är de första gångerna man kör och höghöjden verkligen gör sig påmind.
Men jag vet också att jag vänjer mig ganska fort och lite ”höghöjds-tjuvträning” blev det ju faktiskt i Sedona.

Jag älskar de där trailsen. Det finns triljoner (nästan) att välja mellan. Har väldigt svårt att tänka mig att jag någonsin skulle tröttna på dem faktiskt.
70 fina minuter blev det i dag (+ en timme på gymet lite senare) och jag njöt av precis varje steg.

Mycket varningsskyltar men faktum är att jag aldrig sett något av varken Cougar, Rattlesnake eller Bear. Däremot Coyotes, Dears, Roadrunners och Rabbits.
Mycket varningsskyltar men faktum är att jag aldrig sett något av varken Cougar, Rattlesnake eller Bear. Däremot Coyotes, Dears, Roadrunners och Rabbits.
 
 
Och vem kan liksom tröttna på att se detta varje kväll?



Känns bra det här!
I´m ready to Rock n´roll!

Kram från Ingmarie.
[Comments (3)]
Tuesday 2016-02-16 06:21
Author: Ingmarie Nilsson
Hur rakt kan det bli?
Hur många, och långa, raksträckor finns det egentligen?

Jag kan inte låta bli att tänka på de som en gång byggde dessa till synes oändliga rakor. Vilket jobb!


Enda lilla undantaget på dagens långa tripp var en snutt mellan Sedona och Flagstaff. Den är å andra sidan så kurvig och kuperad att man både blir yr i skallen och får en släng av höjdskräck.




Men till slut kom rakan vi längtat efter.
Och vyn.
Den över Sandia Mountains och Albuquerque.


Det här är My place on earth och här ska jag få vara ett tag.
Lyllos mig!

Kram från Ingmarie.
[Comments (3)]
Monday 2016-02-15 04:42
Author: Ingmarie Nilsson
Devil´s bridge och mer Sedona
Jag läste någonstans att bara i lilla Sedona finns det över 200 miles (d.v.s 320 kilometer) med olika trails. Med andra ord inte konstigt att jag har haft beslutsångest!
En del kunde jag dock ta bort direkt. De där som kallas ”strenuous” eller är markerade med röd triangel. För mig räcker det mer än väl med ”easy och moderate” eller är grönmarkerade. :-)


Vi valde till slut att börja med Chuck Wagon trail för att sen börja klättra uppåt mot Devils Bridge. Det är den största sandstensformationen i Sedona och det är en ruskigt tuff resa upp till 1500 m.ö.h.
Brant, tekniskt, lerigt, is (jodå!), klättring och maximal svindelvarning.
Men jag lovar. Det var värt varje hjärtvurpa.

Foto kan nog aldrig riktigt visa hur det ser ut, inte ens om man är proffsfotograf, för hur många bilder jag än sett kunde jag aldrig ha fattat förrän nu när jag varit där live.
Vilken grej! Så där så man tror man är i en dröm. Eller i en film.
För tänk dig.
Stå där. 1500 m.ö.h på en smal "bro". Hisnande!


En första platå.
En första platå.
 

Devils Bridge! Det ser ut som det är träd ända upp men det är en synvilla. Träden är långt ner. Det är ett hål under "bron".
Devils Bridge! Det ser ut som det är träd ända upp men det är en synvilla. Träden är långt ner. Det är ett hål under "bron".

  
Ta sig upp är en sak. Det ger både puls, flås och mjölksyra oavsett men särskilt på höghöjd. Ändå tycker jag nerför, när det är så här brant, är tusenfalt värre. Upp ser man ju liksom inte hur långt det är ner + att det känns som att trillar man så trillar man framåt. (Mitt sunda förnuft fattar förstås att det inte är riktigt så enkelt.)
Helt ärligt var det väldigt läskigt att klättra upp men det var med "nuärdetkört-känsla" jag tog mig ner.
But I did it!
Du vet ju mitt motto: Face your fears Ingmarie.

Att jag inte vurpat en enda gång (peppar, peppar) dessa dagar är ett under i sig för gudarna ska veta att jag har varit snubblande (!!!) nära.
Bitvis är det riktigt tuff trailterräng över stock, sten och i dag även några creeks (jag springer t.o.m om MTB:arna ibland) men tack och lov är det också långa sträckor med hårt packad stenfri trail. Det är då man får ösa på så gott det går.
Det är vad jag kallar naturlig fartlek!

När vi tagit oss tillbaks till utgångspunkten förlängde jag lite till. Jag var liksom bara tvungen när jag såg hur nästa trail såg ut. Det är nog den största faran här, om man bortser från risken att snubbla, skallerormar och andra vilda djur, att man hela tiden vill se vad som finns bakom nästa krön och krök. Och nästa. Och nästa. Och nästa.

 
Maroon Mountain
Maroon Mountain
 

Det blev totalt nästan tre timmar i dag med men bara två ”aktiva”. D.v.s springandes.
Sen var vi båda badsugna som attan men förutom poolen är det klent med badhålor här.
Vi hade dock ett ess i ärmen (trodde vi) för förra gången vi var här hade vi besökt Slide Rock State Park som ligger bara någon mil norr om Sedona. Som vi minns det var den en oas.
Men ibland minns man visst fel. Det var mest bara dyrt och trist.
Bada skulle jag i alla fall även fastän vattnet var isande kallt och vansinnigt strömt. Behöver jag säga att jag var den enda som gjorde det?

  

Men solen sken, sällskapet var det bästa och den medhavda maten var god. :-) Vad mer kan man begära en Alla Hjärtans dag?



Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Sunday 2016-02-14 16:57
Author: Ingmarie Nilsson
Även i de lyckligaste stunder kan sorgen göra sig påmind
Jag är väl medveten om att jag är en otroligt lyckligt lottad människa. Jag har inte bara mat, boende och kläder. Jag är även frisk, stark och hyfsat normal i skallen.
Jag har även kravlat mig ur det svarta hålet och kan i dag verkligen, verkligen känna äkta livsglädje. Jag har vänner som bryr sig om mig och en familj jag älskar.

Faktum är att jag tror inte jag varit lyckligare än jag är just nu.
Visst har jag haft många lyckliga stunder även innan men då var det just stunder. Nu är jag liksom lycklig mest hela tiden.
Men det betyder inte att livet är ett ständigt sus och dus. Det kommer in svarta moln emellanåt vare sig man vill eller ej.

Du som hängt här ett tag minns kanske den där dagen för 3,5 år sedan när Sorgen kom in i paradiset?
När en av mina äldsta vänner Pat Porter, hans son Connor och Connors kompis Connor Mantsch (ja de hette samma) dog i en flygkrasch?
Pat blev 53 år. De båda Connor-pojkarna 15.

Det var här i Sedona det hände. Jag hade flugit med Pat flera, flera gånger, även hit, och varje gång kände jag mig hur trygg som helst. Pat var en extremt noggrann person när det gällde allt. Snudd på kontrollfreak när jag tänker efter.
Ingen vet ju vad som hände men jag är ganska säker på att Pat blev akut sjuk.

Vid flygplatsen har hans fru Trish och dottern Shannon ordnat ett väldigt fint minnesmärke.


En bit därifrån finns en minnesbänk för Connor Mantsch.
Klicka gärna på bilden med text och läs.
Nej förresten, gör det!


 
Vi satt där länge. Såg solen gå ner bakom bergen och pratade om hur märkligt det ändå är det här med livet. Att vi fått det men att vi en dag inte längre kommer att ha det.
Allt vi har här har vi bara till låns. Inget kan vi ta med oss. Kanske inte ens minnena?
Vem vet?
Egentligen.


Livet är skört. Lev det väl.

Kram från Ingmarie.
[Comments (3)]
Sunday 2016-02-14 04:37
Author: Ingmarie Nilsson
Sedona
Vi lämnade India och Kalifornien i går och färdades många, många mil på vägar så platta, raka och övergivna att man undrar vad som hänt.

I vanliga fall är ju liksom USA inte precis bilfritt.
Här kan man verkligen snacka om desert och hålor. Vi funderar fortfarande på vad (och hur) folk gör som bor så där långt bort från precis allting. Där det inte finns en tillstymmelse till varken skugga eller bad.
Hur hamnar man ens där? Nog för att jag är en värme- och solälskare men jag tackade min lyckostjärna flera gånger för att jag inte var född någonstans i ingenstans.
Samtidigt fascinerar det mig för på något vis är det ändå vackert i sin enkla fulhet. Hur det än är så är det en del av vår Moder jord.

 
 

När vi kommit en bit in i Arizona ändrades landskapet helt. Böljande kullar, berg, mängder av kaktusar, mycket grönare och samhällena såg mer ”välmående” ut.

Och plötsligt var de där!

Sedonas röda berg. Så vackert att man får ont i magen och hur mycket jag än försöker kan jag aldrig förmedla denna storhet varken i bild eller med ord.


  
Vi har varit här en gång för sex år sedan men då bodde vi betydligt simplare än nu. Just denna helgen är det både Alla Hjärtans dagen + Presidents Day så allt var i princip uppbokat men jag hade flax och fick tag på ett riktigt bra boende.
Dyrt men så väl värt det!
Kolla bara in vyn från fönstret!


Ett par hundra meter från vår dörr börjar några av de triljoner (nåja) trails som denna stad erbjuder.
Det finns alla möjliga och omöjliga varianter och det svåraste är att välja. Det är inte heller helt enkelt att veta svårighetsgraden.
Det där med ”easy, moderate, strenuous” är definitioner som beror på vem du frågar har jag lärt mig.
Dagens runda bjöd på alla om du frågar mig. (Malin du hade älskat detta!)
Ibland flög jag fram på fina torra stigar för att sedan klättra uppför stora stenpartier alt krypa nerför.
Tre timmar totalt men bara två timmar effektiv löpning. (Jag stänger nämligen klockan så fort jag går/står stilla…)
Backarna och höghöjden (ca 1300-1500 m.ö.h) ger förstås en del mjölksyra men mest var det bara alldeles, alldeles underbart.
(Jag kommer förresten ta upp det här med höghöjdsträning senare för det kommer bli en del sånt framöver.)


 
 
 



På hotellet finns även en perfekt pool för lite avkylande vattenlöpning. Som jag längtat!


Jag tror bestämt att i mitt nästa liv ska jag se till att födas här. ;-)

Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Saturday 2016-02-13 04:23
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda

[Comments]
Friday 2016-02-12 04:51
Author: Ingmarie Nilsson
Joshua Tree National Park del 2 & Salton Sea
Jag är en beach-person till 100% men det vet i sjuttsingen om jag inte är lika mycket en desert-person.
Det är något i det där karga, torra, varma, skarpa och vilda som gör att alla mina cylindrar klickar igång.

Precis så som det visade sig vara i Cottonwood Springs i södra delen av Joshua Tree National Park.
Området var länge boplats för Cahuilla-indianerna (osäkert varför de försvann) för att i början av 1900-talet bli en viktig vattenpost för bl.a guldgrävare, nybyggare och andra resande.

Lost Palms Oasis är en one-way trail upp till en av de största palmsamlingarna i parken.
Landskapet är väldigt annorlunda det i norra delen. Inga Joshua trees men massor av små palmer, buskar, stenformationer och kaktusar.

De första kilometerna gick obarmhärtigt uppför. Här är det inte bara ”vanligt” uppför utan även ”höghöjdsuppför” (ca. 1000 m.ö.h.) och den tröttheten som blir är liksom inte lik någon annan trötthet och det är omöjligt att trycka på.
Men sen lättade det och blev mer ”rolling hills”. Och nerför gick det rasande fort.
Hade lätt kunna springa hela trailen en gång till bara för att det var så bedövande vackert och fint!

 
 
 
En del av den stora palmsamlingen.
En del av den stora palmsamlingen.

På tillbakavägen åkte vi genom en magisk dal. Som ett mini Grand Canyon! Glömde helt att fota.
Från höghöjd till under sealevel på typ en halvtimme.
Salton Sea kom till efter en översvämning av Coloradofloden. Den är gigantisk och ligger ca. 69 m. under sealevel och den sjunker ytterligare p.g.a avdunstning.


Fågellivet är rikligt och sjön är även poppis för vattensporter. Men inte simning och badning.
På håll ser den magiskt vacker ut men inte ens jag ville bada där. Det ligger fullt av döda fiskar både i kanten och i vattnet.
Dessutom är lukten inte hallondoft om jag säger så...


Helt ärligt var det inte värt varken de där $5 som det kostade att åka in i parken eller ens ett besök.
Vi tyckte båda att det liksom var kusligt där. Som ett perfekt ställe att spela in en skräckis på!
Så funderar du på att åka dit, tänk om!
Det blev m.a.o. inget superlångt besök där. I stället åkte vi ”hem”, svirade om och hoppade i poolen.
Helt ensamma i dag med! Snacka om lyx! Och det kan jag berätta, att flyta på rygg i en skön pool med blicken upp mot palmtopparna och en vacker månskära, det är fina grejer det!

 

Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Thursday 2016-02-11 06:40
Author: Ingmarie Nilsson
Joshua Tree National Park
Den enda nackdelen med att resa och hitta ställen man verkligen gillar är den dag man måste lämna det.

Fatta mig rätt! Jag är oerhört tacksam över våra veckor i paradiset men det var med stor sorg i hjärtat vi for från fina San Clemente i går kväll.
Jag snörvlade en hel del kan jag berätta.

Det som dock gjorde det hela lite lättare är att nästa etapp på vårt äventyr har börjat.
Nu befinner vi oss i Indio och i dag har vi upplevt en del av Joshua Tree National Park. Jag skriver ”en del” för parken är galet stor och det krävs flera dagar för att ens komma i närheten av att se allt.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att beskriva landskapet. Pannkaksplatt men med höga berg mitt i allt och stenbumlingar i formationer som man inte begriper hur de ens har kommit dit. Ungefär som en jätte har gått omkring och slängt stenhögar lite varstans mitt i det platta liksom.
Supercoolt!
I den norra delen som vi var i dag finns det massor av Joshua trees. Därav namnet på parken.
Som vanligt vill jag helst upptäcka springandes. Tycker jag både upplever och ser mer då. Så ganska snart började jag kuta medan Anders körde till en punkt vi bestämt (varken gps eller mobiltäckning är att lita på där) sen sprang vi någon liten trail ihop, jag fortsatte till nästa punkt, kutade ihop igen o.s.v tills mina fötter började gnälla, det var sen eftermiddag och min mage kurrade högljutt.

På väg från Indio. Rakorna är inte att leka med men utsikten kompenserar. För det mesta.
På väg från Indio. Rakorna är inte att leka med men utsikten kompenserar. För det mesta.

 
Barker Dam. En gång i tiden var den en vattenreservoar för boskap och gruvor. I dag är det mest bara en liten pöl.
Barker Dam. En gång i tiden var den en vattenreservoar för boskap och gruvor. I dag är det mest bara en liten pöl.
 
 
Wall Street Mill from a long time ago. Nu är det bara rester kvar.
Wall Street Mill from a long time ago. Nu är det bara rester kvar.
Det är mycket viktigt att man håller sig på trailsen. Detta är vildmark med många farliga djur och även om man aldrig är "säker" så kan man i alla fall inte komma vilse. Så här välmarkerade är dock inte alla trailsen men det är inga svårigheter att hitta.
Det är mycket viktigt att man håller sig på trailsen. Detta är vildmark med många farliga djur och även om man aldrig är "säker" så kan man i alla fall inte komma vilse. Så här välmarkerade är dock inte alla trailsen men det är inga svårigheter att hitta.
 

Själva byn Joshua Tree är verkligen ingen stor håla men de har ofattbart nog ett makalöst bra vegohak som heter The Natural Sisters.
Dyrt som skam men milde himmel vilken mat! Och man fick så stora portioner att både jag och Anders fick ta en varsin Doggy bag. Då är det mycket mat!

 
På hemvägen tog vi omvägen inom några av de andra Desert cities in the valley. Mycket palmer, mycket golf, mycket carshops och mycket shoppingcenter. Vackert på sitt alldeles egna vis.
När solen sen går ner är det för sent för sightseeing för det blir absolut kolsvart.
Vi hamnade i en sån här igen och avslutade det hela med att simma i hotellets ljuva ”Olympic size pool.”
Blir garanterat en repris i den efter morgondagens äventyr.

Kram från Ingmarie.
[Comments (3)]
Wednesday 2016-02-10 07:15
Author: Ingmarie Nilsson
Egotripp, finbesök och brutet löfte
You are so inspiring! You´re an animal! (Följt av en high-five.) You´re my hero! You´re flying!

Det var några av kommentarerna jag fick höra i dag när jag körde mina intervaller och hopp & skuttövningar på beachtrailen.
Och det där är nästan snudd på ”vardagsmat” i USA ö.h.t. Inte så konstigt då att man blir både peppad, glad och får både en egoboost och en släng av hybris trots att det svider i benen och svetten rinner i ögonen.
Eller så är jag bara ovanligt lättlurad. Och lättroad.


Jag äter förresten lunch ute mest varje dag. Hemmagjord. Med ny vy varje gång. Fint som attan.

  
Och bara en kort bit från dagens lunchhak fick jag se denna skönhet! Tydligen väldigt speciellt!


 
Anders hade fått för sig att han inte skulle bada i dag. (Don´t ask me why.) Men det gick ju si så där med det.


Jag kommer aldrig att lova något sådant! Kanske jag var en säl i mitt förra liv? Eller en sjöjungfru. ;-)

 
Jag älskar verkligen havet. Det fascinerar mig samtidigt som det skrämmer en del. Så otroligt starkt, i synnerhet här där vågorna verkligen suger, otämjbart, mystiskt, oändligt och vackert på en och samma gång.
Lukten, ljudet, färgerna och skiftningarna beroende på tidvattnet kan få mig att börja gråta av lycka.
I början av vår vistelse var tidvattnet lågt på morgonen och blev högre och högre fram på dagen. Nu är det tvärtom.
Högt tidvatten kan göra yogamovesen lite extra utmanade. :-)



Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Tuesday 2016-02-09 06:04
Author: Ingmarie Nilsson
Heta, ljuva dagar
Ännu en gång åkte vi till Laguna Coast Wilderness park (dock annan ingång) och härjade runt både länge och väl där och i Crystal Cove State Park. Ändå har jag massor kvar att upptäcka där. Hårt liv det här…

Bommer trail, Rattlesnake trail, Moro trail, Elevator trail, (gissa om den var brant?) Bommer trail, Water tank trail och sen ner till havet.
Start på höjden, ner i dalen, upp igen, ner, upp, ner, upp och till slut n-e-r.
Jag och Anders höll ihop en stund innan jag drog iväg på mitt håll.


 
Om du klickar på bilden och kollar noga ser du en liten röd prick långt borta. Det är Anders. :-)
Om du klickar på bilden och kollar noga ser du en liten röd prick långt borta. Det är Anders. :-)
 
Han är där borta med någonstans.
Han är där borta med någonstans.
 

 
Det knepiga med de här rundorna är att man aldrig riktigt vet hur långt det egentligen är. Det kan se ut som en sak på kartan men när backarna är som både halva, hela och tredubbla Hammarbybackar emellanåt så blir det liksom en smula mer än vad det till en början verkade som.

Men det är också det som är lite av tjusningen. Att inte veta vad som kommer härnäst, att inte veta hur jobbigt det kommer bli och att ”tvingas” småsmutta på vattnet trots att munnen är snustorr just för att man inte vet hur långt det är kvar.
När jag väl kom ner till stranden efter några timmar, och mil, brann mina fossingar och munnen var som ett sandpapper.
Tur det finns både vatten att dricka och att bada i!
Och vet du, jag fullkomligt älskar det!

Det blev mycket plask i vågorna denna heta solskensdag.
Och skönt slappande på vackra beachen.



En fördel med att sen även köra ett svettigt Hot Vinyasa-yogapass är att när man kommer ut igen känns det väldigt svalt.

Hårt liv det här som sagt var, men någon måste ju offra sig. ;-)

Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Monday 2016-02-08 05:55
Author: Ingmarie Nilsson
Dubbel-Super-Söndag
När man mår och känner sig så här som jag gör nu, odödlig, stark och nästan löjligt lycklig, det är då man börjar leva lite ”farligt”. För det är då det är så himla enkelt att göra too much, gå över gränsen och hamna på den ”dödliga” sidan.
Eftersom jag är stor flicka numera så försöker jag därför leva mer och mer som jag lär.

Gasa är kul och bra, faktiskt nödvändigt emellanåt, men lättar man inte på den där gasen emellanåt kommer man garanterat att krascha. Ingen går fri från det. Ingen är ett undantag.
Det handlar om Yin och yang. Balans. Jämvikt.

Därför tog jag en ”lugn” dag i dag. Allt är relativt men för mig betydde det en dryg timmes lugn löpning i sprillans nya fina Newton.
Det är på något vis lika sorgligt varje gång jag behöver kassera ett par som jag kutat många härliga rundor med. Som att slänga en gammal kompis på tippen.
Ja så löjlig är jag..
De nya var illa fall både sköna, pigga och färgglada!


Var även en dryg timme på gymet och körde ett riktigt bra pass. Jag inte bara känner mig starkare, jag är starkare.
Tjoho!

Arnold..
Arnold..

..me and Anders. :-)
..me and Anders. :-)
 
Sen var det bara att traska ner till vår playa och njuta!

 

Ett skönt, lugnande Yin-yogapass gjorde ytterligare gott för att lugna ner hela min kropps system.


I dag är det förresten inte vilken söndag som helst i detta stora land.
It´s Superbowl Sunday!
Den 50:e!
Superbowl är ofattbart stort i vanliga fall. I år har det varit gigantiskt!

En dag vill jag se det live. Jag gillar det även om jag inte fattar riktigt allt. Roligast är dock reklamen. (Den måste vara bra för priset per 30 sekunder är svindlande 5 miljoner dollar!)
Och The late show efteråt är lika skoj. Man får tycka vad man vill om Obama men rolig är han!
(Broncos vann förresten över Panthers om du undrar.)


  
I morgon är det ny dag och ny vecka och även om jag (förhoppningsvis) är (och verkar) lite klokare nu mot förr så tycker jag livet blir roligast så här:


Kram från Ingmarie.
[Comments (3)]
Sunday 2016-02-07 05:28
Author: Ingmarie Nilsson
Min Löpningens Dag 2016
Tror minsann jag har firat Löpningens dag på olika vis varje år sen starten 2010 men firat har jag och i dag var inget undantag.
Jag gillar ju att fira. Livet är kort så det gäller att hitta på en anledning varje dag tycker jag. Och det finns. Alltid! :-)

Så jag firade med intervaller på fina beachtrailen.
12 x 2 min. (gå/jogg-vila 1 min.) + 12 x 30-30.
Lite möra ben sen i går men det kändes ändå helt ok.
Anders firade också på trailen men skippade intervalldelen.

 

  
Piffade till det hela med hopp på bänk och de där 129 trappstegen. Riktigt goa grejer för benen! Särskilt när de redan är ganska möra...

 

 
Har man tränat hårt är vilan extra skön. Och det svalkande havet.
I dag var vågorna hyfsat snälla och gick superbra att leka i utan att vi riskerade åka med ut igen.

Det stora havet gör att man förvandlas till en liten prick på ett tjillenix!
Det stora havet gör att man förvandlas till en liten prick på ett tjillenix!
 
Även Anders trots att han är över 2 m. i strumplästen
Även Anders trots att han är över 2 m. i strumplästen
 
Och surfarna
Och surfarna
 

Lördag betyder även Live Music Vinyasayoga på fina haket.
I dag var det en DJ som spelade. Galet bra! Och Maggie som höll i klassen är en 10-poängare på alla sätt och vis!
Tufft och svettigt med massor av skratt och kärlek.

DJ Josh och Yogateacher Maggie.
DJ Josh och Yogateacher Maggie.

Hoppas du har haft en fin Löpningens dag också!
Tusen tack alla som varit med på ett eller annat vis och tack alla som skrivit och lagt in bilder här.

Kram från Ingmarie.
[Comments (4)]
Saturday 2016-02-06 06:34
Author: Ingmarie Nilsson
Parkernas parker och strändernas strand
Har jag berättat att jag har en sjukt smart sambo?
Inte bara på det där matematiska-programmerings-fatta-svåra-grejer-viset utan även smart som i klurig.

För hör här.

När vi var i Alisoparken i förrgår blev Anders väldigt sugen på att få kuta där jag kutat men för att jag skulle slippa kuta samma runda igen hade han klurat ut en helt ny runda till mig. Som i princip hade kunnat utökas till att bli hur lång som helst.
I och för sig inte så jättesvårt för parkområdena är gigantiska men logistiken skulle bli en annan och den tänkta rundan var ju verkligen ett okänt blad.

Jag nappade förstås direkt.
Helt ovetandes om vad som egentligen väntade.

Vi tog bilen till Top of the World och planen var att vi så småningom skulle ses nere vid en strand Anders hade kollat upp. Jag skulle ta mig dit springandes och Anders skulle helt enkelt köra ner när han var klar och möta upp mig.


Tid och mötesplats bestämdes innan vi gav oss av.
Var och en på sitt håll. Så modiga har vi nämligen blivit.
Tog mig via den övre rimmen ner på ”Stair step trail” ner till botten in i Laguna Coast Wilderness park, upp på en annan topp via ”Laurel Canyon trail” och efter ett kort velande bestämde jag mig för att ta mig allra längst bort i parken via "Bommer ridge trail" innan jag skulle springa tillbaks ner till havet.

Egentligen inget svårt beslut för jag kände det som jag kommit till himlen. Galna backar, vackra sagoskogar, klippformationer som fick mig att tappa andan, fågelkvitter, strålande sol, värme, hårt packade sandstigar och vägar, prasselljud i buskarna, tystnad och obeskrivbara vyer.
Längst bort i det nordvästra hörnet av parken fanns även vatten så jag kunde fylla på. Och tur var väl det för svettränderna blir både många och vita i den här delen av världen.
Samtidigt ska man inte överdriva drickandet. för då kan det gå riktigt illa. Det ska mycket till innan man dör av törst men inte alls lika mycket för att dö av övervätskning. Jag litar på att kroppen vet så jag dricker helt enkelt när jag är törstig.

Fatta att det finns de som CYKLAR här!
Fatta att det finns de som CYKLAR här!
 
 
 

Det där med att springa ”ner" till vattnet är dock en sanning med modifikation för precis när man tror man tagit sista backen upp och det ska vända neråt så kommer det en till och en till och en till och en till.
Hur mycket backar kan det egentligen finnas?
Men allt nötande har gett resultat för jag känner verkligen att jag blivit starkare!
Under timmarna jag höll på mötte jag max tre andra löpare men däremot oräkneliga MTB:are. Förstår att de gillar att köra här!
Själv var/är jag helt gråtfärdig av lycka. Vilken runda!

 
 
  

Men så klart tog backarna slut, inget varar ju för evigt, och såklart jag kom ner till havet och s-t-r-a-n-d-e-n, mötte upp Anders som var lika lyrisk han och såklart vi både badade, käkade lunch, kollade på surfarna och slappade.

 
Fotograferna väntar på surfarna som väntar på vågorna. :-)
Fotograferna väntar på surfarna som väntar på vågorna. :-)

Det kallar jag en rejäl belöning på en redan belöning!
För springa en så fin runda är en belöning i min värld.
Sa jag att jag har en väldigt smart sambo?

Vi var kvar tills tidvattnet nästan nuddade våra handdukar. Avslutade denna kanondag med ett av de bästa yogapass jag varit på ever. Då är det bra!


Now is all we really have.
And at this Now I´m just where I want to be.


Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Friday 2016-02-05 05:15
Author: Ingmarie Nilsson
Veckans tänkvärda

[Comments]
Thursday 2016-02-04 07:01
Author: Ingmarie Nilsson
On The Top Of The World
Jag fattar inte riktigt hur mycket fina parker det finns att kuta i bara i vårt närområde. Vi har ju varit i en del redan och har ändå massor kvar!
Det kostar ofta några $ att parkera (typ 3) och det är värt vartenda öre!
Då ingår välvårdade och markerade trails, parkinfo om naturen och djuren, kartor, toa, vatten och oftast någon slags picknick-area. Med parkeringsavgiften stödjer man att parkerna bevaras och är välvårdade och det tycker jag känns fint i både magen och hjärtat.

Aliso ligger precis sydost om parken vi besökte i måndags.
En gigantisk park med oräkneliga trails i olika svårighetsgrad. (En oas för MTB:are!) Trots att jag kutade i 140 min. hann jag bara se en liten hörna av hela härligheten.

 

I dag kutade jag och Anders ganska olika men vi hade samma mål. Bara det att jag tog en rejäl omväg. ;-)

Målet var The top of the world. Jo det heter faktiskt så. Och jag kan förstå varför.
What a view!
Nästan så jag tappade andan helt och då menar jag inte p.g.a backarna. ;-)

Får också lov att säga att jag är galet impad av Anders! Att ta sig från botten till toppen är minsann inget man bara snyter ur näsan så där. Han tog sig ju dessutom ner igen.

 
Kunde inte låta bli. Och lite sköna yogamoves kan ju liksom aldrig skada.
Kunde inte låta bli. Och lite sköna yogamoves kan ju liksom aldrig skada.
  

 

 
Tog i princip samma (om)väg tillbaks och då märkte jag hur mycket jag trots allt kutat uppför.

  

Vita ränder av svett, en nyans brunare och höga på endorfiner möttes vi åter vid the parkentrance.


 
Den lunchen satt förbenat gott i magen kan jag berätta.


För att inte tala om kaffet och bageln på bästa varuhuset och de där timmarna i yogasalen nu i kväll. Två klasser. Bara för att jag kunde och ville.

Vilken dag! Känner mig oerhört privilegierad och lycklig in i varendaste liten cell.
Shanti shanti!

Kram från Ingmarie.
[Comments (5)]
Wednesday 2016-02-03 05:11
Author: Ingmarie Nilsson
Det där jobbiga "före"
Det jobbigaste med intervaller är inte själva intervallerna utan stunden före. När man värmer upp och gör sig redo. Jag kan ha en aning om hur det kommer bli men jag vet aldrig helt säkert förrän jag verkligen är igång.
Kanske det är så för alla? Oavsett vilken idrott eller syssla man ska göra som kräver lite extra ansträngning.

Dagens intervaller (+ styrka direkt efter) gick hur som helst väldans bra tycker jag. Liksom svårt att inte njuta i denna miljön även när man är skittrött.

 


Inom yogan säger man förresten att så som man ”är” på mattan speglar hur man ”är” även utanför. Vissa är superentusiastiska i början och tröttnar efter ett tag. Andra är jämna rakt igenom, någon fipplar med en massa annat och har svårt för att vara still och koncentrera sig, någon är seg i starten men får upp ångan efter ett tag och ytterligare någon växlar mellan ”på” och ”av” mest hela tiden.

Tycker det där är otroligt intressant.
Jag är trögstartad rent fysiskt men sen vill jag nästan inte sluta. Jag har oftast superlätt på att vara absolut stilla, vara i nuet och tänka ett andetag i stunden.
På mattan såväl som utanför mattan.
Det där att vara stilla och i nuet är något jag lärt mig medan det där att vara trögstartad nog är något jag alltid varit även om det är lite tvehågat.
Får jag för mig att göra något ska det helst ske i går men när det gäller träning och fysisk aktivitet vill jag starta lugnt för att sen öka efter hand.

Inget sätt är egentligen varken rätt eller fel eller ens för evigt. Precis som allt runt omkring oss förändras så förändras ju även vi. Om vi bara tillåter oss.
Det är superspännande tycker jag. Och rogivande på något vis. Att inget är för evigt. Inte ens eländet. :-)


Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Tuesday 2016-02-02 06:13
Author: Ingmarie Nilsson
Laguna Coast Wilderness Park
Vi var lite sega i starten denna måndag, stormen hade stört nattsömnen en smula, och vi velade både länge och väl hur vi skulle lägga upp dagen. Ja sådana bekymmer har vi. It´s a hard life but someone´s got to do it. ;-)

När det har regnat mycket (vilket det gjorde i går) så stänger en del parker men med teknikens hjälp fick vi till slut reda på att Laguna Coast Wilderness Park var öppet så vi packade ihop oss och for dit.

Vilken höjdare!

Både bokstavligen och bildligt talat!
Här snackar vi Loving Life, Runner´s high och be in the moment.
När vi kutar så här på helt okända platser, med olika fart och olika länge gör vi helt enkelt som så att jag kutar iväg till en viss punkt, vänder och springer tillbaks till Anders, kutar vidare till en ny punkt, tillbaks o.s.v, o.s.v. På så vis har vi lite koll på varandra.

Sen brukar det ändå bli att jag förlänger ännu lite till. Då blir det sms...
Liksom helt omöjligt att låta bli att vilja kuta lite till i denna miljön!

 
 
Långt, långt där borta skymtar LA:s skyskrapor!
Långt, långt där borta skymtar LA:s skyskrapor!
 

Ett par timmar senare sladdade jag in på parkeringen igen. Vansinnigt nöjd och vansinnigt lycklig.
Och en smula vindblästrad för även om vinden mojnat rejält sen i går så fläktade det på ganska bra emellanåt.

 
Som sagt var. Mat ute i solen efter träning är oslagbart härligt!
Som sagt var. Mat ute i solen efter träning är oslagbart härligt!

På vägen hem lyckades vi hinna inom den stora bokaffären innan jag landade på mattan för ännu ett magiskt yogapass.
Räknade ut att jag tillbringat över 11 timmar där förra veckan. Så inte konstigt jag känner mig ovanligt både smidig, lugn och full av energi!

Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]
Monday 2016-02-01 04:23
Author: Ingmarie Nilsson
Yogaliv (och lite annat liv)
Himmel och hav vad det har fläktat i dag!

Eller nej nu underdrev jag nog allt. Vi snackar hårda vindar. Och piskande regn. Så där mycket att jag trott både palmerna och gatlamporna skulle knäckas och bilen flyga iväg.
It ain´t always sun in California.


Men i morgon ska solen skina igen, vinden mojna och vi är glada ändå för utan vind ingen stillhet och utan regn ingen regnbåge.

 
Det var delvis därför jag planerat in ett cykelpass idag och med facit i hand var det väldans smart.
Körde ett hiskeligt tufft cykelpass på gymet.
Svårt att se glad och ”tjusig” ut just då men efteråt kunde jag le desto större!



Jag tror ju dock inte på att gasa mest hela tiden. Det funkar åtminstone inte för mig. Något jag lärt mig den hårda vägen.
Hur man coolar ner det inre (och yttre) systemet är högst individuellt men för mig är yoga och meditation idiotsäkert.
I synnerhet klasser som i dag. Först en meditation och Pranayama-klass och sen direkt en Yin-yoga-klass.
Under denna typen av pass kommer alla system i kroppen ner till ”slow-forward”. Inte bara andningen, rörelserna och hjärtslaget utan även hormonsystemet, tankarna och sinnet.
Något som faktiskt är livsviktigt om man inte vill ha ett överhettat inre eller få kortslutning. Nu för tiden är det där ju varken rocket science eller hokus pokus. Oräkneliga forskningar visar hur viktigt det är för hälsan att kunna balansera gasen och bromsen.

Men yoga kan vara oerhört tufft både fysiskt och mentalt också så lite försiktig får man vara så det inte blir gasen även där.
I går var jag med på en ruskigt cool och tuff Vinyasa-yogapractise med Live music.
Vilken grej!
Trots att det var en "non-heated" klass svettades jag som om jag stod under en dusch.
:-)
Fanns inte en chans att tänka på något annat än här och nu och jag lovar att varenda liten muskelcell jobbade under de där 80 minuterna.


Vet att jag upprepar mig som en gammal hackig skiva men pure.love.yoga. är värt att tjata om. Alla lärarna är absolut top-class! Dedikerade proffs! Inte för att yoga är en tävling utan mer för att de verkligen är yogisar inifrån och ut och kan förmedla hela budskapet som yoga innebär. Det är ju så himla mycket mer än bara den fysiska biten. Det handlar även t.ex. om hur man förhåller sig till livet, till andra och till sig själv.

 
Så berätta! Yogar och/eller mediterar du? Varför/varför inte?

Kram från Ingmarie.
[Comments (2)]