Weblog #1472

Friday 2009-06-05 10:21
Author: Ingmarie Nilsson
En berättelse
Jag vet inte om detta är "rätt eller fel" att skriva om.
I fall det nu finns någon som kan bedöma det.

Men detta är en händelse som påverkat, bidragit format mig till den jag är i dag.
Någon har säkert hört om den innan, för det är ingen "hemlighet".

Den är även en stor, troligtvis den största, orsaken till varför jag började springa "på allvar".
Till hur jag blev en löpare.

Den första oktober 1991 var en typisk svensk höstdag med starka vindar, regn och mörker.
En riktigt sitta-inne-och kura-dag.

Min dåvarande pojkvän var en van fiskare och begav sig ut på havet för att dra in näten han lagt ut.
Ungefär som vi löpare ger oss ut oavsett väder och vind. Eller hundägare.
Och golfare.
Det bara skulle göras. Oavsett väder.

Men han kom aldrig tillbaks.

Båten hittades efter några dagar.
Tom.

I tre veckor letade vi anhöriga, polisen, räddningskåren och frivilliga efter honom.
Med helikopter, med bilar, med båt, med dykare och till fots.
Det gick ut efterlysningar, för kanske han flutit i land någonstans? Kanske någon hittat honom och han var i Danmark eller på en ö i havet?

Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket av de där veckorna.
Allt var som i en dimma. Dagarna flöt samman i en enda tjock smet av ångest, sorg, letande, gråt, förtvivlan och lite, lite hopp.

Men som du vet är verkligheten ofta inte som sagan där slutet är gott och alla lever lyckliga resten av livet.

En morgon hittades hans kropp på stranden av en hundägare på promenad.
Kommer aldrig att glömma när polisen ringde för att berätta.
Hur jag liksom föll ner i ett svart hål. För även om jag innerst, innerst visste så hade jag hoppats.
Hoppats på ett under.



Så länge jag kan minnas har jag alltid sprungit av och till i perioder men under hela denna tiden sprang jag varje dag. Stannade, grät, skrek och bad. Sprang igen med tårarna rinnande.
Det var som om det var det enda sättet att få dagen att bli hel och se att livet där ute faktiskt snurrade på precis som vanligt fastän mitt liv var som förstelnat.

En märklig känsla.

Sorgen gör att allt annat förlorar betydelse.
Som om livet stannar. Nästan upphör!
Det är svårt att tänka att det finns någon smärta som kan göra mer ont.
Den finns där hela tiden. varje sekund och minut blir du påmind och det finns inget sätt att vila från den.
Inga värktabletter som hjälper. Inga bedövningsmedel som kan lindra.

Tiden läker inte alla sår men du lär dig leva med dem. Smärtan finns alltid kvar men den kommer mer sällan och den ändrar karaktär. Blir mer dovt malande än akut skärande.
Men den försvinner aldrig.

Vilket kanske på något vis ändå är "bra".

Den påminner mig om att inte ta något för givet.
Att livet är skört och att det kan ta slut precis när som helst.

Så det är kanske därför jag skriver detta.
För att påminna dig om att ta vara på just ditt liv.
Gör det du tycker om och brinner för.
Det som berikar ditt liv och gör att du lever.
Strunta i om inte alla gillar dina val för det kommer alltid att finnas de som inte tycker om det du gör oavsett vad.

Jag är väldigt lyckligt lottad som lever det liv jag gör och som har hittat min stora kärlek.
Utan Anders vore jag halv och livet oerhört tomt.
Men jag vet att det går aldrig att ta något, eller någon, för givet.

Kanske detta även kan hjälpa någon annan?
Du överlever, även om smärtan hotar kväva och förgöra dig.
Livet blir aldrig sig likt och det onda försvinner aldrig.
Den som säger det ljuger.

För sorg gör ont.
Vansinnigt obeskrivbart ont.
Men den lättar.

Och den bevisar att du kan bli berörd, hängiven, kan känna och älska.
En gåva som inte är alla förunnat...

15 comments to "En berättelse"

Friday 2009-06-05 12:13
Margot Westbeck
Älskar dig mitt hjärta

Kram från Mamma
Friday 2009-06-05 14:00
mia
Du skriver vackert och ärligt om sorg och kärlek och någonstans så känner i allafall jag att det ger mig kraft att hantera det tunga och svarta som finns i mitt liv. För livet är inte en dans på rosor... inte hela tiden. Varmaste kramen från ett väldigt kyligt sundsvall
Friday 2009-06-05 16:50
Ingmarie
Mia; Tack! Nej livet är verkligen inte en dans på rosor. Inte är det rättvist heller...Men det gäller väl att försöka göra det bästa möjliga av situationen. Jag är glad om jag kan ge dig kraft att orka för då kan du i din tur ge någon annan kraft och så blir det som positiva ringar på vattnet. :-)
Lika varm kram till dig!

Mamma: Jag älskar dig med. Du är bäst!
Friday 2009-06-05 19:09
Camilla
Jag minns att jag läste om dig (och den här historien om att förlora sin älskade) efter att du "slagit igenom" som löpare. Och jag minns att jag tänkte att den kraft som sorgen gav dig i löpningen var något som jag aldrig skulle kunna förstå. Då hade jag ingen aning om att våra vägar faktiskt skulle mötas en dag. När jag väl mötte dig och förstod att "det är ju hon" och tänkte tillbaka på vad jag läst om dig tidigare så fylldes jag med glädje och hopp. Livet svänger, det är höga berg av lycka och djupa dalar av sorg. Men som du sa idag: allt kan förändras. Åt vilket av hållen som helst. Närsomhelst. Det är både vackert och grymt.
Du gör mig glad! Jag har inte träffat någon så öppen, ärlig och varm tjej som du! Du är helt enkelt fantastisk!
Friday 2009-06-05 20:27
Caroline
Usch vad hemskt. Vilken mardröm. Jag förstår att det tagit lååång tid att bearbeta det. Jag håller med Camilla. Du är fantastisk!! Jag är så glad att jag fått lära känna dig!!!! Hoppas att du får det bra i Göteborg i helgen. Många kramar från mig!!!!
Friday 2009-06-05 22:35
Maria
Åh vännen.. Det här är lika gripande att läsa om nu som när du berättade för mig första gången. Du är ju dessutom så förbaskat bra på å skriva! Jag satt där i kontorslandskapet idag på jobbet (alltså inte väärldens bästa ställe..=D..) och kämpade förtvivlat mot gråten när jag läste det här inlägget. Du bara måste skriva den där boken!! NU!!! :)
Kramar i massor till dig.//M
Saturday 2009-06-06 23:44
Ingmarie
Camilla; Först och främst-TACK!Du fångar det hela så bra.- Att det är både vackert och grymt att livet kan vända. Att allt kan hända. Även om du inte tror att du skulle orka med något liknande så är jag ganska säker på att du skulle det. Det finns en enorm kraft inom dig som kommer fram när den som mest behövs. LIVS-kraften.

Caroline; TACK du med! Dina ord värmer. Visst tog det lång tid och så här "efteråt" kan jag ibland undra hur jag orkat...Men som sagt var, livskraften var/är starkare än dödslängtan...

Maria; Tack, tack kära du. (Det var förstås inte meningen du skulle bli ledsen på jobbet...)Jag vill skriva en bok, men på något skumt vis "vågar" jag inte. Eller är det lathet..;-)
Monday 2009-06-08 08:34
bureborn
Vilken oerhört sorglig, men också oerhört vacker och livsbejakande berättelse. Tack för att du delade med dig!
Monday 2009-06-08 10:00
Ingmarie
Bureborn; Tack! Och tack för att du läste.
Monday 2009-10-12 20:06
Benet
Thanks for sharing! Oerhört gripande och tänkvärt. Tar med mig denna ofattbart sorgliga historia och vet att den kommer att ge mig perspektiv på min egen tillvaro! TACK!
Monday 2009-10-12 21:07
Ingmarie
Benet; Tack själv!
Saturday 2010-05-22 23:15
Pernilla
Jag har ju inte följt Dig så jättelänge, och ska villigt erkänna att jag inte heller "läst i kapp" Din blogg vännen men nu klickade jag på länken i ett annat inlägg och hamnade här...
Jag har inga ord.. Jag har gåshud över hela kroppen och tårar i ögonen..
Tack för att jag fick ta del av en bit av Ditt liv!
KRAM
Sunday 2010-05-23 09:13
Ingmarie
Pernilla; Det är snudd på omöjligt att läsa i kapp. ;-) Tack för att du tog dig tid att läsa och tack för att du vill vara med här! :-) KRAM
Tuesday 2014-07-01 18:47
Matilda Modigh
Döden har inga mjuka kanter. Den är endast hård och brutal. Men jag har intalat mig en sak, att döden har endast ett syfte och det är att lära oss som blivit kvar att leva. Och verkligen leva.
Tuesday 2014-07-01 21:14
Ingmarie
Matilda Modigh: Så sant och bra skrivet! Ibland kan nog dock döden vara en befrielse. Men mest gör den bara ont....

Add comment

No HTML allowed, only good old plain text. The Name, Comments and CAPTCHA fields are mandatory. Note that http:// will be added automatically to your URL.

Name:

Email address (will not be shown):

URL (for example www.nemonisimors.com):

Comments (max 1000 characters):

What is the sum of 4699 and 12?