Weblog #266

Monday 2008-06-02 22:23
Author: Ingmarie Nilsson
Det ofattbara
Den 11:e juni 1994 sköt Mattias Flink ihjäl sju personer och sköt mot ytterligare tre.
21 skott i korta skurar. Alla träffade.

Enligt Högsta Domsolen var han i ett psykosliknande tillstånd som inte upphörde förrän han själv blev skjuten i höften av en polis.

I DD kan man bl.a läsa;
Utredningen visade att den annars så korrekte, prydlige och omtyckte fänriken Mattias Flink en tid varit deprimerad på grund av en olycklig kärleksrelation. Han hade fått vredesutbrott under spritförtäring, misshandlat både kamrater och flickvän och sökt psykologhjälp för detta. Läkarna insåg att han behövde hjälp, ville ha nya samtal med honom snarast men Flink hade bett att få skjuta upp dem, till tisdagen efter massmorden.
Morden var dessutom ett sorts självmordsförsök.

Domen blev livstids fängelse.
I dag ska hans fall omprövas.

Han har suttit på olika fängelser sedan händelsen. Skött sig exemplariskt hela tiden. Gått i terapi och kommit till insikt. I dagens FK kan man läsa hur Mattias Flink för första gången berättar med egna ord hur det är.

Förlåtelse tror Mattias Flink inte på. Han är nöjd om offrens anhöriga bara accepterar att han finns.
–Jag önskar dem att leva utan hat, säger Flink i den första intervjun sedan dödsskjutningarna i Falun 1994.

Kan man förstå?
Jag tror faktiskt jag på något vis kan det. För vissa personer slår det totalslint när sprit kommer i kroppen och det vet man ju (oftast) inte förrän det är för sent.
I kombination med den depression han befann sig i så...ja, jag kan förstå.
Faktum är att jag tror det skulle kunna hända mig med. Kanske vem som helst om (alla fel) faktorer är med.

Men kan man acceptera?
Jag tror det finns både ett ja och ett nej.
Nej, för ett mord är helt enkelt aldrig acceptabelt. Oavsett.

Men även ett ja bara för att på något vis kanske man måste det? För att inte förgås själv. Det går ju liksom inte att göra något åt det. Det är redan gjort.
Oåterkalleligt.


Och kan man förlåta?
Jag vet inte. Jag har ingen som helst aning och jag kommer aldrig att veta förrän om jag själv hamnar i den situationen.
Vilket jag innerligt, innerligt hoppas jag inte gör.
Någonsin.

Vad jag vet är att jag känner med de anhöriga och vännerna till offren, med Mattias Flink och med hans anhöriga.

För efter den där natten i juni har ingens liv varit detsamma längre.
Och kommer aldrig någonsin mer att bli.

No comments yet to "Det ofattbara"

Add comment

No HTML allowed, only good old plain text. The Name, Comments and CAPTCHA fields are mandatory. Note that http:// will be added automatically to your URL.

Name:

Email address (will not be shown):

URL (for example www.nemonisimors.com):

Comments (max 1000 characters):

What is the sum of 4699 and 12?