Weblog #3164

Sunday 2012-01-22 10:14
Author: Ingmarie Nilsson
Min verkliga utmaning
RW har en utmaning som består av att man ska träna varje dag under januari.
Det är förstås en superbra grej men för mig är det där ingen utmaning.
Fatta mig nu rätt men eftersom jag har levt så, att träning ingår minst en gång/dag, i en herrans massa år så är det liksom ingen stor sak för mig.
Det är en del av min vardag och något jag inte reflekterar så mycket över förrän någon "påminner" mig.

För mig vore därför en verklig utmaning vara att "vila" och inte träna alls men eftersom jag inte finner någon anledning, och absolut inte har lust att ens testa, så har jag svårt att motivera mig till att ens försöka.
I alla fall just nu.
Så jag lever vidare som jag gör och mår bra av i detta nu.
Och bara för att jag tränar något varje dag betyder det ju inte att jag inte tar det lugnt mellan varven för det gör jag!

Jag har däremot en annan utmaning som jag jobbar med.
Att acceptera.
Jag är en envis rackare, vilket ibland kan vara bra, men den där envisheten har även gjort att jag mer än en gång stångat pannan blodig just för att jag inte har kunnat acceptera.

Så det där är min utmaning.
Inte bara i januari utan troligtvis resten av livet.

Acceptera att det inte går att göra allting alltid, acceptera att jag är som jag är och att det är bra nog, acceptera att kroppen inte alltid vill det jag vill, acceptera att kön till kassan går långsamt, acceptera att jag inte orkar och hinner allt, acceptera att kroppen inte är så snabb som förr eller klarar av allt, acceptera att jag inte behöver vara så himla "duktig" jämt och acceptera att livet varken är rättvist eller för evigt…

Det kanske kan verka enkelt men för mig är det ett hästjobb.

Löpningen och yogan har lärt mig tålamod men det är framförallt yogan som hjälpt mig att acceptera.
(Därmed inte sagt att jag alltid lever som jag lär...)

Detta är en anledning till varför jag springer i princip varje dag och gör jag inte det blir det någon annan slags träning.
Och det är bl.a. därför jag yogar minst en gång varje dag.
I bland länge, ibland bara en kort stund och ibland blir det någon annan slags yoga än min vanliga, som t.ex Bikram, men något blir det.

Egentligen spelar det inte så stor roll vad, eller hur, man gör för att må bra och bli "sitt bästa jag" så länge det fungerar och inte gör någon skada på dig själv eller någon annan.
Det viktiga tror jag är att försöka förändra det som går, och behövs, samt att acceptera sig själv för den man är.
Någon "quick-fix" tror jag dock inte det finns utan man får fortsätta att öva.
Varje dag.
Som en del av vardagen och därmed som en del av livet.



Jag gjorde ett intervjujobb här om dagen som verkligen fick mig att tänka efter en extra gång om just det här med acceptans .
Faktum är att jag tror att jag förändrades för alltid.
Exakt vad den historien handlar om vill jag inte avslöja här och nu men du kommer att förstå om du läser RW nr 3.

Vi lever ofta våra liv som om vi hade all tid i världen. Som om det inte fanns ett slut och som om kroppen ska orka oavsett hur vi behandlar den.
Men det funkar ju inte riktigt så.
Förr eller senare kommer verkligheten i kapp oss och vi får lov att inse att vår tid på jorden är begränsad.

Gårdagen är borta och om morgondagen vet vi inget.
För mig handlar det om att ta till vara på dagen och det som är just nu.
Att acceptera och känna tacksamhet.
För livet, den största gåvan av alla, det är det som sker just här, just nu.


Vad är din utmaning?

9 comments to "Min verkliga utmaning"

Sunday 2012-01-22 11:14
Elin
Det är en otroligt svår utmaning du har framför dig! Är nog lite av samma natur som du där; att acceptera att allt inte alltid går, och att jag inte alltid kan påverka hur saker och ting utfaller, är det svåraste jag hittills stött på. Det enda jag egentligen lyckats acceptera till fullo är att jag inte skall springa med ont i halsen och feber.

Något jag ibland försöker mig på vid t.ex. en lång kassakö är att se den "onödiga" väntetiden som ett sätt att bygga pannben. Ibland föreställer jag mig exempelvis att kön är en lång och seg backe jag skall ta mig upp för så graciöst som möjligt precis i slutet av ett marathon. Fungerar faktiskt ganska hyfsat, så det kan ju vara värt ett försök?

I övrigt en väldigt bra blogg och du inspirerar åtminstone mig väldigt mycket!

Löpande hälsningar,
Elin
Sunday 2012-01-22 14:01
anneliten
Tack för väldigt tänkvärt inlägg. jag funderar på vad det det egentligen är att acceptera. är det kanske när man slutar sörja saker som inte blev? Men man måste väl få sörja lite också?
Sunday 2012-01-22 19:31
Ann-Charlotte
Ibland kan ju själva livet verka som en utmaning! Att orka upp på mprgonen, att handla, äta, leva osv....
Och så ska det välan vara, livet är definitivt inte särskilt lätt, ingen dans på rosor inte....

ACB
Sunday 2012-01-22 20:03
Lennart
Du får inte börja acceptera för mycket bara för då får du nog inte mycket gjort :-).
Sunday 2012-01-22 20:23
Ingmarie
Elin; Tack för snälla ord!Jag tar kötid som en stund för eftertanke och till att studera hur andra beter sig. Kan vara riktigt skoj!

anneliten; Absolut ska man sörja! Med att acceptera menar jag det jag inte kan påverka. Sorg behöver vi. Liksom alla känslor. :-)

ACB; Livet är en dans men ibland är det en himla massa taggar på dansbanan. ;-)

Lennart; Huvudet på spiken! :-) Jag menar acceptera det jag ändå inte kan påverka.
Sunday 2012-01-22 21:47
bureborn
Tack för ett tankvärt inlägg! Acceptans är svårt, verkligen svårt. Det skulle jag helt klart kunna jobba på. Och att inte vara fröken duktig jämt!
Sunday 2012-01-22 22:31
Ingmarie
bureborn; Ja det är svårt men det borde gå! Vi får jobba vidare. :-)
Monday 2012-01-23 11:13
Erik
Ett väldigt tänkvärt inlägg. Acceptans är svårt, men dessvärre nödvändigt för att kunna behålla det förstånd man eventuellt har. Utmaningarna är ganska många tycker jag, men ingen som riktigt sticker ut. Klurar vidare.
Monday 2012-01-23 19:40
Ingmarie
Erik; Ja så är det nog. Nödvändigt att lära sig. Även "små" utmaningar är viktiga och kan vara nog så svåra!

Add comment

No HTML allowed, only good old plain text. The Name, Comments and CAPTCHA fields are mandatory. Note that http:// will be added automatically to your URL.

Name:

Email address (will not be shown):

URL (for example www.nemonisimors.com):

Comments (max 1000 characters):

What is the sum of 4699 and 12?