Weblog #3611

Wednesday 2013-03-06 05:06
Author: Ingmarie Nilsson
Livet och döden går sida vid sida...
Innan jag åkte över hit hade jag velat, velat, velat och åter velat.

Inte för att jag inte ville men det är ju liksom inte en (gratis) eftermiddagstripp att åka över Atlanten och halva Usa och just därför så ville jag ju vara här ett tag.
Ska jag vara helt ärlig så var jag inte riktigt säker på att jag valt rätt ens när jag satt på sista flyget.

Men så fort jag såg Albuquerque från ovan och jag fick krama om Trish när vi landat så visste jag.

Att det var helt rätt.

Hela mitt hjärta svämmar över av kärlek till denna plats och människorna jag känner här.

Jag har många gånger funderat på varför och hur det kan bli så där.
Att en plats skänker en sådan stark inre frid, ger styrka, livsglädje och en tillhörighetskänsla på en och samma gång.

Kanske har jag levt här förut, kanske är det något jag ska lära mig här, kanske det är något jag ska finna eller kanske är det något helt annat eller ingenting alls.

Fast det sista tror jag inte på för något är det ju helt klart. Annars skulle jag inte ha hållit på att åka hit gång på gång som en envis, outtröttlig boomerang i snart 20 år.

Denna gången är dock inte lik någon av alla de andra.
Två saknas och det känns fortfarande overkligt.
Det känns mer som att Pat och Connor bara är iväg på någon resa och snart kommer tillbaks.

Men det gör de inte.
Aldrig någonsin.

I alla fall inte under detta jordeliv och inte i den form vi sett dem.
Saknaden, tomheten och sorgen väller över mig med jämna och ojämna mellanrum.

Jag minns alla löpturer jag och Pat gjort, våra samtal och livliga diskussioner, hans speciella sätt och starka utstrålning.

Jag tänker på Connor. När han var en liten bebis och tuggade på en blå "tyg-mask" jag tagit med från Sverige. Hur vi lekte "fish" när han var några år äldre och hur han utvecklades till en otroligt mjuk och varmhjärtad tonårsgrabb.

15 år fick Connor leva.
53 år fick Pat.
Livet är verkligen inte rättvist.

Det finns redan en bok som deras församling gjort med bilder och berättelser från deras liv.
Trish håller på att göra två till.
Den ena med mestadels bilder från deras liv.
Den andra med texter av alla de snudd på oräkneliga tal som hölls under Pat and Connor Porter Life Celebration.

Fint på något vis tycker jag.
Att hylla deras liv i stället för att bara sörja deras död. (Vilket alla förstås ändå gör.)

Hon gör de båda böckerna mest för sin egen och familjens skull.
För att minnas, hedra, bevara och föra vidare berättelserna om deras liv.


Vi har pratat, skrattat, suttit tysta och gråtit i princip varje dag sen jag kom hit.
Det är förstås fruktansvärt sorgligt alltihop men konstigt nog ändå inte "tungt".
Hur krasst det än må låta så är det ju som det är och inget vi kan göra något åt oavsett hur gärna vi vill och försöker.
Pat och Connor finns på något vis kvar här även om deras kroppar är någon annanstans.

Trish och Shannon har valt att leva vidare.
Deras tro hjälper dem genom dagarna, veckorna och månaderna.
Den gör att de är övertygade om att Pat och Connor "are in a better place" och att de en dag kommer att träffas igen.

Tidigt i morse gick vi till stället där askan är spridd.
I en vacker ravin utmed en stig ligger en minnessten som må se liten ut men som det krävdes sex man för att få dit.
Det är en perfekt plats som verkligen symboliserar dem båda två.
Dramatiska berg, tystnad och vild New Mexico-natur under den vackert blå himlen.


Träden utmed garageuppfarten till huset har blivit ljusdekorerade i deras favorit-färger.

Lila till Pat.
Rött till Connor.


De där orden aldrig mer är så starka och stora att de är svåra att greppa.
I alla fall för mig.

Livet är skört som det sprödaste glas.
Ta därför väl vara på ditt och lev det liv du vill.

12 comments to "Livet och döden går sida vid sida..."

Wednesday 2013-03-06 06:29
camilla
Det inlägget läser jag med tårar i ögonen. Fint att våga minnas och hylla dem vi älskar istället för att förtränga. De lever ju vidare i era hjärtan, om inte annat.
Wednesday 2013-03-06 08:03
anneliten
Jag tror helt enkelt du var tvungen att åka hit den här gången. Och när jag läser din mycket vackra text tror jag inte att resan är avslutningen på ditt Albuquerque-kapitel.
Wednesday 2013-03-06 08:56
Anders
Detta var på en och samma gång en av de vackraste och sorgligaste texter jag läst. Jag är helt övertygad om att du gjorde rätt som åkte. Tänker på er allihop älskade.
Wednesday 2013-03-06 12:36
Midde
Tänker på er! Vilken fin text!. Jag blir riktigt tagen. Kram
Wednesday 2013-03-06 13:01
Lisa
Verkar onekligen har varit rätt beslut att åka dit. Mkt fint och läsvärt inlägg min vän... Och vilken fin bild på minneslunden!
Wednesday 2013-03-06 13:01
Lisa
Verkar onekligen har varit rätt beslut att åka dit. Mkt fint och läsvärt inlägg min vän... Och vilken fin bild på minneslunden!
Wednesday 2013-03-06 13:54
Maria Robertsson
Många stora varma kramar till dig min fina fina vän! <3 <3 <3
Wednesday 2013-03-06 16:40
Ingmarie
Camilla; Ja Camilla, så är det. Tack och kram

Anders; Så tror jag också. Att det var helt rätt...Och tack!

Midde; KRAM min vän

Lisa; Det är en underbar plats. Absolut perfekt! Kram min vän

Maria Robertsson; Lika många och lika stora tillbaks!
Wednesday 2013-03-06 20:31
Jonna
stora kramar! så gripande, sorgesamt och varmt på samma gång.
Wednesday 2013-03-06 21:38
Ingmarie
Jonna; Tack min vän & stor kram tillbaks.
Saturday 2013-03-30 09:40
Benet
Så är det Ingmarie. Fantastiskt glad att du verkligen åkte trots velandet. Det var liksom så det skulle vara! Välkommen hem! Hoppas vi syns snart!
Saturday 2013-03-30 10:07
Ingmarie
Benet; Jag är också glad. Det var helt rätt! :-) Och tack! Kanske ses vi nu i april när jag kommer till Skåneland igen? :-)

Add comment

No HTML allowed, only good old plain text. The Name, Comments and CAPTCHA fields are mandatory. Note that http:// will be added automatically to your URL.

Name:

Email address (will not be shown):

URL (for example www.nemonisimors.com):

Comments (max 1000 characters):

What is the sum of 4699 and 12?