Weblog #3631

Saturday 2013-03-23 04:46
Author: Ingmarie Nilsson
Jag skrattar och ler i alla fall mer än jag lipar
Det har runnit en hel del tårar de sista veckorna.

Hur mycket jag än försöker så har jag fortfarande inte fattat att Pat och Connor är borta för alltid.

Kanske jag aldrig kommer att förstå.
För egentligen är de ju inte "borta".
De är bara inte här på jorden rent fysiskt just nu.
Alla tavlor i huset visar minnen från deras liv.

Några av alla de tidningsomslag Pat var med på.
Några av alla de tidningsomslag Pat var med på.


Connor var en liten äventyrare som älskade att vara ute. Han älskade även att skjuta paintball, att fäkta och t.om. det mesta i skolan.
Och han var duktig på allt.
(Utom att hålla ordning i sitt rum.)

Här är så otroligt många platser, förutom huset, som jag förknippar med var och en av dem. Ibland när jag springer på trailsen i bergen kan jag nästan höra Pat babbla och berätta historier och när jag kör på Candeleria road kan jag höra Connor berätta om hur dagen varit och hur fäktningen gick för det var så det ofta var när jag hämtade honom från träningen.

Pat var en stor idrottsman inte bara p.g.a sina prestationer utan även för den människa han var.
Vi har diskuterat löpning oräkneliga timmar och han delade alltid frikostigt med sig av både sina erfarenheter och sin kunskap.
Han var hård men rättvis.
Inget mes utan raka rör.
Oavsett vad det gällde.
Det var nästan ingen idé, åtminstone inte för mig, att diskutera t.ex politik med honom för han hade argument mot allt och djup kunskap inom alla områden.
Så även om jag många gånger tyckte helt olikt honom så var jag liksom speachless.
Han skulle gjort en strålande karriär som politiker men han ville inte.

Pat är förresten den enda elitlöpare jag vet som verkligen hatade att träna.
Jo det är sant.
Men han älskade ännu mer att vinna.
Det var hans drivkraft tills han en dag vaknade upp och sa; "I´m done".
Efter det tog han aldrig ett enda löpsteg till.

Satt och bläddrade i november/december numret av Running Times när jag fick se detta;

Kanske kan du läsa vad det står om du klickar på bilden och gör den större.
Kanske kan du läsa vad det står om du klickar på bilden och gör den större.

Pat Porter.
"Art of the run".
Så var det.
Hans löpning var verkligen konst.

Men jag lipar inte bara för att jag är ledsen utan även för att jag ibland blir så där överväldigande lycklig du vet.
När hjärtat liksom nästan svämmar över av glädje, tacksamhet och kärlek.
För allt det vackra här och för att jag ännu en gång har fått komma hit till "min" plats på jorden.



Men mest är jag ändå bara glad och känner ren och skär lycka.

Över att få leva.
Det är trots allt ingen självklarhet.

2 comments to "Jag skrattar och ler i alla fall mer än jag lipar"

Saturday 2013-03-23 08:54
Karin
Så obegripligt sorgligt. Så fin han var, Connor. Svårt att förstå hur det kan ta slut så plötsligt när man är så ung. 53 är ju inte heller någon ålder, men 15 är faktiskt värre. Då har man ju inte ens börjat på riktigt med livet. Bra att du gråter. Och nej, livet är verkligen ingen självklarhet. Kram
Saturday 2013-03-23 16:47
Ingmarie
Karin; Obegripligt är det verkligen. Det finns liksom inte ord... KRAM

Add comment

No HTML allowed, only good old plain text. The Name, Comments and CAPTCHA fields are mandatory. Note that http:// will be added automatically to your URL.

Name:

Email address (will not be shown):

URL (for example www.nemonisimors.com):

Comments (max 1000 characters):

What is the sum of 4699 and 12?