Weblog #4006

Friday 2014-03-28 01:14
Author: Ingmarie Nilsson
Tänk om jag hade vetat...
…då för 23 år och några månader sedan när sorgen höll på att äta upp mig inifrån.
Jag var säker på att jag aldrig, aldrig skulle bli glad igen och att smärtan jag bar på aldrig, aldrig skulle gå över.

Tänk om jag hade vetat då när jag precis sprungit min första mara i NY och försökte hitta någon slags mening med livet att livet faktiskt bara precis hade börjat.
Tänk om jag då hade vetat när jag spenderade ytterligare några månader i landet att jag skulle komma att älska det med en nästan löjlig kärlek.

Och tänk om jag hade vetat då när jag av en händelse hamnade i St Petersburg och hittade Haslams bookstore där jag köpte min första löparbok, Galloway´s Book on running, att det var början på en resa jag inte ens hade kunnat drömma om.
En bok jag började följa slaviskt och som så småningom var en av orsakerna till att jag fick kontakt med Bengt Sävestrand som blev min tränare, mentor och vän i många, många år.
(Och är fortfarande även om han inte coachar mig.)
Utan honom skulle jag aldrig ha blivit så framgångsrik som jag blev för den där boken må ha varit bra men också ganska tråkig.

Och tänk om jag hade vetat att jag 23 år senare skulle återvända till just den bokaffären med ett lyckligt hjärta och ett lyckligt liv.
Tänk om jag hade vetat att sorgen förvisso inte försvinner men de ändrar form, gör inte lika ont längre och att man lär sig leva med den.
Tänk om jag hade vetat att livet inte var slut.
Undra hur den tiden hade varit då...


Affären var sig lik men ändå inte.
Där var inga roliga böcker denna gång och jag köpte inte en enda.
En smula tråkigt men samtidigt kändes det lite som att knyta ihop säcken och hade jag inte åkt dit så hade jag fortsatt undra och fundera.
Ibland bara måste man liksom göra något och fastän det inte blir som man tänkt sig så blir det bra ändå.

För att komma dit från Bradenton så åker man norrut över pampiga Skyway Bridge in till St. Petersburg.
Vi passade på att åka via bl.a St Pete´s beach och Treasure Island.
Vackert men verkligen fullpackat med hotell och affärer utmed gatorna.
Byggarna har då inte legat på latsidan sen jag var här sist.
Vet inte riktigt om jag tycker just denna utvecklingen är helt av godo…
Men bron är lika pampig och sanden lika vit som jag minns den.




På något vis är det tur att vi inte vet vad livet har i beredskap för oss.
Dels för att det hade blivit ganska tråkigt och dels, kanske framförallt, så hade vi kanske helt enkelt inte orkat veta.
För livet är inte bara glada leenden, lycka och problemfria dagar.
Livet är också sorg, förtvivlan och misslyckanden.

Men det är också det som gör det hela så fantastiskt!

Att vi får vara med, får känna, får uppleva och får vara en del av det.

I mina ögon är det ingen självklarhet utan en unik gåva som vi får försöka vårda efter bästa förmåga.

Så även om livet känns svårt, tungt och orättvis så försök hitta en enda liten ljusglimt.
Och håll hårt i den.

Du kommer sannolikt att upptäcka att det trots allt inte är så mörkt som det såg ut att vara för en liten stund sedan.
Molnen skingrar sig.
Det spricker upp.
Det klarnar.
Solen tittar fram.
Alltid.

8 comments to "Tänk om jag hade vetat..."

Friday 2014-03-28 05:37
Snorkkis
Klokt det du skriver om att det kanske är bra att vi inte vet vad livet har att bjuda i framtiden.
Är det första gången du är tillbaka just här eller har ni varit där ngn gång de 23 senaste åren?

Kramar!
Friday 2014-03-28 08:52
Oliver
Jag håller med om att livet inte bör vara en förutbestämd snitslad bana och tänker ibland att jag nog tillhör den sista generationen som får ha det så fullt ut. Redan nu kan man ju få veta vilka ärftliga sjukdomar man kommer att drabbas av och vem vet vilka prognoser man kan ställa bara om några år? På gott och ont.
Friday 2014-03-28 10:39
Anna (orka mera)
Fint och tänkvärt. Kram till dig!
Friday 2014-03-28 12:55
anneliten
Men nu blir jag nyfiken - hur kom det sig att du hamnade precis just där? För 23 år sedan alltså.
Friday 2014-03-28 13:37
Malin
Så fint skrivet, och så sant! Finns en hel del saker jag nog inte skulle gett mig in på om jag vetat hur tufft det skulle bli, men som jag ändå inte vill ha ogjorda såhär i efterhand. Fast sorg är ju något helt annorlunda och påverkar en ju mycket mer förstås.
Friday 2014-03-28 14:30
Ingmarie
Snorkkis: Första gången! Och det är stor skillnad på alla sätt och vis. :-) KRAM

Oliver:Ja kanske är det så. Men ännu kan vi ju välja om vi vill veta. :-)

Anna (orka mera): Tack! Och KRAM

anneliten: Ja du, säg det. Ödet? Slumpen? Jag var och hälsade på min extrabror i Kissimee och fortsatte utan plan. :-)

Malin: Tack. Så är det nog. Att om vi hade vetat så hade vi inte gjort det. Men kanske ändå? Efteråt ångrar man ju sig sällan. :-) Och även om sorgen gör ont som fasiken så kan den berika också. Och den "ingår" på något vis i livet den med. Annars får man leva ett liv som eremit. ;-)
Thursday 2014-04-03 06:50
Anna
Vad glad jag blir av att läsa inlägget. Du är verkligen en inspiration och din levnadsglade smittar av sig Ingmarie. Kram
Friday 2014-04-04 15:13
Ingmarie
Anna: TACK! :-D Och kram tillbaka. :-)

Add comment

No HTML allowed, only good old plain text. The Name, Comments and CAPTCHA fields are mandatory. Note that http:// will be added automatically to your URL.

Name:

Email address (will not be shown):

URL (for example www.nemonisimors.com):

Comments (max 1000 characters):

What is the sum of 4699 and 12?