Weblog #4738

Thursday 2016-03-24 02:31
Author: Ingmarie Nilsson
När ångesten tar sitt grepptag
Visst sjuttsingen funderar jag ibland på varför i all sin dar jag håller på som jag gör.

Hur jag år efter år efter år fortsätter med intervaller, långpass, prehab, rehab, köper dyra skor, åker på läger och håller på.
Och varför jag envisas med att leka seriös löpare när jag lika väl hade kunnat vara en mysjoggare och satsat lika mycket tid på något annat och verkligen åstadkommit något.
Kanske t.o.m gjort någon slags yrkeskarriär och tjänat bra med pengar.
De här tankarna kan verkligen ge mig en slags ångest.
Varför kan jag inte bara tagga ner och bete mig som de flesta folk gör?

Men tydligen funkar jag inte så. Kanske för att jag (hittills) i livet inte hittat något ”riktigt” jobb där jag kan hålla intresselågan brinnande alt. så har jag hittat men ej fått.
För nej, det här (frilans)livet gör mig varken rik eller mynnar ut i en tjusig yrkeskarriär. Men det gör mig lycklig. Och rik på ett annat vis.

Som den optimist jag är så tror jag också att allt löser sig på bästa sätt till slut. Ännu så länge har det ju faktiskt gjort det.

Och visst gillar jag intervaller, tröttheten och känslan efter men om nu någon tror att jag gör det utan både psykisk och fysik ansträngning så kan jag berätta att det är helt fel.
Faktum är att här kan jag verkligen ha ångest innan.

Inte för att jag inte ska klara det utan mer för hur jobbigt det kommer att bli och hur mycket jag kommer behöva slita.
Ändå gör jag det.
Om och om igen.
Varför liksom? Jag kommer ju inte varken persa eller vara med på VM igen.
I natt drömde jag t.o.m om dagens pass, just för att jag visste det skulle bli tufft, så på något vis har jag ju gjort det två gånger nu.
Väldigt onödigt för effekten är garanterat inte dubbel…
Det jag hade småångest över var f.f.a detta:
6 x 5 min. + 10x30-30 sek. Plus hopp&skutt.

Det var slitigt som attan. Sprang ”yttervarvet” på Academy Park. Gillar den rundan. Ganska exakt 5 km. Platt på kortsidorna och uppför/nerför på långsidorna. Vinden hade inte mojnat sen i går så jag fick slita som en tok både uppför och nerför. Uppför för att det är just uppför och nerför för då låg motvinden på som mest. Bitvis kändes det som jag stod helt still men eftersom jag tog mig runt hela varvet och lite till så var det tydligen bara en känsla.


Tufft gympass på det och lite senare även Athletic yoga. Sen var jag v-ä-l-d-i-g-t nöjd.

Och kanske det är just det som är grejen? Att man s.a.s genomlider ångesten och klarar det.
Spelar egentligen ingen roll om det är träning, jobb eller något annat det gäller.
Man håller i och håller ut för att man vill innerst inne.
Och förhoppningsvis blir man även starkare och utvecklas.
If it doesn´t challenge you, it doesn´t change you" som någon sa.

I natt tänker jag dock drömma om bagels, benen i högläge och vindstilla solskensvyer.

Kram från Ingmarie.

9 comments to "När ångesten tar sitt grepptag"

Thursday 2016-03-24 13:36
Thomas
Ja, varför springer man egentligen?
Det går ju inte fortare med åren, och varför ska det göra det egentligen? Jag tycker att det ska vara roligt och lustfyllt...då mår i alla fall jag bra, vare det sig är jobb eller träning eller någonting annat.
Ångest, ett starkt ord. Har man en känsla som är mer som skräckblandad förtjusning så gör man någonting som, när man tittar på et efteråt, egentligen inte var så farligt. Ett bra exempel är exempelvis när man står i kö och ska göra någonting som man aldrig gjort förut, och när det blir ens egen tur så måste man göra saken/kliva på eller vad det nu är...annars missar man det eller så trycks det på bakifrån.
Oftast är man riktigt nöjd efteråt, när man klarat av det som verkade svårt. "Varför hade jag ågren innan egentligen?"

//Thomas
Thursday 2016-03-24 14:37
bureborn
Grymt jobbat Ingmarie!
Och en fråga som onekligen är värd att fundera på. Gör det själv ibland, men har inte hittat något vettigt svar. Kanske handlar det blott och bart om ett extremt endorfinberoende?
Thursday 2016-03-24 19:49
Malin
Men alltså, i mina ögon är det bra mycket "större" att våga göra sådant som gör en lycklig framför att följa någon slags karriärsnorm. Tar sats flera gånger om året men har hittills inte vågat kliva iväg ut i osäkerheten...
Thursday 2016-03-24 22:25
Anna (orka mera)
You and me liksom. Vi är inte som alla andra :) Fast jag tror vi har det rätt bra ändå. Får också den där ångesten med jämna mellanrum. Att man borde göra som alla andra. Men så skiter det sig på två punkter:
1) jag vill inte behöva be om semester och ha begränsat antal dagar. Jag vill ha semester när jag vill. Och gärna ofta :)
2) Jag vill inte vara borta 7-18 varje dag. KOmma hem trött och grining, och försöka träna på det när allt man vill är att vara hemma...

Friheten är värt så mycket mer än feta lönekuvert. Och oregelbundenheten så mycket mer spännande än same same varje dag.

Sen grämer jag mig lite över att alla som jobbar vanligt har en härlig påskledighet framför sig medan mina jobb tickar på lite som vanligt. Dvs ingen tid för långfrulle extra allt i morgon. Snyft.
Thursday 2016-03-24 23:04
anneliten
Tänkte just idag på det här med att "go all in" i ett jobb så som jag gjorde betydligt mer förr (innan jag blev frilans...). Jag tänkte på mina år på det stora företaget när barnen var små. Hur jag förbannade vissa lov som gjorde att jag inte kunde jobba så mycket som jag behövde för att känna mig nöjd med min prestation. Vem bryr sig om det jag gjorde då idag? Ingen. Och mina barn är stora. Ångest var det ja...

Beundrar dig för att du lever precis som du vill. Jag gör det mer nu än förr och det är bra :-)
Friday 2016-03-25 03:04
Ingmarie
Thomas: Ja ångest ÄR ett starkt ord och den har många grader. Men det är väl just det där att man klarar något man känner "obehag" inför och som man kanske inte riktigt tror man grejar? men, och det tror jag är viktigt, man vill ändå innerst, innerst inne. :-)

bureborn: Att jag är en endorfinknarkare av stora mått är ju liksom ingen hemlighet. Men hellre det än annat knarkande antar jag. ;-)

Malin: Åh nu blir jag nyfiken! Och jag är övertygad om att du skulle greja det vad det nu är! Go girl!
Friday 2016-03-25 03:04
Ingmarie


Anna (orka mera): haha. Ja men precis så är det ju! jag har ju varit i ekorrhjulet men efter bara några veckor får jag småpanik över att vara "fast" och efter ett par månader så flyr jag. (Igen...) Antar att det bara är att acceptera... :-) Och vara lycklig över att man har en man som är precis tvärtom. :-)

anneliten: jag har ju också varit där. (Dock utan barn hemma) Jobbat som en gnu. Tagit alla extrapass som funnits och gärna jobbat över. Sen tog det stopp. med dunder och brak. Kanske därför jag är "allergisk" mot allt det där nu? Och jättebra att du är på väg att leva mer som DU vill! det gör mig glad!
Saturday 2016-03-26 10:55
Lisa
Ja det är ju någonting med hur vi lever våra liv idag som gör att vi behöver "ta ut oss" och uppleva att det är riktigt jäkla jobbigt. Maslows behovstrappa, eller hur är det?
Man kommer alltid att oroa sig och ha "ångest över någotning" så då är det ju betydligt bättre att det handlar om träningen än något annat.
Kram!
Sunday 2016-03-27 03:52
Ingmarie
Lisa: ja så är det kanske. "Ångest" är kanske att ta i men jo, någon slags orosångest är det allt och det kanske helt enkelt ska vara så för att vi ska hålla oss alerta! KRAM

Add comment

No HTML allowed, only good old plain text. The Name, Comments and CAPTCHA fields are mandatory. Note that http:// will be added automatically to your URL.

Name:

Email address (will not be shown):

URL (for example www.nemonisimors.com):

Comments (max 1000 characters):

What is the sum of 4699 and 12?