För precis ett år sedan befann jag mig i 30-gradig värme i Kovalam i Indien. Nu befinner jag mig i Falun där det istället är 15-gradig kyla. Men jag skulle inte vilja välja bort något av dessa. Hellre stora temperaturskillnader än temperaturer kring noll...
Det gäller att välja sina tillfällen med omsorg. Simmaren Michael Phelps valde tyvärr fel år för att bli den störste.
Kungen av OS, sprintern Usain Bolt, blev nämligen (inte helt oväntat) kungen av hela året och trots att Michael Phelps erövrade guldmedaljer i en aldrig tidigare skådad hastighet under OS i Peking, så är han ändå ljusår från Usain Bolt.
Ni vet vad jag tycker om simningens alla tokiga påhittade simsätt (rygg, fjäril och bröst). (Om ni missat mina synpunkter om det så är det bara att läsa Sport-avsnittet av mina Tankar och funderingar...)
Om jag räknat rätt så vann Phelps tre guld i fristilsklasser (de övriga fem gulden var från de krystade simsätten). Phelps satte dessutom världsrekord i dessa tre fristilslopp. Vilket i sig är oerhört imponerande och beundransvärt. Men trots sina makalösa uppvisningar i simbassängen, så är Phelps endast tvåa när idrottsåret ska summeras.
Årets idrottare är i mina ögon, utan konkurrens, Usain Bolt. Han bjöd på några makalösa uppvisningar i OS och att utklassa världens sprinters och pulvrisera världsrekord "joggandes" är enastående. Det Bolt bjöd på i Kina tillhör alla tiders mest magiska idrottsögonblick.
Om inte Usain Bolt utses till årets idrottare av samtliga medier världen över, så är det för att någon blivit mutad.
...blev inte riktigt det jag egentligen ville, springa, men det var bättre än inget.
Cykeltramp i 60 minuter och rodd i 20.
Plus lite benträning.
Inget värstingpass, men någon liten svettdroppe lyckades jag allt pressa fram.
Tog sen en lång "promenad" i solskenet.
Jag, klumpfot och kryckorna.
Stötte ihop med två gentlemen.
Den ene med en flaska Koskenkorva i näven som nog den andre hade smakat på med för de var bägge lite smårunda under fötterna.
Men de var väldans trevliga.
Så där stod vi, i solgasset, och språkade om ditten och datten både länge och väl.
Om kryckhopp, livet, Halmstad, träning, fyrverkerier, Falun och vad vi mådde bra av.
Lite märkligt.
Att börja prata sådär.
Med fullständiga främlingar.
Blir både långkallingar, underställ på underställ på underställ, mössa, vantar och halsduk i dag.
Men det kommer att bli en makalöst fin dag!
Den här sista 2008.
I morgon är det ett nytt år.
Undra vad det ska bära med sig...?
Jag hoppas det blir bättre än detta året för om jag ska vara riktigt ärlig tycker jag inte det har varit något höjdarår.
Visst, det har funnits höjdpunkter.
Absolut! Som resan till USA, byte av jobb, frånvaron av "katastrofer", Poppius-utbildningen, att jag har min familj, min älskling och alla mina vänner.
Men det har varit (allt för) mycket smärta.
Sår, tänder, fötter, rumpa och ben.
Men armarna har klarat sig.
Och skallen. ;-)
Det har liksom på något vis varit oflyt hela året.
Så 2009 kommer bestämt att bli mycket bättre.
Men än är det inte slut.
Sitter här och tittar ut genom fönstret vid mitt skrivbord.
Nog kan man ha en sämre utsikt?
Photo: Ingmarie Nilsson
Utsikten från mitt skrivbord dagtid...
Photo: Ingmarie Nilsson
...och kvällstid
Ska snart bege mig iväg för dagens träning.
Resten av dagen är ännu så länge helt oplanerad.
... med att vara "sjuk" är att det finns massor av tid till att fika.
Har blivit galet mycket sånt de här veckorna.
I jämförelse mot vad jag brukar alltså.
Tror jag har varit på vartenda fikahak i Falun.
Inte för att det är så där jättemånga, men det är allt en del.
Kanske kan bli Faluns fika-ambassadör? ;-)
I dag var det absolut bästa fikan för det var med vännen Maria.
Igen.
Vi satt så länge att vi var absolut sist ut.
Förutom personalen alltså.
Hade det inte varit stängningstid hade vi nog sjutton suttit kvar fortfarande.
Och pratat, och pratat och pratat och pratat och pratat och pratat och pratat..
När jag kom hem från Friskis och plockade upp dagens skörd ur brevlådan var där ett stort, brunt, hårt paket.
På det stod det, förutom min adress, Chokladogram-Nån tänker på dig med fina snirkliga bokstäver.
Photo: Ingmarie Nilsson
Chokladogram
Jag har aldrig fått något sådant innan och blev såklart jättenyfiken!
Och glad!
Kollade dock en extra gång så det verkligen var till mig.
Vore onekligen lite snopet annars.
Jag fattade ju liksom vad det var i lådan...
I paketet fanns den finaste asken med äkta Årechoklad.
Photo: Ingmarie Nilsson
Årechoklad
Jag saknar ord! (Och det är inte ofta...)
Tusen miljarder TACK mina goa och underbara vänner-världens bästa Camilla och hennes världens bästa Jörgen!
Fatta hur bra de passar ihop som är så världsbäst. :-)
Rackarns vad jag var trött när klockan ringde i morse.
Vet i sjutton varför för jag har sovit som en klubbad.
Somnade inte särskilt sent heller.
Elvira var visst trött hon med för om jag, eller Anders, inte går upp direkt när klockan ringer så håller hon världens låda.
Ingen kan sova vidare då.
Inte ens med öronproppar.
Det är ju m-a-t-d-a-x gud bevars!
Men inte i dag.
Hon sussade gott vidare hon med.
Så det blev en ovanligt sen frukost.
För oss båda.
Men vad gör det?
Men det är helt makalöst så fint väder det är!
Idag med!
Klarblå himmel, vindstilla, minus 12 grader.
Och strålande sol. Nästan som om solen har "hakat upp sig" och liksom fastnat här över Falun.
Och det gör absolut ingenting!
Photo: Ingmarie Nilsson
Vinterskog
Photo: Ingmarie Nilsson
Och ännu mer vintersol
Bara det nu inte är som så att den visar sig extra mycket nu för att sen vara borta extra mycket.
Men nääää.
Så kan det ju inte vara!
Nu när jag snart slipper klumpfot och kan vara ute, åka skidor, springa, hoppa, åka pulka, gå, dansa och...
Åtminstone är det vad jag hoppas på...
Om ynka fyra dygn.
Jag har vid flera tillfällen hållit filmen Big Fish i handen men något har fått mig att inte välja att se den.
Kanske p.g.a. det konstiga fodralet?
Den skumma handlingen?
Eller bara för att jag är en sådan velmaja?
Inte vet jag.
Men så fick jag låna den av världens bästa Camilla och då fanns det liksom ingen anledning till att inte se den längre.
Photo: Ingmarie Nilsson
DVD filmen "Big Fish"
William Bloom (Billy Crudup) bröt kontakten med sin far för flera år sedan, men då han hör att fadern är döende i cancer åker han tillsammans med sin gravida hustru tillbaks till familjen.
Han försöker lära känna sin far, Edward (Albert Finney), och mannen bakom alla historierna som han hört så många gånger.
Från sin dödsbädd berättar pappan om sitt liv och som den gode historieberättare han är blir det gärna lite överdrivet.
Eller?
Historier vävs ihop och det är omöjligt att veta vad som är sant eller rena fantasierna.
Filmen utspelas i två tidsplan. En nutid och en dåtid men det blir aldrig rörigt.
Den unge Edward spelas av Ewan McGregor.
Historierna är ibland helt galna!
Absurda, bisarra, roliga, surrealistiska men alltid medmänskliga.
Hela tiden på gränsen mellan fantasi och verklighet.
Edward berättar sina historier om och om igen.
Som ett sätt att fly den grå vardagen , göra livet roligare och sig själv odödlig för genom sina historier kommer han alltid att bli ihågkommen.
Det här är en film som jag mår bra av.
En sådan som kan ses om flera gånger.
Enastående bra! Hur kunde jag vänta så länge med att se den?
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Ewan McGregor, Albert Finney, Billy Crudup, Jessica Lange, Alison Lohman, Danny DeVito, Steve Buscemi, Helena Bonham Carter, Robert Guillaume, Marion Cotillard, Matthew McGrory
Längd: Ca 2 timmar
Undra om jag har slagit någon slags rekord i flest antal kryckhopp upp och ner till och från stan.
Falun är inte stort, och avstånden inte stora, men just nu känns den korta lilla biten in till "city" kolossalt lång.
Photo: Ingmarie Nilsson
Antingen hoppar jag ner mot stan här på Kristinegatan, och om det är samma väg tillbaks så...
Photo: Ingmarie Nilsson
...ser det ut så här
Photo: Ingmarie Nilsson
Ibland varierar jag mig och hoppar ner på Svärdsjögatan och ...
Mår fortfarande lite illa en det har helt klart blivit bättre.
Köpte en hel kasse (nästan) med olika téer i hälsokostbutiken i går och kanske har de bidragit till att magen lugnat sig.
Energin är i alla fall nästan helt tillbaks och jag, inkl. klumpfot, har hunnit städat hela lägenheten innan klockan ens var halv elva!
Putsat och fejat så det skiner och blänker. :-)
Känns väldans bra!
Solen strålar där ute, 5-6 minusgrader, snö, blå himmel.
Kan riktigt höra hur mina övergivna skidor ropar på mig där nere i källarförrådet! ;-)
Vi vill uuuuuuut! Stackare...
Det får bli en tur ner till Friskis i stället.
Inte så illa det.
Första delen utspelades 1895 på Sicilien.
Selmas debutroman Gösta Berlings saga har fått strålande kritik. Världen, livet och kärleken väntar men det inträffar händelser som kommer att förfölja Selma resten av hennes liv.
Båda avsnitten är inspirerade av alla de brev som växlades mellan Selma och hennes två kärlekar Sophie och Valborg och utspelas egentligen bara under två dagar.
Den första var, som tidigare nämnts, på Sicilien.
Den andra delen är i Stockholm 1909 när Selma Lagerlöf som första kvinna någonsin ska motta Nobelpriset i litteratur.
Den första delen visade tyvärr väldigt lite om författaren Lagerlöf. Om hur hennes liv som skrivande kvinna under denna tiden egentligen var.
Jag skulle vilja veta varför och hur skrev hon?
Däremot antyder filmen mycket på ett lesbiskt relationsdrama vilket i och för sig är "intressant".
Idyllen är (förstås) total i detta kostymdrama.
Solen, värmen, naturen, de vackra kläderna, stiliga människorna och pråliga hotellet.
Denna idyll hade dock inte varit någon idyll om inte motsatsen också fanns.
Förutom solkiga halskragar och fattigdom så utspelas ett ondskefullt drama mitt i alltihop.
Det saknas överraskningar och "nyheter" i filmen och det känns inte som om jag vet mer om Selma när avsnittets 60 minuter är slut.
Vilket jag hade hoppats på.
Men jag gillade den!
Är löjligt förtjust i filmer som utspelas i miljöer från denna tidsepok så jag kommer absolut att se del två som går i kväll kl. 21 på Svt.
Sol varje dag!
När hände det sist?
Men det gäller att vara snabbt ute för den är inte uppe särskilt länge.
I dag är det från kl. 09.06-14.50. I morgon 09.05.14.53. På nyårsafton 09.04-14.57. På min födelsedag 08.29-15.52.
Intressant va? ;-)
Det är inga svindlande hastigheter precis, men ändå...
Det går mot ljusare tider! :-)
Hur kommer det sig att när jag mår så här illa och absolut inte vill äta, så är det enda jag tänker på mat!?
Visst, det är troligtvis på något underligt vis kroppens sätt att signalera att den inte vill ha mat, men varför räcker det liksom inte med att "bara" må illa?
Måste kroppen spä på skiten med att tänka på hur äckligt det vore med mat just nu?
...illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag mår illa, jag måri-l-l-a-!
Fast jag kräks inte.
Alltid något...
Jag kan inte riktigt hjälpa det, men jag är fruktansvärt less på min kropp som bara ska trilskas.
I stället för att åka med älsklingen upp till mina underbara "svärföräldrarna" och "farbror" Mattis med familj i Sundsvall, så är jag hemma och försöker ignorera att den lilla frukosten jag fick i mig för typ sex timmar sedan, fortfarande åker hiss.
Miljoners miljarder bomber och granater. :-(
Hjälpte inte ens att gå ut i det (fortsatta ) helt fantastiska vädret trots att det brukar vara mitt universalrecept annars.
Förutom att träna och att springa förstås. ;-)
Men de här små knattarna livar onekligen upp även den mest kräkfärdiga och mag-hissåkande kropp.
Tre av de åtta som var med från början har hittat kärleken.
Inte så illa egentligen! :-)
Jag har verkligen gillat det programmet fast jag vet inte riktigt varför.
Såpatv är ju ganska "billigt" egentligen.
Även jag fattar att mycket är så att säga "uppgjort och regisserat", för hur äkta kan det bli med kameragubbar som står och filmar när kärlek ska visas?
Men ändå gillar jag det!
Kanske ett slags behov av att se "vanliga" människor med "vanliga" tankar och problem som ser "vanliga" ut?
Programmet är lättsamt, roligt, förväntansfullt, annorlunda, småtramsigt, hoppfullt och såklart romantiskt.
Hade varit kul att få se hur det har gått för alla de andra som varit med innan.
Kanske en ny programidé?
"Bonde söker fru-så gick det". ;-)
Men , men.
Slut är det.
Däremot var jag och Anders på en premiär i går.
Vi har sånt även här i lilla Falun.
Men då utan röd matta, kändisar och paparazzi... ;-)
Jag och älsklingen var nämligen och kollade på Måns Herngrens film Allt flyter.
Ett nedlagt innebandylag med killpolarna, en urartad svensexa med samma gäng samt en konstsimmande dotter gör att Fredrik (Jonas Inde) får upp ögonen för manlig konstsimning.
Han lyckas övertyga killpolar-gänget att börja träna och de har plötsligt chans att få vara med på VM i Berlin.
Filmen är en komedi men med flera underteman som t.ex. omvänd könsdiskriminering, homofobi och den alternativa kärnfamiljen.
Övriga skådespelare är bl.a.:
Amanda Davin, Jimmy Lindström, Andreas Rothlin Svensson, Peter Gardiner och Paula McManus.
Filmen är onekligen både rolig och tänkvärd men jag hade nog förväntat mig lite maffigare och tjusigare konstsims-scener.
Och mer skratt.
Även om man som jag egentligen är en skitkass skidåkare så kan jag inte annat än längta efter att få åka när jag ser, och hör om, alla fina spår på Lugnet.
Solen som skiner, den kalla friska luften, inte en endaste vindpust och alla dessa människor som ser så fånigt lyckliga ut när de susar fram.
Jag vill med!
Varning för kraftigt skidsug efter detta lilla bildspel. ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Bara våra skuggor som kan vara på spåren...
Photo: Ingmarie Nilsson
Även de "små" rundorna runt skidstadion hade kanonspår! Fast det syns inte så bra just här. Ville inte gärna förstöra dem genom att sätta klumpfot och kryckspetsarna i dem... ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Hoppbackens spår vet jag dock inte hur de är... ;-)
Börjar nästan tycka det är lite bra att ha klumpfot och strutta omkring på kryckorna.
Inte bara för att människor är extra snälla, vänliga och hjälpsamma, jag slipper göra en massa trista saker.
Typ skrapa rutor och sopa fram bilen under snön ;-)
(Fast det är väl snarare ett försök till att lura hjärnan så jag ska stå ut de resterade n-i-o dygnen...)
Nu är det bekräftat.
Kallurs tränare Karin Torneklint ska lämna jobbet som tränare för systrarna Kallur.
I gårdagens DD kunde man läsa att samarbetet med den forna sprintern Torbjörn,"Grycksboexpressen", Eriksson, inte riktigt fungerar så därför väljer Torneklint att sluta.
Nu söker Kallur-systrarna en ny tränare.
Kanske vore något?
Bara en hake faktiskt.
De behöver någon som kan häckteknik...
Det är snudd på att det har varit, och är, en riktig "Bullerbyidylls-jul" här i Falun.
Den är som tagen ur vilken sagobok som helst!
Strålande sol, minus 7-8 grader, vindstilla och vitt av snö.
Julgranar, julmat, julklappar och ljus i varje fönster.
Ja, det skulle väl vara tomten himself och renarna som saknades då...
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag och älsklingen vid sjön Runn
Photo: Ingmarie Nillson
Anders fotar så det står härliga till!
Photo: Ingmarie Nilsson
"Mitt" älskade Runn. Tänk att jag BADADE där i somras!
Photo: Ingmarie Nilsson
Oavsett årstid och väder är sjön magisk, ofattbart stor och otroligt vacker
Photo: Ingmarie Nilsson
En av mattallrikarna som åts tillsammans med...
Photo: Ingmarie Nilsson
Kalle och hans vänner. Lika kul VARJE gång ;-)
Photo: Anders Gustafson
Men Elvira var inte så imponerad. Hon tycker bättre om att sussa ;-)
Eller?
För vem är det som gått här tidigt, tidigt på julaftons morgon?
Photo: Ingmarie Nilsson
Mystiska fotspår i nysnön
Det är inte tomten utan faktiskt jag.
Smet i väg tidigt och tassade (nåja...) iväg till Friskis.
Hamnade på något vis på ett Spinningpass med tomtebloss!
Don´t ask me how.
Det liksom bara "blev". ;-)
Kom ut lagom tills det ljusnat och det är vackert som ett julkort här i Falun i dag! :-)
Här hos oss i Falun finns inte en tillstymmelse till julstress.
Tvärtom.
Lugnt och skönt.
Allt får ta den tid det behöver.
Sova länge, grötfrukost och tidningsläsning, slappslappslapp, hopp-och-skutt först till stan för att köpa Bingolotter (töntigt men kul) och sen till Friskis för att cykla och bygga muskler.
Hopp-och-skutt tillbaks hem, dusch, bilen norrut till bl.a. vad jag tror måste vara en av Sveriges vackraste platser.
Photo: Ingmarie Nilsson
Siljan sett från Söderås
Photo: Ingmarie Nilsson
Bedövande vackert men tyvärr otroligt svårt att fånga på bild
Vidare till Nusnäs och Dalahästarna.
Har aldrig varit där och det var ett helt livsfarligt ställe. För plånboken alltså.
Photo: Ingmarie Nilsson
Dalahästmålning på Grannas Hemslöjd i Nusnäs. Ett ÄKTA pillerijobb!
Älsklingen ordnade så att jag äntligen har fått mina hett efterlängtade Dala trätofflor.
Kunde visserligen bara testa den ena men om jag så ska tvinga i den andra så småningom befriade klumpfoten, så ska jag ha dem på för de är så fina!
Photo: Ingmarie Nilsson
Mina nya fina tofflor som jag fått av min älskling
På hemvägen hann vi inom familjen Knis. Vi säger alltid att vi bara ska "säga hej" men det slutar alltid med flera timmars babbel bara för att de är så underbara och roliga att umgås med.
Tyvärr blir det på tok för sällan trots att vi bor så nära varandra.
På lördag åker de till Thailand för att vara där i två månader.
Inte utan att jag är lite avis...
Men jag har annat på gång jag. :-)
Ja just ja.
Vi har hunnit att handla mat med, det är ju ändå jul, och nu är det Bingolotto för hela slanten.
Men det måste vara något fel på våra lotter för vi vinner inte ett smack.
I Borlänge finns en Thai restaurang som heter Agnes.
I vanliga fall bjuder ägarna, och systrarna, Amporn Deeson och Aui Andersson på Thaimat (förstås).
Men på julafton byter de ut den asiatiska buffén mot ett traditionellt svenskt julbord som de bjuder alla hemlösa och ensamma människor på.
De står för lokal och kock medan pengarna till maten kommer från hjälpsamma Borlängebor.
Visst är det helt fantastiskt?
Tänk om alla restauranger kunde göra likadant.
Vilken grej det hade varit!
Och vilken fin jul det hade blivit för många människor.
Ibland trillar överraskningar och presenter på en som värsta skyfallet!
Ringde till mitt favvo hakVibes här i Falun precis för att jag skulle fråga om jag kunde "frysa" mitt kort en vecka.
Man kan frysa upp till 4 veckor på ett tre månaders kort, men jag var osäker på om det skulle gå, har nämligen redan fryst min kvot, plus att kortet nog går ut vilken dag som helst.
Då säger Anders, ägaren, att han bjuder mig på medlemskap januari ut!
Som en julklapp!!
Kan inte säga mer än T-A-C-K!! Och att tomten finns! :-)
Ps. För er som inte vet. Lagom till det nya året så öppnar Vibes upp i en ny stor fin lokal. Passa på att testa! Du har inget att förlora!
Ringde Kopparstaden i morse och gnällde rejält. ;-)
Damen i andra ändan av telefonen beklagade (så klart!!) för "så skulle det inte vara".
Nej, just det...
Hon skulle genast ringa bovärden och höra efter vad som hänt. Fast det var väl just det som var problemet.
Inget hade hänt.
Efter en bra stund ringer han upp, klockan var över 10, och säger att han är "på väg" och att det hela ska genast åtgärdas.
Sen var det något dravvel om att de inte plogar om det bara kommer lite snö och bla bla.
Det var ju inte snön som var problemet utan isen och halkan.
Han har visst kört här med någon slags plog men det har bara gjort att det är, om möjligt, ännu halare och ingen sand så långt åtminstone mitt öga når.
Nu är klockan halv två. Ska vi behöva vänta tills i morgon?
Tror jag måste ringa igen...
De kanske inte fattar halländska?
Men passet på Friskis, när jag väl kommit dit efter att ha kanat fram på isgatorna, var desto trevligare!
Jag lyckades t.o.m pressa fram några droppar svett!!! Tänk att svett kan göra en människa så glad! :-)
Fick ett tips från Anneli om orsaken till muskelinflammationen.
Började själv söka på nätet och fann bl.a. denna intressanta artikel som hon tipsat om.
"Överätning", eller positiv energibalans som det heter på fikonspråk, under inaktivitet kan alltså göra att musklerna förtvinar och den inflammatoriska processen sätts i gång.
Studien var inte stor men onekligen intressant!
Gäller alltså att tänka efter vad jag stoppar i munnen.
God jul liksom... ;-)
Var nere på Kopparstadens kontor (de vi hyr av) så sent som i onsdags, antalet mail ska vi bara inte prata om och de behagar inte ens svara på dem, för att klaga.
Bl.a. sa jag att det vore otroligt tacksamt och snällt om de kunde ploga bort sörjan som låg på uppfarten för annars skulle det bli helt hopplöst och jättefarligt om det fryser på.
De lovade absolut bot och bättring.
Jodå.
Genast och omedelbums.
Var även väldigt noga med att visa kryckorna ;-) men de fattade tydligen inte ändå.
För de har inte plogat.
Och visst har det frusit på!
Och snöat.
Uppfarten till vår, och alla andras, lägenhet är som en skitkass skridskobana! Skrovlig, hackig, ojämn, glashal.
Photo: Ingmarie Nilsson
Backen till lägenheten är varken lång eller brant men ett helvete när den är hal
Vägen utanför är inte riktigt lika ojämn men absolut lika hal.
Photo: Ingmarie Nilsson
Kanske meningen att vår gata ska bli skridskobana i stället?
Att kommunen ska spara och kanske inte hinner med allt kan jag till viss del begripa, de hade ialla fall plogat, men att Kopparstaden som vi hyr av och betalar (dyr) hyra till inte kan masa sig hit och åtminstone sanda är helt ofattbart!
Är det meningen att jag, och alla andra skröpliga med lite taskig "gång", ska ha husarrest så fort det blir vinter?
Eller ska vi åka på rumpan ner varje gång vi vill ut en sväng?
Kanske ska be om såna där rumplappar så vi slipper slita på brallorna.
Hur vi ska ta oss upp igen vet i sjutton.
Skidlift?
Framförallt har den väl så här långt varit djävulskt tråkig!
Mitt onda ben, som jag klagat och tjatat och gnällt om i tid och otid, var till slut inte lugn ens efter att jag tagit värktabletter.
Då är det illa!
Ringde därför till sjukvårdsupplysningen i går för att höra om de kanske hade någon teori.
Min hjärna är tyvärr lite miljöskadad och skenar lätt iväg till både blodproppar och kompartmentsyndrom och därifrån är ju steget inte så långt till operation, amputation, IVA och permobilen... ;-)
Hur som haver tyckte kvinnan jag pratade med att jag absolut skulle åka till akuten för att kolla så inget låg klämt.
Så det gjorde vi i går kväll.
Grejen var bara att när jag väl kom så långt som till luckan, akuten i Falun är nämligen ett stort skämt när det gäller effektivitet och smidighet, så fick jag reda på att väntetiden skulle bli låååång.
När de säger den är lång då är den lång.
Så vi åkte hem och åkte dit i dag igen.
Photo: Ingmarie Nilsson
Faluns tristaste (och mest ineffektiva??) ställe-akuten
I dag tog det "bara" ca. tre timmar.
Prover togs och så småningom, när det finns tid, ska jag göra ett ultraljud på benet.
Allt tyder i alla fall på att det inte är varken propp eller kompartment, skönt det, men väl en kraftig inflammation i muskelfästena.
Troligtvis orsakat av "vilan".
Ha! Det är alltså, som jag alltid sagt, helt livsfarligt att inte träna!
Läkaren, en väldans trevlig kvinna, höll faktiskt helt med.
-Om man är inaktiv i några veckor så får man ont både här och där och det är direkt farligt för kroppen. Det är verkligen inte bra att inte träna.
Så det så!
Nu förstår jag åtminstone varför det gör ont och jag vet att det inte är inbillning eller att jag är ovanligt mesig och klen...
Det har blivit två "vibb"dagar på raken på Vibes.
Och i dag var det verkligen vibb.
Körde mitt vanliga överkroppsprogram men la sen till extra mycket vibbmassage.
Måste försöka få bort det där tokonda i låren, nu är det nämligen i båda, och i rumpan.
Framförallt högersidan.
Kändes verkligen kanonbra så länge jag höll på, och strax efter, men nu är det typ samma skit igen.
Kan ju inte gärna sitta där och vibba hela julen.
Fast om jag sätter en tomteluva på huvudet, skägg i ansiktet och tomtedräkt på kroppen så kan jag kanske användas som levande julskyltning?
Värken sitter mest precis under sittbensknölarna, där den ena lårmuskeln fäster, och det gör ont hur jag än gör.
Ligger, står, sitter eller hänger kvittar.
Inget hjälper.
Har i och för sig inte provat att stå på händer eller på huvudet...
Det här är en helt ny typ av smärta för mig.
Kan inte jämföra den med någon annan jag haft och min kropp har ju faktiskt varit utsatt för både det ena och det andra genom åren som inte alltid har varit så himla nice.
Men det är klart.
Den opererade tån var tydligen en extremt ovanlig "åkomma" så varför skulle min smärta vara "vanlig"?
Nu har även Gubb-Jan hamnat i strålkastarljuset efter sina tuffa uttalanden om Quick.
Bägge jobbar på DD och Greider är dessutom chefredaktör på tidningen.
Tycker allt att det är ganska häftigt för de är ena tuffingar de där två, och DD är verkligen ingen stor tidning.
Falun och DD har definitivt hamnat på hetdebatt-kartan.
Hur kan en kropp (min alltså) protestera så ofantligt mycket över vila?
Jag har ont nästan överallt, särskilt i foten och benet, och ingenting verkar fungera som det ska.
Magen, hjärnan, håret, ryggen, huden.
Allt protesterar.
Den borde ju vid det här laget ha fattat och liksom vant sig vid det här drönarlivet.
Men tydligen inte...
Kan någon förklara för den?
På riktigt.
Den har i och för sig funnits här ett tag men just nu har den kulminerat så varenda staty är klädd i halsduk, handvärmare, sockor och vad det nu kan vara.
Skithäftigt!
Photo: Ingmarie Nilsson
Tänk så fin en vanlig trist lyktstolpe kan bli!
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag må vara korkad men det jag fattar inte riktigt hur de får på dem.. (??)
Från början var det en supersecret klan som smög ut på nätterna och grafittade, men nu har jag faktiskt sett dem in action även på dagen.
Liksom lite svårt att bli arg på någon som trär strumpor på en lyktstolpe.
Eller sätter mössa och halsduk på Engelbrekt.
Photo: Ingmarie Nilsson
Engelbrekt himself
Tror inte heller det står någonstans i lagen att du inte får det.
Skulle dock inte förvåna mig ett skvatt om det blir ett tillägg i den nya grundlagen...
Tråkmånsar!
Photo: Ingmarie Nilsson
T.o.m. Berguven slipper frysa
Photo: Ingmarie Nilsson
Och Gycklaren kan dansa vidare
Sen finns det visst vissa som är mer fanatiska och beroende än vad jag nog någonsin blir med något.
Coolt! :-)
Laddat upp till öronen med keso-tofu-grodd-banan-mackor och te i soffan framför tv:n.
Bullat upp med kuddar runt hela min stackars kropp.
Bakom ryggen, under benen, under rumpan och under foten.
Älsklingen nästan likadant.
Den stackarn är fortfarandemegaförkyld.
Rena sjukstugan här alltså.
Så där lagom kul... Vaddå jul??
Bara han kunde ta mina dunderkurer så skulle han snart vara pigg och kry igen!
Han är dock tjurigt envis och "glömmer".
Men jag är envisare.
Och bra på att både tjata och påminna. ;-)
Men tillbaks till soffan!
Elvira hon sussade på sin filt hon, totalt ointresserad av allt,
trots att det var La finale på Bonde söker fru!
Herregud vilken nörd jag är!
Men kul var det.
Så länge det varade.
Nu får jag vänta ända tills juldagen. ;-)
Ändå tog det mig över två timmar att knata (läs hoppa) ner till Friskis, göra det jag skulle (dra lite i roddapparaten, göra några benövningar och stretcha) och sen "knata" hem igen.
Photo: Ingmarie Nilsson
Mitt nya träningsyn-perpektiv
Det jag helt klart tränade mest var pratmusklerna.
Dels med vår söta lilla granne.
En hurtfrisk dam på 70++ år som är piggare än de flesta tonåringar i åtminstone den här byn.
Hon skulle lätt "jympa ifrån" varenda skolklass.
Hon är lika förbaskad på vår hyresvärd som jag är för att de sandar så dåligt.
Så nu funderar vi på att starta ett uppror.
Eller i alla fall en namninsamling.
Innan vi brutit armar och ben.
Dels träffade jag på mina fränder G och T. Två snubbar som, när jag träffar dem antingen på Friskis eller i plurret på Lugnet, alltid är så himla roliga och inspirerande.
Två kämpar som gör att jag får lite annat pespektiv på saker och ting.
Bägge har haft det tufft med svåra skador, långa rehabiliterngsperioder och mycket smärta.
Träningen har blivit deras "räddning" och det var visst även genom den de träffades.
Nu hjälps och följs de åt på nästan alla pass.
Mycket prat blir det, träningen blir ibland en bisak, och (socker)fikan efter är lika helig som Indiens kor.
Men en sak är säker, det ger alltid energi att träffa dem.
Och då menar jag inte (bara) av sockerfikan. ;-)
Den här fick jag av vännen Maria och är så sablans bra att den bara måste få vara med här.
Håll till godo! :-)
Efter en konferens om mikrokirurgi i New York satt de ledande kirurgerna i
en bar och drack. När de så småningom började bli lite onyktra så kom dom
in på deras största triumfer vid operationsbordet.
Den första, en australiensisk kirurg, berättade:
-Vi fick in en kille som hade klämt sig i en tryckpress. Allt som var kvar
var lillfingret. Vårt lag av kirurger lyckades konstruera en ny hand,
byggde en ny arm och en ny kropp, så att när han till slut gick till arbetet blev
han så effektiv att han gjorde 5 personer arbetslösa.
-Det är väl ingenting, sa en amerikansk kirurg.
-Vi hade en arbetare som fastnade i en kärnreaktor. Allt som blev kvar var
håret. Vi konstruerade en ny skalle, en ny kropp och nya organ och skickade
honom tillbaka till arbetslivet. Han blev så effektiv att han gjorde 50
personer arbetslösa.
Den svenske kirurgen som hade suttit tyst och lyssnat harklade sig och tog till orda:
-En dag när jag var ute och gick kände jag lukten av en fis. Jag tog fisen
till sjukhuset i en skräppåse, släppte den på bordet och började jobba.
-Först slog vi in fisen i ett rövhål, byggde nya skinkor, satte fast en ny
kropp på den ena änden och ben på den andra änden. Till slut blev det en man
som vi döpte till Fredrik Reinfeldt och han har tamejfan snart gjort ett helt land arbetslöst
Hur många har en naprapat som, förutom att vara helt fantastiskt duktig, även skjutsar hem efter avslutad behandling?
Jag har. :-)
Var hos "min" naprapatAnnica nu i kväll.
Före "Bonde" alltså. ;-)
Eftersom jag har klumpfot med mig vart jag än går (!!) så är det här med långa färdsträckor ett dilemma.
Cykla och köra bil är big no-no.
Skulle jag ha gått hade jag inte varit hemma ännu för det är flera kilometer till Annicas praktik.
Någon måtta får det ju vara på motionerandet.
Så älsklingen körde mig dit, lämnade av mig och Annica körde alltså hem mig efter att hon tagit hand om min stackars kropp.
Särskilt högerbenet som jag gnällt om och det är inte inbillning.
Benet är verkligen svullet och rejält spänt, liksom hela ryggen.
Vad som är hönan eller ägget har jag inte en susning om.
Inte Annica heller.
Vet bara att det gör förskräckligt ont redan efter att jag suttit bara 5-10 minuter.
Få se om det blir bättre.
Nu måste jag resa på mig.
Igen.
Sista avsnittet var i kväll.
Eller näst-näst sista om man ska vara petig.
I morgon får vi se hur deras resor blev och om det verkar bli någon fortsättning.
På juldagen kommer en uppföljning.
Jag tycker det varit helt grymt bra och har följt det slaviskt. Har jag inte kunnat se det "live" så har det blivit inspelat så jag har kunnat gotta mig vid ett senare tillfälle.
Kan de inte göra en uppföljning på uppföljningen så vi får se hur det är nu?
Jag är verkligen addicted!
Rätt sjukt va..??
Och jag skäms inte ens. ;-)
Jag tror stenhårt på Peter och Wille och Hanna och Elias.
De andra två paren är lite osäkrare.
Jag har haft uppe detta på bloggen en gång innan, men det tål att upprepas.
Särskilt nu i juletider när folk shoppar som galna!
(Glöm det där med kris. Det kommer att bli köprekord i år med ska du se!)
På The hunger site kan du gratis donera mat, hjälp för att rädda regnskogarna och utrotningshotade djur, öka tillgång till fri mammografi, ge behövande barn hälso-och sjukvård samt ge böcker till barn i fattiga familjer.
Fortsätt sedan till Care2.
Förutom samma saker som ovan kan du t.ex. hjälpa till att stoppa våldet, hjälpa husdjur i nöd och bromsa den globala uppvärmningen.
Allt detta bara genom ett enkelt klick.
Du kan göra det varje dag, året runt.
Hur enkelt som helst!
Och som sagt var helt gratis!
De här sajterna fungerar tack vare olika donatorer som betalar en viss summa för varje klick.
Utan rutiner och en klocka att passa blir dagarna lätt bara en enda lång och seg massa och jag är inte den typen av människa som mår bra av att bara såsa runt, låta dagen gå och inte ha "gjort" något.
Mina "träningspass" är verkligen inget att skryta med men det är en slags sätt att få lite rutiner i det nuvarande "vardags"-livet.
Och mer muskler på överkroppen.
Ha ha ;-)
Så nu är dagarna inrutade med att "träna", ett avsnitt i photoshop-utbildningen (för det mesta...), regelbundna måltider, hålla ordning och ha ett "projekt" varje dag.
Men trots att jag har all tid i världen blir det inte särskilt mycket gjort.
Hur kan det vara så?
Med tanke på hur lite jag gör så borde energin fullkomligt spruta ur öronen, men det är precis tvärtom.
Jag har min egen teori.
Förstås.;-)
Knoppen och kroppen mår inte bra av att "göra ingenting"!
Jag har ont i ryggen, i foten (men där förstås jag varför) och i hela högerbenet.
Det har liksom svullnat upp av allt sittande och klämmer därför ihop ischiasnerven.
T.o.m. ont när jag ligger vilket är ett mindre helvete när jag ska försöka sova.
Så nu fattar jag ännu mindre hur människor kan låta bli att träna.
Men jag fattar varför så många är trötta och har ont överallt.
Hela livet blir ju bara segt, tråkigt, smärtsamt och tröttsamt!
Nu menar jag inte att träning är svar på alla problem, men bra många.
För med träning följer bättre matvanor (för vem vill äta skitmat före/efter träning?), en bättre sömn, färre sjukdomar och därmed ett friskare liv.
En positiv cirkel från början till slut.
Raymond van de Klundert (Ray Kluun) är född 1964 och bosatt i Amsterdam. År 2001 miste han sin 36-åriga fru Judith i cancer. Klunn reste efter botgången med sin då treåriga dotter Eva till Australien och skrev sin debutroman; En sorts kärlek. Romanen har blivit en stor succé över hela Europa.
Bokens huvudpersoner, Sten och Carmen, är bilden av det lyckade paret.
Unga, rika, snygga, lyckliga, fina jobb och tillsammans har de treårig dottern Luna.
Bullerbyidylen är total!
Trots att Sten är notoriskt otrogen, festar, kollar fotboll och använder droger lika ofta som han byter kallingar.
Tills den dag då Carmen drabbas av bröstcancer.
Då ändras allt.
Eller?
Boken är skriven i jag-form och som läsare blir du inbjuden till Stens många gånger märkliga värld och tankegångar.
Mina känslor blandas och varierar under läsandets gång.
Ilska, sorg, frustration, irritation, glädje och en slags förundran. En förundran över Sten.
D.v.s. Kluun himself.
Boken ska mer eller mindre nämligen vara helt självbiografisk och emellanåt undrar jag allt hur han tänker.
Samtidigt som jag inte förstår så förstår jag bara för att han skriver så vackert och passionerande om Carmen, Luna och älskarinnan Rose.
Det är svårt att bli riktigt arg på Sten trots att han många gånger är en riktig skitstövel.
Det är en märklig bok.
Mycket märklig.
På flera sätt.
Tänkvärd, tokig och otroligt sorglig, men utan att lämna den där hemska tomheten, som en del böcker gör, efter sig.
Ja, den är märklig.
Läs så förstår du varför.
Ingmaries betyg: 4 av 5
/Ray Kluun har en egen blogg men min holländska är på tok för kass för att jag ska fatta ens ett ord. ;-)
Det finns faktiskt vissa fördelar med att skutta omkring på kryckor.
I princip alla blir otroligt hjälpsamma, snälla och tillmötesgående.
Håller upp dörrar, stannar vid trafikövergångsställena, går av trottoaren ner i snösörjan på vägen för att jag ska få plats, hejar (trots att jag inte vet vem det är), fixar stol så jag kan sitta, låter mig gå före i kön (jo, det är sant!), gatuarbetarna flyttar koner och maskiner för att jag ska kunna komma fram (jo, även det är sant!) och hyrsevärden har (äntligen) lyssnat på mitt gnäll om att de måste sanda bättre.
De trodde kanske det var deras usla (läs obefintliga) sandning som gjort att jag går på kryckor, och är nu rädda för att jag ska stämma dem på en riktigt fetefet ersättning.
Tänker låta dem fortsätta tro det.
Hehe.
Samtidigt är det märkligt att när det är en sådan här grej du råkat ut för, en skada som syns, då är det absolut ingen som ifrågasätter att du är sjukskriven.
Tvärtom! Du skulle anses tokig om du jobbade.
Men har du ont i själen, d.v.s det som inte syns, och är sjukskriven, då kan du vara så gott som säker på att folk tycker du är både lat, en smitare och en samhällsparasit.
..är det ganska exakt 17 dygn till stygnen ska tas och klumpfot (hopefully) blir ett minne blott.
Sjutton dygn.
Samma som 408 timmar eller 24 480 minuter.
En himla massa tid.
Märkligt det där hur en tid kan vara "snabb" eller "långsam".
Dessa 408 timmar känns som tio evigheter för mig just nu.
Hade jag varit i Albuquerque, om det hade handlat om träningstid eller om jag hade haft "vanlig" semester hade det varit narda.
Märkligt...
Oavsett om resultatet av operationen blir bra eller dåligt så kommer det att bli en slags befrielse.
Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag det skulle vara så här jobbigt och... TRIST!.
Spetsen på kryckorna sätts först i marken .
Därefter sätts vänsterfoten (den som är hel) i den blöta snön strax före den högra (ohela ) foten som bara snuddar lätt i marken.
Om och om igen.
Hela vägen ner till stan och mitt mål.
Klick, klafs, klifs.
Klick, klafs, klifs.
Träningsvärken (!!) i ryggen och skavet i händerna gör sig påmint varje gång kryckorna sätts i marken och min kroppstyngd förs över på dem.
Värst är det om det blir ett uppehåll, om jag stannar och vilar, därför är det bättre att kämpa på.
Tänka att jag snart är framme.
Klick, klafs, klifs.
Klick, klafs, klifs.
Mörkret är svartare än svart men döljer barmhärtigt den sörja som snön förvandlats till.
Julgransbelysning, juldekorationer, adventsljusstakar och bilornas lyktor lyser upp min väg.
Klick, klafs, klifs.
Klick, klafs, klifs.
Så är jag framme!
Varmt och ljust.
En mjuk kudde att sitta på.
Mellan mina händer håller jag en kaffemugg.
Sippra små klunkar av det svarta.
Njuter.
Benet vilar tungt på en pall.
Framför mig, på andra sidan av bordet, sitter vännen Maria.
Länge samtalar vi.
Om stort och om smått.
Om livet.
Det förunderliga.
Jag blir lugn.
En känsla infinner sig.
En känsla jag känner igen.
Glädje.
Nåja.
Det kommer väl ny snö vad det lider så jag kan fixa till den lite.
Har varit och "tränat" på Vibes i dag.
Jag kommer att få en helt galet stark överkropp innan de här veckorna med klumpfot är slut.
Det är en sak som är säker!
Om jag nu inte halkar och bryter armarna förstås...
Skuttade inom bibblan med för att se om de hade en bok jag blev rekommenderad av världens bästa Camilla att läsa omedelbums.
Bryt vanan och nå dina mål av Torben Weise.
Låter onekligen som något för mig!
Tydligen fler som vill, och behöver, läsa den för jag fick ställa mig på väntelista. Säkert värd att vänta på och kanske t.o.m. värd att köpa.
Har förvisso redan beställt flera kilo böcker via nätet.
Kommer inte bara att få en krallig överkropp, knoppen kommer att bli superladdad och (förhoppningsvis) lite klokare.
Förrädiskt sätt att handla på förresten, via nätet, för man känner ju inte hur tung varukorgen blir.
Inte behöver man betala direkt heller.
Bara handla, klicka på "beställ" och sen är det klart!
Men bra och smidigt är det.
Och hur kul är det inte att få paket?
Även om man fixat det själv. .-)
Skittrist dag.
Ofrivillig vila är inte kul.
Inget att göra, eller rättare sagt ingen lust att göra sånt jag väl kanske "borde" göra nu när jag har tid.
Typ rensa garderoben, baka, läsa, sortera papper eller skriva.
T-r-å-k-i-g-t!
Men något skulle jag ju göra.
Lindade in klumpfot i plastpåsen, förbandet måste hållas torrt till varje pris, tog på mig hela kittet av vinterkläder och begav mig ut.
Snölyktan fick snyggas till lite.
Några bollar hade trillat bort men i dag var det varmare, och därmed snön hårdare, vilket gjorde att bollarna fastnade lättare vid varandra.
Bra det!
Men ve om den smälter bort nu efter mitt tålamodsprövande slit. ;-)
Gå-hoppade i väg bort mot Stora Kopparbergs kyrka.
Tog mig en paus där inne.
Lyssnade på julsånger.
Tittade på julkrubban.
Vilade.
Tänkte.
På väg ner för kyrkbacken ringer telefonen och medan jag står där och babblar går några damer förbi lite längre bort.
De stannar, tittar på mig så där som om de (tror) de känner i gen mig, gestikulerar något jag inte begriper, ler och går så småningom vidare.
Jag fattar (förstås) ingenting.
Trodde att de trodde jag var någon annan och undrade vad jag gjort.
Med tanke på kryckorna alltså.
Pladdrade vidare en stund i mobilen.
När jag är klar, och ska stoppa ner den i fickan, då fattar jag vad de kollat på!
Jag hade fått en frände!
Photo: Ingmarie Nilsson
Det lilla livet hade suttit vid min fot hela tiden medan jag tjabbat i telefon och gissa om hjärtat smälte när...
Photo: Ingmarie Nilsson
...jag fick den här blicken? Missen följde med mig en bit på resten av min runda men det var en förståndig katt som vände när det blev långt. (Eller för tråkigt?) Oavsett-vilken sötnos! Som sänd från ovan :-)
Efter lite väl lång tid så är nu den nya versionen av NNM Pace Calculator klar att börja användas.
De största förändringarna i version 4.0 är:
Ett helt nytt gränssnitt, där saker och ting inte sammanblandas på samma sätt som i de tidigare versionerna, samt att antalet inmatningsfält för kalkylatorn har minimerats.
All underliggande kod är omskriven.
Möjlighet för användaren att konfigurera vilka värden som ska visas för kalkylatorn.
Så prova gärna kalkylatorn och kom med kommentarer! Har du inte använt kalkylatorn tidigare så rekommenderas exempel-sidan som startpunkt för att komma igång.
Saker som i normala fall är en baggis, och som jag gör på max ten red seconds, har plötsligt blivit gigantiska projekt som tar tio evigheter.
En sån sak är att duscha.
I vanliga fall brukar älsklingen fråga om jag ens hunnit bli blöt.
Så snabb är jag.
(Jo då, jag hinner bli blöt.
Och ren.)
Men nu.
Först ska snygga skon (och kläderna förstås) av, klumpfot lindas in i plast, jag krångla mig över från toastolen till pallen jag installerat i badkaret med benet och klumpfot hängandes utanför så att förbandet hålls torrt, och sen kan jag börja duscha.
Samma procedur, fast i motsatt ordning, när jag väl är klar.
Ett jä..la mekk!
Photo: Anders Gustafson
Mer naket än så här blir det inte. Det är alltså min klumpFOT som sticker ut till höger ;-)
Kanske ska börja ta tiden och se om jag blir något snabbare?
Som en utmaning liksom.
Hmmm...
Borde gå att göra någon slags snygg statistik på det med.
Ett diagram med staplar i olika färger.
Och tjocklek.
Kanske finns någon annans jag kan jämföra med sen?
T.o.m. tävla mot?
Det hade allt varit något!
SM i dusch med en fot utanför, eller SM i dusch utan att blöta fot.
Eller varför inte VM?
Inte verkar jag väl på något vis vara uttråkad eller galen?
Det går riktigt fort nu!
Trots att det bara är små pytteflingor.
Snön fortsätter falla, plogbilarna kör så det ryker, snövallarna växer och Silverbullet #1 syns snart inte!
Photo: Ingmarie Nilsson
Början till rejäla snödrivor
Photo: Ingmarie Nilsson
Där under någonstans finns Silverbullet #1
Kan slå vad om att det är fullt ös i skidspåren uppe på Lugnet.
Jag kan bara drömma om att vara där, men i morgon ska jag minsann göra en snölykta! :-)
Mycket om min fot och tå just nu...
Hela mitt liv kretsar för sjutton runt den här klumpfoten!
Hur i helskotta kan en liten ynka kroppsdel styra mitt liv så totalt? Sitter här som en hösäck, känner träsmaken komma (igen) och rastlösheten kryper i skinnet som värsta skabbattacken.
Eländes elände. :-(
En liten utflykt har det ialla fall blivit.
Det blödde igenom förbandet så himla mycket det första dygnet (ingen risk för blodpropp i de här ådrorna inte) så i dag gå-hoppade jag ner till il doctores och sköterskan Kerstin som la om hela paketet.
Stelnat blod = cement + sårig tå = ont = inte skönt alls.
Men nu är det rent och fint.
Photo: Ingmarie Nilsson
Nylindad och ren. Ont gör den med.. :-(
Stackars lilla tån (ett försök att fjäska för den) såg helt eländig ut.
Blå och svullen.
Helt övergiven och utstött där bland de andra friska och normala tåkompisarna.
Nyfallen snö, så där mjuk och fin utan halka, som gör allting alldeles vitt och tyst.
På med löpardojjorna och ut.
Tre steg.
Satan!
Hela tån krachar.
Blodet dränker hela skon som jag sliter av i ett huj.
Smärtan är som knivar rakt in i foten.
Helt jä..la obeskrivbar!
Benpiporna sticker fram och någon säger;
du kommer aldrig mer att kunna springa.
Vaknar helt genomblöt av svett.
Måtte jag inte vara en sanndrömmare...
Begriper inte hur jag kan vara så förbenat hungrig hela tiden!
Gör ju inte ett endaste smack men äter som den värsta glufs-glufsen!
Glöm det där med havregrynsgröt.
Alldeles för nyttigt.
Det är sånt här jag vill ha!
Photo: Ingmarie Nilsson
Nyttigt? Knappast. Bara farligt beroendeframkallande
Som sagt var, hur ska det här sluta?
Snart införskaffar jag väl en sån där färgpenna så jag kan sitta och markera vilka tv-program jag ska se under dagen, lägger in kortnummer till budpizzan och anser dagens motion vara detsamma som att spela tv-spel och gå ut och slänga soporna.
Det går rasande snabbt utför.
Lite väl fort.
Och lätt. ;-)
Rent livsfarligt att vara rastlös, åka till stan och dessutom ha personlig assistent.
I alla fall för plånboken.
När jag sen dessutom hade Maria som bar, och körde hem, alla kassar så var det bara för mig att shoppa, shoppa och shoppa lite till.
Så nu får det bli havregrynsgröt resten av månaden.
Eller näää, det är ju för sjutton julafton snart!
Då kan jag sno lite av tomtens risgryns-gröt. ;-)
Men kul var det och då menar jag framförallt just för att Maria var med.
Efter den "lilla" (läs stora) turnén på The Body Shop, en av mina favvobutiker, blev det en lång härlig prat-och matfika på (ganska) nyöppnade Café Pralin i (ganska) nyrenoverade Bergströms gallerian.
Vad skulle jag gjort utan henne i dag?
Klättrat på väggarna, tjurat, surat, gråtit och fullkomligt ruttnat av leda.
Himla skönt att jag slapp det för nu är det bara 21 dagar kvar tills stygnen tas. ;-)
Gick hela vägen till brevlådan i morse för att posta det där brevet.
Vad kan det vara?
300 meter?
Och sen tillbaks.
Så kanske totalt 600 meter.
Svindlande.
Och låååångt.
Totaldäckade i soffan och sov i över en timme.
Herregud.
För en sketen tå.
Tänk om det varit hela foten!
Eller knät!
Eller hela benet!
Då skulle jag väl sova i en vecka.
Minst.
Men det är ju inte tån egentligen utan de där pillerna.
No more sådana.
Jag blir ju helt golvad.
Stenad. Utslagen! Måtte vara extremt lättpåverkad.
Och billig i drift. ;-)
Läsa, sova, surfa och kolla film i all ära men efter ett par timmar blir det gräsligt TRIST.
Jag är less! Så in i bängen less.
Men tack och lov finns det änglar som räddar sådana som mig.
Om en liten stund kommer Maria och hämtar mig för en tur på stan.
Med bil för det snöar och är glashalt så jag grejar inte ens att gå den ynka kilometern ner till city.
Inte nog med att jag känner mig extremt lat, nu går jag emot mina miljöprinciper med.
Jag är evigt tacksam för att det finns smärtstillande piller.
Men det måste vara någon slags sömnmedel i dem med för det var rackarns vad trött jag blir.
Tröttheten kan knappast bero på att jag gör för mycket.
Har på 2,5 timme lyckats ta in tidningen (inte så svårt för den är precis utanför dörren), ge Elvira mat (måste göras omedelbums om jag inte vill bli helt "nedpratad"-den damen är nämligen mycket bestämd av sig), göra frukost, äta frukost, starta datorn, läsa mail, duscha (ett projekt bara det för foten måste hållas torr-återkommer med beskrivning om min snillelösning) och skrivit en reseräkning som ska postas senare i dag (när jag orkar).
On 11 December, our governments will decide Europe´s response to climate change for the next 12 years.
Unless they agree to at least 30% cuts in European greenhouse gas
emissions by 2020, we´ll have no chance of keeping global warming below 2°C and avoiding climate catastrophe.
We need to make ourselves heard.
So, please, take 2 minutes to tell them to keep global warming below 2°C.
Visit Time to leadNOW and send them a message!
Lite festligt att kunna gå till operationsbordet och sen åka taxi därifrån.
Själva operationen var inte så farlig.
Förutom när han skulle hamra och spika för då blev det som stötvågor i hela foten.
Nej värst var bedövningen, det spänner rejält när all den där vätskan ska in, och när foten skulle bli blodtom.
Det görs genom att en blodtrycksmanchett pumpas upp till (nästan) max runt vaden och det är inte skönt.
Gör förbakat ont faktiskt.
Efter ett tag är det dock så domnat att inte ens det onda känns. ;-)
Det där måste göras för annars skulle det bli typ Stockholms blodbad ganska snart och det är ju lite onödigt...
Men det gick fint och dr Håkan och sköterskan Kerstin var hur gulliga som helst.
Nu är det bara att hoppas att tåskrället lägger sig, och stannar, där den ska vara.
Den andra januari 2009 (!!) ska stygnen tas bort så då får vi se.
(Inget dansande för mig på nyår alltså)
Photo: Ingmarie Nilsson
Tån FÖRE operationen. Bort bort!
Photo: Ingmarie Nilsson
Min lilla tå VÄL inlindad EFTER operationen. Nog ser den helt galet KOMISK ut??
Jag har blivit utrustad med både kryckor och "specialsko", en sån där med bara klack, och en positiv överraskning är att jag får belasta till smärtgränsen. Tydligen bara bra om jag använder foten.
(Undra om han fattade att han sa det till fröken "No limits"?)
Men inte idag, eller de närmsta dygnen, för blödningsrisken är ganska stor och så kul var det inte att jag vill göra om det.
Så nu lever jag ett äkta drönar liv.
Halvligger i soffan med datorn i knät. Bunkrat i kylen så jag inte ska svälta. ;-)
Ganska skönt.
Ännu så länge alltså.
Suttit i soffan typ två timmar.
Så fråga mig om ytterligare två.
Tror jag kommer att ha tröttnat ganska rejält...
(Läs; ha myror i brallan.)
Photo: Ingmarie Nilsson
Tur jag har Elvira som gör mig sällskap. Hon är SPECIALIST på att ta det lugnt och slappa i soffan. Och jo, jag vet att ljuset står snett... ;-)
Att veta att fr.o.m. i morgon eftermiddag kommer jag inte att kunna träna ordentligt och "på riktigt" på åtminstone tre veckor.
Vet inte om det hade varit bättre att inte veta, då hade jag sluppit fundera på det nu innan, eller om det är bättre att veta för då kan jag ställa in mig på det.
Nu är det som det är och mitt näst sista pass hade kanske kunnat vara "bättre", det är ju trots allt springa jag vill, men sällskapet kunde inte ha varit bättre!
Tog tåget till Sandviken för att träffa härliga, goa, snälla Caroline.
Trots tre timmars ständigt pladdrande, tåget rullade nämligen hemåt sen, så hann vi inte "prata klart" ens en millibråkdel av allt vi hade att prata om.
Photo: Privat
Caroline och jag efter ett wet west pass i Sandvikens riktigt fina bad- och idrottsanläggning
Så det blir till att bestämma en ny träff fortare än snart.
Inte för att jag tror det "hjälper".
Vi lär nämligen aldrig få slut på saker att babbla om. ;-)
Nu har jag förresten dessutom ännu en pool att lägga till i min samling om var man kan springa med wet west. ;-)
Det var inte många dagar sen jag skrev att jag ville träffa Göran GreiderIRL.
Min önskan slog in i dag!
Helt makalöst!
Efter att flera gånger varit för feg för att gå fram och prata med honom när jag väl sett honom, fråga mig inte varför för han ser verkligen inte farlig ut, så tog jag mod till mig i dag och gjorde det.
Gick fram och sa att jag tycker han skriver helt otroligt bra, inspirerande, intressant och att han är en av mina förebilder.
(Inte mycket att förlora på det liksom..)
Jag berättade med, inte direkt men efter bara en liten stund för det gäller ju att passa på för guds skull, att en av mina önskningar är att ha honom som mentor.
-Ja det där är ett väldigt bra system, svarade han. Problemet är bara att jag glömmer de där mötena.
Ha ha!
Föreslog, lite på skoj, att han i utbyte kunde få hjälp med träningen.
Har nämligen flera gånger hört honom säga att han verkligen borde börja träna men att det finns varken tid eller ork.
Då blev han lite generad.
-Ja, jo, jag borde ju men... Äh, jag vill nog inte. Träna alltså.
Mer ha ha!
Sen blev det prat om jobb och resor och blitten blatten innan tåget skulle gå.
Göran Greider inte bara verkar vara trevlig, han är trevlig.
Ringde till "väntetidskansliet" i Huddinge så fort jag bara fått upp ögonen i morse.
Inte till någon live-person utan en sån där käck telefonsvarare där man ska knappa in personnummer och telefonnummer, välja siffror och välja om siffror.
Man får en tid, av den automatiska rösten alltså, då de ska ringa tillbaks, men hur ofta är det att just den tiden passar?
Så då är det bara att knappa om och knappa vidare, men den nya tiden kanske det första telefonnummret inte passar så då får man knappa in ett nytt där med.
Så där får man alltså hålla på tills det passar.
Måste dock erkänna att det i och för sig är ett ganska smart system för då ringer de tillbaks när de har tid.
Och förhoppningsvis jag med...
Men någon tid för operation finns inte förrän tidigast i januari.
Inte en chans innan.
Hoppet om ett återbud var väl typ 0.000000003 promille.
Nähänä.....
Varför hade jag gått här och hoppats? Så fånigt.
Och löjligt..
Så nu blir det i morgon! Kl. 13.
Hujeda mig!
Skulle dock inte förvåna mig ett skvatt om de ringer från Huddinge på torsdag och säger att de har en tid.
Men då får jag väl ta det.
Säkert någon mening med att det blir så här.
Nu ska det bli gjort för jag vill bli hel och slippa ha ont!
Ska banne mig sätta världsrekord i att bli tå-frisk. Minsann!
Jag fick tag på, och besöka, den "rätte" läkaren till slut.
Alltså ortopedläkaren på KS.
Han var verkligen, verkligen både jättetrevlig och jättekompetent.
Fick en extremt noggrann genomgång om hur hela operationen går till, vad som gäller efteråt och vad som ev. kan behöva göras mer.
Fick även se mina genomlysta fossingar!
Alltså röntgenbilderna.
Hur illa det än är så var det både intressant och lite "festligt" att se hur den lille tårackaren lagt sig i o-ordning mitt i ordningen.
Smått imponerande!
Så långt var jag med, och det var ganska exakt samma som läkaren i Falun sagt. (Vilket i och för sig känns bra för då är det trots allt två som sagt samma sak.)
Men sen skulle han kolla upp när det fanns tid för operation.
Absolut tidigast, och då ändå bara kanske är den 23:e december.
Blir säkert en galet kul julafton..
Nej, jag vill nu!
Eller inom max en vecka.
Har tackat nej till en massa jobb och varken vill, eller har råd, att vänta och sen dra ut på "icke-jobbandet".
Så det kanske blir Falu-operation i alla fall...
Där har jag min tid på onsdag.
Magkänslan är ändå "operation i Huddinge", så det första jag ska göra i morgon är att ringa "väntelist-ansvarig" och tjata. ;-)
Kan ju alltid hoppas att någon drabbats av magjuka eller influensa och tvingas lämna återbud.
Uppvakningsavdelningen, eller som det heter på fackspråk; den post-operativa enheten, är där patienten hamnar direkt efter en operation.
I stora drag handlar det om att se till att patienten är så pass "vaken", och/eller att ev. s.k. "ryggbedövning" har släppt, att han/hon kan åka tillbaks till vanlig avdelning igen.
Det som alltid görs är att andning och cirkulation övervakas, smärtlindring ges och att ev. prover och undersökningar görs.
Ofta behövs olika läkemedel och infusioner ("dropp") ges.
Tiden patienten får stanna där beror på vilket ingrepp som gjorts.
På Karolinska i Huddinge finns det två postoperativa enheter.
På uppvaknings-avdelningen ligger patienten som gjort lite mindre operationer mellan 0-3 timmar.
På den post-operativa avdelningen ligger patienter som gjort större operationer och som kräver mer övervakning. Kriteriet är dock att de ska andas själva. Inga respiratorer alltså. Där kan man ligga i upp till två dygn.
Här kommer lite bilder på hur det ser ut bakom de stängda dörrarna.
(Av naturliga skäl så är det totalt "människotomt" på alla bilder.)
Photo: Ingmarie Nilsson
Här är dörren in till "uppvaket". Enbart personal, patienter och föräldrar till små barn får komma in
Photo: Ingmarie Nilsson
Dörrarna från operation för vidare färd in till...
Photo: Ingmarie Nilsson
...själva uppvaknings-avdelningen där det totalt finns 16 platser och där alla "bås" är utrustade med..
Photo: Ingmarie Nilsson
...den här grundutrustningen. Övervakningsskärm för puls, blodtryck, andning och "saturation" (hur bra syresättningen är). Finns även syrgas, "sug", handskar, kräkpåsar och dator vid varje plats
Photo: Ingmarie Nilsson
Längst bort i denna salen är dörren från operation in till den post-operativa avdelningen där "båsen" ser ut...
Photo: Ingmarie Nilsson
...så här. Förutom samma utrustning som på uppvaket finns en del infusionspumpar och lite annan extra utrustning
Photo: Ingmarie Nilsson
Sist men inte minst; här har vi vårt FIKArum. Kaffeautomaten längst bort till vänster är väldans poppis ;-)
Men hur var det nu?
Går det överhuvudtaget?
Att bunkra och lagra träning.
Troligtvis inte men jag kör på så länge jag kan.
Kul så länge det varar liksom. ;-)
Blir det inte operation på onsdag i Falun, så lär det bli inom den närmsta veckan i Stockholm.
Det gäller med andra ord att passa på!
I morgon vet jag mer.
Hoppas jag....
Började med ett wet west-långpass i poolen på Forsgrenska badet.
Undra förresten om jag inte satt någon slags rekord där med?
:-)
Tvivlar nämligen starkt på att någon sprungit i 2 timmar och 20 minuter i den poolen.
Eller???
Min lunch var planerad och efterlängtad sen länge.
Min älskade, älskade underbara lillebror Daniel kom från 031-land till 08-land.
Photo: Privat
Jag och Daniel på Chutney. EFTER att vi ätit och tallrikarna var bortplockade ;-)
Hann med en sväng in på Skrapan för att kolla på...
Nä nä nä!
H-e-m-l-i-g-t! ;-)
Planen var sen att eftermiddagen och kvällen skulle tillbringas med världens bästa Camilla men den stackarn har halsont! :-(
Ligger hemma nerbäddad och kämpar för att bli frisk.
Vilket jag vet att hon snart är för det finns inga bacillusker som orkar bit på henne någon längre stund.
She´s to strong for them!
Knäcker dem helt enkelt på sin uthållighet.
I stället blev det ett spinningpass på SATS i Sickla i en absolut fullsatt spinningsal.
Hamnade först t.o.m. på väntelistan!
Jisses! Jag som trodde det knappt skulle vara någon alls där.
Så här mitt i allt julstök menar jag.
Men jag julstökar ju inte precis så varför skulle alla andra göra det?
Korkat tänkt av mig.
Otroligt, vansinnigt super-korkat t.o.m.
Men cykla fick jag och det var trots allt det viktigaste.
Korkad eller ej. ;-)
"Statyn", eller vad den kan kallas står vid Medborgarhuset på Söder och är tillägnat som minne till Anna Lindh
Photo: Ingmarie Nilsson
Den enkla texten
Här stod hon den nionde september 2003 och höll tal.
Sitt sista.
Två dagar senare var hon död. Mördad. Tänk om hon hade vetat.
Hade hon gjort något annorlunda då?
Anna Lindh var mitt i livet.
Hon hade familj, vänner, ett intressant arbete och en lång (troligtvis) ljus framtid framför sig.
På en millisekund ändrades allt.
Inte bara för henne utan även för omgivningen.
Ingen av oss vet vad som kommer att hända i morgon, om en timme eller ens i nästa sekund.
Ingen av oss har en bilolycka, hjärtinfarkt eller att bli skjuten till döds på dagens "to do lista".
Ändå händer det.
Varje dag.
Säg till din familj och dina vänner hur mycket de betyder för dig. I morgon kan det vara för sent.
Lev ditt hjärtas drömmar så mycket du bara kan och det är möjligt. Livet går inte i repris.
Ta vara på stunden i dag och just nu. Den kommer aldrig tillbaks.
Ingen mat är väl så god som den efter träning. (??)
Photo: Ingmarie Nilsson
Avocadoröra, getost och massor av grönsaker på ett SPENATbröd. Lika gott som det ser ut! I den GIGANTSIKA muggen är det Chai te
Specialmackan fick jag på nyöppnade Waynes vid Medborgarplatsen. Finfin service, mysigt och fräscht.
Ett väldans trevligt ställe alltså. :-)
Extra-extra-EXTRA gott och bra blir det när det blir med tillsammans med ett fantastiskt sällskap.
Världens bästa Camilla och hennes supertrevliga och goa Jörgen höll mig sällskap.
Så underbara och mysiga människor att det inte finns ord!
Vilka vänner!
Photo: Ingmarie Nilsson
Jörgen och Camilla tätt ihop. Och bara för att jag gillar dem så mycket och för att korten inte blev så himla bra som jag önskade så...
Photo: Ingmarie Nilsson
...blir det TVÅ bilder :-)
Glenn var också med en stund, men skulle iväg först på någon fest och vidare hem för att packa väskan och flyga till Kapstaden. Hur man nu kan vilja byta ett regnigt Stockholm mot Kapstaden.
Märkligt... ;-)
Cyklade från Poppius vid Karlaplan till Medborgarplatsen som en galning, värre galning än vanligt alltså, för att hinna till veckans träningshöjdpunkt.
Hela hösten har SATS cyklat etapperna på Tour de France.
Jag har på något skumt sätt "lyckats" missa alla utom en, den sista, och den var i dag på "min" spinning-Glenns90-minuters (tok)körning.
Jag kallar honom "min" men faktum är att jag delar gärna med mig av honom just för att han är så sablans bra och för att jag vill att alla ska få uppleva hans pass!
För vilket pass det blev!
Milda Matilda och Göta Petter!
Glenn är en "riktig" cyklist.
D.v.s. han cyklar på riktigt ute med.
Under flera år har han tävlat på hög nivå och fortfarande är han en ruskigt bra cyklist.
Är helt fascinerad över hur snabbt hans ben kan trampa!
Begriper inte hur han gör.
Tänk Kalle Anka när han springer för allt vad tygen håller.
Så där så man liksom inte ser benen för de går så jämrans fort.
Som propellrar!
Exakt så fort går Glenns ben.
Ofattbart.
Photo: Ingmarie Nilsson
Mina två absoluta favvo-instruktörer; Camilla och Glenn. Med lite "smygreklam". Och nej jag är (fortfarande) INTE sponsrad
Glenn har dessutom både sett och upplevt alla möjliga, och omöjliga lopp, vilket helt klart märks.
För jag var där.
På sista etappen av Tour de France.
Hela vägen från Étampes och alla de 143 kilometrarna till Paris och Champs-Élysées.
Wow!
Körde jämte, framför och bakom alla de där höjdarna.
Sastre, Freire, Kohl, Evans, Casar och allt vad de heter.
Shit! Kom på mig själv, någonstans mellan mjölksyran och näradöden-upplevelsen, med att jag skulle vilja uppleva det live!
Helt obegripbart att tiden har gått så fort! Tyckte precis att jag började.
Men nu är det roliga slut, jag klarade kursen och har därmed fått (ännu) ett urtjusigt intyg att sätta upp på väggen. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Kursintyg från Poppius
Hela kursen har varit helt otroligt bra och jag är mer än nöjd.
Lärarna, Anna Bengtsson och Anders Bäckström har varit helt suveräna!
Kunniga, pedagogiska och oerhört inspirerande!
Bara att säga grattis till Poppius som hittat dessa riktiga äkta underbara pärlor!
(Skulle kunna fortsätta med superlativen ett bra tag till men då skulle det bara bli patetiskt till slut...)
Rekommenderar verkligen kursen om du är intresserad av just nya medier.
Åh, vad jag kommer att sakna dessa lördagar.
Det har inte ens varit jobbigt att gå upp tidigt.
Och när det kommer från mig är det absolut det högsta betyget något/någon kan få.
Cyklade nästan hela vägen till Medborgarplatsen och Forsgrenska badet.
Det är inte jättelångt men det tar en 15-20 minuter med alla rödljus, galna bilister och sega backar.
Nästan framme alltså.
Då! Shit!
B-a-d-d-r-ä-k-t-e-n.
Den hängde fint kvar i 08-lyan på handdukstorkaren.
Vilken ärthjärna jag har!
(Och kanske är?)
Det var väl i och för sig en himla tur att jag kom på det innan jag fått av mig alla kläderna...!
"Det man inte har i huvudet får man ha i benen" heter det visst.
Kanske därför mina används så mycket. ;-)
Var bara att vända och trampa tillbaks och hämta den.
Men det var det värt!
Inte bara för att det var härligt att springa i vattnet utan även för att jag träffade min underbara Portugal-löparvänChristina.
Det blev inget långt samtal, jag i plurret och hon på väg till ett pass, men det kvittar för det var guld värt bara att se henne!
Och jag hade kunnat ge allt guld i världen för att kunna återuppleva bara ett endaste av våra långpass ihop igen...
Photo: Anders Gustafson
Favorit i repris. Christina och jag i Monte Gordo, Portugal. Det var tider det!:-)
Känns som om jag inte fått upp ögonen ordentligt på hela dagen och nu är det kolsvart ute trots att klockan bara är fyra på eftermiddagen.
Egentligen har det inte varit ljust någon gång i dag. :-(
Men nog borde jag vakna!
Har verkligen försökt med allt möjligt.
Städat, lagat mat och gjort matlåda till i morgon, cyklat ute, cyklat inne på ett grymt bra spinn-puls pass på SATS Södra station och då var jag riktigt vaken-en stund, handlat, cyklat mer ute-i regn, ätit, ätit igen och ändå är jag verkligen sovtrött.
Skumt. Är det bara jag som drabbats eller är det en "sån dag"?
Sovdag.
Tåhistorien fortsätter.
Jag trodde jag hade bestämt mig men nu vet i sjutton...
Snabb kraftigt nedbantad remiss-resumé:
Den där remissen som jag fick från den första läkaren på Sofiahemmet hamnade ju sen hos en läkare i Vällingby för bedömning.
Kände dock att jag inte ens ville gå dit för sköterskan var ju minst sagt "vag" angående vad de gjorde där...
Remissen skickades i stället till ortopedmottagningen i Falun för att jag skulle kunna få ett beslut om betalningsansvar eller vad det nu heter.
D.v.s. att Dalarna betalar min operation i Stockholm.
Innan detta beslut tas måste jag räkna med tre veckors väntan hade jag fått höra innan.
Som du kanske kommer i håg från tidigare avsnitt i den här väldigt spännande och röriga historien ;-) så har jag ju skapat lite kontakter på Karolinska i Huddinge med några ortopedspecialister.
Kontakter och tjat är alltid bra och lönar sig oftast kan jag säga..;-)
Läkaren i Falun, som jag har tid för operation hos på onsdag, känns ok men inte helt bra.
Magkänslan säger faktiskt nej och jag har lärt mig att den oftast är rätt...
I dag ringde så en sköterska från ortopedmottagningen i Falun för hon undrade förstås om den här remissen som kommit till dem i går.
Jag förklarade hela historien för den stackars människan, men hon greppade direkt!
Tro det eller ej men hon fixade dessutom så att sekreteraren skrev det som skulle skrivas, någon läkare signerade och brevet skickades med A-post till Huddinge.
Sköter sig posten så finns den alltså där på måndag.
Swisch swisch!
Vilken pärla!
Ringer min kontakt i Huddinge och berättar, vill ju få det här fixat fort som fanken, så nu ska han försöka få en snabb tid till någon av ortopedläkarna där.
Allt jag kan göra är att vänta.
Igen...
Phu!
Hängde du med?
En annan grej som gör att jag blir ännu mer tveksam till Falun-operation och mer säker på en Huddinge-operation är att när jag förklarade för sköterskan i telefon att det inte kändes helt rätt med Faluläkaren, och att jag har chansen att operera mig i Huddinge, så blev hennes svar;
-Det förstår jag. Utan att säga något elakt så hade jag med gjort så.Jag tycker absolut du ska försöka komma till KS.
.....?
Hon sa på något vis inget men ändå allt.
Lite tillbaks till ruta ett, men det kanske är värt att vänta så det förhoppningsvis bli rätt på en gång...?
Greider är bl.a. författare, debattör, poet, chefredaktör för Dalademokraten (DD) och snart även med i tv:s "På spåret".
Perfekt start på dagen att lyssna på honom för Greider är en av mina absolut största favoriter!
Inte nog med att han är otroligt kunnig och mångsidig, finns nog inget ämne han inte kan debattera i, han skriver otroligt bra texter och fantastiskt roliga, underfundiga och fina dikter.
I nästan varje nummer av DD har han med en dikt om katter. Han lär någon gång ha sagt att;
det är så bra att ha en egen tidning för då kan jag ha med vad jag vill.
Kul prick med huvudet på skaft!
Skulle bra gärna vilja träffa honom IRL...
Canada är det land i världen som slaktar flest sälungar i världen.
Deras regering har godkänt att 250 000 sälungar får slaktas.
Anna Nicole Smith är en av de som jobbat för PETA och kampanjen Fur is dead.
Hon har sagt;
The sealing industry says that it is killing more seals because of an increase in demand for fur—all fur.Anyone who buys a mink or fox fur coat or a jacket trimmed in fur bears responsibility for creating an environment of demand for the furs of these baby seals—who are often skinned while they are still conscious.
Fritt översatt:
Sälindustrin säger att de dödar fler sälar eftersom efterfrågan har ökat. Alla som köper en minkpäls, rävpäls eller jacka med pälsdetaljer är ansvariga för en miljö med ett begär efter päls från dessa sälungar. Sälungar som ofta slaktas när de fortfarande är vid medvetande.
Hur i helvete (ursäkta) är man funtad när man gör >>så här?
(Varning för mycket starka bilder!)
Och jag tycker fortfarande det är helt ofattbart hur någon kan vilja vara en del av >>det här.
Köp och använd inte päls.
Om du "måste" äta kött-välj åtminstone svensktKRAV-märkt.
Vakna, äta, packa väskan, kolla mail (och svara), slösurf, cykla till Medborgarplatsen, träna på Forsgrenska (mitt gamla vanliga hak), cykla vidare till Södra station, köpa nytt rabatthäfte (någon käkar mina!! SL?), pendeln till KS i Flemingsberg, jobba, jobba, jobba, sluta jobba, pendeln tillbaks till Södra station (pratar med älsklingen under tiden men täckningen är av någon anledning urkass på just den sträckan så det blir mest en massa dumma avbrott), cykla till 08-lyan genom ett väldans livligt Södermalm (något jag missat här??), hem, packa upp alla blöta kläder (egentligen bara handduk och baddräkt förstås), göra matlåda, landa i soffan, skriva blogg, säga godnatt till älsklingen, sova.
Tja, så var min dag.
Ingen som kommer att gå till historien varken för att den var särskilt bra eller särskilt dålig. Men det är ändå en viktig och betydelsefull dag för det har varit (är) en dag i mitt liv där jag känt att jag ingår i ett sammanhang och att jag har en uppgift och en mening.
Något jag tror alla behöver på ett eller annat sätt.
Jag hoppas din dag med har varit betydelsefull för just dig.
Och att morgondagen med blir det! :-)
Mår fortfarande lika bra av det!
Gav Anders, ägaren, ett uppdrag och framförallt en utmaning.
Han ska göra ett bra, och tufft, program till mig där jag inte använder fötter och ben.
Nu när jag ska bli "fotlös" några veckor...
Inte för att det hade kommit jättemycket snö hemma, men det var åtminstone vitt.
Och snö ska det vara för att det ska bli julstämning.
Om jag får önska alltså.
Och önska kan man alltid.
Gratis. :-)
T.o.m. den lite spretiga granen på vår gård såg julfin ut!
Photo: Ingmarie Nilsson
Vår gårdsgran mitt på dagen. När jag åkte var det ännu mer snö på den. Jättemysigt!
I 08-land är det verkligen ingen julstämning.
Mörkt och blött.
Men centralstationen lyser upp och jag tycker de har lyckats otroligt bra med att piffa upp och jula till den.
Photo: Ingmarie Nilsson
Centralstationen i Stockholm. Bara SNÖN som saknas. Och tomten! Men han kanske sitter där? På taket!
Efter spinningen på Friskis så gjorde jag, min vana trogen, en förlängning på en av cyklarna "ute" på gymet.
(De har spinningcyklar där med vilket är skitbra!)
Jämte mig, på en annan hoj alltså, sätter sig en man som brukar vara med på just spinningpassen.
-Hej, hej, sa jag.
-Hej hej, sa han och började trampa.
-Är det uppvärmning för nästa pass, undrade jag?
Skulle börja ett om ca. 15 minuter nämligen.
-Hm, jo, svarar han.
Lite förläget så där.
Det visade sig att han skulle på 75-minuterspasset som skulle börja typ 90 minuter senare.
Jag är ju fruktansvärt nyfiken av mig.
Eller nej, jag är helt enkelt intresserad av människor, och annat, så jag fortsatte helt enkelt att fråga.
-Så du cyklar först här och kör sen pass, frågade jag?
Började nästan tro att här var en person som är lika tokig som mig!
-Jo, svarar han.
Jisses! Det var minsann en lika tokig som mig. ;-)
Totalt blir det ca tre timmar och det gör han två gånger i veckan.
Sen kör han två spinn-styrkepass i veckan med.
Ca 60 minuter spinning + ca 60 minuter skivstångsstyrka.
Mannen är ingen ungdom utan pensionär!
Gissa om jag var impad?
-Vad är det som driver dig, frågade jag?
Tänkte att han kanske hade Vättern rundan eller något annat smågalet i sikte.
-Att må bra, svarade han.
Och han fortsatte att berätta;
-Jag har byggt upp min övervikt och dåliga kondis under 30-40 år så det är bara rätt att jag tar tag i det nu.
Nu är jag pensionär och har all tid i världen.
Så himla enkelt! Men ändå så svårt.
Enkelt sätt för att må bra.
Men säkert jättesvårt att efter ha levt osunt i princip hela sitt vuxna liv ändra på det!
Han hade skaffat sig (o)vanor som måste vara jättesvåra att bryta.
Men han hade bestämt sig.
Och det bevisar direkt två saker.
Det är aldrig försent att göra något åt sin situation och det är aldrig för sent att börja träna.
Har verkligen kollat och lyssnat runt hur den här läkaren i Falun verkar som jag var hos med min tå, och som alltså sa att han kan operera den.
Av alla är det bara två som varit missnöjda eller hört något negativt.
Resten har bara sagt positiva saker, att han är bra eller t.o.m. mycket bra.
Och som en vän sa, om skulle vara dålig så hade ryktet spritt sig.
Falun är inte stort så det går fort som eld i vinden är något sprids.
De som var missnöjda kanske hade blivit det även om någon annan opererat.
Det vet man ju aldrig.
Lite, lite är det ju faktiskt som ett lotteri.
Värsta är att jag brukar inte ha tur då...
Men helt är inte dörren stängd.
Så himla typiskt mig.
Alltid minst en väg ut om det krisar. ;-)
Tiden jag hade till den ena läkaren i Stockholm, vars sköterska från början sa att han inte opererar sånt och som påstod att de inte hade någon remiss (!!) men sen ändå kallade mig till undersökning (en röra-I know!), har jag avbokat.
I stället är den remissen på väg till ortopedmottagningen i Falun så om jag vill kan jag om tre veckor med hjälp av vårdgarantin försöka komma till någon av läkarna på KS i Huddinge som jag har kontakt med.
Undra just om jag gjorde någon klokare...? ;-)
Det som gäller just nu är i alla fall att onsdagen den 10:e december kl 13 ska min tå, förhoppningsvis, fixas.
Och jag är skitnervös!
När sköterskan frågade om jag ville ha lugnande innan så var jag kaxig och sa nej tack.
Men nu vet i sjutton...
Smärta kan jag klara.
Dvs. träningssmärta typ mjölksyra, onda ben, träningsvärk och blodsmak.
Sånt jag är van vid.
Men smärta från skärande och stickande, hu nej!
Kanske ska be om att bli sövd? Eller i alla fall om lite Stesolid....
Hade bjudit på en tågbiljett på Tradera och "vann" den för EN SPÄNN.
Mycket billigare än så kan det väl knappast bli?
Jippiee!
Allt funkade när jag skulle betala.
Inget sege-internet eller tekniska fel någonstans what so ever.
Tjoff, tjoff.
Klart! :-)
Skulle sen ringa SJ för att avbeställa den andra, dyra, biljetten och hade laddat upp mig för en lång väntan.
Bara att komma fram till dit du ska kan nämligen ta en halv evighet.
Eller hel om du har riktig otur.
Först ska du lyssna på någon reklamsnutt som någon kändis rabblar.
Just nu är det t.ex. Christine Meltzer, men jag kommer banne mig inte ihåg om vad hon gör reklam för.
Trots att jag hört det flera gånger!
Dåligt minne eller bara vansinnigt ointresserad?
Troligtvis båda...
Sen är det dax att lyssna på alla olika sifferval.
Bla bla.
Nummer fyra tog jag.
Avboka biljett.
Då var det ingen livemännsika jag fick prata med, utan en sån där där jag ska prata med en "röstläsare" eller vad sjutton det nu kan kallas.
Brukar aldrig funka för de fattar inte vad jag säger.
!!?!?!
Men nu har de tydligen även lärt sig halländska för det gick som smort!
Hej å hå!
Klart på ett tjillenix!
Bara att hoppas att allt detta flyt inte är någon slags "lugnetförestormen-tecken".
Det snöar ju och det är inte så mycket som ska till innan det blir problems för SJ...
Nu ska jag hojja (läs slira) upp till Lugnet.
Fast med mitt flyt så har kommunen kanske redan hunnit ploga? ;-)
Inte ens en ynka lite gnutta kvar.
Bara grått, grått, grått. :-(
Men jag tror det snart kommer ny. Så där lagom tills jag ska åka (igen) i morgon.
Nåja.
Det finns ju saker som kan lysa upp tillvaron fantastiskt bra på andra sätt.
På vår gård står det t.ex. en gran nu, och i vart och vartannat fönster lyser fina adventsljusstakar och adventsstjärnor.
Photo: Ingmarie Nilsson
Okej för att den inte ser mycket ut till världen i DAGSljus men...
Photo: Ingmarie Nilsson
...men när det är mörkt är den STRÅLANDE vacker
Photo: Ingmarie Nilsson
Och från vår balkong lyser både adventsljusstake och tingeltangel-ljus ;-)
Sen har jag vänner som med sin blotta närvaro lyser upp inte bara mörkret utan hela tillvaron.
Som i kväll.
Det var dax för vår regelbundna "IVA-träff".
Vi är sex stycken forna arbetskollegor från intensivvårds avdelningen på Falu lasarett.
Bara en som är kvar faktiskt.
Vi andra fick nog...
Får väl se hur det blir till slut. Kanske blir sex av sex som slutat.
Det var helt fantastiskt kul och trevligt! Som alltid! Hur mycket som helst att prata och berätta om.
Och sladdra om. ;-)
Vi träffades på ett nytt ställe.
Både för oss och för Falun.
Restaurang Hammars.
Själva Hammars var länge, länge ett konditori, ett av åtminstone Faluns äldsta, men för bara knappt en månad sedan har det blivit en Italien inspirerad restaurang.
Helt klart värt ett besök!
God mat och suverän service!
Helt enkelt ett väldans trevligt place!
Så trevligt att vi bokade in vår nästa träff där med.
Men mitt fina sällskap ingår nog dessvärre inte.
Fast jag tror egentligen inte de är så svårövertalade. ;-)
Photo: Privat
URKASS bild men här är i alla fall, från vänster, Matti, Lena L, Lena Å och jag. Mätta och belåtna
Det är alltid, alltid så himla kul när vi alla kan ses.
Eller nästan alla.
Som sagt var svårt att få till det så att alla kan.
Denna gången var det Markus, Lina och Hannes som saknades. :-(
(På denna "släktsidan" vill säga.)
Nu blir det i alla fall bildkavalkad på både nya och gamla bilder.
Hannes och Lina har lyckats hålla sig undan men de kommer att fastna de med. ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Min äldsta lillebror Lasse och hans Hanna med fröken Bacardi :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Bonussystern Lotta och hennes PG med en ny liten människa gömd i Lottas mage ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Min älskling
Photo: Privat
Jag med min mamma och mina helbröder Lasse, Daniel och Markus. Fotat förra året så vi är LITE äldre nu ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Ulf och mamma i Dalarna midsommar 2007
Photo: Ingmarie Nilsson
Mamma och Ulfs öppna spis beundras av Madde, PG, Ulf, Henrik och Lasse
Photo: Ingmarie Nilsson
Och här fascineras Lotta och PG över Daniels MAKALÖSA telefon