Det är nästan pinsamt att jag har varit i nästan tre månader på höghöjd (och tränat) utan att skriva om vad det är och innebär.
Så för att kompensera kommer här ett ganska långt inlägg.
Ids du läsa så varsågod!
Photo: Ingmarie Nilsson
Det finns många olika åsikter, forskning och undersökningar om just höghöjdsträning.
Helt klart är att effekten är väldigt olika från individ till individ och t.o.m från gång till gång!
Eftersom luften på hög höjd (oftast mellan 1600 och 2800 m.ö.h) är så tunn innehåller den en mindre del syre, och kroppen bildar därmed automatiskt fler röda blodkroppar för att kompensera den tunna och syrefattiga luften.
När idrottaren sedan återvänder till normal höjd har han/hon fortfarande kvar alla de extra röda blodkropparna, och detta förbättrar i sin tur resultat i främst långdistanstävlingar. Data från studier talar för prestationsökningar i aeroba idrotter på 3-5% förbättrad tävlingstid.
Ökningen ger en maximal effekt under de första dagarna efter återkomsten till lågland. Sen sker en återgång och efter två veckor är det hos de flesta bara marginella effekter kvar.
På den höga höjden blir man tvungen att andas mer för att få i sig lika mycket syre som på havsnivå.
Tränar man på ca 2000m. höjd så minskar maximala syreupptagningen med ca.3-10%. Ju högre upp man kommer desto mer måste hjärtat pumpa blod med syre till musklerna.
Den maximala hjärtfrekvensen minskar på hög höjd. Den ökar dock relativt snabbt till normal nivå (inom 1-3 dagar) då man kommit tillbaka på låg höjd igen. Vid långa vistelser på hög höjd, mer än tre veckor, kan det bli en ökad massa i vänster hjärtkammare. Den hjärtmuskeleffekten kan påverka den aeroba prestationsförmågan på ett positivt sätt och den försvinner inte lika fort heller. Effekten sitter i minst ett par veckor efter återkomsten till havsnivå.
När det gäller toppträning till stora tävlingar behövs en period med låg total träningsvolym och mera träning av hög intensitet efter den tidpunkt då den tunga träningen avslutas innan man kan prestera maximalt.
Prestationsökningar på cirka 3% förbättrad tävlingstid har visats med det här upplägget. Men här finns stora individuella skillnader.
Det låga syre trycket på hög höjd innebär alltså ofta att man måste minska/ändra något på träningen.
Hårda träningar är mycket svårare att genomföra och det är svårt att hålla bra tider. (Dvs. tider som man normalt springer på havsnivå.)
Ett alternativ är att bo i s.k. höghöjdshus där man bor "högt" och tränar på vanlig havsnivå.
Det betyder att man kan träna intervall och få träning på det centrala systemet mer än om man bor uppe på 2000 meters höjd. .I denna träningsmetod kan maximal prestation väntas mot slutet eller direkt efter "höghöjdshus" boendet.
Det är en stor fördel att vara i bra kondition innan man åker till höghöjd för att träna eftersom det är en extra belastning för kroppen att vara där.
De första dagarna är det mycket viktigt att ta det lugnt.
Det är även viktigt att dricka mer än vanligt för att undvika uttorkning, liksom att öka sitt kaloriintag eftersom ämnesomsättningen ökar.
Förutom att det är mycket svårare att springa "fort" så krävs det oftast en längre återhämtningsperiod mellan de hårdare passen.
Det finns spaltkilometrar att läsa om höghöjdsträning och egentligen vet man inte till 100% hur det fungerar eller om det fungerar.
Vissa anser det är rent fusk, andra inte.
Kommer du kanske ihåg bråket mellan Bråten och Pichler innan skidskytte-VM 2007?
Ett tecken på att det är röd dag i morgon och megastängt överallt är att badet stänger redan kl. 15.30 i dag.
Affärer och allt annat må vara aldrig så öppet men kommunen de stänger och ser till att den del av befolkningen som vill till poolen inte kan det.
Trams!
Samma visa alltid när det är röda dagar och t.o.m när det är "vanlig" helg.
Stänger tidigt eller inte öppet alls.
Varför gör de så?
Kommunen.
Det är ju under ledigheten som folk (förhoppningsvis..) har tid att träna.
Och Falun som profilerar sig som idrotts-stad.
Illa, illa..
Men jag får väl vara glad att det är öppet överhuvudtaget. Även i morgon.
Runn är nämligen på tok för kallt ännu.
Den sötaste av alla söta fyrbenta mötte mig inte när jag kom hem idag.
Kom inte ens när jag ropade "m-a-t" och skramlade och prasslade så mycket jag bara kunde.
Inga små tassande steg från någon Elvira hördes.
Inget "Elvira-prat" heller.
Hade jag låste ute/inne henne någonstans?
Var hon kidnappad?
Sjuk?
Eller hemska tanke död?
Letade och letade. Inte ett ljud hördes och ingenstans kunde jag finna henne.
Tills...
Photo: Ingmare Nilsson
Sötaste Elvira
Hon var nog bara ovanligt trött eller så ides hon helt enkelt inte gå hela vägen till matskålen.
Eller kanske hon bara inte ville lyssna på mitt pladder?
Vad vet jag, vad vet jag.
Inte lätt att förstå men söt är hon!
...ang. Powerplates extrema förträfflighet så kolla in filmen nedan.
Hela!
(Okej för att det är en slags "reklam" men därmed inte dålig).
Det är verkligen inte bara jag som gillar den! Är minst sagt i fint och bra sällskap! :-)
Och här är ett exempel på att den är bra för alla.
(Med några få undantag som t.ex. om man är gravida eller har pacemaker).
Inga intervaller i dag (någon måtta får det ju ändå vara även för I.Nilsson) men ett härligt distanspass i skogen blev det.
Runt sjöarna vid Kålgårn, upp på Gamla Fruns väg, fina grusvägar, ända tills det blir höger mot Fläskoset. Mjuka skogsvägar och stigar förbi Stångtjärn och sen ner igen mot Falun.
Totalt 90 minuter.
Hojjade sen iväg till Vibes for Life för att äntligen få ställa (och sätta) mig på Powerplaten igen!
Kroppen har, hur konstigt det än låter, verkligen längtat.
Photo: Ingmarie Nilsson
Var och en har sitt eget lilla "bås" med diverse olika redskap som hjälp
Det går att köra hur tufft som helst. Och då menar jag verkligen så tufft att det inte ens går att "stå ut" även om det bara handlar om en ynka minut.
Jag lovar! Och det är bra! Helt enkelt supereffektivt då du jobbar med både de "vanliga" musklerna och sådana som du aldrig någonsin kommer åt med traditionell styrketräning.
Men det går att ta det riktigt lugnt med. Stretcha och få massage.
Det är med andra ord en extremt finurlig (allt-i-ett)apparat den där.
Förutom att du blir starkare, smidigare och "stabilare" så gör vibrationerna dessutom att en rad olika hormoner frisätts.
Bl.a. de som gör dig glad och lycklig.
Prova får du se!
Jag var jordens absolut största skeptiker innan jag började, tyckte och trodde att det bara var för (överviktiga) lata tanter, men det var bara att erkänna att jag hade fel.
(Även om det satt långt inne..)
Photo: Ingmarie Nilsson
Det finns över 400 olika styrkeövningar att göra så variationen är snudd på oändlig
Jag må vara korkad men jag förstår inte riktigt varför det blivit så enorma rubriker och snudd på hysteri om svininfluensan?
Man varnar för pandemi och ofta nämns över 100 döda och 1000-tals sjuka i svininfluensan.
Vad jag fått fram så är det dock "bara" 7 konstaterade dödsfall och 79 konstaterade smittade i hela världen hittills.
Tänk om han kunde ägna hälften så mycket energi och handlingskraft åt några vettiga saker som fattigdom och världskris.
På Smittskyddsenhetens hemsida kan man läsa mer om influensan och den skiljer sig inte märkbart mot vilken annan influensa som helst.
Fattiga människor drabbas alltid hårdare än den drabbar oss välmående och rika västerlänningar.
Den mexikanska svininfluensan är säkerligen inget undantag.
Visst är det myndigheters skyldighet att förbereda för det värsta, även om det förmodligen inte kommer att inträffa, men måste media spä på det hela?
Brist på annat att skriva om?
Eller borde jag vara orolig?
Jag som varit bara några mil från den Mexikanska gränsen i flera månader!!
Vet i sjuttsingen hur jag tänkte, eller ens om jag tänkte.
jag vet ju att efter att ha blivit manglad av Annica så är kroppen helt slut åtminstone ett dygn efteråt.
Min rumpa känns som om den har två gigantiska blåmärken efter hennes hårda, men ack så bra, nypor. (Men där är inga. Blåmärken alltså. Har kollat...)
Benen känns mest bara klumpiga och helt slut. (Tro jag det!! Hennes behandling är som ett tufft lopp för de stackarna.)
Men envis, och beslutsam, som jag är så hade jag bestämt att det skulle bli intervaller idag.
Och då blir det så.
Tunga ben eller ej.
6x5 min. med 1 min. vila på skogsvägarna i skogen + styrka på Friskis.
Och ja, det var jobbigt.
Och ja jag blev trött.
Och ja det var kul!
För det är som jag sagt innan helt u-n-d-e-r-b-a-r-t att få bli trött av att springa!
Photo: Ingmarie Nilsson
Även om benen var trötta så kan jag med stor sannolikhet säga att de i alla fall är BRUNAST i Falun och..
Hon har testat i princip alla sina sovplatser, spanat in fåglarna från balkongen och skällt på dem lite när de retat henne, busat med och skrynklat ihop köksmattan, krävt att bli kelad i timvis, tjatat om mat och bajsat i lådan.
Med andra ord; hon lever ett äkta Elviraliv.
Men hon saknar nog sin fina utsiktsplats som hon hade i Njurunda.
Även Silver Bullet #2 har blivit rastad. (D.v.s. hojen)
Eftersom min rygg är som den är och totalvägrar samarbeta med benen så var det liksom inte ens lönt att försöka springa i dag.
Därav rastandet av #2.
Oavsett hur kroppen är för övrigt så går det nästan alltid att cykla.
Med risk för att få ett gäng cyklister på mig nu så vill jag t.o.m. påstå att cykla kan nära på vem som helst göra.
Även en ganska otränad kan cykla ett långlopp.
Men springa ett långlopp kan banne mig inte "vem som helst" göra.
Där krävs det träning.
Photo: Ingmarie Nilsson
Hur som helst så trampade jag runt en fin runda.
Runt sjön Varpan, förbi grönskande hagar, betande hästar, får med nyfödda lamm vid sin sida, ut på Enviksvägen, höger mot Skuggarvet, Hobborn, Sundborn, Carl Larsson-gården, vidare mot Hosjö, via små broar över porlande bäckar, blir passerad av en Volvo med högtalare lika stora som bakrutan och där doftgrans-lukten kändes flera kilometer efteråt.
Photo: Ingmarie Nilsson
Vy mot Varpan
Photo: Ingmarie Nilsson
Bland det svenskaste av allt svenskt; Carl Larsson-gården
Sista biten var utmed Runn. Min absoluta favoritsjö.
Photo: Ingmarie Nilsson
Runn från Strandvägen
Det blev några timmar på sadeln + ett pass i poolen lite senare.
Ganska bra träning trots kass rygg och nu är den, ryggen alltså, (förhoppningsvis) fixad av Annica så att jag kan springa i morgon igen!
Photo: Ingmarie Nilsson
Rundan och vyerna var vacker, sen att JAG ser ut som en tönt är ju inte mycket att göra åt...
Läste i tidningen i morse att miljardärer blir allt fattigare.
Åtminstone Storbritanniens som förlorat sammanlagt 155 miljarder pund. (ca 1 845 miljarder kr.)
Historien säger dock inte hur många rika knösar de där punden är fördelade på.
Sådana bekymmer har då inte jag.
Och kan man verkligen säga att de har blivit fattigare?
Mindre rika kanske, men fattiga?
Tycker det är ett hån mot de som verkligen är fattiga.
Efter en flygresa, inkl. tågresa, på över 24 timmar, två bilresor à ca 3 timmar och lite annat trams-smååkande inom loppet av fyra dagar, så är min rygg helt kaputt!
Smärtar, ömmar, lever jäkel och totalvägrar att fungera.
Som att ha ett järnspett instucket mellan kotorna. (Okej, jag vet inte hur det är egentligen men du fattar smärtan va??)
Vet inte hur jag ska vara eller hur min kropp ska placeras för att det ska lindras.
Det är illa det här! (Och nu jag vill ha massor av medömkan!!)
Tack och lov har jag kunnat tjata till mig en tid hos "min" naprapat Annica.
Tills dess; bita ihop, härda ut och ömka mig själv.
I Florida förra året var det faktiskt ganska ofta men här i Sverige kan jag nog räkna antalet på ena handens fingrar.
Och då har det handlat om väldigt korta stunder.
Vad?
Jo, en tom bassäng.
Photo: Ingmarie Nilsson
Vilken LYX va? (Nästan) en hel bassäng helt för mig själv att springa i! :-) Bara ett rep som delade av "störde"
I nästan 40 minuter var jag helt solo innan jag den sista stunden fick jag sällskap av en simmare. Hon var å andra sidan inte på "mina" banor så det gjorde ingen större skillnad.
Eftersom det har känts så (ofattbart) bra att springa så hade jag faktiskt långtgående planer på att springa Terräng-SM i helgen.
Veteran-klassen alltså.
Men av diverse skäl så ändrades planerna. (Framförallt av "kommunikativa" och av "familjemässiga skäl" som det heter.)
Så i stället för Stockholm är jag alltså i Njurunda och det är inte illa det!
Med facit i hand så hade ett kuperat och fartfyllt 4 km lopp nog inte varit någon jättehit för I. Nilsson i dag...
Ingen sprätt alls i benen.
Men de orkade åtminstone hålla i gång hyfsat länge i maklig fart. :-)
Photo: Anders Gustafson
Grusvägen bort mot Nyland, vek av in i skogen, skogsvägen genom skogen var ömsom lerig, snötäckt och helt torr. Framme vid Killingskär, ny grusväg till Ållerviken och Bergafjärden.
Sandstranden utmed havet. Solen skiner. Doft av tång och barr. In i skogen igen. En fyrhjuling dundrar förbi. Sen tyst igen.
Vindstilla.
Lera, snö, is, vattensamlingar och snustorrt i en salig blandning.
Grusvägen igen och en avstickare upp i skogen förbi idylliska gårdar. Hästar som betar vårens första gräs i hagarna.
Lukten av vårbrasa.
Benen vill mer och längre.
Extra runda runt byn.
Tillbaks.
Framme.
Tid; 1.35.
Vill egentligen mer men slutar när det känns "som bäst".
Väldigt klokt. Eller hur? ;-)
Konstigt att kroppen kan vara så pass pigg när skallen är som en
sugande lerhög och signalerna i den är ungefär lika snabba som en vandrande pinne.
Det var ok att springa (och styrketräna) i går förmiddags. Värmen, lukterna och de mjuka stigarna hjälpte förstås till.
Den svenska våren (och sommaren) är snudd på oslagbar.
Efter lunchen slog stora gummiklubban till och det var med en gigantiskt stor kraftansträngning som jag höll mig vaken.
(Den lika gigantiska tvätthögen hjälpte mig där..)
Pigg igen tills nästa svacka som kom när jag precis hoppat i poolen och börjat springa.
!?!?
Hur kan det bli så när min "f.d. tid" var morgon?
Klarade mig dock på något vis från att drunkna.
Pigg igen, sömnig, pigg, dödstrött.
Äntligen fick vi träffa vår lilla fyrbenta älskling.
Och faktiskt hon verkade riktigt glad över att se oss.
Kom direkt ner från sin sovplats i en av "sina" sängar.
Det är inte bara jag och my darling som levt lyxliv.
Elvira har haft en hel drös av sängar att välja på här.
Och soffor.
Och andra mys-vrår.
Photo: Ingmarie Nilsson
Elvira i en av sina sängar
Bortskämd?
Kanske lite.
Men hon är ju trots allt en katt. :-)
För första gången efter alla mina (lång)resor så gick jag (och my darling) och la oss direkt utan att ens packa upp i går när vi kom hem.
90 minuter sa vi.
Bara för att få ligga ner.
Sträcka på kroppen.
S-o-v-a.
Var så trötta att vi inte ens kunde somna.
Trodde vi.
När klockan ringde efter de där 90 minuterna var jag så långt nere i djupsömnen att jag ännu inte fattar hur jag tog mig upp!
Ännu mindre hur jag hamnade där för jag var ju som sagt var så trött att jag inte ens kunde somna...
Men sen var det fart på oss.
Ett tag.
Packade upp (tog sin lilla tid...), städade, handlade, kollade all post (det blir en del under 10 veckor), fick besök av vår underbara vän Maria, tvättade bilen, satte upp några små tavlor och tvättade en del av smutstvätt-berget.
Sen däckade vi.
Anders till kl. 04 och jag till kl. 05.
Trodde aldrig jag skulle somna om men tydligen gjorde jag det för plötsligt ringde klockan igen.
Märkligt.
Det där att somna.
Det liksom bara händer!
Resa västerut är inga som helst problem.
Men österut är ett elände. (Betyder det att jag egentligen inte borde åka hem??)
Nåja, det blir nog bra.
Nu ska jag snart bege mig ut i vårsolen och testa en av mina löprundor.
Det var ett bra tag sedan.
Oktober 2008?
Kommer knappt ens ihåg.
Tanken, och känslan, gör mig lycklig.
Inte bara för att jag överhuvudtaget kan springa, utan även för av alla ställen i Sverige så är Falun absolut ett av de bästa att vara löpare på.
Jag lovar.
Tänk att det kan göra så ont av att göra ingenting.
Sitta på en stol, bli serverad mat, titta på film och läsa.
Borde vara en höjdartillvaro men i ett flygplan är det ett (mindre) helvete redan efter typ 40 minuter.
Rumpan somnar, benen domnar, ryggen värker, magen svullnar och huden blir torr som ökensand.
Vem var det som sa att det är kul att resa???
Kroppen är helt förstörd!
Var det verkligen jag som så sent som igår sprang fram på lätta ben på trailsen i Albuquerque???
I dag orkar samma par ben knappt gå och jag har flera gånger "fuskat" och tagit rulltrappan.
Den här tågresan mellan Arlanda och Falun känns verkligen vansinnigt seg.
Fast det kanske inte är så himla konstigt efter över 20 timmars resa...
Och på något vis överlever jag varje gång och glömmer både smärtan och den evighetslånga väntan så fort jag stigit av planet.
Märkligt..
Måste vara något fel i min skalle.
Har redan börjat fundera på när jag ska åka igen.
Dock inte i morgon.;-)
Då ska vi hämta vår lilla fyrbenat älskling hos hennes "extraföräldrar".
Hoppas bara hon vill komma med hem.
Vår Elvira.
Alla dessa security-checks man ska igenom för att få åka med flygplanet.
Här i Albuquerque var det inte bara det vanliga joxet med att ta av sig (nästan) allt och lägga på bandet, här har de även den omtalade "body-scannern".
Det var mycket prat om den när den kom eftersom den i princip klär av personen som går igenom den...
För att inte tala om alla nya regler de hittar på.
Trots att vi ska flyga international så var vi tvungna att betal övervikt på sträckan Albuquerque-Denver eftersom det är ett annat flygbolag än det vi ska vidare med.
Men nu är vi på väg hemåt.
Det är en underbar morgon utanför flyglatsfönstrena.
Albuquerque har verkligen visat sina allra bästa sidor de sista dagarna.
Det blev en härlig löptur på trailsen i förmiddags.
Så härlig att Danuta tröttnade och jag fortsatte ensam.. (I ärlighetens namn hade hon nog lite bråttom och ville sällskapa med Anders i stället..)
Det blev totalt 1 timme och 50 minuter utan någon som helst smärta.
Kom på att jag har sprungit sex dagar på raken!
Vem hade kunnat tro det för några månader sedan?
Eftersom inomhuspoolen är stängd för renovering sedan i måndags, och utomhuspoolen är för grund för wet west på S&W del Norte (och de andra S&W med för den delen), så har jag simmat en del i stället.
Riktigt skönt!
Jag är inte snabb, och jag kan inte crawla (kommer aldrig att bli en triatlet) men kroppen mår bra av att vara i vattnet.
Solen har värmt rejält i dag så vattnet i poolen är knappt ens svalkande.
En timme flöt jag fram innan det var dax att packa ihop.
Har sagt farväl till några av platserna jag älskar här.
Trailsen, parken, gymet och solen.
Nu återstår det svåraste.
Att säga hej då till familjen Porter.
Tyckte jag tömde ganska rejält efter att ha gett bort en massa presenter men det har på något mycket skumt vis fyllt på sig med mer saker.
Inte kan det väl vara alla skor som vi köpt?
Eller träningsgrejorna?
Kläderna vi köpt (och vunnit)?
TLöpartidningarna?
Mina kassar från Arts & Craft festivalen?
Vitaminerna?
Böckerna?
Alla sportsbars?
Den sista.
I morgon åker vi hem.
Fast egentligen är Albuquerque "hemma" för mig.
Jag är varken amerikansk medborgare, har en adress här eller ens ett förlängt visum, men det är här mitt hjärta och min själ hör hemma...
I går sa jag bye, bye till några av de människor jag träffat här.
Sunee, Rob, Dr. Hodge, Rudy, Tom, Breana och Nathalie.
I dag blir min sista löptur på trailsen. Jag får sällskap av Danuta vilket jag är jätteglad över!
Och jag är otroligt glad och tacksam över de veckor jag har haft här.
Tro inget annat!
Men det är med sorg i mitt hjärta som jag packar väskorna och tar farväl.
För bara några dagar sedan (var det verkligen så sent som i lördags??) så skrapade vi bort ett flera centimeter tjockt lager av snö och is från bilen.
I går och i dag och i morgon och hela veckan är, och ska, det vara, stekande varmt.
Inte ens ett linne är svalt nog!
Jag njuter och sörplar i mig varenda solstråle. Kroppen fullkomligt bubblar av glädje och energi!
Min hud är som gjord för det här vädret. Mitt blatte-pigment svarar blixtsnabbt!
My darling däremot är inte riktigt lika entusiastisk. Han gillar solen, till en viss grad, men som den äkta svenska blekisen han är så gäller det att skydda sig ordentligt! ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Det är minsann inte många kroppsdelar som sticker ut! ;-)
Kommer du ihåg för några år sedan så var det en stor debatt och diskussion om Walmart i bl.a. Sverige?
Det hela handlade i stora drag om att företaget, för att kunna hålla de extremtlåga priserna på alla sina varor, bl.a. motarbetade facklig verksamhet, betalade sina anställda hutlöst låga löner som arbetade under slavliknande anställnings-och arbetsförhållanden.
Det berättas även om den s.k. Walmart effekten och om hur arbetarna får betalt med värdecheckar (till Walmart förstås) vilket gör de anställda mer eller mindre livegna.
(Tror dock det förbjudits.)
Ett system infördes där it-tekniken kunde kolla exakt när, var och hur kunderna kommer till affären och hur lång tid ett arbetsmoment får och ska ta.
Med andra ord får den anställde jobba när företaget behöver dem och företaget kan identifiera och avskeda anställda som tar längre tid än som behövs för ett visst moment.
Systemen varnar med för när en anställd har jobbat 40 timmar och därför enligt lagen bör få övertidsersättning. För många av de sämst betalda i USA är just övertidsjobb deras enda chans att tjäna litet extra pengar.
Men det här är väl inget ovanligt idag antar jag? Att företaget vill ha personalen på tider när de behövs och/eller kollar upp hur "effektiv" den anställde är. (?)
Varken i USA eller Sverige.
Photo: Ingmarie Nilsson
En av flera Walmart i Albuquerque, NM
Det gjordes, och görs, speciella informations-sajter och här är en.
Naturligtvis finns det bloggar med.
Vet i ärlighetens namn inte riktigt hur det har gått med allt det här eller ens vad jag tycker om det.
Så länge folk handlar så kommer Walmart att finnas kvar, så funkar tillgång och efterfrågan oavsett vad det är, och en stor del av befolkningen handlar där.
Läste någonstans att åtminstone 40% handlar på Walmart minst en gång/månad.
Även om Walmarts anställda verkar ha fått det bättre så har de som tillverkar åt dem tydligen inte det.
Rena kläder publicerar en ny rapport om "baksidan" av billigheten.
Hur som helst så är det är inte bara skit.
När du går in i vilken Walmart som helst så blir du alltid välkomnad av någon i dörröppningen och till 99% är de anställda enormt trevliga och hjälpsamma.
Vilket jag måste säga är fallet i de flesta butiker här i landet där ordet service-minded har sitt ursprung.
Många Walmarts har infört s.k. retail clinics.
En slags vårdklinik där man kan få hjälp med diverse åkommor. Oftast gäller det då (förstås) de som inte har råd med extra försäkringar.
Är det "äkta" eller "oäkta" vänlighet?
Är de anställda under lupp och hota att avskedas om de inte gör allt för kunden?
Inte vet jag, men jag blir åtminstone mycket gladare och "köpvilligare" av glad och trevlig personal.
För ganska exakt en månad sedan började jag med mitt lilla experiment.
Började smörja tårna med olivolja (minst) två gånger/dag.
Hade hört att det skulle vara bra för taskiga leder.
Kan inte säga att jag precis trodde på det men om inte annat så blev fötterna väldans mjuka och fina. :-)
När vi var på vår fem-dagars trip till Flagstaff, Sedona och Grand Canyon hade jag inte med oljan, och kunde med andra ord inte smörja, och faktum är att jag märkte en stor skillnad.
Redan efter någon dag började tårna trilskas igen.
Tillbaks "hemma" har jag gnuggat på och vips, inget ont.
Photo: Ingmarie Nilsson
Det ska vara ÄKTA Virgin Olivolja
Inbillning eller ej?
Jag har ingen aning, men så mycket vet jag att det hjälper mina fötter!
För dig som är flitig läsare så vet du att det blivit en hel del inköp av nya skor.
Och de här är mitt senaste fynd!
Photo: Ingmarie Nilsson
FILA skorna
Har aldrig sprungit i FILA-dojjor innan, inte ens provat, men jag kände direkt att de var som gjorda för mina fötter!
Som att studsa fram på moln!
Galet sköna!
Och billiga!
$50.
Ett riktigt kap med andra ord.
Du måste förstås vara jättenyfiken på vad det var för skoj vi skulle ha för oss i dag. (???)
Jo det var race i dag med!
Vet i sjutton hur vi (läs jag) kunde gå på det, igen, men så blev det.
Det var i går när vi duschat på S&W Midtown som jag liksom av en händelse gick fram till en tjej som satt vid ett bord med en massa lappar på och en stor skylt där ett av orden var "Run" och ett annat "Race" och tja, den kombinationen verkar ha någon slags magnetisk effekt på mig..
Därav besöket på UNM för det var där nummerlappar och t-shirts hämtades.
Photo: Ingmarie Nilsson
Före starten. Det var typ jag, Anders och några till över 30 år, jämte en hel drös college-ungdomar som alla verkade galet snabba och superladdade!
Photo: Anders Gustafson
Det var väl kanske tur att vi var några som drog upp medelåldern..;-) Varmt och skönt var det i alla fall!
Photo: Ingmarie Nilsson
Anders på väg mot mål. Den här banan har jag sprungit massor av gånger, men då bara på träning, och så mycket kan jag säga att den är inte bara krävande och jobbig, it´s killing!!
Photo: Anders Gustafson
Vilken GAM jag är va? Men gott var det!
Jag undrar om jag NÅGONSIN har fått så mycket mat efter ett lopp! Inte ens efter en mara, eller Vårruset där det hela tycks gå ut på att få maten efter loppet.
Det var frukt direkt efter målgång följt av ett jättebord med olika pastarätter, kakor, muffins, dricka, bröd från Great Harvest Bread,ett av Albuquerques bästa bagerier, samt ännu mer olika frukter.
Dessutom fick vi en fin t-shirt (nästan obligatoriskt på alla lopp här) och fina priser!
Som tvåa (igen!) fick jag en månads gratis träning på S&W och det är inte direkt gratis om jag säger så.
Photo: Anders Gustafson
Pris är alltid kul! :-)
Så nu måste jag ju åka hit igen!
Vilket jag i och för sig kommer att göra med eller utan en gratismånad.
Absolut inte något jag skulle gå till i "vanliga" fall men eftersom det var gratis för alla som sprungit loppet (och gratis är som bekant bäst) så knatade jag och my darling in där i väntan på prisutdelningen.
Unser är en familj som har varit extremt framgångsrika rallyförare och museét visar bl.a. fyra generationer av racerbilar, familjen Unsers historia, hur tekniken har förändrats och hur bilarna fungerar. Det finns en shop och olika filmer att kolla på och sen finns det simulatorer!
Avskyr att erkänna det, men det var förbaskat kul!
Photo: Anders Gustafson
Först jag i en av bilarna...
Photo: Ingmarie Nilsson]
...och sen Anders. Just denna var ganska svår t.o.m. för en "van bilspelare" som Anders
Photo: Anders Gustafson
Den här var enklare! Men det hjälpte föga för jag kom toksist... Fast jag höll mig på banan så jag är åtminstone en säker (rally)förare. ;-)
...som sig bör så firade vi och lyxade till det med god mat efter dagens (tidiga) ansträngning.
Hade kollat in ett ställe på Happy Cow (superbra sida som jag verkligen rekommenderar!!) dit vi åkte efter (den efterlängtade) duschen.
Stället heter Fei´s Health Café och är ett helt veganskt matställe.
(Läs gärna denna recension om några av de olika rätterna.)
Gott, billigt, nyttigt, snabbt, trevligt och bara så underbart!
Photo: Ingmarie Nilsson
Fei´s Health Café, Central Av, Albuquerque
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag tog en tallrik med en massa olika rätter. Råris, tofu, grönsaker, bröd, veg. biff och lite annat som jag inte kommer i håg namnet på. Plus "green onion bread". Direkt beroendeframkallande!
Photo: Ingmarie Nilsson
Anders tog "Curry stewed veg." som han slukade snabbare än jag hann tänka "gott!" ;-)
Det var mat som gav nya krafter så vi orkar med morgondagen... ;-)
Skrev ju i går att det skulle hända saker i dag.
Och det har det gjort! Hade någon sagt att detta skulle ske för bara en månad sen hade jag trott den personen antingen rymt från något ställe med galler eller var en stor lögnare.
Vi har nämligen tävlat.
Inte i schack, bowling eller ens cykling utan i löpning.
(My darling har dock inte haft över ett års tävlingsuppehåll så det kan nog inte räknas som riktigt lika "stor" premiär och debut som för mig. Väl?)
Loppet var Albuquerque "Unser" Half Marathon 10Km och 5 km och sprangs nere vid Rio Grande bland rancher à la America, betande hästar och grönskande träd.
Overkligt vackert!
Det räckte med 5 km både för att bli trött och nöjd. Trots att banan var absolut pannkaksplatt.
Tänk att kropp och knopp kan glömma så fort hur jobbigt det är att springa "fort".
(En psykolog skulle dock förmodligen kalla det förträngning eller möjligtvis förnekelse...)
Men kul var det och jag hade inte ont en endaste sekund!
Trots, eller tack vare, helt nya FILA-dojjor. (Alltså ännu ett par. Ett par skor som var som gjorda för mig! Säger bara; WOW!!)
Hur det gick?
Riktigt bra.
Inte tidsmässigt, det är som jag ständigt tjatar om höghöjd här, men placeringsmässigt kom jag otroligt nog tvåa! Vann ett gift-certificate värt $50 på Athletes Edge.
Inte så illa va?
My darling kom trea i sin åldersgrupp så han var med jättenöjd!
Photo: Anders Gustafson
Målområdet
Photo: Anders Gustafson
Jag, Danuta och Breanna. Danuta kom trea i 10 km loppet och Breanna var en av alla segrare i barnklassen (Typ alla vann-precis som det ska vara!)
Loppet började redan 08.45, vilket betydde att klockan ringde 06.20 (GÄSP!), men vi var inte därifrån förrän vid 11.30.
Ofta är nämligen loppen i USA riktigt, riktigt långa historier just för att de har så himla många ålders-klasser.
Samtidigt tycker jag det är både bra och roligt och säkerligen väldigt motiverande för många!
Eller vad tror du? Visst är det kul att vinna något litet pris!??
Det gick dock ingen nöd på oss.
Solen sken, det var trevliga människor att prata med och utsikten var bedårande.
Photo: Ingmarie Nilsson
Vy upp mot Sandia Mountains som var delvis snötäkt
Photo: Ingmarie Nilsson
Faktum är att vi skrapade bilrutan i morse men i morgon kommer VÄRMEN så då försvinner snön även bland bergen
Inom kort ska folket här i det stora landet deklarera och betala skatt.
Precis som vi gör alltså.
Det där att de inte betalar så mycket skatt är alltså bara skitsnack.
(Eller en dröm)
De betalar inkomstskatt, förmögenhetsskatt, extra tax på allt de köper o.s.v o.s.v. plus att (de flesta) ändå behöver extra försäkringar för både det ena och det andra.
En stor skillnad med deklarationen här och i Sverige är även att här är papprena du ska fylla i är ett mysterium, även för amerikanen, och ett forever jytter av regler, lagar och paragrafer som det krävs en bok tjockare än bibeln för att beskriva och förklara.
Allt måste bevisas om och om igen.
Överallt, och jag menar verkligen överallt, görs det reklam för olika slags "tax-help".
Och det kostar p-e-n-g-a-r.
Förstås.
Revisorerna tjänar grymma pengar just nu.
Du kan få hjälp från "the government" men då gäller det att du vet vad du ska fråga efter.
Inga förtryckta uppgifter eller ett fint litet häfte att bläddra i för att fylla i rätt avdrag här inte.
Och absolut inte någon käck bilaga i dagstidningen för att hitta några extra avdrag.
No, no.
Ska aldrig mer klaga på våra förtryckta blanketter eller Skatteverkets telefonkö...
Det är en baggis i jämförelse med (pappers-mardrömmen) här.
Vilken dag!!
Den började och slutade helt fantastiskt.
Mitt i var den helt enkelt obeskrivbar.
Men låt mig ta det från början.
Både jag och my darling var bland de första som var ute på trailsen. En underbar morgon med en sol som värmde upp den kalla luften.
Benen var toktunga, i ca. 15 min., men sen hände något!
Jag flög! Även uppför svett-backarna.
Eller rättare sagt, jag märkte dem knappt!
Och då går det lätt! Skumt va?
Kroppen är lurig och inte att lita på ett skvatt.
Packade bilen och for till gymet. Kort pass i poolen, dusch, lunchinköp och sen i väg norrut i fulltankad bil.
Efter bara 20 min. körning kom en liten, liten svacka i den annars fulländade dagen.
Det var nämligen totalstopp på "25:an" så vi fick sitta där och glo ett bra tag.
Tror det bara var vi som hade vett nog att stänga av motorn.
Någon en-minutsgräns för tomgångskörning finns som sagt var inte.
Helt sjukt!
Men proppen släppte (vet fortfarande inte vad det var som orsakade den) och vi kunde svänga av mot väg 550 och lite senare 4:an mot Jemez Pueblo, Jemez Springs, Los Alamos och Santa Fe.
Photo: Ingmarie Nilsson
Helt ljuvligt lunchställe vid Jemez Pueblo
Photo: Ingmarie Nilsson
Rödare än röda berg
Photo: Ingmarie Nilsson
Tänk att springa, eller för all del gå/cykla HÄR!!
Photo: Ingmarie Nilsson
Raviner och...
Photo: Ingmarie Nilsson
..tunnlar i bergen. Just denna är "Gillman Tunnels" som sprängdes fram 1920 för att tågen skulle kunna åka fram
Photo: Ingmarie Nilsson
Forsar och..
Photo: Ingmarie Nilsson
..helt ofattbara vyer
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
"Soda Dam" och...
Photo: Ingmarie Nilsson
..."Battleship Rock"
Photo: Ingmarie Nilsson
Vi tog en avstickare för att kolla på hus och det blev svettigare än vi tänkt oss. Vägen gick inte uppför en backe, det var en VÄGG! Skitläskigt! Men visst, utsikten var fin ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Valles Caldera National Preserve
Photo: Anders Gustafson
Sagolikt vackert men det går tyvärr inte helt att fånga på bild. Och jo, det ÄR snö! Vi var på över 2600 meters höjd
Photo: Ingmarie Nilsson
Sandia Mountains från "andra sidan" taget från bilen
Efter en lång dag var vi så "hemma" igen och utsikten härifrån nu i kväll är ju inte precis fy skam den heller..
Bridges spelar utomjordingen som kommer till jorden efter att Voyager II 1977 skickat en inbjudan till universums alla levande varelser om att komma och besöka oss.
Utomjordingen kommer från en galax som är flera 100 000 år före oss och "landar" hos Jenny Hayden (Karen Allen) som sörjer sin döde make.
Även om utomjordingen besitter en kraft vi inte kan förstå så finns det saker han aldrg har upplevt.
Smaken av mat, smärta, förkylning och kärlek.
Det må låta som en tramsig film men den är faktiskt riktigt bra!.
En äkta "feel-good-movie" med en viss tänkvärdhet.
Bridges spelar utomordentligt bra och det är jätteroligt att se 80-talets "high-tec".
Dessutom utspelar filmen sig bl.a. i New Mexico, Arizona och vid the crater.
Men inte lika lång som den förra utan bara en dagstur norrut mot Los Alamos och Santa Fe.
Vi har åkte där innan för tre år sedan, men trots det, eller just därför, vill vi åka den igen.
det är nämligen en helt fantastisk tur med ett landskap som är förstummande vackert.
Nästan pinsamt att berätta, för trots att jag har varit i det här landet x antal gånger har jag aldrig sett en baseball-match live.
Men i går skedde det!
Hemmalaget Albuquerque Isotopes mötte Iowa Cubs.
Förvisso spelar de inte i major league men väl i the minor league vilket bara är snäppet under. (Om jag nu fattade det hela rätt...).
Photo: Ingmarie Nilsson
Trish, Shannon, Connor och Anders på väg mot arenan som förstås heter..
Photo: Trish Porter
...Isotopes park
Reglerna är inte helt lätta, men lite mer fattar jag nu och framförallt var det var riktigt kul och festligt!
Lite segt är det kanske emellanåt. Kan bli en himla massa väntan. Stackarna måste ju vila. (!!!) ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Festligt, kul och spännande. Som sig bör i detta stora land fanns det naturligtvis hur mycket mat och dricka som helst att köpa. Samt den obligatoriska maskoten, STORbilds-tv:n och SOUVENIRER förstås! ;-)
Gårdagens löptur var inte bara jobbig och rolig, den utfördes på en av mina favoritplatser med.
Utmed Rio Grande.
Photo: Ingmarie Nilsson
Utmed hela Rio Grande är det som att vara långt ute på landet. Massor av "lantgårdar". Den ena större än den andra. Denna kåken är ganska skapligt eller vad tycker du?
Photo: Ingmarie Nilsson
Det är fantastiskt att springa där (förstås) och det är INTE jag som..
Photo: Ingmarie Nilsson
...har LITE kläder på mig utan Anders som har alldeles för MYCKET på sig (Det var över 20 grader varmt nämligen]
Min "gamla" (han är egentligen rena ungdomen) PT (personlig tränare) Mikael Svensson var under påskhelgen på en "Running clinic" på Bosön utanför Stockholm.
Dr. Nicolas Romanov hade föreläsning och undervisning om Pose-tekniken.
Väldigt intressant att både läsa om och kolla på!
Vill du se och höra mer kan du även se denna filmen.
Även om jag kanske inte springer exakt så där lätt och fint så kan jag med 100% säkerhet säga att jag inte är någon hällöpare.
Väldigt trevligt om jag gör något rätt! ;-)
(Om man nu tror på "Pose-metoden".)
Det "bästa" var nog ändå det där med armarna.
Vet inte hur många miljoner gånger jag har hört; du måste jobba mer med armarna Ingmarie.
Tro mig, jag har försökt.
Pendlat och pendlat och pendlat och pendlat så där "fint" som instruktionsböckerna visar, men det bara funkar inte!
Visst rör jag armarna men bara så pass mycket att jag håller balansen.
Fel eller rätt?
Inte vet jag, men enl. Pose ska du ha armarna ganska högt, lätt böjda och inte särskilt mycket rörelse.
För mig är det logiskt. Varför flaxa med armarna och ödsla energi på det?
(Möjligtvis är det en annan sak om du är sprinter)
Kiropraktorn dr.Hodge hade en del att pyssla med i dag när jag kom på besök.
Men det var bra.
Det blev rejäl valuta för pengarna! ;-)
Även om han är förhållandevis billig ($50) så är nog kiropraktorer några av de som har högst timpenning. (Om man nu inte räknar in datanissarna för de tjänar snuskigt mycket pengar..!!)
15 minuter och det är klart.
Jag är i alla fall som ny! (Hoppas jag.. Lär visa sig i morgon när jag ska springa igen.)
Det har varit en helt makalöst fin dag här!
Från att i går nästan ha frusit bort rumpan, borstat snö från bilen och haft vartenda klädesplagg på för att inte helt förvandlas till isbit, så har det i dag varit strålande sol, shorts, top, bikini och solstol.
Helt sanslöst!
Jag och my darling har även gjort något vi är m-y-c-k-e-t bra på.
Nämligen göra av med pengar...
Om det var en "nästanskoaffär" här innan så är det en skoaffär här nu.
Photo: Ingmarie Nilsson
Så här blir det när vi varit inne i Abq Running Shop. I ärlighetens namn är två av lådorna inte våra..
Efter en sväng in på Vitamin cottage var bilen smockfull.
Och våra plånböcker tomma.
Det är underbart att resa runt och se, upptäcka och uppleva nya saker och miljöer.
Bland det bästa jag vet faktiskt!
Men för ryggen är det en mardröm.
Min kropp är inte gjord för att sitta inklämd i en plåtlåda timme efter timme.
Inte ens med inlagda pauser.
Allt protesterar.
Magen, benen, huvudet och framförallt ryggen.
Min kropp är gjord för rörelse, mjölksyra, svett, fysisk trötthet och frisk luft.
T.o.m. blåsor på fötterna är ok!
Magen, huvudet och benen är enkla att fixa till, räcker med ett träningspass så är de på rätt köl igen, men ryggen.
Den är knivigare.
Just nu helt omöjlig.
Med en dåres envishet har jag provat alla mina "knep".
Wet west löpning, yogaövningar, bosuboll, jacuzzi, stretch och massage men den är helt låst.
Som att ha ett järnspett i ryggen. (Inte för att jag vet hur det är egentligen men, tja, typ så ont och stelt är det.)
Säkert därför jag blev så galet trött på förmiddagspasset. Fick slita som en galning (värre än vanligt alltså) för att få benen att springa bara lite fortare.
Så i morgon blir det ett besök hos kiropraktorn dr. Hodge.
Visst är det helt ofattbart att han jobbar på annandag påsk!?
56(!!) stycken ägg skulle placeras runt om på tomten. En del lätta och en del svåra att hitta.
Självaste Guldägget med $10 i was the tricky one ofcourse.
Det var riktigt kul att springa omkring och gömma dem, trots att det var snorkallt ute, innan Shannon och Connor fick komma och börja leta.
(Två dagar på raken utan sol. Något är väldigt, väldigt fel här...Men i morgon ska det bli upp emot 20 grader igen!)
Himmel vad de for fram.
Shannon fann guldägget men de är rättvisa och delade på "bytet". Alla de andra äggen innehöll antingen godis eller småpengar.
Photo: Ingmarie Nilsson
Connor och Shannon med sina överfyllda korgar
Sen var det dax för presentöppning för Shannon fyller åtta år i dag!
Photo: Ingmarie Nilsson
Mys vid brasan när alla presenter skulle öppnas. Tror vi var lika nyfikna som Shannon själv
Överdriver ganska rejält om jag säger att jag var pigg när jag började kuta i dag.
Tvärtom.
Skulle helst velat sova en stund men eftersom dygnet bara har 24 timmar och resten av dagen var inbokad med både det ena och det andra, så var det inte mycket att spela på.
Dessutom var det gråtrist, småregnade och vindarna var både isande och starka.
Då gäller det att koppla på autopiloten och "just do it!" :-)
So I did it!
Egentligen hade jag ingen direkt plan mer än att jag skulle springa minst en timme och sen styrketräna på S&W.
Men hur det nu var så när jag kutat ett varv runt parken vid Academy så bestämde jag mig för att ta ett varv i s.k. tröskelfart.
D.v.s. så pass fort att det är precis i början till att få mjölksyra.
(Och det är inte särskilt svårt på denna höjden kan jag berätta...)
Ett varv är ganska exakt 3,3 miles (ca 5,3 km) och är först ganska platt för att övergå till en s-u-g-a-n-d-e uppförsbacke, platt igen och sen nedför.
Grejen var att i dag blåste det så att när det väl gick ner igen hade jag en galet stark motvind så det kändes som att springa uppför hela varvet.
Och jisses vad jag blev trött! Så där så det nästan svartnade för ögonen.
Orkade knappt ens jogga ner.
Men jag gillade det.
Att få bli trött av att springa! :-)
Jag har varit på UNM stadium innan, när jag har sprungit på friidrottsbanan där, men aldrig inne på själva stadion där Lobos har sin hemmaarena.
Aldrig hade jag kunnat tro att den första gången inte skulle bli för att se en match utan för att vara med på en mässa!
Men så blev det.
I dag hade Calvary kyrkan nämligen sin påskmässa där. Något de har varje år.
Tusentals männsikor kommer dit och även om inte hela stadion fylls så är det en himla massa!
Gästartisten var Randy Travis, en riktig country-singer ikon. Galet stor artist framförallt här i USA. En biljett till hans konserter kostar $80-100!
Vi hakade på Porter-familjen, mest för den "goda sakens skull" om jag ska vara ärlig för vi fick lämna huset redan kl. 06.30.
(Jag avskyr verkligen att behöva gå upp så tidigt! Och för att gå till "kyrkan". Har nog aldrig hänt innan. Inte ens för en julotta.)
Dessutom var det snorkallt och det hade t.o.m. *snöat!
(Gissa en gång om sängen lockade mest...)
Men det var absolut både en häftig och kul upplevelse, och nu är både jag och my darling en erfarenhet rikare.
Tror även vi har uppfyllt vår "kyrkobesök-kvot". ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Mörkt, tidigt och kallt
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Familjen Porter blev intervjuade för tv:n! (Vi "Swedes" höll oss undan..)
Photo: Ingmarie Nilsson
Nästan halva stadion var fullsatt när pastor Skip kom in. Oavsett vad man tycker och tror på, så är han en bra talare och både intressant och rolig att lyssna på
Det är den bäst bevarade och först bevisade meteoritnedslaget på jorden.
Man tror att meteoriten slog ned för ca 50 000 år sedan
"Hålet" är över 550 ft djupt (ca. 170 m.), 4000 ft i diameter (ca.1200 m.), 2,4 miles i omkrets (ca. 3,9 km.) och kanten runt om är 150 ft (ca. 45 m.) hög.
Kratern är döpt efter Daniel Berringer (1860–1929), geologen som fann kratern och "bevisade" den.
Photo: Ingmarie Nilsson
På väg in
Photo: Ingmarie Nilsson
Onekligen ett fascinerande hål
Photo: Ingmarie Nilsson
Det blåste som sjutton och det är ett under att vi inte flög i väg! (Många kepsar for runt kan jag säga..)
Photo: Ingmarie Nilsson
Det är en privatperson som har stället och det kostar (hutlösa) $15/ person att gå in.
Det finns ett museum, guidade turer, en film om meteoritnedslaget, butik och lite annat att roa sig med.
T.o.m en Subway!
Det var intressant, och för de som är intresserade är det säkert värt pengarna, men personligen tyckte jag det var lite väl överreklamerat.
Å andra sidan kan jag säga "been there, done that" nästa gång den syns på bioduken. ;-)
En annan lite "spännande" sak var att det förvisso hela tiden faller ner meteoriter på vår jord, men oftast är de så små att de knappt märks. Många "försvinner" på vägen hit p.g.a. friktionen från jordens atmosfär.
Geologerna följer vad som händer i rymden hela tiden så skulle det bli fara å färde så ser de det.
Frågan är bara om det hjälper?
Vad kan de liksom göra?
Flytta jorden?
En så stor meteorit som den här slår bara ned ca. var 50 000:e år.
Det börjar alltså bli dax igen...
I Flagstaff hittade vi en helt makalöst bra restaurang.
Mountain Oasis.
Massor av veggierätter (ställen som inte har veggierätter på menyn bojkottar jag direkt!!) och portionerna var minst sagt gigantiska!
Med andra ord ett bra ställe för hungriga löpare (och även andra idrottare förstås ;-)..)
Photo: Ingmarie Nilsson
Bara FÖRrätten med hummus, pitabröd och grönsaker var större än en normaltallrik
Photo: Ingmarie Nilsson
Vi tog två olika veggierätter, burgare och indisk gryta med tofu, för då kunde vi smaka av varandras. Smart va? :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Det här är med (mat)njutning. Picnic med medhavd matlåda på vägen mellan Flagstaff och Grand Canyon med utsikt över Snowbowl mountain
Efter att ha sprungit fyra dagar på raken är mina fötter inte riktigt glada så de (jag har inget att säga till om där...) bestämde att i dag får bli alternativdag.
D.v.s. Schwinn-bike och wet west.
Och det var ett himla smart val för ute är det ruskväder! (Men redan i morgon ska det bli bättre och på måndag-tisdag blir det sommar. Vi är ju i Albuquerque gud bevars!)
Påsken är tydligen ingen stor grej här i det stora landet i väst.
I princip allt är öppet precis som vanligt.
Utom i morgon kanske, då är det lite helg.
Märkligt...
De är ju så "superkristna" på andra vis.
Kyrkan på söndagar och det där.
My darling fixade det! (Eller var det för att vi är "hemma" i Albuquerque igen??)
Det går aldrig, aldrig någonsin att beskriva Grand Canyon. Varken med ord eller bild.
Dess storhet och magi måste upplevas IRL, men kanske, kanske dessa bilder kan ge dig en liten aning om what it´s like!
Flagstaff är en fantastiskt mysig liten stad ( ca 58 000 invånare) som ligger på hela 6900 ft vid foten av Arizona Snowbowl.
För en löpare, cyklist, golfare, hikare ja, vilken outdoor-person som helst, så är det här ett p-a-r-a-d-i-s!
Höga Pinjeträd, sjöar och berg så långt ögat når.
En hisnande natur.
Det finns t.o.m. ett trailsystem, FUTS- Flagstaff Urban Trail System, som binder samman alla trails genom staden.
!!!!!!!
Vad mer kan man begära?
Själva staden är lite "oamerikansk" eftersom den faktiskt är ganska samlad.
I de allra flesta fall finns det liksom ingen "citykärna" utan allt är utspritt utan en endaste samlingspunkt.
Och den är jättemysig med fina gamla byggnader och hus i "äkta western style".
Internet fungerar förvisso på det här Econo Lodge motellet i Flagstaff där vi ska sussa i natt, men det är också precis.
Av någon underlig anledning är det bara vissa saker som funkar.
Hotmail funkar inte, och jag kan inte ladda över några bilder. (Har i och för sig säkert inte med internet att göra, men det är något skumt det här!)
Så det blir inga bilder i dag.
Sorry.
Det "värsta" är att den här dagen går inte att beskriva med ord.
Knappt ens med bilder.
Hoppade ur sängen vid 6-snåret, frukost, löpning på trails vid de vackra bergen i Sedona, tillbaks till hotellet, dusch, packa bilen ännu en gång, utcheckning, handlade lunch som avnjöts i solen utefter väg 180 norrut, med utsikt över vidsträckta fält, tallskog och Snowbowl mountain.
Sen var vi där.
Där som måste vara det mest vackra, mäktigaste, fantastiska och underbaraste som Gud skapat.
G-r-a-n-d C-a-n-y-o-n.
Vi har varit där en gång innan för tre år sedan, men det finns så mycket att se och uppleva att jag tror att det aldrig går att bli "färdig" med Grand Canyon.
Det är omöjligt att se sig mätt på, eller sluta förundras över, dess storhet.
Så kanske det är "lika bra" att det inte går att ladda upp några bilder...
För det stämmer så som står skrivet vid Grandview;
No language can fully describe, no artist paint the beauty, grandeur, immensity and sublimity of this most wonderful production of Nature´s great architect. [Grand Canyon] must be seen to be appreciated. / C.O. Hall, Grand Canyon visitor, 1895
Åtminstone ett besök vid detta jordens underverk, önskar jag att alla fick uppleva.
Av en ren händelse hamnade vi på vår tredje "Timeshare"-visning.
I går när vi gick in på "the Visitor information center" fick vi nämligen ett erbjudande vi bara inte kunde stå emot.
Absolut helt omöjligt och vi visste redan innan att det skulle vara värt den där 90-100 minuters guidade övertalningsturen.
Vi har som sagt var gjort det innan i utbyte mot några hotellnätter och även inträde till Disneyworld i Orlando.
"Värst" var den första i Florida.
Ruggigt nära att vi hade skrivit på.
Den andra i Åre var nästan lika nära.
I dag funderade vi inte ens. (Nästan..)
Men sablar vad skickliga de är!!!!
L-ä-s-k-i-g-t bra försäljare.
Bara i USA, enligt försäljarens "boss", är 18 miljoner människor med i just ILX resorts.
Det allra lustigaste är nog ändå att alla säger att just deras program är bäst, och att just deras resort är bäst att äga eftersom det tillhör de bästa och ger mest när man ska byta mot andra ställen.
Får du tillfälle någon gång, mot en bra "present" förstås, så var med på en sådan här visning.
Om inte annat är det oerhört intressant att få uppleva hur skickliga de är de där försäljarna.
Men håll i plånboken om du inte egentligen är intresserad. Risken är förstås att du blir så kom inte och säg att jag inte *varnade. ;-)
Så vad var det då vi fick i utbyte?
Photo: Ingmarie Nilsson
Vad är det vi har här i kuvertet?
Jo, en gratis helikopter tur över Sedona!! Värt $140!
Photo: Ingmarie Nilsson
Anders utanför Red Rock´s kontor före turen
Photo: Ingmarie Nilsson
Och här har han tagit plats! (Jag fick hoppa in lite senare)
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte nog med att det var min första helikoptertur ever, det var även en helt galen vacker utsikt!
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Privat
Lyckliga, glada och otroligt nöjda
Helt klart var det värt de där timmarna på resortet! :-)
Undra just om dagens löptur inte var en av de bästa någonsin!
Troligtvis inte den snabbaste men upplevelsen var helt klart bland det mest hänförande både me and my darling varit med om.
Som en blandning av saga, dröm, film och verklighet.
Så otroligt vackert, mäktigt, magiskt och hisnande att det inte finns ord.
Och något var det där som gav mig en himla massa energi (Vortex?) för mina ben var så fulla av spring att det nog var "tur" att vi hade en tid att passa för annars hade jag väl sprungit runt hela Arizona.. ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Stigar så fina och...
Photo: Ingmarie Nilsson
...vyer så vackra att det är omöjligt att "få nog"
Vi bor på samma Motel-kedja (Super 8 Motel) som i Flagstaff men det är mycket finare här.
Frukosten hade inte riktigt lika många färgglada flingor och letade man riktigt noga fanns t.o.m. gröt.
Förvisso en massa olika sockerkombinationer men ändå...
Och muffins förstås.
Med sockerkladd på.
Ja jisses.
Nu ska vi ut bland bergen och springa. Förhoppningsvis hittar vi en av flera Vortex.
Det är en "spiralform" skapad av strömmande vatten eller från rörelsen av en "spiraling energy".
Den sägs ge kraft, energi och balans för de som kommer i närheten.
Genom att kolla hur "the Junipeer trees" ser ut kan man även se hur mycket energi som finns.
Ju mer trädets stam är "snurrat", desto mer energi finns det.
Spännande va?
Sedona, Arizona ligger på 4500 ft over sea level.
(I jämförelse med både Flagstaff, ca 6900 ft och Albuquerque, ca 6000 ft är det ganska "lågt".)
Det är en av de absolut gulligaste städerna i Arizona och kanske känner du igen vyerna då de ofta syns i filmer. Särskilt i cowboy-filmerna.
Staden är ganska liten med sina ca. 11000 invånare och den ligger inbäddad mellan de röda bergen i Oak Creek Canyon.
Namnet Sedona kommer från hustrun till en av stadens första invånare, T. Carl Schnebly, som kom hit i slutet av 1800-talet. Det finns massor att se och göra. Förutom att vandra, springa, cykla, fiska, rida och klättra kan man åka på olika turer med jeep, helikopter eller luftballong. Sedona är även känt för att det finns otroligt mycket konst här. Det sägs att staden som för inte så länge sedan hade 300 invånare i dag har 300 olika konstnärer.
Och det är bra business!
Konsten inbringar mellan $200 000 och $1 miljonper dag.
Att komma via road 89A är minst sagt breathtaking!
Det är en hisnande vy och våra hakor har hängt långt ner mot bröstkorgen. Det har mest kommit ut en massa aaah, oooh, wow och herregud vad vackert från oss i dag.
Det går liksom inte att beskriva, men här får du se lite hur hänförande vackert det är runt oss här i Sedona.
Jag är inte bara en hejare på att nosa upp internet ("gratis" även i dag), jag är även en hejare på att leta upp pooler och vatten att bada (och springa med wet west) i! :-)
Photo: Anders Gustafson
Inte världens ballaste pool men det funkade utmärkt att köra ett wet west pass i och..
Photo: Anders Gustafson
...det var absolut INGEN risk att jag skulle frysa för det var säkert över 30 grader
Photo: Anders Gustafson
Desto kallare var det här vid "Grasshopper point" som finns utmed scenic road 89A mellan Flagstaff och Sedona i Arizona
Photo: Anders Gustafson
Men jag LOVAR att det var ett av de bästa doppen jag varit med om och en helt makalöst fantastisk upplevelse!
Det är inte gjort på en handvändning det här bloggandet, om det nu är någon som tror det, och det är inte alltid jag har en bekväm säng eller soffa att ligga i minsann.
Inte ens en stol att sitta på!
Bara så du vet alltså...
Photo: Anders Gustafson
Bloggar stående på motellet i Flagstaff. Men vad gör jag inte för att roa och upplysa dig kära läsare? ;-)
I helgen sprang hon Ursviks ultra.
75 km som springs mitt i natten och där Camilla kom tvåa!
Här är hennes berättelse; Lårmusklerna gör sådär ont att jag inte vet om jag ska sitta, stå eller ligga ned. Tårna är svullna med blånaglar och blåsor. Inte många förstår att det går att njuta av det "eländet".
Det var mitt livs i särklass skitigaste löprunda, kan jag säga. Att man behövde bada hela fötterna vid minst två ställen längsbanan tvättade inte bort det tjocka lager lera som fötter och underben samlat på sig. Jag ramlade också vid ett tillfälle och tog emot mig med händerna som då också fick sig enlerinpackning. Jag klarade dock ansiktet, det var det inte alla som gjorde! ;) Vi hade blivit varnade i förväg om banans beskaffenhet. Jag chansade ändå på att det var en överdrift med allt vatten och all lera, så jag startade i mina vattenresistenta Icebug meddubbar. Första 3 km lyckades jag skickligt undvika ler- och vattenpölar, men så kom vi till stället där det inte fanns någonåtervändo... Bara att plumsa rakt i! Vattnet nådde upp till fotknölarna. På andra sidan var det knappast torrt, snarareliknade hela området ett träsk och fötterna liksom sögs neråt så att det krävdes extra kraft att lyfta upp dem ur sörjan. Jag tror att det var dessa partier som gjorde att jag redan på tredje varvet var rejält slut i benen. Tredje varvet blev också mitt långsammaste.
Ny kraft fick jag alldeles i slutet på tredje varvet när jag sprang om Mimmi och såg att hon var rejält sliten och tog detlugnt. Tävlingsledaren Emma från Stockholm Multisport hejade friskt på mig vid varvningen och berättade att jag låg trea(av fem visserligen, men ändå). Mimmi stack ut före mig på fjärde varvet och så var jag fyra igen. Men jag uppbådade extra krafter och sprang om två tjejer på det fjärde varvet! Inför avslutande femte varvet var det bara att hålla undan och det gick ju fint!
Jag vet inte om du har samma erfarenhet, men jag tycker att tiden liksom försvinner när jag springer långt. De nio timmarnaoch de femton minuterna känns nu efteråt som ca 1,5 timme. Kanske är det för att jag tänker ungefär samma tankar hela tiden och för att jag har samma låt i huvudet("So What?" med Pink fastnade av någon anledning på hjärnan)?
Jag gillar spåret i Ursvik jättemycket och faktiskt ser jag fram emot att springa där igen när det blir torrare ute. Det blir nog snart, för här hemma har det lovats sol och 10-15 grader hela veckan!
Efter knappt sex timmar i bilen då vi susat fram på famous route 66 förbi hålor som både gud och världen har glömt, så är vi nu framme i Flagstaff, Arizona.
Photo: Ingmarie Nilsson
På väg västerut med Anders vid ratten. Jag sitter jämte och läser högt ur guideböckerna
Photo: Ingmarie Nilsson
Arizona border! (Observera fågelskiten på bilrutan...)
Photo: Ingmarie Nilsson
Svindlande vyer (nästan) hela vägen. Det är som att vara med i en westernmovie!
Photo: Ingmarie Nilsson
Godstågen är bland det längsta vi någonsin sett! Jag överdriver inte om jag säger att de är flera miles långa och...
Photo: Ingmare Nilsson
...det krävs MINST två lok bara för att dra fram spektaklet
Väl framme i Flagstaff hittade vi ett riktigt äkta MOTEL.
"Super 8 Motel".
Lika coolt ;-) som det låter och GRATIS internet.
I morgon åker vi söderut till det stora målet, Sedona.
Innebär långpass, för alla de lyckliga som kan, och för mig blev det ett annorlunda sådant i dag.
Jag och Anders mötte upp gänget från Albuquerque Running Shop redan kl. åtta i morse (snortidigt om jag får tycka..) vid University of New Mexico.
Coach John hade snickrat ihop ett program som hette duga.
Uppvärmning i ca. 20-25 min.
2 miles med en-minuters intervaller på gräsbana.
10 min. jogg till en backe där det blev fem upp och ner löp i snabbare och snabbare tempo.
Jogg 10-15 min följt av 2 miles snabbt.
Nedjogg.
Photo: Anders Gustafson
Parken vi harvade runt i. Ser inte mycket ut för världen kanske men det var kalasbra att springa där! Ett varv är 800 meter
Photo: Anders Gustafson
Uppvärmning i lugnt tempo. Vet i sjutton vad jag och Jason spanade på just här. En bagelshop?
Photo: Anders Gustafson
På sluttampen. Och då fanns det INTE en endaste bagel i mina tankar!
Klar efter ca. 90 minuter.
Dusch.
Och sen mat.
Träffade hela familjen Porter på Flying Star.
Photo: Ingmarie Nilsson
Det är en stor kedja här i Albuquerque och det är alltid smockfullt med folk.
Massor av mat att välja på.
Jag tog någon "scrambled Tofu"-variant som var helt ok.
Photo: Ingmarie Nilsson
Min tallrik. Observera BAGELN till höger ;-)
Photo: Privat
Alla redo att hugga i
Tja, sen var åtminstone jag ganska mör.
Vi, alltså me and my darling, åkte runt i staden, eller i en liten del av den, och hittade äntligen en ny baddräkt till mig!
Poolen fullkomligt käkar baddräkter nämligen. Har redan avverkat två.
Att hitta en vettig swim-suit är inte världens lättaste. Om man inte vill hosta upp över $60 vill säga..
Storblommiga, storbystade (du vet extra-pads à la Dolly Parton!) kreationer med volanger och bling-bling i överflöd.
Vem sjutton vill ha det? I poolen?
Milde himmel.
Men jag hittade alltså en vanlig enkel med extra lång livslängd till slut.
Dessvärre mestadels svart vilket jag tycker är skittrist. :-(
Nu slipper jag åtminstone vara rädd för att gå upp ur vattnet. Risken att min gamla baddräkt hade blivit uppäten under poolpasset har varit extremt stor nämligen.
Och jag vill inte gärna gå med rumpan bar. ;-)
Det har blåst storm här i dag.
I alla fall halv sådan.
Himla tur man inte har peruk om jag säger så.
Eller är "hatt-beroende". De kan inte haft det lätt idag.
Ändå var det massor av människor ute på trailsen i morse. Cyklande, gående, springande.
Solen sken och bland träden var det riktigt skönt!
Konstigt det där.
Trots att jag sprungit hundratals, och jag överdriver inte, timmar på de där stigarna så hittar jag fortfarande nya!
Helt otroligt!
Och det är helt omöjligt att tröttna för de går fram och tillbaks, ringlande och slingrande, upp och ner i en aldrig sinande variation.
I kväll var det dinner and movie här i Porter-huset.
Några vänner till Pat och Trish kom hit och det blev en helt fantastiskt trevligt kväll.
Och god!
Maten alltså.
Särskilt efterrätten.
Hemmagjord glass!
Magen stod åt alla håll och kanter så det var extra skönt att sjunka ner i biofåtöljen och bara njuta.
Men det var inte värre än att jag precis har lyckats klämma i mig den dagliga bageln. ;-)
Riktigt duktigt gjort om jag får säga det själv.
Klockan ringer tidigt i morgon så nu är det sovdax.
Vad vi ska göra?
Well, det får ni veta i morgon.
Kan inte säga att jag känner mig som ny men det är onekligen både välbehövt och (för det mesta) riktigt nice med massage.
I synnerhet när massören kommer "hem" till dig.
Tyckte inte jag hade varken särskilt ont eller var särskild stel i musklerna innan Shelly började på att knåda min kropp, men den rackarn lyckades hitta varenda öm punkt som fanns!
Och några till.
Photo: Anders Gustafson
Shelly går loss på..
Photo: Anders Gustafson
..min rygg. För jo, det är jag som ligger där under täckena ;-)
Känner mig ganska mosad om jag ska vara ärlig.
Men nu är musklerna laddade och det bara att spä på med lite mer träning!
Har varit lite "anti" mest för att jag inte vill vara beroende av en massa prylar när jag springer.
Kan för sjutton inte ens ha en keps på skallen!
Men Garmin är verklien en supersmart och finurlig klocka som visar tid, distans, hastighet, puls, split-tider, snitthastighet, navigering, karta, höjdskillnad och en rad andra finesser.
Den funkar inte bara vid löpning utan även vid t.ex. cykling och simning. Går t.ex. att lägga till kadens.
Photo: Anders Gustafson
Och så i väg!
Photo: Anders Gustafson
Det blir verkligen "svart på vitt" hur SAKTA det går uppför en del backar här. PLUS att det är höghöjd. Men snittfarten kan ändå bli hyfsad för det går ju tack och lov NEDför ibland med :-)
Photo: Anders Gustafson
Så nu ska jag investera i en sådan jag med.
Någon mer som är intresserad?
Cirka 2000 kronor kommer den att kosta med allt. Ett års garanti.
Hör av dig via mailen eller här på bloggen i så fall.
Och kom ihåg wet westen med! :-)
Ingen rast och ingen ro.
Drog med honom till S&W-gymet redan första dagen.
(Fast jag vet att han faktiskt gillar stället så det var ingen jättestor uppoffring från hans sida.).
"Min" kontakt Sunee på S&W är inte bara söt och trevlig, hon hade dessutom fixat så att Anders skulle få ett (gratis) gästpass under veckorna han är här.
Det kallar jag service!
Photo: Ingmarie Nilsson
Anders djupt försjunken i någon läsning innan han får sitt gymkort. Vet i sjutton vad. Gymregler kanske ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Men han ser ganska nöjd ut va?
Albuquerque har visat sig från en av sina allra bästa sidor (den vanligaste sidan alltså) med strålande sol från en klarblå himmel och perfekt temperatur.
Det har blivit både träning (för mig) och en del turer runt staden.
Bl.a. åt vi en kalaslunch på Wholefoods Market och Anders fick en guidad tur av Connor i fäktningens (underbara) värld.
Vägen dit hade varit allt annat än lätt.
Dels för att skolan hade ett uselt basketboll-program, dels att överhuvudtaget hitta bra spelare och framförallt för att det under denna tidsperiod fortfarande fanns stora skillnaden mellan att vara "vit eller svart". Rasismen hade ett otroligt starkt fäste och hatbrotten var många.
Det här är ännu en film om att "inget är omöjligt".
Och naturligtvis är det mycket basket.
Men inte bara.
Den tar upp ämnen som rasfördomar och utanförskap.
Och kärlek förstås.
Det är en film som gör mig glad, inspirerad och faktiskt riktigt berörd.
Jag gillar såna här filmer med temat; "kämpa hårt och inget är omöjligt".
Det kan jag inte förneka.
Förvisso förutsägbar men absolut en riktigt bra "sport-movie". (Även om du inte gillar varken basket eller sport så dras du sannolikt med i historien.)