Kom dit strax efter lunch (dumt, dumt jag vet..) för att få en (vad jag trodde mitt dumhuvud) riktigt nice eftermiddag i solen och plurret innan jag skulle fara norrut igen.
Precis som i går så ringlade sig kön lång.
Då menar jag jättelång!
Stora barn, små barn, vuxna, barnvagnar, parasoller, paraplyer (!!), picknick-korgar, badbollar, badringar och rullstolar i en salig blandning.
Också jag.
Med wet west.
Och matlåda.
Och handduk.
Men i dag bara skulle jag in där så det var bara att snällt ställa sig i kön och vänta, vänta, svettas och vänta.
Otroligt nog gick det ganska snabbt!
De jobbade på bra i luckorna. (Tack tack!)
Men sen fortsatte det.
Vänta på toan.
Vänta på duschen.
Vänta på att överhuvudtaget få komma i poolen.
Konstigt att den liksom inte svämmar över när det är så mycket folk i!
Harvade runt i 40 minuter (och det var verkligen mjumma för mina trötta ben och fötter) bland alla dårar.
Det är liksom ingen hyfs på de där 08-orna! (Eller var de nu kommer från. Dalarna?)
Hoppar i utan att se sig för, crawlar och stänker trots att det finns särskilda banor för det, simmar kors och tvärs och helst på mig.
Sablans pack!
Samma visa alltid.
Badvakterna vet jag inte var de är eller vad de gör.
I början försökte jag ha lite överseende men nu drar jag fram som värsta ångloket och skiter fullständigt i om jag är i vägen. ;-)
Men vattnet var skönt, solen underbar och jag hann slappa lite efter lunchen så helt värdelöst var det inte. (Och det är alltid skönt att gnälla lite...)
Nog tur ändå att jag hade sprungit ett rejält långpass i den underbara Nacka-skogen innan.
Där är det tyst, lugnt, nästintill folktomt och inte en endaste bandspelare eller badboll.
Ingen som springer på mig heller.
Ibland undrar jag om jag börjar bli folkskygg? Som tycker dessa stora folksamlingar är skitjobbiga.
Eller är jag kanske helt enkelt bara väldigt supernormal för det är banne mig inte normalt att hundratals personer trängs runt, och i, en liten klorerad pöl!
Egentligen är jag emot de här påhittade kommersiella dagarna för jag tycker man ska fira mamma varje dag.
(Är dessutom sur för att jag aldrig får en egen dag ;-)...)
Men hur det än är så firas mor lite extra i dag och jag, jag har världens bästa mamma!
Tro för all del inte att jag har hoppat över träningen de här sista dagarna bara för att jag inte skrivit om det.
(Fast det trodde du kanske inte heller..)
Det har varit intervaller såväl som distans och lite annat rajtantajtan. ;-)
I går tänkte jag slå på stort i det fina vädret.
Köra mitt wet west pass i Eriksdalsbadetsutomhuspool.
Borde ha fattat att det var många fler med samma tanke.
Kön in till kassan var kilometerlång. (Eller åtminstone 50 meter..)
Photo: Ingmarie Nilsson
Ringlande kö för att...
Photo: Ingmarie Nilsson
...komma in HIT
Så det blev till att hoja vidare till ett lite säkrare ställe;
Photo: Ingmarie Nilsson
Forsgrenska badet
Trodde det skulle vara i princip tomt där men det var faktiskt några till som plaskade runt i bassängen.
Åtminstone en stund.
Rätt som det var hade jag banorna för mig själv.
Inget ont som... o.s.v. o.s.v. :-)
Så var årets folkfest Stockholm marathon avklarad.
Även om jag inte har kunnat springa loppet så har jag verkligen varit med.
Mitt i smeten bland vattenmuggar, löpare, svampar, liniment, orkestrar, vattensprutor och hejarop.
Photo: Ingmarie Nilsson
Sjukvårds signalement
Photo: Ingmarie Nilsson
Hanna och Kristina ställer i ordning och fixar
Photo: Privat
PRECIS när vi skulle ta gruppfoto kom en "kund" (inget allvarligt för då hade vi naturligtvis avbrutit..) men..
Photo: Privat
...HÄR är vi. Järngänget! Hanna, Sara, Kristina och jag ;-)
Vi jobbade på ganska rejält mellan varven.
Masserade, tejpade, plåstrade, gav råd, smorde och såg till att de som behövde kom med "mara-taxin" (som är det samma som motorcykel) eller tut-tut-bilen. (D.v.s. ambulansen.)
Tack och lov hände inga jätteallvarliga incidenter, men jag tror nog vi gjorde en hel del nytta!
Täten kom efter dryga timmen (men stannade konstigt nog inte till hos oss...).
Photo: Ingmarie Nilsson
Första löparna på väg mot 20 km
Jag får alltid rysningar när jag hör och ser motorcyklarna, tidbilarna och helikoptrarna för jag vet k-ä-n-s-l-a-n.
Känslan av att vara bland de första.
Starka ben, stark kropp, fokuserad och full av kamp.
Finns inget liknande.
Näst intill exakt efter sitt planerade tidsschema kom (löpar)vännen Peter.
Han såg snuskigt pigg ut!
Med sin ill-rosa tröja och strumpor á la Paula Radcliffe skuttade han förbi med ett stort leende.
Photo: Ingmarie Nilsson
Peter Koolmeister
Han såg inte riktigt lika glad ut vid andra varvet utan verkade snarare bli arg över mina så himla käcka rop och fina dans. ;-)
(Kan väl inte ha varit för att han trots allt var lite trött efter 40,5 km??)
Han följde nästan sitt schema ända in i mål och jag tycker han gjorde en enastående prestation.
Precis som alla andra som tog sig runt!
(Du kan läsa allt på Stockholm marathons hemsida).
Lite förundrad är jag ändå i ärlighetens namn.
En del som deltar (jag kan inte ens med min starkaste vilja säga att de springer) undrar jag hur de ens kommit på tanken att anmäla sig.
Tjocka, otränade, skadade ska de ta sig runt.
Kosta vad det kosta vill.
Helt galet!
Å andra sidan vet jag att de kortare loppen är ännu värre för där tror många att de springer på gammal "grundkondition".
Vem som kommit på det där ordet har jag ingen aning om, men jag vet att något sådant existerar inte.
Kondition och styrka är en färskvara.
Vill du få och behålla den måste du träna.
Finns ingen genväg what so ever.
Punkt.
(Den som uppfann ordet är nog en avdankad gammal fotbollsspelare med hyfsad kondis för 20 år sedan, som gärna vill tro att det är så för att slippa träna..)
Det har varit en lång och tuff dag men det har även varit roligt och lärorikt.
Vi har varit ett helt fantastiskt sjukvårdsgäng där på Karlavägen i dag.
The best ever! :-)
Nästa år vill jag dock hellre springa för det gör minst lika ont i fötterna av att ha stått och gått i sex timmar som att kuta i tre...
Otroligt så många trevliga och fantastiska människor jag känner!
Det började med världens bästa Camilla och "spinning-Glenn".
Vi lunchade på vegetariska Lao Wai som jag både hört och läst så mycket bra om.
Och visst det var bra, och jättegott, men inte alls som jag förväntat mig.
Maten var okej men inte mer.
Stället var okej men inte mer där heller.
Ingen hög mysfaktor eller särskilt "speciell".
Trots sitt asiatiska namn, mat och bemanning så kändes det på något vis väldigt trist och svenskt lagom.
Men jag ska ge det en chans till.
Absolut!
Men tillbaks där jag började.
Alla dessa underbara människor som finns i min närhet.
(Fatta hur jobbigt det är att leva med min hjärna som far runt i tankevärlden på detta sätt! Du får ju bara ta del av en bråkdel av allt som åker runt där uppe.)
På Stockholm marathons nummerlappsutdelning träffade jag
t.ex. min "extrabror" världens bästa löpar-Larsson,
min käre löparvän Peter, f.d. klubbkamraten Madde, min "gamla" PT (och för eviga vän) Micke, massor av gamla (och unga) löparvänner, f.d. sponsorer (TACK) och sist, men inte minst, alla de som kom fram för att snacka löpning.
Tänk vad jag är rik! För vad vore livet utan vänner?
Inte någonting.
Bara tomt och rent förskräckligt trist.
I morgon är det Stockholm marathon som information till dig som av någon underlig anledning inte vet. ;-)
En folkfest utan dess like och som jag har många roliga, jobbiga, galna, smärtsamma, glädjefulla, bortglömda (!) och framförallt helt f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a minnen av.
Eftersom mina fötter bestämmer mitt löparliv och de inte vill springa hela den där maran, inte någon annan heller just nu för den delen, så fick jag komma på något annat sätt att ändå "få vara med".
Och då inte "bara" som publik. (Även om den är nog så viktig)
I stället har jag ställt mig på "den andra sidan", dvs. "intespringa-sidan" och tagit jobb som sjukvårdare.
Riktigt skoj!
Fatta mig rätt, det är inte kul att vi behövs, men det är ett slags nödvändigt ont, och det känns väldigt bra att kunna vara till lite hjälp och nytta för alla de 1000-tals människor som är så kloka och smarta att de springer! :-)
Photo: Privat
Jag och sjukvårdsansvariga Christina vid sjukvårdrådgivningen på nummerlappsutdelningen i dag
Just i dag har det av naturliga skäl inte varit några större incidenter men en himla massa rådgivning och information.
Allt från skavsår, blåsor, blånaglar och muskelbristningar till onda halsar, smärtstillande mediciner, röntgenutlåtande (!!) och solskyddsråd.
I morgon önskar jag att jag har väldigt, väldigt lite att göra vid min plats på Karlavägen för det betyder att löparna mår bra! :-)
Det kommer mer och mer produkter med allt från glass och mjukost till olika slags pålägg och färdigrätter.
Det mesta är supergott!
Jag har t.o.m. gjort lite väldigt ovetenskapliga tester med köttätare och faktum är att i väldigt många fall så känner de ingen smakskillnad!
(Och även om det inte smakar "samma" tycker de flesta att det är gott)
Kött i sig smakar ju inte så mycket utan det är kryddorna som gör det. (Eller äter du det rått?)
Att du skulle få proteinbrist, eller att du inte får i dig fullvärdigt protein, av vegetarisk mat är inget annat än en myt.
De allra flesta äter tvärtom alldeles för mycket protein vilket är otroligt betungande för bl.a. njurarna och ger ökad risk för både cancer och benskörhet.
Läs gärna mer här.
Tänkte du kanske vill veta.
Hur just min dag varit.
S-u-p-e-r-intressant liksom. ;-)
Ungefär så här;
Uppe och kutade innan ens byggarbetarna var på plats. (Och det är tidigt!)
Dusch och frukost.
Cykel till Södra station.
Pendeln till Flemingsberg och Karolinska sjukhuset där jag jobbat på Astras forskningsavdelning. (Vilket innebär att man testar läkemedel på människor.)
Tror det kommer att bli ett bra ställe att vara på. Trevligt och roligt!
(Men jag är fortfarande öppen för nya/andra jobberbjudande! I synnerhet om det är välbetalt. ;-))
Tillbaks med pendeln till Södra station efter jobbet.
Hojade till cykelaffären på Kocks gata för att pumpa cykeldäcken.
Stötte på gamla jobbarkompisar från Falun! (De var på väg till Ålandsfärjan för en dygnskryssning visade det sig. Världen är bra liten.)
Tillbaks till Medborgarplatsen och tunnelbanan till Odenplan, hej å hå, för sen..!!
Dagens absolut bästa.
Spinning på SATS med världens bästa Camilla som instruktör.
Med risk för att låta som en hackig gammal skiva så måste jag ändå skriva att det var precis som alltid.
D.v.s. svettigt, roligt, jobbigt och helt sjukt bra!
Photo: Privat
Jag och Camilla nöjda i fåtöljerna. Camilla efter sitt tredje (!!!) spinningpass för dagen på väg för att dessutom instruera ett yogapass. Jag är INTE värst! ;-)
Det blev ett rejält träningspass och för intresseklubben antecknar kommer här en rapport. :-)
Började med 2-minuters intervaller i full storm.
Eller åtminstone halv för det blåste så både jag och mitt fantastiska sällskap Caroline trodde vi skulle flyga iväg emellanåt!
Blev förstås en himla fart på benen i medvinden. :-)
Fortsatte direkt med en snorjobbig halvtimme på Vibes.
Grilla det som grillas kan så för att vara på den säkra sidan tog jag ett pass i poolen med. :-)
Ursäkta mitt språk nu, men satan var det var kallt!!!!
Och vågorna gick höga!
25,3 grader stod det på skylten men jag är ganska säker på att det var en överdriven siffra.
(Min inside information har nämligen berättat att ibland skriver de inte hur kallt det egentligen är för då skulle absolut ingen vilja hoppa i vattnet. Utom möjligtvis jag då...)
På de stora reklamskyltarna står det dessutom att det ska vara 26 grader i vattnet.
Det sägs ju vara viktigt att hitta på lite nya saker mellan varven och utmana sig själv.
Så man inte stelnar till i kropp och knopp liksom.
Eftersom jag är en asfalts-stig-väg löpare (och cyklist) som kräver snitslar, plastband och pilar för att hitta (min kartläsar förmåga är typ på lågstadienivå, kanske t.o.m. sämre), så är Naturpasset en rejält tuff uppgift för mig.
Photo: Ingmarie Nilsson
naturpasset
Visst, det står att det är orientering för nybörjare men jag har minsann knatat runt åtskilliga timmar förr om åren när jag provat för att hitta de där kontrollerna.
(När jag trots allt inte har hittat dem brukar jag skylla på att de försvunnit...)
Men det är kul och envis som jag är så ska jag på det igen.
Både till fots och på cykel.
Tre olika pass har jag minsann inhandlat.
Vill du prova så kolla här var ditt närmsta naturpass finns.
Hm. Borde kanske investera i en GPS-sändare med om jag irrar bort mig...
Oavsett om du tycker EU är skit (som jag), eller om du tycker det är bra, så tycker jag absolut att du ska göra din röst hörd genom att rösta i EU-valet.
Alla röster räknas men om du inte röstar så ger du de mörka, nationalistiska partierna ett starkare fäste för de röstar garanterat.
På bl.a. Europaparlamentets hemsida kan du läsa mer.
De flesta tidningarna har någon slags test du kan göra.
T.ex. Aftonbladet.
En annan bra sida är Makthavare.
De beskriver sig så här;
Makthavare.se tycker att politik är så kul att vi tar det på allvar. Vi går bakom kulisserna och granskar såväl kända som okända beslutsfattare, tjänstemän och opinionsbildare.Makthavare.se är politikens egen lokaltidning, dit alla vänder sig som vill veta mer och förstå hur det blev som det blev och vilka som gjorde det möjligt.
Så upp ur soffan!
Förrösta eller gå på självaste valdagen den 7/6.
Ta till vara på att du faktiskt kan och får rösta.
Den har drillats så det både räcker och blir över på jobbet idag,
men tack vare mina u-n-d-e-r-b-a-r-a arbetskamrater så blir det på något vis bra till slut ändå.
Trots mindre kaos mellan varven.
Nu är det tåget hem till Falun igen.
En hel dag hemma innan det blir ny resa söderut igen.
(Ingen kan i alla fall säga att jag inte drar mitt strå till stacken när det gäller SJ:s överlevnad ;-)...)
Fulltjockt med folk (vad ska alla göra i Dalarna en måndagskväll???) och det låter som om minst ett dagis är med i just min vagn.
De far fram i gångarna som om de har eld i rumpan.
Finns det ingen vuxen som har ansvar för dem?
Blir det en hastig inbromsning kommer de ju att fara runt som vantar och slå sig helt fördärvade!
Tror jag ska önska mig en lekvagn på tågen.
Som jag kan vara i. ;-)
Vaknade i morse med en pinnstel kropp och träningsvärk som hette duga!
Orsak: Sjukt jobbiga övningar på Powerplate i går.
Hopp, spänst, armhävningar, ryggövningar, lite mer hopp, magövningar med boll och utan boll och ännu lite mer spänst.
(I ärlighetens namn är mina sk. spänsthopp rena skämtet för enl. Anders på Vibes så lyfter jag max 5 cm från plattan. Jag tror dock att han behöver glasögon...)
Att jag kört intervaller innan och hade (förhållandevis) många mil i benen gjorde väl inte saken "bättre", men vad sjutton!
Kroppen verkar med på noterna!
Lite träningsvärk har ingen dött av. (Väl?)
Det skumma är att det ändå känns så bra att springa!
Trots att varenda muskelcell ömmar och protesterar.
Skuttar fram som en gasell (eller kanske mer som en ko på grönbete) och måste verkligen tvinga mig att sluta.
Fortsatte med Ann-Sofis yoga på SATS i Sickla och avrundade söndagskalaset med ett wet west pass på Forsgrenska badet.
(Form)kurvan verkar vara på väg uppåt! :-)
Då är det dax för lite vila annars brakar korthuset. Så pass mycket har jag lärt mig med åren.
Tänk vad jag har blivit klok! ;-)
Och jag vet med att det kan vända fortare än jag hinner säga lådbil.
Åt båda hållen.
Upp såväl som ner.
Livet såväl som formen.
Just därför njuter jag extra mycket just nu när det är upp och jag (nästan) känner mig odödlig.
Jenny (Kelly Reilly) och Steve (Michael Fassbender) åker tillsammans iväg för att få en romantisk helg vid en vacker sjö.
Steve har planerat att fria och allt verkar gå helt enligt planerna.
När de väl är framme slår de sig ner och njuter av solen, badet och av varandras sällskap.
men snart bryts den totala idyllen.
Ett gäng med skränande och störande ungdomar förpestar deras tillvaro och vandaliserar deras lilla läger.
När Steve konfronteras med dem får det en utgång som ingen av dem någonsin kunnat drömma om.
Där har du upptakten till den engelska skräck-filmen Eden Lake.
En rysare som bl.a. kallades "One of the most provocative and terrifying thrillers of the year" och "Den otäckaste film som gjorts i England sedan the Descent".
Det var även den här filmen jag fick sådana fruktansvärda mardrömmar av.
Den är så läskig att jag inte klarade av att se allt.
Gillar du skräckisar så kommer du att älska den här!
Då är den riktigt bra!
Vissa scener är lite orealistiska enligt min sjukvårdstrimmade hjärna, men det mesta är väldigt verkligt.
Själv tyckte jag den var i lite magstarkaste laget.
Trots att det är flera veckor sedan jag såg den så lever minnesbilderna kvar.
Det blir mest jobb men även nöje.
För det ska man se till att alltid ha tid för.
I alla fall något litet varje dag för det gör (åtminstone mig) gladare, lyckligare och nöjdare.
(Sen är förstås definitionen av lycka och glädje högst individuellt)
Och det är väl det livet ska vara?
Glädjefullt!
Photo: Anna-Lisa Gustafson
Me and my darling efter ett träningspass i Njurunda. Även om vi inte är tillsammans IRL så finns vi ändå alltid med, och hos, varandra. Det är LYCKA det! :-)
Skumt nog var benen hyfsat fräscha idag. T.o.m. fötterna var på ganska bra humör.
Åtminstone efter att jag i morse traskat runt i lägenheten, masserat med olivolja och gullat med dem ett tag.
(I verkligheten är det troligtvis till 90% tack vare Vibes som det funkar. Utan vibträningen skulle jag inte kunna göra hälften av det jag gör. Skillnaden är astronomisk!)
Planen var att möta upp Peter och Daniel vid friidrottsbanan.
De för att köra tusingar.
Jag för att mesa med lite 300-ingar.
Men se det gick inte för kommunen har lämnat över till någon entreprenör som ska rusta upp där och eftersom det då är de (entreprenören alltså) som har ansvaret så blev vi bortmotade av en nitisk herre som var så rädd att det skulle hända oss något.
Då skulle nämligen han bli den skyldige.
Exakt vad som skulle hända där på en slät bana är dock oklart. Men visst, vi kunde säkert snubbla både på en sten eller vår egen skugga om det ville sig riktigt illa.
Men snälla och flexibla som vi är så lydde vi och lubbade iväg till andra sidan Lugnetleden och körde på grusvägen där i stället.
(I ärlighetens namn funkade det lika bra men jag var ju liksom laddad för att äntligen få känna på lite röd bana under fötterna igen)
Grabbarna har dock inte fattat det där med "damerna först" utan sprätte iväg i en jämrans fart på sina "tusingar" och lämnade mig allena med mina (simpla) 1-minuters intervaller.
Photo: Ingmarie Nilsson
Här kommer de ångande, Peter i vitt och Daniel i rosa, i en faslig fart och...
Photo: Ingmarie Nilsson
...kutar förbi mig utan att varken stanna eller vänta. Men de LER åtminstone! :-)
Båda två ska springa maran till helgen.
Är de kloka och har is i magen (d.v.s inte tokrusar med de som inte fattat att det är en hyfsat lång sträcka de har framför sig utan verkar tro det är ett femkilometers lopp som ska avverkas) så kommer det att gå hur bra som helst!
Dessutom kommer de att ha mig som värsta heja-supportern!
Eller slavdrivaren.
Helt beroende på hur man ser det... ;-)
Egentligen är jag inte någon stor tv-tittare.
Troligtvis är jag en av dem som ser till att statistiken för tittar-tid inte skjuter rakt upp i höjden.
Så det jag ser är noga utvalt.
Jag vet med att jag har tjatat (lite) om det här innan, men bara för att vara säker på att du, min kära läsare, inte har missat det så tjatar jag lite till. ;-)
I går var hon hos Runar Söögard. (Eller nej, det var hon förstås inte för det var ju inte direktsändning, men programmet var i går, vilket du säkert begriper medan jag bara svamlar och försöker vara övertydlig..)
Är Runar så galen som han beskrivs?
Pratar han i tungomål och förbannar alla okristna?
Vad hände egentligen mellan han och Carola?
Ja se själv. :-)
(Går utmärkt att se programmen på nätet med!)
Carina Berg är, enligt mig, en oerhört duktig och skicklig programledare.
Hade bra gärna velat byta roll med henne när jag tänker efter...
Tänk att få möjlighet till att fråga om i princip vad som helst!
Inte för att jag förstår varför, men här uppe i norr envisas kommunen med att utebadet ska öppnas så förgrymmat tidigt på säsongen.
Inte ens i 08-land behöver folket bada ute förrän i juni.
Men här, i Falun, Dalarna, ska vi minsann härdas!
20/5 stänger inomhusbadet, no matter what väder det är.
Jämrans sadister!
Photo: Ingmarie Nilsson
Fördelen med stängt inomhusbad är att det är VÄLDIGT gott om plats ute, vilket inte är så himla konstigt när temperaturen i vattnet är max 25 grader, i luften typ 10 grader och himlen är svart av regntunga moln
Hade lyckats "lura" med mig (löpar)kompisen Peter och hur det var lyckades vi härda ut i en hel timme.
Trots ösregn, nordanvind, isflak och förfrusna kroppar. (Lite överdrivet kanske men regnet och förfrusna kroppar är minsann sant!)
Photo: Peter Koolmeister
Bara en tanke; BASTU!
I ärlighetens namn så tycker jag det är ganska ok ändå för jag gillar verkligen Lugnets stora fina 50-meters utomhusbassäng.
(Men det skulle jag förstås aldrig erkänna för de där snåljåparna på kommunen.)
Hade det varit varmare i vattnet hade det antagligen även varit mer folk i den och då hade det blivit trängre.
Så som sagt var; hur jag än gör, och hur det än är, så har jag rumpan bak. ;-)
Närmare bestämt i Olsnäs norr om Siljansnäs där faluröda stugor, Siljans vatten, djupa skogar, björnar och kurbitsmålningar samsas.
I Vaveröloppet kan man välja på 6,12 eller 25 km.
Gissa vad jag valde...
Japp.
25 km. :-)
(Som sen dessutom visade sig vara 25,9km!!)
Det är ett äkta "low-key race" med flaggstart på en äng, snitslad bana där man själv får kolla efter bilar, snorbillig anmälningsavgift, popmusik ur 50 år (nåja..) gamla högtalare, dusch nere i kapellets källare och det bjuds på vatten/sportdryck men inte en endaste banan.
Med andra ord ett supertrevligt lopp!
Den "långa" rundan går till 75% på grus/stig så det var därför jag "vågade" ge mig på den.
Har ju sprungit så pass långt på långpassen utan större problem och tänkte att det kunde vara ett bra sätt att springa långt lite fortare än det vanliga maltempot och få service på vägen.
Vi var inte många, de flesta höll sig till de kortare sträckorna av någon underlig anledning, men vi som sprang fick en underbar runda!
Photo: Anders Gustafson
Före starten. Jag är ensam representant för det kvinnliga könet!
Benen pinnade på i ett behagligt tempo, jag fick inte en endaste energisvacka och fötterna skötte sig men ett litet problem hade jag och det stavas m-a-g-e:
Hade känt redan innan att den var lite koko och det blev ju inte direkt bättre av att kuta i nästan två timmar spetsat med ett rejält ösregn de sista två kilometerna.
Photo: Anders Gustafson]
(Löpar)kompisen Peter på sista kilometern och (lite senare...)
Photo: Anders Gustafson
...kommer jag ångande som en dränkt katt (Peter såg till att komma i mål innan det regnet började. Han var smart han!
Photo: Anders Gustafson
Mot målet
Men i mål kom jag.
Blöt och kall men nöjd.
Ensam eller inte så var jag ju etta bland damerna och framförallt hade jag klarat av det! :-)
Photo: Anders Gustafson
Den fina belöningen, förutom en telefon som jag vann, var lunch på favvostället Masesgården och tupplur på soffan när vi väl var hemma igen.
Verkligen konstigt att två par sprillans nya löpardojjor kan vara så olika.
Photo: Ingmarie Nilsson
Två par, till synes lika skor
Om jag bara sätter i fötterna och går omkring lite så känns det ingen större skillnad på dem.
De ena paren är en aningens mer springsugna.
(Jo så är det. Det är inte bara mina ben som bestämmer. Skorna måste "vara med" annars blir det liksom inget.)
Sprang först några gånger med de "övre" paren men i måndags när jag stannat och gått några steg, kände inget när jag sprang nämligen, så gjorde det skitont i vänsterfoten precis vid knölen.
Och då menar jag verkligen asont! Haltont helt enkelt.
Linkade in i 08-lyan (tack o lov för hiss) och av med dojjan för inspektion.
Såg för mitt inre hur det blivit en fraktur, operation, ny klumpfot, kryckor och eländes elände.
(Nej då. Jag är inte pessimistisk. Har bara sett för mycket...)
Blev nästan "glad" när jag såg att det var en konstig blåaktig "bula" på knölen.
Fattade ganska snart att det helt enkelt blivit ett tryck från en söm på skon.
Photo: Ingmarie Nilsson
De ena paret har sina sömmar så dumt placerade att min stackars fotknöl blev söndergnuggad
För att överhuvudtaget kunna gå i något annat än strumplästen fick jag helt enkelt klippa sönder ett par (andra) skor.
Det gjorde fortfarande ont men var ok.
I tisdags var det "alternativdag" med wet west och spinning så då fick stackarn vila.
(Fotknölen alltså)
Gnuggat med min mirakelmedicin-olivoljan.
Bytte sen sko-par A mot sko-par B och se!
Det verkar funka.:-)
Ingen söm som trycker och "knölen" är mycket gladare.
Kände ingenting när jag sprang i går morse och inte nu heller. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Lite rött men inte "ont-ont" längre
Tur det för i dag hade jag tänkt sätta en nummerlapp på bröstet.
Att köra så miljövänligt som möjligt är (väl?) något de flesta gör i dag.
Du vet.
Inte köra i onödan, inte köra på för låg växel, mjukbromsa och se till att det flyter i trafiken.
Men det finns en baksida och nackdel med en del av det där har jag lärt mig.
Fick det även bekräftat på bilbesiktningen i dag.
Photo: Ingmarie Nilsson
Silverbullet#1 väntar för att bli granskad och friskförklarad. Vilket han blev :-)
Att inte bromsa hårt gör nämligen att bromsskivorna rostar vilket i sin tur leder till att de måste bytas ut och naturligtvis är det inte någon billig historia.
(Dessutom är det förstås farligt att ha rost på dem!)
Nya bromsskivor måste ha producerats i någon fabrik som i sin tur släpper ut både det ena och det andra plus att material ska fraktas dit och därifrån vilket (troligtvis) görs med avgas-spottande fordon.
Så hur sjutton ska man göra??
Som sagt var; hur jag än står har jag rumpan bak.. ;-)
Springa, "vibba" på Vibes, äta frukost, städa hela lägenhetens 110 kvm, kela med Elvira, kortpass med wet west i poolen, fila fötterna, raka benen, tvätta håret, besiktiga bilen, leka med Elvira, ringa några samtal och äta lunch.
När klockan ringde i svinottan i morse ska jag villigt erkänna att springa var det absolut sista jag tänkte på.
Och kände för.
Måste ha varit i den djupaste djupsömnen för jag kände mig nästan full när jag kravlade mig ur bingen.
Men på något mirakulöst sätt så fick jag upp ögonen, kom i kläderna, ge Elvira mat och pilla i mig själv lite föda innan det var dax att möta upp Maria.
Photo: Ingmarie Nilsson
Tidig morgon på en tom gata men se där kom hon! Min (spring)kompis Maria! :-)
Det tog ungefär 10 sekunder innan det vände.
Vilken morgon!
Ljummen luft, dofter från en nyduschad natur och fantastiskt sällskap.
Photo: Ingmarie Nilsson
Sjön vid Kålgårn
Photo: Maria Robertsson
Min baksida...
Photo: Ingmarie Nilsson
I efterhand kan jag inte förstå hur jag ens funderade på att strunta i det.
Ingen säng kan ha varit bättre än den där stunden.
Inte ens min. ;-)
Jag har aldrig förstått hur det kommer sig att maskrosen kallas för ett ogräs.
Vem har "kommit på" och bestämt något så urbota dumt? Helkorkat!
För se på den!
Photo: Ingmarie Nilsson
Lysande gul som en sol sträcker den sig upp mot himlen.
Ger färg till allt det gröna.
Är stark och levnadsglad för hur skulle den annars kunna växa genom både asfalt och betong?
Kämpar och överlever trots gifter, utrotningsförsök och hån.
Ett riktigt föredöme när jag tänker efter!
När livet känns tungt och trist ska vi vara lite som maskrosen.
Ta ny kraft och försöka på ett nytt ställe så vi åter kan blomma.
För det kan vi!
Även om livet tufsat till oss, vi har vissnat lite, blivit bortryckta från vår vanliga trygga tillvaro eller saknar energi.
Genom att omge oss med människor som åter ger oss kraft, trygghet och mod så vi orkar kämpa, blomma och lysa på nytt.
Rent magiskt hur många saker som jag verkligen längtat efter som blivit "uppfyllda" den senaste veckan.
Träffa min familj, springa i bokskogen, rida, bli faster, yoga, träffa Catarina och så i dag! Som pricken över i, grädden på moset, lilla julafton eller vilken klyscha du nu föredrar.
En (lång)lunch med världens bästa Camilla.
Hur bra kan allting egentligen bli?
(Ändå har jag inte vunnit någon miljon, fått drömjobbet eller kunnat kuta i 3.30-fart. Händer det så dör jag väl av glädjefnatt och har ingen glädje av all glädjen. Det roliga tar liksom slut innan det ens har börjat. Eller... Äsch! Nu blev det rörigt! Glöm det! ;-) )
Undrar dock hur mycket energi en människa kan ge till en annan människa?
Så som Camilla gör till mig. (Jag hoppas stackarn inte är helt urlakad efter våra träffar eftersom jag får så mycket energi...)
Vi åt på ett, för mig, nytt ställe; Blåbär vid Odenplan.
Riktigt bra så det rekommenderas!
(Och det är fler som tycker samma för det var knökefullt!)
Photo: Ingmarie Nilsson
Världens bästa Camilla med hemligheter under jackan ;-)
Åkte till ett ställe jag aldrig varit förr i dag.
Saltsjöbaden.
Tog mig dit med Saltsjöbanan förbi pråliga kåkar, flotta segelbåtar, kostymnissar och mitt i allt Fisksätra med sina minst sagt trista, gråa betonghus.
Konstigt.
Trodde planerarna att de automatiskt skulle se finare ut bara för att de ligger vid vattnet?
Photo: Ingmarie Nilsson
Fina hotellet och...
Photo: Ingmarie Nilsson
... (säkert dyra) båtar, båtar, båtar så långt ögat når
Anledningen till turen var att jag skulle göra ett litet "studiebesök" i ett av de där fina husen.
Nämligen Victoriakliniken.
Photo: Ingmarie Nilsson
Lyxförpackat
Kanske blir mer om det sen.
Och nej jag ska i-n-t-e varken "lyfta" eller "puffa upp" mig.:-)
Att vara i 08-land är kul men det betyder även trängsel.
Jag har mina oaser där jag kan få lugn men vissa saker går liksom inte att välja om man vill göra det.
Typ bad.
(Att hoppa ner i Mälaren eller någon vik är inte aktuellt ännu även för en wet west fantast som mig...)
Så det var bara att gilla läget när jag besökte Eriksdalsbadet i går.
(Mitt vanliga hak, Forsgrenska badet, hade stängt p.g.a. konstsimtävlingar!)
Kändes som om alla var på Eriksdal.
Plus att de hade simtävlingar vilket gjorde att den stora bassängen var avstängd.
Tjocksmockt i bassängen och jag är evigt tacksam för att jag inte skulle simma utan bara "springa" för då behöver jag inte så mycket plats.
Mer än en som grymtade över trängseln och det är ett under att det inte blev slagsmål...
Photo: Ingmarie Nilsson
Eriksdalsbadets entré. Att det ser tomt ut är bara en illusion...
Det bra var dock att de hade öppet ända till kl. 18. :-)
Lämnade in väskan på Sats Sickla för att kunna avsluta med Ann-Sofis underbara Yoga pass.
(Jag har varit på hennes pass massor av gånger och de är alltid bra. )
Sprang bort mot Björkhagen och Nackareservatet där det finns oändliga (nästan) möjligheter för all sorts kutande.
Det var ju ett tag sen jag var där, typ i höstas, men jag blev verkligen förvånad när jag såg att de har lagt nya superfinaspår där!
Hade ingen kamera med så du får fantisera om breda, släta, hårt packade grusvägar som slingrar sig fram i skogen och är så där "lagom" backiga.
Sprang 3x10 minuter + lite ruscher på slutet.
Farten har jag ingen susning om men det kändes bra.
Och det var kul!
Kommer nästan inte ihåg när vi sågs sist.
I höstas någon gång?
Vet bara att det var alldeles för länge sedan jag träffade Catarina.
Märkligt det där. Fastän vi ses så sällan (för sällan om jag fick bestämma...) så känns det som om vi pratades vid i går.
Att vår dejt sen blev på Hermans gjorde inte saken sämre eftersom jag verkligen, verkligen diggar det stället. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Här träffades vi. Vid Hälsans hus där superstället Hermans ligger
Photo: Privat
Och här är vi! :-) (Jag till höger och Catarina till vänster om du undrar...)
Visst är det konstigt att det är så där med vissa människor?
Att det känns som "i går" när det i verkligheten är månader, kanske år, sen sist.
Det liksom bara "klickar".
Sen kan det vara tvärtom med andra. Du ser och pratar med dem näst intill varje dag och ändå känner du dem inte och vet knappt vad du ska säga.
Skumt...
Och verkligen fascinerande!
Photo: Ingmarie Nilsson
Utsikten är inte fy skam från Hermans och Söders höjder. Mot "fina" Djurgården och...
Photo: Ingmarie Nilsson
..."Grönan" (Såg förresten ut att vara galet kul där!)
Gluttar igenom resultaten från Varvet.
Förutom att 99% av det övre skiktet i herrarnas lista är från Kenya och Etiopien så är alla födda på 80-talet.
Eller t.o.m. 90-talet! (Har de ens börjat skolan?)
Likadant bland kvinnorna.
Förvisso inte lika mycket Kenya/Etiopien men det är ungdomar hela bunten.
Även svenskarna/svenskorna.
Men så plötsligt bryts flödet.
Andra siffror syns.
På grabbarnas 31:a plats finns Terje Naess född 1961 från SK Vidar på fina 1.12.54 (Betyder en snittfart på 3:27/km. Absolut inte något man snyter ur näsan bara så där minsann!!)
Ännu bättre är Jorunn Rekkedal, född 1961 hon med, från Ås idrettslag som kom 4:a bland damerna på 1.18.35.
(En snitt tid på 3:43/km!!!)
På åttonde plats finns Siri Störmer född 1969, SK Vidar hon med, med tiden 1.20.29. (Snitt på 3:49/km!)
Lite längre ner på listan hittar jag ännu fler 60-talister från Norge.
Jag känner Terje och Jorunn sen gammalt. Snackat timtals (dock ofta fått fråga vad alla deras lustiga ord betyder) och jag har tampats mot Jorunn vid ett flertal tillfällen på tävlingsbanorna.
De är bägge helt makalöst underbara människor och bevisligen helt sjukt bra löpare.
Sitter på tåget mellan Halmstad och Stockholm.
Byte i Göteborg.
Knökfullt med folk överallt.
Vad gör de? Var ska de? Vem är de?
Sånt där kan jag sysselsätta min skalle med när jag reser.
Fantiserar ihop en story som troligtvis inte ens är i närheten av sanningen.
Men ganska kul. ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Gäller att göra det så roligt som det bara är möjligt när man sitter här
Hopen med löpare som ska kuta varvet känner jag förstås igen.
Önskar jag med skulle...
Men inte än.
Is i magen tills fötterna vill, och kan, nöta asfalt igen.
Börjar förresten förstå mer och mer vad SJ menar med den inre resan.
För det kan då inte bli någon titt ut för att se det vackra ladskapet när sittplatsen är den här;
Photo: Ingmarie Nilsson
Hur kan man planera en vagn så att det blir så här illa?
Och kalla det fönsterplats!!
Jo man cyklar förstås, men utan de där lyxattiraljerna.
Dojjorna går väl an att vara utan, men brallorna!
Rekommenderas inte.
Även någon med dålig fantasi fattar att det inte är så särskilt najs...
Ger garanterat rumpskav.
Men passet gick bra, och jag blev trött, så helt fel var det ändå inte.
Det är förstås en himla tur att jag inte behöver ändan när jag ska springa. ;-)
Jag har, believe it or not, fler passioner än att träna och springa.
Faktiskt! ;-)
Några vet du redan.
Om du hängt med här vill säga. ;-)
Albuquerque, glass, film, bagels, skogen, bröd och solen.
För att nämna några.
Men en som jag dessvärre gör allt för sällan är att rida.
Ibland blir abstinensen så stor att jag kan springa eller cykla, t.o.m. köra bil, bara för att få se och lukta häst.
Men i dag fick jag ä-n-t-l-i-g-e-n möjlighet.
Lånade mammas islandshästStjarni som är bland det charmigaste du kan tänka dig.
Ett supergott lynne och en tölt som verkligen är en Gudarnas gåva.
Photo: Margot Westbeck
Han må se kolugn ut men jag lovar att det är fart i de där benen!
Photo: Ingmarie Nilsson
Det blev en tur i den underbara bokskogen
Många tror att bara för att islandshästen inte är så "stor" så är det en barnhäst men det stämmer dåligt.
Visst finns det många som är lugna passar för både turridning och för barn, men en "riktig" tävlingshäst är ett förklätt krutpaket.
Gångarten tölt är en av de fem gångarter som islandshästen behärskar. (De övriga är skritt, trav, galopp och passgång)
Dock är det inte alla hästar som gör det. I synnerhet inte passgången.
Tölt är en fyrtaktig gångart med benförflyttning som i skritt, men medan hästen i skritt har tre ben i marken och ett i luften, har den i tölten bara ett ben i marken och alltså tre lyfta.
Ryggen rör sig bara minimalt, vilket gör att man sitter still i sadeln. Farten kan bli uppemot en 50km/h.
Det är en mycket bekväm gångart och det är därför den på Island kallas för just "Gudarnas gåva".
Photo: Ingmarie Nilsson
Belöningen-GRÄS
För att du ska få en liten förståelse för denna speciella häst bjuder jag först på denna filmsnutt;
Kolla sen in gasen som kommer här; (Efter ca 50 sek. så ha tålamod)
Lillebror Daniel har blivit pappa till Sebastian, 2640 g tung och 47 cm lång.
(Mamma finns med och hon heter Charlotte.)
Han är ingen bjässe, lille Sebastian, men han kommer att ta sig.
Med de generna kan det inte bli annat. ;-)
Vet med att han kommer att vara den mest älskade, kramade och pussade ungen i världen.
Det är nämligen verkligen inte alla barn som har både pappa, mamma, en extramamma (Linda, som är sambo med Charlotte) och därmed extra farmor-farfar-moror-morfar o.s.v, o.s.v, plus en hel hoper "vanliga" släktingar som väntat och längtat efter honom.
(Jag har ju berättat att min familj är en aning komplicerad...)
Trots viss stelhet i kroppen efter allt för mycket sittande (tågresandet mellan Falun och Halmstad är förvisso smidig men det är då ingen höjdare för ryggen..) så funkar kroppen förvånansvärt bra.
Benen trummar på så fort de nu kan, vilket kanske inte betyder så mycket, men det känns bra.
Konstigt det där.
Att det kan kännas spänt och skumt i varje muskel och fäste men ändå går det jättelätt att springa.
Och vice versa.
Kroppen kan kännas lätt och fin med massor av "spring" men när jag väl ska till att kuta så är det bly i kroppen.
Vem lurar vem?
Skallen eller kroppen?
Vem ska jag lita på?
Sen är det förstås tillfällen när kroppen både är och känns som bly.
Framförallt finns det tillfällen när kroppen både är och känns lätt.
Och det är väl just de tillfällena som hela tiden eftersträvas och som man minns.
Glädjepassen!
Photo: Anders Gustafson
Men även om kroppen känns ok så ska jag kolla upp den i dag.
Så att muskler och ben är där de ska, kontakterna mellan organ fungerar och näringen är påfylld.
Precis som de flesta gör med sin bil!
Dock servar jag mig inte på bilverkstaden utan hos "min" kinesiologSvenne.
Mormor som alltid bjöd på rostat bröd med marmelad, kaffe med massor av mjölk, bakade världens godaste bullar, stickade de finaste tröjorna, alltid hade tid för en kram och som älskade solen lika mycket som jag.
Döden har den effekten att den påminner oss om hur skört livet är.
Från den ena sekunden till den andra kan det ändras eller ta slut.
Vi vet aldrig när det kan ske och det finns inget som kan förbereda oss på den.
Klar frisk luft.
Nästan vindstilla.
Solen börjar komma fram.
Doft av hägg.
Springer fram på mjuka stigar med underbara vännen Maria.
Det är vår tid.
Vår tid tillsammans.
Bara vi, naturen och det magiska i löpningen.
Var inte ett dugg sugen på spinning i dag, den där refuseringen tog hårt på mitt psyke, men med en åsnas envishet tog jag mig ändå ner till Friskis och började trampa.
Så lätt ska jag inte knäckas!
Och det vände!
Mitt förut så dystra sinne byttes på ett tjillenix till ett rosaskimrande när Fredrik körde i gång.
Piggelin-musik, mjölksyra och galet svettigt är helt klart mitt uppåt-tjack.
Och det utan att nalla på det här;
Photo: Ingmarie Nilsson
Vet att jag har haft med den här en gång innan men dunkarna står fortfarande kvar så jag bara kunde inte låta bli ;-)
Dregen är hårdrocksmyten personifierad.
Svart hår, svart runt ögonen, piercad, har supit som en galning, slagit sönder oräkneliga hotellrum och levt jävel i största allmänhet.
Men det finns en helt annan sida med och i dag, när han hunnit bli 35 år, kommer den sidan fram mer och mer.
Han bor tillsammans med Pernilla Andersson och "katten" i ett rött litet hus med vita knutar på Runmarö utanför Stockholm.
En total kontrast mot den tuffa hårdrocksvärlden.
Dregen berättar om sina barndomsminen, hur hans pappa tog livet av sig när han var i rummet bredvid, det vilda turnélivet, hur han träffade Pernilla och om "överlevnadsskuldkänslorna" i samband med Tsunamin.
Det är en mycket annorlunda bild som tonar fram.
Vilken fantastisk människa!
Så ödmjuk, varm, begåvad och rolig.
Och kolla hans ansikte!
Han är otroligt snygg!
Dessutom "upptäckte" jag "hans" Pernilla.
Förutom att hon är vacker som en blomma är hon klok och fantastiskt duktig.
Pernilla och Dregen har gjort en låt ihop, Jag och min far, som de bl.a. spelat på Faddergalan.
Föreställ dig hur du springer (eller för all del går) långt ute i skogen på en skogsväg som bara löpare (och kanske någon gångare) bevistar.
Helt plötsligt, mitt där bland alla träd och buskar, så kommer du fram till ett...
Det vet i sjutton vad jag ska kalla det.
Ett slags "ute-staty-konstverks-rum"??
För där tronar sig ett 30-tal olika slags statyer och formationer upp utan någon som helst förklaring!
Inte ett namn.
Inte en skylt.
Inte ens en prislapp.
Photo: Ingmarie Nilsson
Fullt med skulpturer. Mitt ute i skogen i "ingenstans"
Vackra, annorlunda, konstiga har de stått där i över ett år.
Smuggelgods?
Stöldgods?
En hemlig sekt?
Eller bara någon som absolut inte vill bli upptäckt?
De är å andra sidan nog ganska säkra där, inte bara för att de är svåra att finna, utan för att det knappast är något du kan sno och stoppa in i bagageluckan.
Försökte verkligen locka med mina tjejlöparkompisar i dag men av diverse anledningar var det ingen som kunde. :-(
Så det var jag och fyra boys som gav oss ut på långtur i förmiddags och det var verkligen inte illa det!! (Att de står ut med mitt kacklande menar jag...)
Photo: Ingmarie Nilsson
Bobbo, Stefan, Peter och Daniel på parkeringen vid Lugnet
Det blev en fin tur till Rottneby, Svedens gård och Linnés bröllopsstuga, in i Dalregementsskogen för att kuta backe upp och backe ner.
Två av grabbarna droppade av medan jag, Peter och Daniel sprang vidare in mot Sjulsarvsspåren, "tian" bakvarvet, tillbaks till Lugnet, extra runda upp på Jungfruberget (där var Peter nära hoppa av men då två av oss skulle fortsätta kunde han ju inte gärna vara svikaren.. ) och ännu en extra runda utmed stora vägen innan vi var tillbaks vid parkeringen.
Photo: Ingmarie Nilsson
Fina, fina skogsvägar
Photo: Daniel L.
Uppe i Dalregementsskogen är vägarna breda som autostrader! Peter och jag i full (nåja..) fart
Summa sumarum; 2 timmar 15 min.
Grabbarna var nöjda men I. Nilsson fortsatte en sväng ner i poolen med (förstås).
Någon som tvekar på vilket kön som är starkast? ;-)
Långt, långt ute i Ingemansland, förbi Ludvika, Söderbärke och in i djupa skogar, ligger Bergsmansgården Tolvsbo.
Det var av en ren händelse jag råkade se en annons på nätet och efter loppet i dag for vi dit för att käka.
Visste inte riktigt vad jag hade väntat mig men inte det.
Vackra, röda, timrade byggnader invid en sjö. Grönskande hagar, björkskog, vitsippor och en tystnad som nästan gick att ta på.
Så oerhört fridfullt.
Och så oerhört vackert.
Photo: Ingmarie Nilsson
Vackert och mysigt så man blir tårögd
Själva restaurangen är en gammal lada som byggts om, och maten...
Oj, oj.
Utsökt!
Stort buffébord och husmor fixade extra vegokäk till mig.
Vilken service!
Det blev nummerlapp på bröstet i dag trots allt.
Lite över 6 km i Ludvika Stadslopp.
För det är som "Kenn1" sa i någon kommentar lika bra att köra på, och oavsett så är ett race alltid bra snabbhetsträning.
Och det behövs verkligen mer av den varan för I.Nilssons ben.
Jag är uthållig, seg och stark men någon fart i skånkarna är det då inte. (Kan inte skylla allt på blåsten...)
Och som coachen brukar säga; det där går ju att göra något åt.
Det kändes åtminstone hyfsat och jag hade inte ont någonstans.
Magic!
Photo: Anders Gustafson
Kändes LITE töntigt att ha nummer ett på bröstet när..
Photo: Anders Gustafson
..jag inte ens var i närheten av den RIKTIGA ettan (Hanna Salander från Hässelby som står i mitten). Tvåan hade jag åtminstone vittring på. Och "kuvertpris" är alltid trevligt! :-)
Photo: Privat
Men vi var nöjda bägge två och som sig bör fick vi en varsin stor FET medalj att släpa hem på ;-)
Inte bara vi har kutat i dag förresten.
Söta, rara Caroline sprang Spring Cross i Stockholm och kom på en fantastisk tionde plats!
Tokbra!
Världens bästa Camilla har helt klart stått för den största och mesta prestationen i dag när hon kom på elfte plats i Lidingö Ultra.
D.v.s. 50 km på Lidingöloppsbanan.
Jag är full av beundran!!
Plötsligt känns 6 km väldigt, väldigt fnjuttigt...
Faluns city växer så det knakar och nu har vi inte mindre än tre gallerior.
Inte illa av en lilleputtestad!
Ett av mina absoluta favoritställen ligger dock en kort promenad från själva citykärnan vid torget.
(Och då menar jag kort. Falun är inte stort.)
Jag vet att jag har nämnt det här innan men det tål att upprepas för nu har nämligen Te & kaffe handel på Slaggatan öppnat en webbutik!
Hur bra som helst för dig som inte har lyckan att bo här eller har vägarna förbi.
Te & kaffe är en oas vad gäller olika teer, kaffe, choklad, kakor och andra små läckerheter. Väldigt mycket är även ekologiskt och/eller rättvisemärkt.
Det ordnas även choklad- och kaffeprovning och det bjuds alltid på smakprover.
Kan det bli bättre??
Photo: Ingmarie Nilsson
Enda abert är väl att det är helt omöjligt att inte handla när du väl gått in där... ;-)
Det finns två ställen i Falun där jag snart borde få någon slags tapperhetsmedalj för att jag besöker så ofta. Och då är varken skogen, alla andra löpvänliga vägar, mataffären eller ett endaste café inräknat.
Det kanske t.o.m. går att få en guldklocka för lång och trogen tjänst?
När det gäller jobb kommer jag nämligen aldrig att få det. (Där rök säkert något bra erbjudande...)
Det ena stället är Lugnets bad (ute så väl som inne) och det andra är Vibes.
Softa och relaxa på Lugnet är inte så svårt.
Plaska runt lite i någon av poolerna, bada bastu, sitta på en stol i duschen (jodå, det går!), ligga i en vilstol eller (när den behagar visa sig) njuta av solen på gräsmattan.
Tro det eller ej men det går även hur bra som helst att ta det superlugnt på Vibes med.
Man behöver inte tokträna varje gång.
Fel!
Man ska inte tokträna varje gång.
Max tre gånger/ vecka för att vara exakt.
I stället ska man låta Powerplaten göra jobbet och njuta av massage och stretch av hela kroppen.
Photo: Ingmarie Nilsson
Mina vader masseras och sen..
Photo: Ingmarie Nilsson
...rullar jag runt lite och låter rumpan och låren få sig en omgång
Photo: Ingmarie Nilsson
Sist, men INTE minst, brukar jag låta fötterna njuta. Vibbarna gör underverk med dem!
Vem har inte fantiserat om att vara med i "Vem vill bli miljonär" och vinna?
I filmen Slumdog Millionaire blir det verklighet för den unge Jamal (Dev Patel) som lever i Bombay, men i stället för att få möjlighet att vinna blir han anklagad för att fuska och arresteras av polisen.
För hur kan en tonåring från slummen kunna så mycket?
I polisförhöret berättar Jamal genom sin livshistoria hur han kan veta så mycket.
Han berättar om slummen där han och hans bror växte upp och hur deras mor dödades framför deras ögon.
Om hur de överlevde dagarna och äventyren tillsammans på vägarna, inblandningen i olika gäng och om kärleken till Latika. (Freida Pinto).
Filmen vann hela åtta Oscars (plus en hel bunt andra utmärkelser) och jag förstår varför.
Det här är en film som är båda saga och verklighet, nutid och dåtid, hat och kärlek, hopplöshet och hopp.
Efter att ha läst boken Shantaram blev miljön dessutom ännu mer verklig för mig.
Jag kunde känna lukterna, stämningen och värmen.
Precis som med boken så var jag i filmen.
Förutom att handlingen är en magisk och fantastisk berättelse så är skådespelarna helt enastående.
Missa inte denna filmen!
På lördag, den nionde maj alltså, finns det runt 20 lopp att springa i vårt avlånga land.
Undra hur det kommer sig att arrangörerna lyckats bunta ihop alla just den dagen?
Själv hade jag funderingar på att sätt en nummerlapp på bröstet, men nu vet i sjuttsingen...
Det finns förstås ett lopp som heter Spring i benen i Borlänge.
Verkligen synd att jag inte är golfnörd.
Tror tyvärr inte mina (väldigt) få nio-hålsrundor räknas. (?)
Vilket drömjobb det här skulle vara annars!
Testa golfbanor, skriva om dem och sen få 30 000 kr/ månad för "besväret".
Tänk om ett liknande arbete där golfrunda byts mot löprunda fanns.
Jösses!
Finns det så behöver ni inte leta efter rätt person any longer.
Jag skulle helt klart vara som klippt och skuren för det!
...mina ben känts och varit under mina månader i Albuquerque, lika tunga och tröga är de nu.
Och det utanhöghöjdspåverkan.
Vet i sjutton varför.
Känner mig absolut inte "sjuk" utan mest trött trots att jag sover som en björn i sitt ide, är lugn som en filbunke och äter som en häst på sommarbete.
Visst tränar jag.
Och vilar.
Min ork är det egentligen inget större fel på, kan trava på i tid och evighet, men minsta fartökning så blir det punktering.
Bly i benen direkt.
Är jag bara i så kass form?
Eller är det den ganska vanliga "djupdykssvackan" som spökar? Den som lätt kommer efter att jag har varit iväg på en längre (lyckad) resa. Som en slags post-travel syndrom.
Det kanske är den där hustomten som återigen varit i farten?
Du vet den lille filuren som bl.a. krympte min garderob i vintras. (Han har dock tack och lov hängt tillbaks en okrympt variant igen.) Har han trixat med löpardojjorna så det blivit extra tunga eller något? (Fast de ser normala ut. Skorna..)
För det kan väl inte vara en extremsvag variant av den nya influensan?
Någon som kan veta?
Å andra sidan, jag har inte ont i fossingarna och jag kan träna.
Kanske bara att ha is i magen och vänta in att benen ska bli fulla av spring igen?
Photo: raggarportalen.se
Och när de ÄR det, benen fulla av spring alltså, då kommer de att springa lika fort som hos en Roadrunner. Jajjemensan!
Besökte storebror staten i dag.
Du vet "han" som ser till att vi betalar skatt, moms och gör rätt för oss.
D.v.s. skatteverket.
Man får ju säga, och tycka, vad man vill om det där stället, men hittills har jag bara blivit vänligt och positivt bemött.
Dessutom ordnar de olika gratis kurser av allehanda slag.
I dag var det dax för "information för nystartade företag".
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte för att mitt lilla (och då menar jag verkligen lilla) företag är så nytt egentligen, men jag har liksom aldrig fått till det med tid och plats.
Oavsett hur liten firman är så måste det det där med inkomst, utgifter, skatter, avdrag och moms skötas.
För storebror ser dig!
Fanns ingen kurs i Falun just nu, så det blev till att fara till grannbyn Borlänge.
Trevligt det med!
Något klokare blev jag nog allt, men helt lätt är det inte.
Trots att jag är så smart. ;-)
I min skalle är allt det där en djungel av om, men, det beror på och i fall att.
Det verkar även alltid finnas undantag.
Men det finns gott om (gratis) broschyrer så det är väl bara att grotta ner sig i dem.
Jag ska nog lära mig jag med.
Någon gång...
Vi började prata om den "nya influensan". (Man tog bort ordet "svin" eftersom den inte har ett skvatt med de stackars grisarna att göra..)
Precis som jag så tyckte T att det hela var starkt överdrivet och rena skrämselpropagandan.
Hans filosofi var att det var läkemedelsbolagen som säljer antivirusmedlicinerna som satt i gång det hela.
Jag hade inte ens tänkt på det viset innan, men helt osannolikt är det ju inte.
Det blir ju en enorm skjuts på försäljningen för dem! Och därmed galet mycket pengar i deras fickor.
Ska först bara nämna att jag varken är helnykterist eller direkt mot alkohol men det här var intressant.
Kollade nämligen på dr.Åsa i kväll. Ämnet var bl.a. det där om att alkohol, särskilt då vin, sägs vara så himla nyttigt.
Precis som jag faktiskt alltid hävdat så är sanningen den att det är en bluff.
Skadorna från alkoholen är mycket större än den ev. "vinsten".
Dels för att olycksfallsrisken ökar betydligt och dels för att alla kroppens organ, för eller senare, påverkas negativt av alkoholen enligt alkoholforskarna.
Många vill nog gärna tro att vin skulle vara bra för hjärtat och blodet, men inte heller det finns det några riktiga forskningsbevis på.
Att gå ner i vikt, motionera och se till att blodfetterna är inom normalgränserna är det absolut bästa för ditt hjärta.
-Många vill gärna tro att alkohol i måttliga mängder skulle vara nyttigt, men det finns inga vetenskapliga belägg för det, säger Åsa Vilbäck. Vill man vara rädd om sin hälsa är det bättre att äta vindruvor och så förstås ta hand om sig genom att motionera, sova, inte stressa och äta bra.
När forskare undersöker alkoholens hälsoeffekter så har det gjorts på friska människor eftersom sjuka människor helt enkelt inte dricker lika mycket.
Därför ser det ut som om människor som dricker är friskare.
Men därmed inte sagt att de är det, eller att alkohol är bra.
De ev. positiva effekterna som vin kan ge gäller dessutom bara om man är över 40 år och dricker max en halv flaska vin utspritt på en vecka.
Att många sen dricker vin för att det är gott är en helt annan sak.
Inte för att jag var särskilt pigg när klockan ringde i snorottan. Inte ens sugen på det som väntade.
Och det är ovanligt för det var en löptur med min fantastiska vän Maria.
Men jag och tidiga morgnar är ingen bra kombination.
På stappliga ben (mina alltså) kom vi i alla fall i väg och jisses vad härligt!
Trots den tidiga timmen var det fler än vi ute på grusvägarna och i skogen.
Lugnt och fint backe upp och backe ner.
Förtroliga samtal.
Frid.
Mjukt regn i ansiktet.
Var på "stora matvaruhuset" (vilket får du gissa...) för att handla nu i kväll.
Framför mig i kassan står en mamma med vagnen full av varor och en av de tre barnen stående i den.
Tror det är en pojke. (Det är svårt att se när de är så små.)
Syskonen, en flicka och en pojke står jämte och smågnabbar. Så där som barn gör du vet.
Inget dramatiskt och inget störande.
Plötsligt ser alla vi i kön hur den lille i vagnen faller rakt ner i golvet med ryggen i först.
En kraftig duns hörs när den lille kroppen når betonggolvet följt av ett ååååh från oss som sett.
Mamman rusar fram.
Jag med följt av några till.
Sekunderna är evighetslånga för vi ser inte och vi vet inte.
Slog han i huvudet?
Lever han?
Mamman får upp honom i famnen och vi ser hans lilla ansikte som är helt rödblått av ansträngning att få luft.
Han lever!
Inget ser konstigt ut.
Inget blod. Inga märken.
Men inuti?
Så skriker han.
För full hals.
Hulkar sig och kippar efter andan.
Det går en stund och det lugnar sig. Han verkar helt ok och är snart mest intresserad av att få nappen och komma ner för att leka med sina syskon.
Tänk vad livet är skört och så fort allt kan vända.
På ett ögonblick kan allt vara slut.
På ett ögonblick kan hela livet vända och inget bli som förut.
Tänk om han trillat på huvudet i stället för på ryggen.
Tänk om hans skyddsängel inte varit med honom just där, just då.
Tänk om..
Drog med lillebror Daniel till Vibes för att han skulle få testa.
Ska först med nämna att Daniel inte är någon duvunge när det gäller träning för han kör stenhårt på gym + konditionstränar. Aldrig något mesande och även om hans dilemma oftast är att få tid till träning (eftersom han även jobbar som en crazy) så ser han alltid till att hinna med träningen.
Jag körde i "mitt" bås och Anders som äger Vibes tog med Daniel till ett annat för att ge honom ett instruktionspass.
Photo: Ingmarie Nilsson
Anders Lind instruerar Daniel som gör "bänkpress" på plattan. Om det är NÅGON som inte tror det är jobbigt/effektivt så testa detta! Kan lova att du ändrar uppfattning..
Photo: Ingmarie Nilsson
Sidoplankan är mördande jobbig! Och grymt effektiv
Photo: Ingmarie Nilsson
Liksom "vanliga" plankan är
Photo: Ingmarie Nilsson
Det går att ta det lugnt på Powerplaten men om du vill så är Anders en hejare på att pressa!
Så vad tyckte han?
Min käre bror.
-Snabbt, effektivt och Anders var jätteduktig. Kanonbra att ha någon som kollar hur man gör (så övningen blir rätt utförd) och att det finns möjlighet att få ett nytt träningsprogram efter ett tag. Dessutom var det jätteskönt för ryggen med massagen på slutet. Ska absolut kolla upp vad, och om, det finns hemma i Göteborg!
Se där!
I väg och testa med dig nu du med!
Bara att kolla in på Powerplate var närmsta ställe finns om du inte har lyckan att bo i Falun. :-)
Ghost town, eller "Livet från den andra sidan" som den heter på svenska, utspelas i new York där tandläkaren Dr . Pincus ([Ricky Gervais,
http://www.imdb.com/name/nm0315041]) under en rutinoperation dör i sju minuter men som genom ett mirakel återkommer till livet.
Den enda "skadan" av att ha varit död är att han ser döda människor och alla vill de att han ska göra något för dem så de kan "gå vidare" på riktigt.
Värst av alla är Frank (Greg Kinnear) som vill att han ska förstöra sin änkefru Gwens (Téa Leoni) stundande bröllop.
Det här här en film som, förutom att den är romantisk och har en allvarlig underton, är extremt rolig!
..för mindre än två veckor sedan var jag i Albuquerque, NM, USA.
Nu, i dag, är jag i Falun, Dalarna, Sverige.
Hur många tusentals mil är det där emellan?
Det var trots allt inte så himla längesedan en sådan resa tog veckovis!
(Nästan) lika ofattbart är det att jag så sent som i januari hoppade omkring på kryckor och, när klumpfot väl var borttagen, knappt kunna gå på flera veckor. I dag, bara några månader efter, (peppar, peppar) kan jag springa.
Visst är det konstigt att en dag ibland kan kännas som en evighet, så som dagarna med klumpfot gjorde, medan en månad, så som när jag var i Albuquerque, kan kännas som en sekund?
Naturligtvis har det tränats med.
Alla på sitt vis.
Mamma var på Friskis-jympa, lillebror Daniel lyfte vikter på Friskis gym, Anders sprang en sväng och själv träffade jag Caroline och triatleten Annie uppe vid Lugnet för ett gemensamt intervallpass.
Även Nina var där, en av de bästa skidåkarna vi har i Sverige faktiskt. Hon kom bl.a. trea på Vasaloppet.
Sånt ger respekt! (Men just i dag valde hon en långtur på rullskidorna i stället för löpning.)
Sprang ner till sjöarna och betade sen av 10x2 min + 6x1 min. (med 45 sek. vila).
Snorjobbigt men vansinnigt kul! (Ja så kul som nu intervallträning är...)
Photo: Irene/privat
Caroline, Annie och jag på väg tillbaks
Väl tillbaks fortsatte jag och Caroline ner i plurret för att svalka våra trötta ben.
Inte bara en gång utan flera gånger för det går alltid att lära sig och upptäcka något nytt på dessa två underbara ställen. (Sen finns det förstås fler "måste-se-och-göra" här i Falun och Dalarna. Utbudet är snudd på oändligt och största problemet är att välja.)
Efter en välbehövlig lunch i solen for jag, Anders, mamma och Daniel till Sundborn, eftersom gruvan var det som besökts senast, där vi även mötte upp med vännerna Caroline och Nina.
Strosade omkring bland faluröda hus, pyntade stolpar, porlande åar och blommande rabatter.
Photo: Ingmarie Nilsson
Små mysiga butiker
Photo: Ingmarie Nilsson
Stick-klädd stolpe! Kan bli kallt på vintern du vet. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Och hästar förstås
Besökte den underbart fina kyrkan, beundrade trädgården vid Stora Hyttnäs som är granngården till just Carl Larsson gården och avslutade med den viktigaf-i-k-a-n. :-)
Photo: Daniel Nilsson
Caroline och jag utanför Stora Hyttnäs entré
Photo: Ingmarie Nilsson
Sveriges äldsta äppelträd finns här! Och det är GAMMALT
Photo: Ingmarie Nilsson]
Och så självaste Carl Larsson gården förstås. Den guidade turen här rekommenderas varmt! Liksom den på Stora Hyttnäs
Photo: Ingmarie Nilsson
Och naturligtvis måste du FIKA när du är där. Nina, Anders, mamma, Daniel och Caroline njuter. Och jag med förstås när jag väl fotat klart
Längta är bra sägs det, men ibland blir längtan allt för lång.
Min söta, älskade mamma har jag inte träffat sen första advent 2008.
Min lika älskade lillebror Daniel (han är dock mer snygg än söt) kommer jag inte ens ihåg när jag träffade sist.
Förra hösten någon gång?
Men i kväll kommer de hit!
Sen får jag rå om dem ända till måndag eftermiddag.
Det där med att jag trodde människor liksom passade på att träna nu när det är flera lediga dagar på raken var tydligen helt fel.
Eller åtminstone är de inte varken på badet eller på Friskis spinningpass.
Jag vet, för jag var minsann där!
("Alternativdag" som det är...)
För det kan väl inte vara som så att alla var ute? I solen!
Vissa dagar är tuffare än andra att motivera sig att vara inne och träna. Men vad gör jag inte för mina fossingars skull? (Fjäsk, fjäsk)
Det blev åtminstone bra, och kul, träning.
Jag får se till att ta igen det hela i morgon. Då får jag dessutom sällskap. :-)
Helt otroligt!
Jag som trodde det skulle vara svårt!
Grattis säger jag!
Utlovad vinst kommer med snigelposten.
Det är alltså en liten sutur ("stygn") som håller på att vandra ut från ett över 30 års gammalt operationsärr. (Blindtarmen)
Den har suttit som en blå liten prick i flera år men så i går pluppade den ut!
Ganska fantastiskt.