Efter att ha kollat runt på oräkneliga sidor på nätet, frågat (nästan) alla jag känner och varit runt i x antal affärer så fastnade jag för en helt otippad hoj.
En Sunn Cross Country Prim S3.
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag hittade den på Sportson på Söder och jag vet att de inte är den hippaste cykelaffären men faktum är att varje gång jag har varit där har jag blivit både vänligt och proffsigt bemött.
De svarar glatt på alla frågor och förklarar så att även en dumstrut som jag fattar.
(Sen att jag glömmer är en helt annan sak...)
Jag må vara en ovanligt lättlurad konsument men för mig är det viktigt!
På t.ex. flådiga Cykloteket tycker jag de var lite väl dryga och det var absolut omöjligt att få ens en flaskhållare i rabatt.
Med tanke på att det hela skulle landa på över 15 000 kr/cykel (älsklingen funderar med på en nämligen) tycker jag sånt är sjukt snålt.
Dessutom var åtminstone han som tog hand om mig inte särskilt varken kunnig eller engagerad.
Kasst!
Har läst recensioner om Sportson-butiken på bla. Happy MTB och so far är alla extremt positiva. :-)
Sunn-cykeln var superskön att köra och det känns som om vi skulle kunna bli riktigt bra polare.
Hade cykelkartan med mig men ganska snart hade jag hamnat långt utanför den. Körde på magkänsla och snälla människors vilja att förklara var jag var och vart jag skulle för att inte hamna helt åt fanders.
Nere i Tyresö hade det kunnat gå riktigt illa för cykelvägarna där var av den där sorten som man vill fortsätta och fortsätta och fortsätta på! Otroligt fina och trots det fina vädret var det nästan folktomt!
Jag njöt från första tramptaget till det sista.
Njöt av hur svetten rann i pannan och längs ryggraden.
Njöt av vyerna och de olika miljöerna, av att Silverbullet #2 (trots dålig service) tog mig dit jag ville, och jag stornjöt av att få uppleva den underbara känslan av frihet.
Photo: Ingmarie Nilsson
Silverbullet #2 (nummer 1 var bilen som vi numera har sålt) är långt ifrån någon dyr eller avancerad hoj men den funkar för mina ändamål.
Jag vill inte ha en "racercykel" utan snarare tvärtom.
Det ska vara lite slitigt! :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Kommer i håg förra året när jag cyklade ett av mina två enda cykel-lopp (än så länge) och tävlingsledaren tittar på min bike efter målgång, skakar lite på huvudet och säger;
-För att ha en sån där cykel cyklade du väldigt fort! ;-)
Jag känner dock att något har hänt för jag vågar ligga på lite mer nu och lyckas bli rejält trött mellan varven.
Kanske fegisen i mig börjar släppa taget lite, lite?
Eftersom badet skulle stänga redan kl 17 var det bara att snabbt duscha och äta för att hinna med ett vattenlöpningspass med.
Sån är jag!:-)
Efter tre-lyxen gällde visst inte i dag utan jag fick snällt hoppa i den "lilla" bassängen.
Inte riktigt lika roligt men absolut ok.
Hann även med lite crawl-nötande och i dag vet jag exakt hur långt jag kom.
Från kant till kant = 25 meter.
Då gav jag upp för man ska ju sluta när det är som roligast.
Tokintervaller i vattnet, två Powerplate-pass, heldagsjobb, fortsatt letande efter en MTB (återkommer om det) och ett lika fortsatt klurande på den där förbenade deklarationen.
Min dag på ett ungefär.
(Plus lite tvättvikande, köks-fix, födelsedags-grattande och kvällsbesök.)
Det må verka som om jag är hur pigg och glad som helst och som om jag tycker det är superkul med alternativträningen och tar löpförbudet med ro.
Men sanningen är lite annorlunda...
Jag tycker det är "ok" att träna annat (jag är faktiskt glad att jag kan träna alls) men egentligen är jag både less, deppig och besviken.
På att fara runt som ett jehu till alla "alternativställen", att ha ont, att inte kunna vara ute så mycket som jag vill, att helt förgäves ha sprungit mil efter mil i vinande nordanvindar hela vintern för att uppnå mitt mål.
För mitt mål är numera bara som en suddig dröm som jag knappt kommer i håg.
Jodå, jag vet att det här går över, jag vet att det kommer fler tillfällen, jag vet att jag ska vara tacksam över det jag har och kan och jag vet att det inte är "hela världen" och att det kunde varit mycket värre.
Men det hjälps inte.
Jag är i själ och hjärta en löpare och då vill jag ju springa.
Ute.
Så här;
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte bara harva runt i en bassäng.
Hur kommer det sig att jag så hett längtar efter det jag inte kan?
Är det ett mänskligt drag eller är det bara jag?
Å andra sidan vet jag med att kan jag bara springa (smärtfritt) så är allt annat i livet alltid mycket roligare och allting verkar lösa sig mycket enklare.
Jag har hela tiden fått höra av personalen och badvakterna på
Eriksdalsbadet att efter kl 15 så är "stora bassängen" helt upptagen av föreningar så vill man simma/springa då får man snällt hålla sig i den mindre.
Som i och för sig inte är så liten men periodvis är det sjukt trångt där.
Är det dessutom öppet för "endast lek", ja då kan det vara livat värre.
Efter kl 17 blir dock lekavdelningen omvandlad till motionssim och där platsar ju t.o.m jag in. :-)
Nu hade jag hört av flera att det för det mesta visst går bra att vara i den "stora" även efter kl 15.
För att veta exakt vad som händer vid det där lite magiska klockslaget så testade jag och stannade helt enkelt kvar i den.
Först hände det ingenting.
Sen ingenting.
Förutom att det blev väldigt tomt. (Fler som tänkte som jag brukade tänka att det var bäst att dra innan man blev utkastad.)
Så kom några kids som såg ut som simmare och de började veva in alla linor.
(Jag är förvisso lättlurad där för det räcker att någon har simglasögon, snygg baddräkt och badmössa för att jag ska tro att de är super-proffs)
I ungefär 30 sekunder hade jag hela bassängen "linfri".
Det kan låta löjligt men det är något speciellt.
Precis som det är en väldigt speciell känsla att se en helt tom bassäng och ännu coolare blir det om jag får vara helt själv i den.
Lättroad. Jag vet! :-)
Hur som helst.
Kidsen och instruktörerna började dra linor på kortsidorna i stället (innan var de alltså rakt över så det var 50-meters banor) och jag trodde förstås att jag snart skulle bli bortschasad.
I stället får jag en egen "ruta" att kuta runt i.
En bautastor.
Säkert 25x25 meter.
I över en timme var jag helt själv där innan det var några andra som kom på hur bra jag hade det och gjorde mig sällskap. ;-)
Det där är lycka för mig just nu.
Men lugn, det finns naturligtvis inget bättre än att springa fram på en skogsstig en sommardag.
Eller på en grusväg, nylagd asfalt, hårdpackad snö, en sandstrand om du så vill.:-)
Bassängen är i väntan på och som ett fantastiskt bra komplement.
Photo: Privat
På väg ner i Kyrksjön förr-förra sommaren. Längtar tills jag kan trava runt ute. Både på land och i vattnet. :-)
Kvällen har jag ägnat till att lyssna på ett föredrag om det här;
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte alls lika roligt och det vet i sjutton hur jag ska få siffrorna rätt.
Hur kan något så enkelt som plus och minus bli så himla krångligt?
Kanske kommer du ihåg att för en hel evighetsuper sedan hade jag en super-rolig onsdag på jobbet då det bl.a. var foto-tagning för en av de största månadstidningarnas specialupplaga.
Numret kom i slutet av mars men jag fick det inte förrän i dag. :-(
Photo: Ingmarie Nilsson
Hyfsat stort uppslag om PowerPlate-träning men ska jag vara ärlig var jag verkligen inte särskilt impad över hur resultatet blev.
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte med tanke på vilken himla massa tid jag/vi la ner på att fixa så de kunde vara där (på min lediga tid för det var Omöjligt att göra det när jag skulle vara där.) och få fram statister (som inte ens syns) för att det skulle bli riktigt bra.
Trist.
Men texten var positiv, även om den blev lite "fjantig" och jag vet att reportern verkligen gillar PowerPlatepå riktigt. Ingen fejk där inte!
Men snart, snart kommer ett finfint reportage med grymma bilder i en tidning nära dig så håll ut!
Ledtråd; Det är en svensk löpartidning och den är skriven av en tvättäkta fantast och bilderna är på en annan lika tvättäkta fantast. :-)
Gissa vilken tidning det kan vara? ;-)
Jodå, jag ska snart kuta igen men jag ska ändå inhandla en MTB.
Fisken gav mig ett mycket bra tips på Länna sport i Skogås.
De har en hel drös att välja mellan.
Blir inte ett dugg klokare när jag försöker kolla vilken som är bäst av Scott, Nishiki, Gary Fisher eller Kona´s hojar
Kolla själv här.
Någon som vet/har erfarenhet av dem?
(Gärna både när det gäller cyklarna och av Länna sport.)
Det går lite väl fort i Nilssons liv just nu men det lugnar sig snart.
Tror jag...
Full rulle på jobbet!
Eller jobben ska jag nog säga för på något vis trillar de över mig i en strid ström just nu.
Sen är det all denna alternativträning som ska skötas.
Å andra sidan är det roligt och faktiskt viktigt med.
Roligt att ha många bollar i luften, kunna göra något jag gillar och som är "lagom" utmanande.
Det är viktigt att få känna sig "efterfrågad", kunna hjälpa någon annan, att ha en uppgift och vara "behövd" i andras liv och i tillvaron i stort.
Jag tror alla, mer eller mindre, behöver alla dessa bitar för att må bra.
Eller vad tror du?
Alternativträning är inte alls det samma som att få springa men det är bra mycket bättre än ingenting!
Och snart, snart ska jag få snöra på löpardojorna igen.
Jag tror, nej vet, att de längtar lika mycket efter mig som jag efter dem för hur kul kan det vara att stå där i skostället och vänta?
När jag väl kan ta med dem ut på en tur så ska jag förresten visa dem de här lustiga "konstverken" som går att beskåda i Rosendals trädgård.
Photo: Ingmarie Nilsson
(Klicka på bilden om du vill se den större)
Fast jag kommer att le oavsett den dag det sker.
Löparskorna med. :-)
Oj oj oj vilken dag.
Absolut fullspäckad från tidig morgon till sen kväll.
Kraschlandning i soffan igen.
För att hinna med ett långpass i poolen var det bara att gå upp med tuppen och hänga på låset när Eriksdalsbadet öppnade.
Jag cyklade dessutom dit för att kunna fortsätta till nästa aktivitet hos Sport Support Center på Djurgården.
Det var ju dax för det här!
Löpardag med bl.a mig, Rubin McRae, Christer Skog himself och
Micke Svensson.
Det var ett stort gäng som kom för att lyssna och träna med oss.
Fantastiskt roligt!
Photo: Ida K.
Vi fyra i motljuset; Rubin, jag, Christer och Micke
Photo: Ingmarie Nilsson
Christer Skog och...
Photo: Ingmarie Nilsson
...Micke Svensson håller låda efter mig och Rubin ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag och Ida som jag cyklade med i går och som jobbar på SSC
Vi pratade bl.a. om löp-filosofi, olika träningsformer, alternativträning, styrketräningens viktiga funktion, olika träningsupplägg, tester och om mjölksyraträning.
Inte utan att alla huvud var ganska fulla av både det ena och det andra men jag tror de flesta var ganska nöjda.
Att det var liv i kropparna visade sig i alla fall när det var dax för praktik.
Photo: Ingmarie Nilsson
Hela gänget sticker ut på Djurgården
Jag fick snällt avstå och i stället rulla med på hojen.
Även om jag inte kan kuta är jag en rackare på att instruera, hojta och pusha. ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte kul alls att bara titta på när andra har roligt men ändå var jag glad.
Photo: Ingmarie Nilsson
Glad över att få se så mycket (löpar)glädje och energi på en och samma gång tillhör minsann inte vardagen!
Vilket gäng!
För er som missade denna härliga eftermiddag säger jag bara;
Missa inte nästa gång!
(Vill du ha stöd, hjälp, göra tester, träna eller få tips går det alldeles utmärkt att kontakta någon av oss redan nu förstås.)
Och ja, jag cyklade hem med, och ja jag har lite ont i rumpan i dag och ja jag är grymt sugen på att få springa igen!
I bland löser sig "problemen" av sig själva.
Nu är det väl i och för sig ett riktigt lyx"problem" när man ska välja mellan två olika träningar.
Cykla inne eller cykla ute. Vägde för och nackdelar mot varandra.
Velade (det är jag jättebra på) fram och tillbaks och ska jag vara riktigt ärlig så hade jag ingen större lust med något av valen.
Det enda jag önskade var att jag kunde få springa i den härliga vårsolen.
Men som ett tecken från ovan får jag ett SMS;
Vill du med ut och cykla? Klar om 30 min. Kram/Ida.
Svaret var givet! På med kläder, fram med cykelkarta, fixa hojen och iväg.
Första dejten mellan våra bikes.
Ida´s nya fina värstinghoj och min gamla men fina Silverbullet#2. ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Beslutet var helt rätt.
Vilket fantastiskt sällskap jag fick!
Och vilken tur det blev!
För er som inte vet kan jag berätta att södra delen av 08:a land innehåller en brokig samling av alla möjliga olika miljöer och ställen.
Mycket bilar (förstås) men även små sjöar, fågelskådarställen, badvikar, golfbanor, hästhagar, kolonilotter och shoppingcentra.
Photo: Ingmarie Nilsson
Vid Ågesta friluftsområde
Ett antal timmar senare var vi tillbaks vid starten.
Lite ömmare i rumpan, lite tröttare ben och lite skitigare men så glada och lyckliga!
Den här turen smakade mer.
Dock vill jag ut på grusvägarna!
Ut på mina stigar djupt in i skogen som jag brukar springa på.
Så nu är jag även där tillbaks på ruta ett.
Velandet (som jag ju är jättebra på) om jag ska investera i en MTB trots allt?
Har ju funderat på det mer än en gång innan men aldrig blivit färdig till det för när jag väl velat tillräckligt länge (som jag ju är... ja du vet) så har jag kunnat springa för fullt igen och cykelköps-funderingen hamnar i skymundan.
Och som vanligt så tror jag med att jag aldrig kommer att behöva göra något löpuppehåll igen och glömmer liksom bort det.
(Eller förtränger kanske är mer sant...)
Men nu har jag bestämt mig.
Jag ska investera i en.
Eftersom jag är riktigt urkass på det här, och absolut ingen mek-Fia, så undrar jag om någon av er läsare kanske kan hjälpa mig lite?
Jag vill ha en (tror jag) halvdämpad, hydrauliska skivbromsar, en ram passande en 178cm. lång kropp och den ska helst inte vara snordyr.
Tips på vart jag ska vända mig här i 08:a land?
Att vara alternativare känns ibland som ett evigt fraktande mellan olika ställen.
Väskan är alltid med och den är alltid full med bra-att-ha-saker för tänk om jag helt plötsligt vill springa i vattnet, eller köra ett box-pass eller, yoga eller cykla!
Framförhållning är mitt ledord just nu.
Photo: Ingmarie Nilsson
Me and my trunk
Senast i går sa jag till världens bästaCamilla att jag har så
fruktansvärt svårt för att motivera mig till att köra egna cykelintervaller.
Så där så jag nästan har fått "ångest" bara jag tänkt på det.
Det lustiga är att så fort jag sagt det så vände det!
I dag trampade jag så det stod härliga till och någon "ångest" kände jag då inte av.
Tvärtom!
Tanken var 20x2 min. (30 sek. vila) men det blev 22 och eftersom jag alltid kör den sista lite längre så blev det nästan 23. :-)
Styrka och lite rehabövningar så var jag klar där på Sats Medborgarplatsen.
(De håller förresten på och bygger om och det har redan börjat bli grymt fint!)
Men dagen är ju lång och är man "fri" så är man. :-)
(Kan även kallas förträngning för jag borde ha jobbat men jag var ju liksom ändå i närheten och jag hade ju liksom ändå grejerna med mig...)
Så det blev vattenlöpning i bassängen på Forsgrenska badet och mina fortsatta crawlförsök.
Och vet du vad! I dag klarade jag nästan 25 meter i ett sträck!:-)
Det är ganska troligt, nej fel, det är högst sannolikt att mitt liv inte hade sett ut och varit som det är om inte internet hade funnits.
(Även om jag både gillar tanken på, och tror, att det är som i filmen Sliding Doors)
Jag hade t.ex. aldrig träffat min älskling om internet inte hade fört oss samman, jag hade inte hittat lika mycket information om det som intresserar mig och jag hade aldrig fått lära känna, och även träffa, så många underbara människor som själva bloggandet fört med sig.
Tack vare blogg-fenomenet har jag bl.a. fått lära känna MarathonMia.
Alla andra gånger vi träffats har varit springande.
I snö såväl som sol såväl som regn.
Du minns kanske vårt första pass ihop? Inte i vår vildaste fantasi hade vi väl ens kunnat ana att det skulle bli så mycket av den där vita varan denna vinter?
Eftersom jag inte kan/får kuta, och eftersom det ibland (läs ofta) är svårt att få till logistiken med gemensamma träningspass, och eftersom Mia ändå skulle "vila" (allt är som bekant relativt) så möttes vi för en gemensam lunch i dag.
Den blev lååång (vilket i sig själv är en bedrift med tanke på att vi båda har myror i brallan), den var god men framförallt var den helt underbar.
Hur man kan få till så många olika samtalsämnen på ett och samma tillfälle är helt ofattbart.
Träning, mat, avundsjuka, resor, sjukdomar, vänskap, toabesök och ordet "man" för att nämna några.
Mia är (och nu hoppas jag det inte låter som sötsliskigt beröm och fjäsk för det är inte min mening) en kvinna som man bara inte kan låta bli att tycka om!
Hon har en utstrålning och karisma som du måste vara både blind, döv och iklädd pansar för att inte känna av.
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag och Mia utanför vegostället "Hermitage" på Stora Nygatan i Gamla stan. Ett helt ok ställe att käka på!
Att sen hennes livs-historia är snudd på osannolik, med tanke på hur hon lever i dag, gör att jag är ännu mer fascinerad och faktiskt djupt imponerad av hur hon kommit dit hon är.
Dessutom är hon en riktig drottning. Drottningen af Kungsholmen och hur ofta käkar man lunch med så fint sällskap?
Är det förresten någon som tycker bloggandet är asocialt?
Tänk så lätt det är att ta saker och ting för givna.
Så lätt att tro att det alltid ska vara som det är just nu.
Ibland önskar jag att jag hade förstått mer när jag var 25-30 år.
Förstått att saker förändras, att inget är för evigt eller ens att dagens sanning är framtidens sanning.
Jag önskar att jag hade njutit mer av att jag hade en så stark och bra kropp som lät mig pressa den genom tuffa träningar och tävlingar.
Jag önskar att jag hade förstått att mitt liv inte tar slut för att någon annans liv gör det även om det är alldeles för tidigt.
Jag önskar att jag hade stannat upp lite mer och njutit av den glädje som en seger, ett personligt rekord eller en hyllning ger.
Jag önskar att jag hade känt mer vördnad och ära i alla de upplevelser jag har fått vara med om när de väl hände.
Jag önskar att jag inte hade oroat mig så mycket för morgondagen när jag ändå inte vet något om den.
Och jag önskar att jag hade vetat att kärleken är det viktigaste som finns för utan den hjälper inga medaljer, segrar eller pengar i världen.
Jag önskar med att jag i framtiden inte sitter och tänker samma saker om denna tid som är just nu som jag gör om den tiden som var för länge sedan.
För kanske det är så att om 10 år kommer jag att undra varför jag inte njöt mer av just dessa dagar?
Varför jag inte uppskattade allt jag har, får vara med om och hur bra jag har det just nu.
Även om jag inte kan springa på ett tag så finns det ju massor av saker jag kan göra.
Jag har dessutom (flera) jobb , en familj som bryr sig om mig, ett eget hem, en Elvira the cat som är den sötaste av de söta, jag lever tillsammans med mitt livs kärlek och jag har fantastiska vänner som ger mig otroligt mycket glädje, värme och energi.
I går fick jag en underbar stund med Anneli och i dag har jag fått träffa både min fina vän Karin och världens bästaCamilla.
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag och världens bästa Camilla
Det är så otroligt enkelt att ta saker för givna men vänner, hälsan och livet är ingen självklarhet.
Jonas var inte helt glad på mig när jag berättat att jag (försökt) springa.
Särskilt inte efter att han undersökt mig.
Jag fick mig en rejäl hemläxa!
Ledbanden vid mitt korsben ("en del av svansen") är rejält spända och gör att hela bäckenet är roterat.
I många fall går det att "lossa" detta genom manipulering och rejäl stretch men inte mina inte.
De sitter fast som berg!
Varje gång jag belastar sätter de sig ännu hårdare och för att kroppen ska greja att förflytta sig överhuvud taget trots detta så börjar den (förstås) att kompensera.
Baksidan av lårmuskeln får slita liksom ledbanden som fäster därifrån upp i rumpan och en massa andra små ledband i och runt min stackars bak.
Det kan eventuellt vara så att jag har haft detta latent efter alla års kutande men att den utlösande faktorn, och det som förvärrat allt så drastiskt, helt klart varit halkan.
Att det sen inte har fått vila ordentligt har förstås inte direkt gjort det hela bättre...
Absolut löpförbud i två veckor då det blir ett nytt besök.
Inte kul alls och jag är inte stolt över att jag så envist har försökt springa trots stelhet, smärta och obehag.
Det är bara att lyda.
Risken är att jag annars att det förstörs så mycket att jag aldrig mer kan kuta och det vore ett öde värre än döden för mig.
För att skynda på läkningen så provade Jonas även den "lilla
tortyrmaskinen".
Den som jag fick behandling av för min fot förra året. Nämligen stöt/tryckvågs-apparaten.
Photo: Ingmarie NIlsson
Stötvågsapparaten
Tack och lov gjorde det inte alls lika ont som under foten.
Man får minsann vara glad för det lilla.
Så nu är det poolen och cykeln som gäller helt och hållet.
Bara att gilla läget.
Och jag antar att det kunde varit värre.
Det kunde ju ha snöat!
Photo: Ingmarie Nilsson
Det syns inte men det ÄR snö som kommer från himlen
Allt har dock inte varit skit dag.
Jag har fått mycket jobb gjort, lyckats med två pool-besök och jag har efter veckor av saknad äntligen fått träffa Anneli igen!
Hittade detta på H C Barregrens sida och tog mig friheten att föra det vidare.
Hela 60 procent av dess befolkning vill inte ha genmanipulerad mat! Trots detta har EU beslutat ge efter för USA:s påtryckningar och godkänna det, trots att det saknas opartisk forskning!
MEN VI KAN STOPPA DET!
Om en miljon människor skriver under en namnlista mot EU:s godkännande av genmanipulerad mat så kan man tvinga EU att ta tillbaka sitt beslut. Drygt 500 000 personer har redan skrivit på. Nu väntar vi på dig!
Genmanipulerad mat är ett av de största och farligaste experimenten mot vår framtid som finns, och det är en utveckling som drivs på av vinstdrivande företag, som är helt utan samvete och som vägrar ta ansvar för de risker de utsätter hela mänskligheten för.
SKRIV PÅ MOT GENMANIPULERAD MAT NU! Klicka här och gör din röst hörd!
P.S. Vill du så får du fritt kopiera och återpublicera denna text för den goda sakens skull enl. H C Barregren.
Tidig morgon.
Ljuvligt ljummet vårväder.
Tyst.
Stilla.
Solen värmer som bara vårsolen kan.
En doft av av jord, löv och fukt når min näsa.
Springer sakta fram på Nacka reservatets stigar.
Kroppen vill inte riktigt.
Det är kantigt och stelt men inte "ont-ont" och fullt hanterbart.
Möter bara någon enstaka likasinnad och några med hunden som sällskap.
Photo: Ingmarie Nilsson
Mina fina FILA skor bland vårblomster. De njöt minst lika mycket som mig av att få komma ut även om det mest kändes trögt.
Ingen lång runda, bara 40 minuter, men ändå så pass länge att jag fick känna av den välbekanta och efterlängtade känslan av harmoni, lycka och energi.
Dusch och frukost innan det vilsamma byts till tunnelbanestress, 08:a hets, jobb och så småningom ett absolut knökfullt badhus.
Som sardiner i burk trängdes vi.
Unga, gamla, snabb-simmare, fin-simmare och kompis-simmare.
Ännu en fördel med att springa i vattnet.
Jag behöver inte så stor plats och jag behöver inte ha möjlighet att fara fram som ett jehu eftersom hastigheten aldrig blir särskilt hög.
Men jag retar säkert någon av snabbsimmarna när jag är i vägen med min "långsamhet".
(Men det finns en "snabbsim-bana" så klagar någon skickar jag dem genast dit.)
När sen vattenjympan började så förvandlades sardinburken till ett jättedisco och det var hur roligt som helst!
T.o.m landkrabborna vickade på höfterna!
(Eller åtminstone lite på huvudet. Det gäller ju att inte sticka ut för mycket i Mellanmjölkens land.)
Lika roligt var det säkert för alla de som fick uppleva mina fortsatta försök till att crawla...
Klarade nog hela 15 meter i sträck denna gången så det tar sig onekligen framåt men hur kan det vara så himla svårt?.
Du/ni som kan hemligheten med att andas och crawla samtidigt, kan du/ni vara så snälla och berätta hemligheten så jag slipper att fundera så himla mycket på det längre?
Photo: Ingmarie Nilsson
Nyinköpt baddräkt eftersom poolen i Albuquerque ju "käkade upp" min andra. vattenlöpningsbältet, badtofflor och mina Googles. :-)
Väl hemma igen kommer åter lugnet.
Då gör jag som Elvira the cat.
Tar det lilla lugna.
Äter, slöar och tjatar lite på älsklingen. ;-)
Vissa dagar bara är intensivare, snabbare, mer innehållsrika och ändå lite längre än andra.
I dag var just en sån dag.
Men jag tar det från the very beginning.
Vaknade (som vanligt) strax efter kl 03.
Ärligt talat fattar jag inte riktigt det här med jetlagen.
Vid den tidpunkten (03) är det ju kväll (19) i min "andra tidzon" som min kropp delvis fortfarande lever efter.
Hur kan jag vakna då?
Fast det är klart, jag hade ju haft en väldigt lång tupplur...;-)
Somnade förstås om lagom tills det var dax att går upp på riktigt och var så där ruggigt sömnig.
Så där så jag nästan somnade med huvudet i gröten och höll på att gå in i väggen för jag inte orkade öppna ögonen.
Glömde både jobb-nyckel och matlåda men på något vis löste det sig ändå till slut och jag kom både in och fick lunch. :-)
Trots sömnigheten så överlevde jag vattenlöp-passet utan att drunkna.
Och jodå jag övar även på mitt crawlande men det var rackarns vad det är svårt!
Hur i all sin dar ska jag kunna lära mig att andas och paddla med armarna?
Samtidigt!
Begriper det inte...
Väl på jobbet hos mina underbara härliga kollegor Karin, Ida och Thomas fanns åtminstone ingen risk för mig att somna.
Fullt ös från början till slut och jag fick bl.a besök av härliga ultra löparen Carina.
En jobbdag precis som jag vill ha den för snipp snapp så är det dax att gå hem igen!
Photo: Ingmarie Nilsson
I morgon bitti hoppas jag kunna byta ut bassängen mot skogen och badtofflorna mot löparskor.
Ingen med den minsta lilla löpargen i kroppen kunde väl låta bli att åtminstone längta ut i dag?
Vårsol, vårdoft, vårblommor och vårkänslor i 08:a land.
Jag kunde i alla fall inte hålla mig fastän jag vet att Jonas sa att min kropp inte var redo för någon löpning, och fastän jag vet att jag sovit på tok för lite p.g.a. den förbenade jetlagen, och trots att jag vet att det kan bli värre om jag inte lugnar mig.
Men ibland är köttet väldigt svagt...
40s-n-i-g-e-l-sakta minuter blev det.
Det var inga "lättsamma" kilometer även om jag inte heller direkt kan säga att det gjorde "ont-ont" någonstans. Det var mer som Staffan brukar säga, väldigt "kantigt" och "stolpigt".
Det positiva är att jag faktiskt inte tänkte på tiden. Kollade mest för att jag inte skulle springa för länge och det måste väl ändå vara ett hyfsat bra tecken?
(Eller var jag bara hög på Islands-aska och vårpartiklar?)
Fortsatte sen ytterligare två timmar i bassängen. Där flyter det åtminstone. ;-)
På tal om bassäng så i går, efter ett rejält svett-spinnpuls pass på Sats Zenit och ännu en sväng travandes i poolen, så testade jag en helt ny grej.
Pinsamt att erkänna att jag har lyckats leva ett halvt liv utan att ens testa detta men vissa vaknar sent... ;-)
Jag hade nämligen fått en liten special-inbjudan av söta, snälla Micha om en crawl-lektion och eftersom jag funderat (länge) på att lära mig så var det ju liksom inget att tveka på!
Photo: Micha
Special inbjudna Gänget!
Photo: Ulrika Nilsson
Micha visar och...
Photo: Ulrika Nilsson
... hon gjorde det så bra att t.o.m jag (till vänster) fattade ;-)
Photo: Ulrika Nilsson
Visst ser jag proffsig ut? Eller åtminstone väldigt k-o-n-c-e-n-t-r-e-r-a-d. :-)
Photo: Ulrika Nilsson
Jag och Marianne. Helt klart är det bra märkligt att de lät mig vara kvar i badhuset...
Jag kommer aldrig att bli någon Alshammar, kanske inte ens kommer att klara en hel 25-meters längd utan minst en kallsup, men det var så himla roligt att jag nu har köpt mina egnaGoogles. :-)
Himla tur att Micha har en ängels tålamod för det kommer att testas många gånger.
Tror inte hon riktigt fattat vad hon gett sig in på...;-)
Veckan som gått har f.ö. varit ganska blygsam rent träningsmässigt.
(Med mina mått mätta för mig själv alltså. Jämför aldrig med någon annan!)
Ett dygns resa och åtta "förlorade" timmar gör ju förstås sitt till.
Summa sumarum;8 timmar vattenlöpning, 2 timmar Schwinn + spinning, 1½ timme löpning + 4 styrketräningspass.
Ett av "måstena" i Albuquerque (och flera andra ställen i USA) är att besöka någon av de stora bok-affärerna.
Som t.ex Borders.
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag kan gå runt i timtals och hade det inte varit för att det är maxvikt på vad man får ha med sig hem så hade jag lätt kunnat fylla en hel resväska med nyfunna böcker.
Hittade bl.a de här som onekligen var ganska roliga.
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag köpte dock ingen av dem trots att jag är en Dummie på många sätt och vis. ;-)
Däremot köpte jag den här;
Photo: Ingmarie Nilsson
Läste snabbt ut den och fick en hel del "myter" omkullkastade och framförallt ifrågasatta. T.ex. att kramp orsakas av salt- och vätskebrist, att lågintensiv träning är bäst för att öka fettförbränningen och att man "måste" ha högt max Vo2 för att lyckas som löpare.
Den förklarar bl.a. vad "ekonomisk löpning" är, hur det metaboliska såväl som det neurologiska, cirkulatoriska och muskulära systemet fungerar, vad som orsakar träningsvärk, många av de stora positiva effekterna löpning har mot en rad olika sjukdomar och hur den påverkar vårt allmänna välmående.
Många saker var sånt som jag tänkt och tyckt redan innan men som kanske varit lite "kontroversiellt".
T.ex. att många dricker på tok för mycket, att det inte finns en "perfekt löpstil", att barfota/framfotslöpning inte är bra för alla och att år och ålder spelar roll men kanske inte så som många tror.
(Det där sista ska jag återkomma till.)
...den ena läkaren (som jag besökte för ca. 5 veckor sen) säger att; det är ett ligament som är sträckt. Ät Diklofenak.Åk till USA. Det är inget "farligt" och går över på en vecka, och den andre (besöktes i dag) säger det där har troligtvis varit en akut liten blödning och det tar veckor innan det blir bra. Du skulle absolut inte äta Diklofenak för det gjorde troligtvis det hela värre.
What?
Det är åtminstone ingen fraktur, vilket var vad jag ville få reda på och därmed var syftet med dagens läkarbesök, men springa bör jag under inga omständigheter göra förrän det slutat göra ont helt.
Helst ville dr. numero två att jag inte skulle göra någonting mer än stretcha lite.
Att jag stretchat morgon, middag, kväll i fyra veckor utan resultat spelade ingen roll.
Oavsett så har jag haft något djävulskt ont i ryggen sen jag kom hem och det har väl inte direkt blivit bättre av att jag försöker kompensera det onda genom att röra mig som en pinne.
Så jag gör som jag brukar när jag har ont och har möjlighet; jag kontaktar en riktig specialist och proffs.
Fick tid direkt till Jonas Ernestam på Agilokliniken.
Du vet han som hjälpte till mina fötter genom stötvågsbehandling och som fixat min
rygg mer än en gång innan. :-)
Photo: Ingmare Nilsson
Dygnslång flygresa + försök till kompensering för "svansligamentskoteontet" har gjort att det var inte många siffror rätt om man säger så.
För att sammanfatta det hela väldigt kort så kan jag säga att Jonas fick jobba för pengarna och jag fick valuta för dem. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Nu ska det banne mig bli ordning på kroppen!
Hur och vad gör du när kroppen strejkar och inte vill springa?
Det är ett helsike att vara jetlagad.
Ingenting stämmer.
Vill sova när jag inte ska.
Vara upp när jag inte ska.
Äta mitt i natten men inte på dagen.
Sluddrar, är rödögd, kroppen är ostyrslig och huvudet fullt av tjock fetvadd.
(I dag är det alltså inte ens bomull...)
Min vanliga "botajetlag-strategi" att ligga kvar i sängen tills klockan ringer har aldrig fungerat särskilt bra.
Det slutar alltid med att jag somnar precis när den ringer efter att ha legat och snurrat runt i timtals innan.
Så i dag gjorde jag tvärtom.
Jag gick upp när jag vaknade.
(Dock inte varken första eller andra gången för det var kl. 01 resp. 03 för då somnade jag om så fort att jag aldrig hann börja snurra.)
Förundrats över mina röda ögon och glömt vad jag gjorde sekunden innan
Photo: Ingmarie Nilsson
Myspys
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte riktigt ännu men SNART kommer utebadet att öppna!:-)
Kl.15 hade jag dessutom klämt in;
Fotografering av Powerplate träning för en (den enda?) löpartidningen i Sverige
Träffat både supervännen Karin och världens bästaCamilla
Ätit lunch
Mer jobb
Vattnat blommor
Förundrats över mina röda ögon (igen) och glömt vad jag gjorde sekunden innan x många
Photo: Ingmarie Nilsson
Ruggigt härligt att få "Powerplata" igen! Det är nog den enda grejen jag saknat i Alb.
Nu när klockan är 19 har jag;
Jobbat klart
Varit på cityakuten (Vill få "svansen" ordentligt kollad men det var ogjort ärende för ortopeden hade gått hem och röntgen var stängd.)
Handlat
Hållit på att somna stående och sittande x 14. Minst
Tagit mig hem
Förskräckts över mina ännu rödare ögon och glömt vad jag gjorde sekunden innan x ännu fler
Det här är en helt "vanlig" dag i jetlagens anda och jag gillar det inte.
Men det är bara att acceptera och härda ut.
En dag för varje timmes skillnad brukar man räkna med.
Det betyder att jag är "som vanligt" igen först nästa torsdag.
Vad nu vanlig är?
Men röda ögon brukar jag åtminstone vara skonad från och jag brukar definitivt inte vilja äta curryris klockan 04.
"MedelSvensson" heter inte Svensson utan Johansson.
I förnamn "Lars" eller "Anna".
De två är gifta, har två barn som heter "Johan" och "Emma", bor i villa i tätort, kör en silvergrå Volvo av 1999 årsmodell. "Lars" jobbar inom industrin och "Anna" inom omsorg. Barnen ägnar högst tre timmar/vecka åt läxläsning men minst lika mycket åt att titta på tv.
Familjen äter 1,2 kg godis och lika mycket kaffebröd/vecka (!) men det är bara "Lars" som är överviktig.
Man är så lagom kaxig efter en halv evighets resa...
Albuquerque-Denver-Chicago-Stockholm-Bagarmossen. Att komma ut ur landet är inga som helst problem.
Men min lilla burk med youghurt och bär, den fick jag lämna på andra sidan säkerhetsspärren för vem vet vad den kunde innehålla!
Erbjöd mig att äta den ståendes men se det gick inte heller. Däremot kunde de slänga den i papperskorgen.
Hur tänker man då?
För tänk om jag hade lagt i sprängmedel i den?
Eller vad de nu tror man ska göra.
Kan ju knappast hälla en trögflytande youghurt i ögonen på piloten.
Väl?
Kniv och gaffel kan jag dock plocka på mig väl innanför spärren.
Flera stycken t.o.m!
Suck.
Men väskan är uppackad, posthögen kollad, solen skiner och ingen snö på gatorna. :-)
Tramsligamentet är dock på tjurhumör (no wonder!) så det får bli en löptur i poolen i stället för en tur med löpdojjorna.
Om jag hittar en baddräkt...
Den andra fick jag slänga för hur bra poolen på S&W Del Norte än var så var den en rackare på att käka badkläder. ;-)
Mycket mer har jag inte att berätta just nu när skallen mest verkar vara full av bomull, men om du vill läsa mer om mina (galna) tankar så har Fitness Sessan Caroline intervjuat mig. :-)
Läs mer här.
Nu blir det inga mer träningspass i Albuquerque för denna gången.
Helst hade jag velat springa i dag med men jag stålsatte mig för att inte riskera något och attackerade Schwinnen i stället.
Ju mer jag kör på den ju mer känns intervallerna som löpintervaller.
Ja alltså inte själva "känslan-känslan" utan "trötthets-känslan".
Det räcker att öka 2-3 rpm och det är lite som att höja farten och sänka km-tiden ett par sekunder när man springer.
Det är inte mycket som behövs för att det ska bli snorjobbigt!
Och jobbigt var det i dag.
12x3 min. med 1 min vila.
Jag var så trött på slutet att jag trodde jag skulle trilla av, men jag klarade mig. ;-)
Två ganska tuffa pool-pass och lite yoga hanns också med.
Här är några exempel på bra yoga-övningar för löpare;
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag är dålig på vad positionerna heter så vill du ha mer/bättre tips? Kolla t.ex. här.
När jag yogar själv blir det inte alls lika bra som om jag har en instruktör.
Jag är helt enkelt för odisciplinerad och för lat! Så det blir till att ta tag i den biten lite mer när jag kommer hem.
Igen för jag vet att jag har sagt det där mer än en gång innan...
Ja ja, man kan ju inte vara bra på allt. ;-)
Denna veckan blir det automatiskt "lugnt" på träningsfronten för i morgon blir det helvila (om man nu kan kalla 24 timmars resa för vila...) och sen följer några upp-och ner-dagar då jet-lagen lär styra mitt liv.
Säkert bara bra att det blir lite lugnare efter några ganska välfyllda (tränings)veckor.
Förra summeras till 10½ timme vattenlöpning, nästan 3 timmar Schwinn och crosstrain, 3 timmar och 20 minuter löpning och 4 styrke/yoga pass.
Allt är packat klart (hoppas jag) inför morgondagen och jag tror att väskan ska klara viktgränsen.
(De är nämligen superpetiga när man åker inrikes först)
Photo: Ingmarie Nilsson
Har testat med Pat´s specialvåg och den borde ju stämma med tanke på hur noga det är när han flyger sitt plan.
Photo: Ingmarie Nilsson
Gäller att njuta av komforten för i morgon är det långt ifrån en sån här skön fåtölj att sitta i...
Även om det svider i min mage så är jag är otroligt glad och lycklig över att jag ännu en gång har fått vara här.
Det var precis vad både min kropp och min själ behövde.
Photo: Ingmarie Nilsson
Och jag vet, djupt inne i min själ och mitt hjärta, att jag snart kommer tillbaks.
Min favvobutik här är som jag nämnt innan (läs tjatat om) Whole Food market.
Där finns i princip allt man kan behöva i det dagliga livet. All slags mat (även kött och fisk), hushållsartiklar, böcker, bröd, kosttillskott, barnmat, kosmetik, glass, vin (!), godis, djupfryst, öl, kaffe och en gigantisk buffé om man vill käka.
Skillnaden mot en "vanlig" affär är att här är i princip alltorganic.
Kött såväl som toapapper såväl som tandkräm såväl som sparris.
Deras kyl med vegogrejer är en dröm för såna som mig. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Tofu i alla dess former, olika smörgåspålägg, Tempeh, sojakorvar och andra sojaprodukter m.m.m.m
Deras "bulkavdelning" är gigantisk!
Hur mycket flingor, gryn, fröer, nötter och blandningar som helst!
Photo: Ingmarie Nilsson
De satsar mycket på återvinning och har man med sig sin egen påse får man 10 cents rabatt. :-)
Dyrt? Nej, faktiskt inte.
I synnerhet inte om man tänker på att det man köper är av kvalité och att man därmed får mer för pengarna.
En annan affär jag gillar om man vill ha lite specialgrejer är Vitamin Cottage.
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte lika välsorterad som Whole Food men när det gäller t.ex.
kosttillskott är de både bättre och billigare.
Det som inte finns där finns liksom inte.
Personalen är enormt kunniga! Hittills har jag fått svar på alla mina kluriga frågor. ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Deras Yogi te hylla är bland det största jag någonsin sett!
Photo: Ingmarie Nilsson
En del av hyllan
Även här är kvalitén hög och de jobbar mycket för att hålla ner
överkonsumtion och få bort "slitochsläng-mentaliteten".
Bl.a har de inga påsar alls utan man får ta med sin egen eller lägga varorna i en kartong.
Det här är två butiker jag verkligen önskar kunde komma till Sverige med.
Önskar med att fler människor förstår hur viktigt det är med bra mat av bra kvalité.
Både för oss själva och för vår jord.
Det är med sorg i hjärtat och med en klump i magen som jag börjar inse att min resa snart är slut.
Tidigt, tidigt på tisdag morgon (lokal tid-d.v.s 8 timmar tidigare än Sverige) lämnar jag mitt paradis.
Det är det värsta med att åka hit tror jag.
Att jag måste åka tillbaks igen.
Fatta mig nu rätt! Jag längtar efter mina älsklingar där hemma så det värker i hjärtat.
Jag längtar efter att få träffa mina vänner.
Jag längtar efter att kunna åka och hälsa på min familj.
Jag längtar efter att få träna på Powerplaten och jag längtar efter att få lukta på nyslaget hö och bada i en sjö.
Men det hjälps inte.
Albuquerque är "hemma" för mig.
Det är här min kropp och själ vill vara och där jag mår som allra bäst.
Kände av "svansligamentet" i dag men inte värre än att jag kunde ge mig ut på en liten tur i det underbara vädret.
Och du förstår säkert varför jag gillar det här när du ser bilderna...
Photo: Ingmarie Nilsson
Nya Fila skor. KÖPTA. Ingen reklam alltså. ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Har hittat ännu fler pool-löpare att ha sällskap med.
I dag var det med Fred.
En "gammal" löpare som hade varit med om en bilolycka för några veckor sedan och hade svårt att kuta just nu.
Fred har kört vattenlöpning till och från i över 20 år!
Där ligger t.o.m jag i lä...;-)
Han berättade bl.a om en gång när han hade tvingats avstå löpning p.g.a skada och kört i poolen i flera månader men ändå kunnat beta av milen på sub32 minuter så fort han var hel.
Det du! Men han hade ju inte meskört förstås...;-)
Än en gång har jag fått "bevisat" att vattenlöpning är bra men man får ligga i om det ska ge resultat.
Precis som med "vanlig" löpning.
Och det är ju det jag vill och snart ska få göra fullt ut igen.
Men jag kommer ändå att harva vidare i vattnet.
Bara inte lika mycket som nu. :-)
Jean som masserade mig i går berättade att hon haft i princip exakt samma skada som mig. Men i stället för att halka på is så hade hon halkat på en sten under ett lopp och det hade gjort så ont att hon varit tvungen att bryta.
(No wonder!)
Då ska man veta att Jean inte är någon mesig finlirs-löpare!
Hon är en mycket erfaren (ultra)löpare som gjort en hiskelig massa (tuffa) 50-110 miles lopp på både sea-level och high altitude.
På sten, genom lera, vatten och sand. I snö, regn och stekande hetta.
Hon skrattade gott när jag berättade att läkaren sagt att det skulle gå över på en vecka.
Oh no! It takes ages but if you treat it right you´ll be okey for running.
Treat it right verkar jag göra.
Åtminstone gör jag som jag har blivit rekommenderad och som Jean även gjorde med sitt lilla ilskna "svans-ligament".
Is, stretch och intra-ljud.
(Intraljud är som ultraljud men med något lägre frekvens. Du kan läsa mer här.)
"Okey" är det på så vis att det onda är hanterbart.
Det blir liksom varken bättre eller sämre när jag springer.
Det känns men det gör inte "ont-ont".
Photo: Ingmarie Nilsson
Med tanke på vad många av er andra har gjort i dag så är min lilla "prestation" inte så mycket att hänga i julgranen...
Daniel som "mot alla odds" persat stort på ½maran.
Alla som sprungit hela, eller delar av, TEC i dag.
Dunceor, Carina, Mia, Gax-Staffan, Jonas Buud (han slog dessutom rekord så det rök om det!), Andreas Falk m.fl. m.fl.
För att inte tala om Fredrika som både rapporteratochsprungit det där loppet, och världens bästaCamilla som jobbat som funktionär så att alla tappra fick service!
Har säkert glömt en hel drös med andra som gjort stordåd på ena eller andra sättet i dag men ni må förlåta mig i så fall...
Jag vet ju att ni är många som kämpar med både det ena och andra.
Stora och små krämpor, sorg, olika missförhållanden och orättvisor.
Trots att, eller kanske just därför, jag inte ens är i närheten av de ovan nämnda så är jag superglad och jättetacksam för vad min kropp har gett mig i dag.
En hel timmes löpning på mina älskade stigar. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag försökte mig på ett hopp men det är inte så lätt när man ska ta med självutlösare...
Stel och lite öm efteråt men med ispåsen på svansen och sen några (många) varv i poolen så känns det ganska ok igen!
Precis som Jean med sa.
It can last for a while but after 5-6 hours it´s okey again.
Så det är väl bara till att (försöka) härma de riktiga tuffingarna och kämpa på. :-)
Det är bara jag kvar i det s-t-o-r-ahuset för nu har även Connor åkt bort.
Inte utan att det känns lite konstigt...
Men på söndag är hela gänget tillbaks så det gäller att njuta av lugnet. ;-)
Trots att ingen har koll på vad jag egentligen hittar på så har jag faktiskt hållit mig i skinnet i dag.
Åtminstone på så vis att jag inte har kutat.
Körde järnet på den där galna Schwinnbiken så svetten forsade och sedan direkt ner i poolen.
(Efter att ha passerat klädbyte och dusch förstås.)
Photo: Ingmarie Nilsson
Riktigt lustig bild. Ser ut som om jag har stickor till ben vilket jag verkligen inte har!
Kör alltid olika intervaller på den där Schwinnen och det blir oftast en timme totalt.
Brukar komma ganska exakt 21 miles varje gång.
Bra eller dåligt? Ingen aning.
Vet bara att det är sjukt jobbigt och att det inte går att jämföra kadensen med en "vanlig" cykel.
Över76 rpm/min och jag är både kokt, friterad och grillad efter några minuter.
Marginalerna är ganska små för "tröskelpassen" (för mig) ligger på 70-72 rpm/min.
I dag blev det 25+20 min. i den "farten".
(Intresseklubben antecknar för fullt antar jag?)
Solen har strålat från en absolut molnfri himmel och det har varit riktigt varmt.
Sådär så att jag var glad när det kom den minsta lilla vindpust.
Och då ska du veta att jag verkligen älskar värme.
Brukar säga att jag är född i rätt land men bor i fel...;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Långa skuggor
Går man upp i snorottan så är ju dagen väldigt lång. Alltså hinns det med ett pass till. :-)
For till "mitt andra" S&Wgym och körde lite cross-trainer och styrka.
Testade lite nya övningar som visst ska vara bra för löparkroppar.
Ännu bättre blir det säkert när jag "översätter" dem till min kära Powerplate när jag kommer hem.
Photo: Ingmarie Nilsson
Nytränad och nyduschad. :-)
Och som avlutning på dagen;
Massage.
Här hemma. Min vän Maria ordnade nämligen så att "hennes" massör Jean kom hit.
Bra var hon med.
Och billig! :-)
$40 för nästan 90 minuters jobb.
Det är lyx i kubik det!
Men i morgon kommer jag nog inte att klara av att vara någon "förståndig flicka".
Åtminstone hoppas jag att jag slipper vara det.;-)
Att jag, som är världens uslaste på att komma ihåg ett endaste namn på en låt eller artist, vann en musiktävling på Per´sblogg.
I ärlighetens namn var det inte för att jag "kunde" svaret utan snarare för att jag tydligen lärde mig något på den där grävande journalistik-utbildningen jag gått. :-)
Och framförallt för att jag är envisare än en åsna.
Hela familjen Porter utom Connor är bortresta så i dag har jag agerat som shuttle- and standin-mom.
Till och från skolan, till och från fäktningen och till och från "Awanas". (En slags bibelskola)
Inget ligger nästgårds utan det är till att flänga fram och tillbaks genom staden.
Och den är ganska stor.
Det tar både tid och kostar pengar. Helt sjukt! Jag är ju liksom inte den enda som skjutsar kids...
Photo: Ingmarie Nilsson
Utanför skolan. M-a-s-s-o-r av bilar och i princip alla går på tomgång. Utom min...
Jag gillar verkligen USA trots att mycket är blaj.
Det finns väldigt mycket bra med och vilket land är "perfekt" egentligen?
Eller stad, län, kommun eller ens person för en delen?
Och vad är perfekt? Det beror säkerligen på vem du frågar.
Bilåkandet är definitivt en av de där don´t like-sakerna men så länge bensinen är så pass billig som den är, amerikanerna vill ha sin "frihet", cykla mer eller mindre är förenat med livsfara och kollektivtrafiken är obefintlig så lär det tyvärr vara så här.
Träningen var dock på riktigt.
Både i poolen och på land.
Särskilt på land. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
40 minuter i dag med.
Ruggigt jobbigt i början (det blir lätt det med backar på hög höj) och lite ömt och stelt runt "svansen" på slutet.
Men dessemellan.
Oj oj oj. :-D
Absolut ingen racerfart men det känns ganska bra och det blir liksom bättre hela tiden. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Lite avslutande stretch. Fortfarande ganska tidigt och därmed lite kyligt
Photo: Ingmarie Nilsson
Sämre utsikt kan man ju absolut ha, eller hur?
Vill egentligen springa i morgon med men det vore nog till att lägga ribban några hack för högt.
Och att utmana ödet lite för mycket.
Väl?
Bättre att skynda långsamt och vara lite mesig, eller hur?
(Nu vill jag förstås väldigt gärna att du ska säga att jag är oerhört klok och förståndig så jag inte hittar på något hyss som jag får ångra sen.)
Varje morgon när jag vaknar och ska upp ur sängen så undrar jag hur kroppen, och då framförallt, "svansen" ska kännas.
Bättre? Sämre? Samma?
Likadant är det när jag nu beger mig ut för att springa.
Fastän jag gjort det tusentals gånger innan så är jag nästan nervös:
Hur ska det kännas?
Kommer det att funka överhuvudtaget?
Blir det värre?
Jag vågar och kan inte riktigt lita på min kropp ännu trots att dr. Hodge säger att det är mycket bättre. (Vilket jag i och för sig förstått även om jag kan vara ganska korkad emellanåt...)
Lite orolig var jag med att benen skulle kännas blytunga efter gårdagens mosar-pass.
I plural.
Intervaller både på Schwinnbiken och i poolen + styrka och ännu ett poolpass.
(Dock en lugnare variant)
Ska det alternativtränas så ska det! ;-)
Men jag hade inte behövt vara orolig för varken det ena eller det andra.
Lätta ben och (nästan) inget ont!
Det svåraste var att välja vilken av alla vägar jag skulle springa.
Photo: Ingmarie Nilsson
Och framförallt att stanna på den tiden jag bestämt i förväg. (Hade jag inte gjort det hade jag nog hållit på ännu med en svans som hade brunnit av ilska.)
Photo: Ingmarie Nilsson
40 minuter av total l-y-c-k-a.
Kanske, kanske jag vågar spänna bågen lite, lite mer nu?
Jag vet att en del av er läsare inte är så förtjusta i kläd-och skotest-blogginlägg men då får du helt enkelt hoppa över det här inlägget. :-)
Jag vill dock påpeka några saker; 1. Det här är saker jag har fått (utan tjat) och inte har några som helst krav på mig att "berömma".
2. Det här är också några av de ytterst få saker jag har fått överhuvudtaget.
3. Om du inte gillar det faktum att jag faktiskt har fått lite träningskläder så behöver du inte skriva det i kommentarsfältet...
Tightsen har jag inte använt så där jättemycket (för varmt här) men de känns riktigt sköna och absolut löpvänliga. Sitter som en smäck på benen och med de där fina trosorna under känns det ännu bättre! :-)
Jackan är bland det mest rosa jag någonsin haft och troligtvis någonsin kommer att ha.
Jag är absolut inte någon "rosa person".
Jag är röd, orange och (lejon)gul! ;-)
(Plus lite svart och vit.)
Det här är inte direkt en jacka att kuta i, även om det nog är tanken, men vet du, jag gillar den skarpt!
Photo: Ingmarie Nilsson
~
Photo: Ingmarie Nilsson
Tröjan är lika rosa den men tvärtemot jackan så funkar den utmärkt att träna i.
Jag gillar dessutom den lilla detaljen med "tumhål".
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Så även om dessa plagg egentligen är alldeles för rosa för mig så känner mig glad i dem och liksom lite "flickaktig.*
Och det kan väl aldrig vara fel fastän det är ganska längesedan jag var en (liten) flicka. ;-)
Så ser ni något rosa irra runt i 08:a-skogarna så bli inte oroliga eller rädda. Det är bara jag. :-)
En ekorre skalar ca 30 kottar om dagen och om man inte skulle tvätta sin kudde på tre år, då skulle kudden bestå av mer avföring från kvalster än vad som var kvar av den ursprungliga stoppningen.
Det finns de som tycker att man inte ska träna alls när man är skadad.
Anledningen är att de anser att all träning stressar kroppen och att det därmed kan förlänga läkningstiden.
Jag håller, som du nog förstått, inte med.
Tvärtom så tror jag att alternativ träning är bra eftersom blodcirkulationen ökar, lungorna transporterar mer syre till kroppen, hormoner frisätts, hjärtat och musklerna får jobba.
Man ska heller inte glömma den positiva mentala biten som träning ger.
Alla dessa saker anser jag hjälper och påskyndar läkningen.
Visst finns det undantag.
Om du t.ex. har opererats, har brutit ett ben eller varit med om ett trauma av något slag ska du naturligtvis inte träna, åtminstone inte direkt, men annars ser jag ingen anledning till att låta bli så länge det inte förvärrar själva skadan.
D.v.s så länge träningen inte gör ont.
Hur hårt och mycket man ska träna får dels din utgångsform och dels skadans art bestämma.
Har du sprungit tre dagar/vecka innan så fortsätt göra något minst tre dagar i veckan även om du inte kan springa.
Det "bra" med alternativträning är att man kan (oftast) göra mer eftersom det inte sliter lika mycket som löpning.
För hur bra det än är att springa så är det en hög belastning för kroppen.
Det finns absolut fler fördelar med att alternativträna än att inte göra det.
Du kan upprätthålla din kondition och slipper därmed att börja om från noll när du väl kan springa igen. Särskilt viktigt om det är en långdragen skada. Risken finns att du inte kommer igång alls.
Du kan bibehålla mycket av din muskelstyrka som tar väldigt lång tid att bygga upp igen, särskilt med stigande ålder, plus att minskad muskelstyrka gör att det blir ökad risk för nya skador.
Passa på att träna upp dina "svaga" delar för de finns! Jag lovar! De allra flesta behöver träna mycket mer styrketräning. Som löpare behöver du inte bara starka ben, du behöver en stark bål med. Få in styrketräningen som en naturlig del i din träning. Det är inte omöjligt att det hjälper dig att slippa andra skador i framtiden.
Alternativträning tar oftast mer tid men kanske kan du göra det till ett "socialt event" tillsammans med en vän? (Löpande eller icke-löpande)
Passa på att prova nya saker som du inte har "tid" med annars när du löptränar. För som den gamla klyschan säger; All träning är bra träning.
Dålig fantasi på vad du ska göra? Allt beror på förstås på vilken typ av skada du har men här några förslag på alternativ; Spinning, cykla ute, vattenlöpning, långfärdsskridskor, rodd, cross-trainer, simma, styrketräning, jympa, box, yoga, tennis, skidåkning och paddling.
Photo: Ingmarie Nilsson
Cykla MTB. Extrafint här i Alb. :-)
Photo: Anders Gustafson
Skidåkning (Väderberoende förstås..)
Photo: Anders Gustafson
Långfärdsskridskor (Dock "Not my cup of tea"...)
Photo: Anders Gustafson
Vattenlöpning. Inne eller ute
Photo: Ingmarie Nilsson
Styrketräning på t.ex. Powerplate som Karin gör här. Finfina grejer! :-)
Ett avbrott kan få dig att uppskatta löpningen ännu mer när du väl kan löpträna igen. Det är lätt att ta för givet att man alltid kan springa men är ingen självklarhet att kunna.
Alternativträna gärna året runt som ett komplement till din löpträning. Om/när du blir skadad (det händer de flesta som springer regelbundet förr eller senare vare sig man vill eller inte) så har du redan "alternativen" klara och slipper bli så stressad över avbrottet. Läs mer om det här.
Så där, bara att sätta igång! :-) Eller gör du redan?
I tre veckor har jag tvingats hålla mig borta från löpningen och i ärlighetens namn har det inte varit särskilt svårt eftersom jag har haft så himla ont.
Det är väl den enda fördelen med "riktig smärta".
Man behöver liksom inte ens fundera på om man ska eller inte ska.
Nu är läget dock plötsligt ett annat.
Visst känner jag av svansen men jag har inte "ont-ont" längre.
Känns liksom mest stelt och lite ömt.
Så vad gör jag när solen skiner och värmer huden och musklerna så skönt?
När himlen är blå, fåglarna kvittrar och stigarna inpå husknuten ropar och lockar mig med sin blotta uppenbarelse?
Stigar så magiska att de ger mig löften om himmelska upplevelser och salighet.
Jo, jag s-p-r-i-n-g-e-r.
Photo: Ingmarie Nilsson
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte länge, bara 30 minuter, och inte fort, men lyckan var, och är, fullkomlig!
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag ville egentligen springa mycket längre för orken är det då inget fel på, men även denna gången kom förnuftet i kapp mig.
Lite ömt och lite stelt i lilla svansen efteråt men vattenlöpning, styrketräning, rehab-övningarna och solens värme tog bort allt det där. :-)
Just nu känns det varken mer eller mindre men ändå gnager oron lite.
Tänk om jag förhastar mig och åker på världens bakslag?
Tänk om jag får betala dyrt med ännu mer smärta.
Låt oss säga att det är en stressfraktur (som det egentligen bara är jag som tror för att därmed vara förberedd på värsta scenariot) kan man då verkligen springa redan efter tre veckor utan att det blir värre?
Rent logiskt tycker jag det låter osannolikt men jag vet inte.
Gör du?
Så tänk om det faktiskt är som så att det är bättre och att detta kommer att hålla!
Photo: Ingmarie Nilsson
Då är det inte utan att jag börjar tro på magiska underverk.
När jag väl kom till gymet efter kyrkobesöket var det nästan lunchtid.
Man skulle ha kunnat tro att det skulle vara absolut folktomt med tanke på vilken dag det var och för att vädret var helt underbart! (25-30 grader och helt klarblå himmel)
Men så var det alltså inte.
"Min" Schwinnbike var dock ledig och jag fick till ett ganska rejält intervallpass innan pool-travandet.
Photo: Privat
Inte från idag men det såg säkert lika svettigt ut :-)
Veckan summeras 13 timmar vattenlöpning, ca. 4 timmar "annat" (Schwinnbike + crosstrainer), 4 styrkepass och förstås, det viktigast av allt; 20 minuter löpning.
Jag känner inte av något från gårdagens synderi så kanske jag vågar hoppas på lite mer sånt vågat bus redan i morgon?
Photo: Ingmarie Nilsson
Benen är helt klart med på det hela, men är svansen?
Så har det då varit påskdagen som onekligen är en viktig religiös högtid här i det stora landet i väst.
Som jag skrev innan så besöker många amerikaner regelbundet kyrkan, men om de lever så "kristet" i övrigt låter jag vara osagt.
Sätten att fira denna dagen är förstås olika men vår såg ut så här;
Photo: Privat
Upp tidigt och i väg till "Flying Star" för en r-e-j-ä-l frukost
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag är lite mesig så medan de andra åt omelett, bacon, burgare, tortillas eller vad det nu var för jox så höll jag mig till min gröt. ;-) Med extra tofu, toast, bär och nötter. Mjumma! Och naturligtvis kaffe à la America-d.v.s. svagt.
Med fyllda magar rullade vi vidare till kyrkan.
Precis som 100-tals andra. Parkeringen, stor som allting i det här landet, var proppfull och ändå var detta bara en av gudstjänsterna under förmiddagen.
Alla kör bil till kyrkan och poliserna har fullt upp med dirigera så det inte blir helt kaos.
Helt galet!
"Kyrkan" är oftast inte som våra kyrkor.
Varken utanpå, inuti eller innehållsmässigt.
Photo: Ingmarie Nilsson
Calvary kyrkan som Porter "tillhör". Man väljer själv vart man vill gå
Man kan ju tycka vad man vill om själva grejen, tyvärr känns det hela som väldigt mycket dubbelmoral för mig, men en sak är säker; det svänger och det är inte långtråkigt!
Det är live-band, storbilds-tv, skratt, bekännande och hallelulja i en salig blandning.
(Om jag ska hårddra det så är det lite "Livets ord varning" emellanåt...)
Men det är åtminstone ingen som helst risk att man somnar trots att stolarna är bekväma!
Photo: Ingmarie Nilsson
Mjukt och fint för klena rumpor. ;-)
Dagens tema var Forgiven.
Ett viktigt och intressant ämne om än ganska svårt.
Jag tänker dock inte veckla in mig i någon diskussion om detta, skulle bli på tok för långt, men jag tycker som sagt var att det är allt för mycket dubbelmoral i det mesta.
Och det är inte bara här i USA utan över huvudtaget.
Desto "enklare" var kvällens aktivitet.
Gömma ägg.
Photo: Trish Porter
Påsen och händerna fulla med (låtsas)ägg som ska gömmas. Pat är redan i full gång som du kanske ser
Photo: Ingmarie Nilsson
Trish i full fart
Photo: Ingmarie Nilsson
Klar! Racet kan börja!
Photo: Ingmarie Nilsson
Connor och Shannon redo. VEM ska hitta flest ägg och VEM ska hitta "the Golden egg" med extra mycket skatt i?
Photo: Ingmarie Nilsson
Det blev Connor som vann i år. Förra året var det Shannon så det var ju egentligen bara rättvist ;-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Två fulla korgar. Inte illa!
Pricken över i:et var ännu en film in TheTheatre.
Den sjunde filmen för att vara exakt.
På mindre än tre veckor!
Påsken borde verkligen vara en riktigt stor högtid här med tanke på hur kristna och "kyrkliga" (de flesta) amerikaner är.
God bless America du vet...
I princip alla går till kyrkan minst en gång/månad.
Helst varje vecka.
I går, långfredagen, var dock allt som vanligt och en del ungar gick t.o.m i skolan. (!)
Mycket märkligt om du frågar mig.
I dag är inget särskilt heller, även om det förekommer en del jippon runt omkring, men i morgon, påskdagen, då firar man.
Gör "family-things" som att måla påskägg, leker lekar, äter tillsammans och naturligtvis åker man till kyrkan.
(Observera åker. Inte går.)
Så någon påskbrasa eller några påsk-kärringar har jag inte sett till men däremot har jag syndat.
Med stort S.
Oj oj oj.
Eller som Pat så riktigt påpekade;
That was stupid!
Gav mig ut på stigarna tidigt i morse för att gå en runda.
Det känns nämligen ingenting i svansen då.
Men vad händer?
Någon (en påsk kärring?) gör att mina ben börjar springa och jag kan inte få dem att sluta.
Photo: Ingmarie Nilsson
Fortfarande tidigt så en extra väst mot morgonkylan behövdes
Photo: Ingmarie Nilsson
Inte förrän efter 20 minuter då förnuftet kom i kapp...
Photo: Ingmarie Nilsson
Ont?
Inte nämnvärt men visst kändes det lite.
Har nu, efter några timmars travande i poolen, varken mer eller mindre ont så har jag tur så slipper jag kanske sota för det här synderiet.
Men vet du, det var/är värt den risken för himmel vad jag njöt!
Du undrar kanske vem det är jag bor hos?
Hur i all sin dar jag lyckats fixa all denna lyx och flärd?
(Om inte så kan du sluta läsa redan nu.)
Historien börjar egentligen för ca. 15 år sedan när jag kom till Albuquerque, New Mexico för första gången för att träna och tävla.
Att det blev just hit var för att några goda vänner hade pratat så gott om stället.
Vädret, den höga höjden, utbudet av träningsmöjligheter och det faktumet att det var billigare än t.ex. (löparmeccat) Boulder i Colorado.
Jag var faktiskt lite skeptisk till en början.
Nej, fel! Jag var mycket skeptisk.
Ökenlandskap-kunde det verkligen vara något?
Såg framför mig en slätt med några fnjuttiga buskar, inte ett träd så långt ögat nådde och väl knappt ens en backe.!
Helt enkelt ett fruktansvärt trist ställe.
.
Men jag hade fel.
Väldigt fel.
(Som du väl har förstått?)
Visst är det "desert" men det är varken platt eller trist.
Uppe vid Sandia Mountains växer meterhöga "buskar" och vid Rio Grande floden finns stora skogsområden med höga, höga träd.
Photo: Ingmarie Nilsson
Me and my darling by the river last year
Det finns hur många ställen som helst att välja på när det gäller löpvägar.
Platt, kuperat, asfalt, stig, grus eller gräs.
Bara att välja och vraka! :-)
Porterfamiljen som jag bor hos lärde jag känna direkt eftersom jag hyrde ett litet hus av dem.
The Porter Running-house.
Ett "extra-hus" som de hyrde ut till löpare helt enkelt.
Huset såldes så småningom och jag har bodde på lite andra ställen de nästkommande åren för jag blev, och är fortfarande efter alla år, förälskad i staden.
Pat och Trish Porter flyttade sen till ett större hus (de hade "bara" två garage i det första...) och sen dess har de alltid bjudit mig att bo hos dem. :-)
Nu är de inne på sitt tredje hus och att det är större än de andra två tror jag du förstått. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Framsidan av huset...
Photo: Ingmarie Nilsson
... och av ena sidan
Så vem är de?
Familjen Porter.
Photo: Privat, Porter
Något år gammalt men här är hela familjen samlad. (Observera den coola (ytter)dörren! )
Pat Porter har varit en av USA:s absolut bästa löpare genom tiderna.
Bl.a. har han haft världsrekordet på 10 km (27:31.8) och han har vunnit USA Cross Country Championships hela åtta gånger i följd!
Efter löpkarriären utbildade han sig till mäklare, och precis som med löpningen, blev han en toppsäljare.
Efter ett par år slutade han med det och i dag kan man väl säga att han är "retired".
Pat har även varit med i flmen Without Limits där han spelar Lasse Virén.
Har du inte sett filmen så gör det! Den är ruggigt bra!
Trish Porter har hoppat höjd i det amerikanska landslaget i flera år. Hon har bl.a. varit med på OS, haft det amerikanska inomhusrekordet och vunnit World masters Indoor Track & Field Championships flera år i rad.
Photo: Private, Trish Porter
Trish har periodvis varit friidrotts-coach för barn och ungdomar, hon håller olika föreläsningar och har skrivit en bok som precis kommit ut;
Rekindle your dreams.
Pat och Trish har barnen Connor, 12 år, och Shannon, 8 år.
Äpplena faller som bekant inte långt från träden och även om barnen inte springer eller hoppar höjd så är de multibegåvade och har samma guldhjärtan som sina föräldrar.
Connor är en supersmart och urgullig grabb som bl.a. håller på med fäktning och spelar flöjt.
När han blir stor ska han bli domare och arbeta för en rättvisare och säkrare värld.
Photo: Private, Trish Porter
Shannon är som en liten prinsessa och hon älskar allt som stavas tingetangel. ;-)
Hennes största intresse är konståkning och hon är grymt duktig! Bli inte förvånad om du ser henne på ett OS framöver.
Photo: Trish Porter
Förstå hur lycklig jag är över att ha sån tur!
Både över att få känna denna underbara familj och över att ha funnit mitt paradis på jorden. :-)
...för jag hade (har) allt lite träningsvärk från gårdagen. :-)
Fast inte värre än att det fanns energi till (tok)träning även i dag. ;-)
Schwinn och vattenlöpning så det står härliga till!
Den stackars baddräkten hinner inte ens torka mellan varven trots den fina centrifugen.
Photo: Ingmarie Nilsson
I dag fick jag dessutom sällskap av ännu en ny vattenlöpare som blivit inspirerad av mitt trampande!
Hon har nu köpt ett eget bälte och innan hon visste ordet av hade hon betat av en timme.
Hur häftigt är inte det på en skala?
Köpte en hel påse med bagels som jag ska smarra i mig.
Photo: Ingmarie Nilsson
En är redan i min mage... ;-)
Dock inte alla på en gång.
Någon måtta på svullandet får det ju lov att vara.
Allra helst hade jag ju förstås velat att det var löpardojjorna som blev uttröttade och att det var löparkläderna som inte hann att torka mellan passen...
Jag är ändå oerhört glad och tacksam över att jag är frisk, kan njuta av livet och känna livsglädje, för det är ingen självklarhet.
Just nu sitter över två miljoner svenska värphönor i bur. Det är nästan 40% av de svenska värphönsen. I små burar med sluttande gallergolv trängs hönorna, i stora, dammiga stallar med höga bullernivåer.Det här är så långt ifrån en hönas naturliga miljö som man kan komma. Här kan hon inte flyga, knappt ens sträcka ut vingarna i trängseln.
Varje höna har en yta som inte är större än ett A4-papper. Hon kan inte sprätta och leta efter föda, eller gå undan från flockmedlemmarna när hon vill. Allt detta är viktiga, naturliga behov för alla hönor. Livet i bur är ljusår ifrån ett naturligt hönsliv.
Photo: Djurensratt.se
Men även ägg från frigående hönor och kravägg medför lidande för hönorna.
Omkring 8% av hönorna utnyttjas i ekologisk produktion. Ekologiska hönor får vara ute under sommaren, minst en tredjedel av livet enligt reglerna, och de äter ekologiskt foder. I övrigt hålls de på ungefär samma sätt som övriga"frigående". De har aningen mer plats, man får hålla högst sju hönor per kvadratmeter inomhus.Det får finnas högst 3000 hönor i samma grupp. Även de hönor som föds upp enligt KRAV:s regler kläcks, transporteras och slaktas på samma sätt som övriga hönor i äggindustrin. Och även deras bröder har blivit levande nermalda som nykläckta.
Utepoolen har öppnat men eftersom den är för grund för vattenlöpning (med bälte) så blev det inomhus.
Kanske tur det för annars hade jag väl varit helkokt vid det här laget.
Eftersom Albuquerque ligger på hög höjd så är solen extra stark.
Inte ens min solälskande hud klarar mycket mer än 2-4 timmar ute utan att brännas.
Men tillbaks till inomhuspoolen.
Totalt 130 minuter och då var 120 minuter i en hard but comfortable pace, d.v.s något liknande tröskelpass på land.
Absolut inte lika tufft som om jag skulle kutat "på riktigt," men tillräckligt tufft för att jag skulle bli rejält trött.
Photo: Ingmarie Nilsson
Lite relax vid (ute) poolen
Eftersom jag inte har min älskade platta här så blev det "bara" helt "vanlig" styrketränig lite senare på dagen.
Tufft! (Jag blir nog faktiskt lite besviken om jag inte har träningsvärk i morgon)
Läser en helt fantastiskt bra bok om löparkroppen (mer om den sen) så nu ska här förebyggas och byggasin i minsta lilla cell.