Weblog #1777

Tuesday 2009-09-15 10:08
Author: Ingmarie Nilsson
Gästblogg
I helgen sprang världens bästa Camilla UppMoT.
(Samma Camilla som alltså sprang GAX)

Här är hennes berättelse om de 100 km hon avverkade.
Och räds inte längden. (På texten).
Du kommer inte att märka den.:-)

Tillbaka till Uppsala och banan där jag för första gången fullföljde ett ultralopp. Loppet innebär 40 varv på en 2,5 km lång bana. Det var två år sedan sist. Förra året skulle jag varit funktionär men blev sjuk kvällen före. I år lockade diskussionerna på diverse löparforum mig att ställa upp som deltagare igen.

Uppladdningen var nog inte den allra bästa: söndagen före blev det 39 km tuff skärgårdslöpning på ”Ö till ö”-banan. Det var nog i senaste laget att lägga sista långpasset 6 dagar före tävling. Till mitt försvar där måste jag säga att det var en av sommarens absoluta höjdpunkter för min del och hur ofta får man chansen till ett liknande lopp med skön båttransport mellan skärgårdsöarna? Veckan fortsatte sedan med mina ”vanliga” aktiviteter som gruppträningsinstruktör, vilket innebar ett SatsCorePuls-pass så sent som fredag förmiddag.

Under veckan kände jag inte minsta nervositet inför loppet. Jag såg det som ett dåligt tecken, var jag verkligen förberedd för detta lopp? Dessutom var jag trött under veckan och kände mig en aning energilös. Såhär i efterhand börjar jag misstänka att kroppen förberedde sig åt mig, i mitt undermedvetna. Den sparade varje gnutta energi som den fick chans till.

Klockan ringde tidigt på lördagen. Det var fortfarande mörkt ute när jag stapplade ur sängen. Det gick snabbt att packa väskan. Loppet har ju en kort bana med en enda kontroll som är oerhört välutrustad och det finns dessutom chans att önska mat och dryck under dagen. Så i stort sett var det bara ombyte, tvål och handduk som behövde packas ned.

Jag tilldelades startnummer 3 och hann småprata lite med både medtävlande och funktionärer innan startskottet gick klockan 7.00. Vi rusade iväg längs Fyrisån i bra fart, alla 63 startande. 50-km och 100-km-loppet hade gemensam start och tre lettiska löpare som skulle avverka 50 km satte av i ett rasande tempo och de hann varva mig många gånger innan de äntligen gick i mål efter 3 timmar och 15 minuter.

Fram till 8 km var min Garmin samarbetsvillig och rapporterade in kilometertider som övertygade mig om att jag låg i rätt tempo. Det var i sista stund som jag beslutat mig för att låta Garmin följa med. Ett tag övervägde jag t.o.m. att inte ha någon klocka överhuvudtaget. Vi hade chip-tidtagning som skulle kunna ge bra information om tempo både under och efter loppet. ”Ingen klocka alls” blev faktiskt verklighet när Garmin hängde sig och alla knapparna slutade fungera. Först blev jag arg, sedan tänkte jag att det kanske fanns en mening med det och började gilla läget. Ett tag hade jag inte ens koll på hur många varv jag sprungit.

Redan efter första varvet hade jag ledsnat på banan. Mina minnen av att kunna upptäcka nya detaljer längs banan på varje varv tröstade mig inte ett dugg i min förtvivlan över att behöva harva runt ytterligare 39 varv. Jag letade i hjärnans motivationsförråd och fann faktiskt några mentala tips och utmaningar. Det hjälpte mig mycket att tänka att detta var ett prov, ett mått på min kämpaglöd och vilja. Jag skulle minsann härda ut…

Småkrämpor kom och gick under loppet. Ett tag stelnade hela vänsterbenet till. Lite senare skavde en sena vid högra knäet. Ingenting blev dock så allvarligt att det inte kunde avhjälpas med lite tempoförändring och näringsintag. Att våga vara i smärtan istället för att förneka den är a och o i dessa lägen. Om jag känner efter hur det känns precis här och nu är det oftast inte så illa. Det är rädslan för att det ska bli värre som kan oroa och nu har jag lärt mig att obehag är något som kommer och går under lopp av denna längd.

Energiintaget är ett kapitel för sig. Jag drack bara vatten de sex första varven för att sedan gå över till sportdryck. Bitar av energibars och potatischips slank också ner. Ju längre in i loppen jag kommer desto sämre blir aptiten och till slut är blåbärssoppa det enda som känns okej. Trots det lyckades jag tvinga i mig lite bars och banan med jämna mellanrum.

För det mesta sprang jag helt ensam. Många löpare tog sällskap av andra i samma tempo. Det såg trevligt ut att springa och småprata. Jag borde kanske sökt sällskap jag också? Just då kändes det dock som om min tjurighet behövde få vara för sig själv, jag behövde känna motstånd och tyst få förbanna banans enformighet.

Det är fascinerande att få se alla dessa olika löpstilar under loppet! Torkel Skogman som segrade i herrklassen hade små, små men oerhört frekventa steg medan tvåan Stefan Lindvall älgade fram i långa jättesteg. Vissa sprang hjulbent och lätt framåtlutade medan andra såg väldigt upprätta och bestämda ut. På fötterna fanns allt från öppna sandaler, ”Foppatofflor”(!), tunna racingskor och helt vanliga stabila proneringsdojjor.

Någonstans kring 65 km hade jag faktiskt sällskap med Patrick Joyce ett helt varv. Det gav mig en mental kick och jag kunde öka tempot en aning. Effekten höll i sig ytterligare några varv innan det kändes trögt igen. Med fyra varv (10 km) kvar till mål var benen rejält stumma. Men då var jag ju nästan i mål.

Att få sitta i målområdet med 100 km avverkade under 11 timmar och med försvarets hästfilt runt benen var en underbar känsla! Dock dröjde jag mig inte kvar länge eftersom jag ville duscha innan kroppen stelnade till. Jag valde bort damernas prisutdelning till förmån för duschen. Dröm om min förvåning när jag trött och nyduschad fick ta emot en bronspeng på Riksmästerskapet i 100 km! Den egentliga trean tillhörde inte en klubb som sorterar under SSIF, så hon kunde inte räknas in i mästerskapet. Däremot fick hon den tjusiga bucklan för sin tredjeplacering.

Väl hemma somnade jag omedelbart i soffan! Om det var hjärnan eller kroppen som var mest utmattad är svårt att säga. Det gick bara inte att hålla ögonen öppna. Efter 12 timmars sömn är jag fortfarande mosig i skallen men benen är förvånansvärt fräscha. Inte en enda blåsa på tår eller fötter!

Sammanfattningsvis var loppet för min del mest en kamp mot tristessen, en kamp som jag faktiskt vann!

Räkna med mig i Uppsala nästa år, men inte som löpare utan som funktionär!
/Camilla Ringström

2 comments to "Gästblogg"

Tuesday 2009-09-15 16:23
bureborn
Tack för en ultraberättelse med inlevelse! Och jag tycker faktiskt att det känns uppfriskande med en loppbeskrivning som inte bara går i rosa gull. Lite för mycket sånt i bloggosfären igen - det här kändes så ärligt!
Och stort grattis till ett väl genomfört mastodontlopp såklart!
Tuesday 2009-09-15 20:42
Ingmarie
Bureborn; Jag är jätteglad över att Camilla vill dela med sig och jag tycker precis som du. Att det minsann inte alltid är en dröm att kuta. det kan faktiskt vara både trist, apjobbigt, deprimerande och ett mindre helvete. (Men tack och lov glömmer man de stunderna väldigt fort..)

Add comment

No HTML allowed, only good old plain text. The Name, Comments and CAPTCHA fields are mandatory. Note that http:// will be added automatically to your URL.

Name:

Email address (will not be shown):

URL (for example www.nemonisimors.com):

Comments (max 1000 characters):

What is the sum of 4699 and 12?