Weblog #4071

Saturday 2014-05-31 20:29
Author: Ingmarie Nilsson
Om att vara flickan bredvid
Av någon anledning har det varit extra kämpigt att inte få/kunna kuta maran i år.
Jag hade så otroligt gärna velat vara med, få korsa mållinjen och bli så där härligt toktrött som man blir oavsett.

Men nu är det som det är med mina fossingar. Jag är dock fortsatt hoppfull att de en dag vill hamra asfalt 42km. igen.
För att vara så osugen som möjligt så har jag verkligen försökt trötta ut benen så gott jag kunnat de senaste dagarna.

I går körde jag därför i Hammarbybacken igen.
En timme upp och ner, upp och ner, upp och… ja du fattar + 50 min. distans innan jag lunchade med världens bästa Karin.
Jag var så hungrig innan vi fick framdukat tallrikarna att jag tror minsann mitt blodsocker var omätbart.
Men det repar sig, tack och lov, snabbt som attan.

Photo: Ingmarie Nilsson

Nog ser man redan här att hon var taggad inför lördagens utmaning?
Photo: Ingmarie Nilsson
Nog ser man redan här att hon var taggad inför lördagens utmaning?

Fick sen till ytterligare någon mils kutande på kvällen när jag coachade så det blev en riktigt bra löpardag.

I dag blev det också bra för jag har ju "varit med" fast på ett lite annorlunda vis.

Jag började det hela med att springa en timme hemma i skogen tillsammans med goa, goa Sophie.
Bytte sen snabbt som attan om till torra kläder, tog tuben till Eriksdalsbadet där jag lämnade en av väskorna och sen vidare in till Centralen för att serva första omgången.

Det är inte helt enkelt att hitta sina löpare bland alla andra men det gick fint och jag hejade på både okända och kända så det stod härliga till när jag nu ändå var där.
Kutade sen direkt vidare ut till Djurgårdsbrunnsvägen. Servade och hejade som en tok. Vidare ut på Djurgården nästan vid Skansen. Servade och hejade som en tok. Tillbaks till Centralstationen. Servade och hejade som en tok.
Och till slut full fart till Stadion för att ta emot de jag kunde.
Totalt gnetade jag ihop nästan två timmars löpning i dag. Men det är klart. Det blev ju en hel del pauser. :-)

Att supporta är mycket jobbigare än att kuta själv.
Kanske inte rent fysikt, särskilt inte när ryggan ju faktiskt blir lättare och lättare, utan för att det är skitjobbigt att stå jämte och liksom inte kunna göra mer än att heja och peppa på vännerna som sliter.
Men om jag får säga det själv så tycker jag att jag skött mitt langnings- och påhejarjobb alldeles förträffligt bra.

Photo: Ingmarie Nilsson

Photo: Ingmarie Nilsson

På Stadion träffade jag på många av alla jag känner och som alltid var en del jättenöjda och en del jättemissnöjda.

En del var nästan över-pigga och en del så trötta att de inte ens kunde stå på benen.
En del skuttade vidare och en del stapplade fram.
En del frös och en del var varma.
En del sa "aldrig mer" och en del sa "åh vad skoj, det här vill jag göra igen".
En del åt och en del spydde.
En del skrattade och en del grät.

Precis som det ska vara alltså.
Att kuta marathon lämnar ingen oberörd. :-)

Jag hann fota några få av alla coola.

Karin Schön som numera innehar det svenska rekordet för damer 50-54 år. 2.58.18. Den kvinnan är minst sagt fantastisk för hon blir bara snabbare och snabbare för varje år! Magiskt!
Photo: Ingmarie Nilsson
Karin Schön som numera innehar det svenska rekordet för damer 50-54 år. 2.58.18. Den kvinnan är minst sagt fantastisk för hon blir bara snabbare och snabbare för varje år! Magiskt!
Vännen och kollegan Kenth såg stark OCH glad ut varenda gång jag såg honom. Även i mål. Snyggt sprunget som alltid. Tiden. 2.55.06.
Photo: Ingmarie Nilsson
Vännen och kollegan Kenth såg stark OCH glad ut varenda gång jag såg honom. Även i mål. Snyggt sprunget som alltid. Tiden. 2.55.06.

Jag visste det men nu blev det även bekräftat. Karin persade med två hela minuter trots att hon upplevde den fuktiga värmen som kämpig. Tid; 3.03.16
Photo: Ingmarie Nilsson
Jag visste det men nu blev det även bekräftat. Karin persade med två hela minuter trots att hon upplevde den fuktiga värmen som kämpig. Tid; 3.03.16

Det är ju faktiskt inte bara jag som inte kutat. ;-) Lisa jobbade med det som jag brukat göra. I sjukvårdstältet. Lugnt so far. :-)
Photo: Ingmarie Nilsson
Det är ju faktiskt inte bara jag som inte kutat. ;-) Lisa jobbade med det som jag brukat göra. I sjukvårdstältet. Lugnt so far. :-)

Visst kan det kännas lite "bittert" att inte få vara med men så tänker jag att dels betalar jag tillbaka till alla som servat och hejat på mig genom åren, dels är det riktigt kul att se alla löp-och klädstilar och dels är det ett privilegium att faktiskt ha så många vänner att heja på och få chansen att hjälpa.

Avslutade dagen med poolrun tillsammans med finfint sällskap av bästa Ulrika i en skönt lugn (ute)bassäng.
Jag hade ju lämnat en av trunkarna där just för att jag skulle ha (minst) en anledning att åka dit igen. :-)

Och vem vet.
Nästa år kanske det är jag som är en av de 10 000-tals som springer in på Stadion.
Fötterna är faktiskt bättre just nu och har varit ett tag trots att jag ju kutar mer än på länge.
Jag tror jag vet varför men det ska jag berätta om en annan gång. :-)

Så hoppas, hoppas, hoppas…. :-)

Photo:  Ingmarie Nilsson

Tack för i dag!

5 comments to "Om att vara flickan bredvid"

Saturday 2014-05-31 22:13
Löpning & livet
Jag håller tummarna för att du kan springa nästa år!

Jag langade och hejade förra året och det var över förväntan. Och gjorde inte lika ont :)
Sunday 2014-06-01 01:42
Lisa
Ja du verkade minsann köra på i 180 där på stadion:) Klart du kör nästa år! Och jag kan avslöja att det finns en viss sannolikhet att jag finns där i tältet även då. Jäklar vad roligt det var. Och det blev lite stressigare där när 3.15-3.30-folket började rulla in. Kräkandes. Krampande. Avsvimmade... Men allt gick bra:)
Sunday 2014-06-01 14:02
Ingmarie
Löpning & Livet: Det ÄR kul att vara supporter men roligast är ändå att kuta själv. :-) Bäst när man kan göra båda och det kan ju faktiskt jag. :-)

Lisa: Ja det är ju det jag säger att "mittenfolket" är de som behöver mest hjälp. Eliten är bra nog att veta vad de kan + att de vet vad de ska göra när de mår dåligt och de längst bak är försiktiga.
Bra jobbat!
(Jag håller ju typ alltid på så där i 180 knyck. haha)
Monday 2014-06-02 19:20
Oliver
Håller tummarna för att du springer i mål på Stadion många år som kommer. Själv gjorde jag min sista mara, men sluta springa gör jag förstås inte.

Monday 2014-06-02 21:28
Ingmarie
Oliver: Tack! Det hoppas vi på. Så det var den sista? Men sluta springa... Nej det går ju bara inte...:-)

Add comment

No HTML allowed, only good old plain text. The Name, Comments and CAPTCHA fields are mandatory. Note that http:// will be added automatically to your URL.

Name:

Email address (will not be shown):

URL (for example www.nemonisimors.com):

Comments (max 1000 characters):

What is the sum of 4699 and 12?