Weblog #4189

Friday 2014-09-26 18:39
Author: Ingmarie Nilsson
Det var värre än någon trodde
Sista MR-svaret kom i dag och när jag hörde det var min första tanke att det är ju bara inte möjligt.
Många teorier fanns men inte denna.

Skelettet är det inget fel på. Det visste jag i och för sig innerst inne också för jag har pansarben.
Jag har inte heller (vad jag vet) cancer eller någon annan dödlig sjukdom.
(Du märker hur jag försöker se det positiva i det hela va?)

Det som hänt är att hamstringmuskeln är helt av vid tuborfästet.
(D.v.s vid sittbensknölen.)
Helt.
Inte partiellt utan helt.


Jag har inte helt klart för mig vilket/vilka av fästena ännu för det är inte alla. Då skulle jag inte kunna gå ö.h.t.
Men det är i princip lika illa vilket som.

Så nu är det ny väntan till måndag för att få veta om jag ska opereras eller ej.
I så fall blir det fort spm attan.
Då ska jag, om han nu kan klämma in mig i sitt schema, till Carl Askling som är den säkraste hamstringspecialist vi har i vårt land.
Jag har varit hos honom en gång för många år sedan och hade även hjälp av honom under min tid som elitlöpare.
Det han inte kan om detta är liksom inte värt att veta.

Vad som är hönan eller ägget till det hela kommer vi aldrig att få veta.
Min egen teori är att när jag snubblade på den där grästuvan i somras så hände något och även om jag sen blev bra så kanske det fanns någon svaghet kvar som gjorde att till slut höll det bara inte längre.
Det förklarar även min känsla av att benet bara vek sig. det är nämligen vad som händer när den går av.

Klas, läkaren som till slut luskat fram orsaken, undrade om jag inte hade fått väldigt ont för i normala fall gör det nämligen det.
Och jo visst fasen gjorde det ont men just då var det mest p.g.a att ha störtat i asfalten.

Ingen som jag pratat med/som undersökt mig hade kunnat gissa på just detta.
Men det är som jag brukar säga.
Jag får inga ”vanliga” symtom eller skador utan verkar vara det där ständiga undantaget från alla regler.

Jag har rådfrågat alla kloka jag känner och har fått tag på, plus läst spaltkilometrar om det hela, för att vara säker på vad jag får/inte får göra tills jag träffat Carl.
Hot Mojo, crosstrainer, stretch, vattenlöpning, springa, gå mer än nödvändigt, hastiga rörelser eller rörelser i ytterläge går helt bort.
Cykla utan att dra upp, simma och styrketräna funkar däremot.

Jag är verkligen skitledsen och bedrövad men jag har redan gjort en massa backup-planer för både det ena och andra scenariot.
Det är så jag funkar.
Det är så jag gör för att orka och kunna kämpa vidare.
Alternativet är ju att lägga sig ner och vänta på att något händer och det är inte ens ett alternativ i min värld.

Det som grämer mig extra mycket är att läkare nummer ett inte ens lyssnade.
Jag sa att något var väldigt fel och jag sa att jag känner min kropp väldigt väl, troligtvis mer än de flesta gör med sina kroppar, men han bara nonchalerade det hela.
Det märktes verkligen hur tjatig han tyckte jag var…

Om jag nu varit en ”lydig och vanlig patient” så hade jag gått omkring här fortsatt ovetandes med smärtor och kanske (högst troligt) gjort det hela ännu värre.
Åtminstone fram tills återbesöket på vårdcentralen i nästa vecka till den där läkaren som sa att ”det där går över”.
Kanske han då hade börjat fundera på vad som felat och skrivit en remiss till röntgen som jag sen hade fått vänta på att få göra i minst 3-4 veckor.
(En snäll och lydig patient ringer nämligen inte och tjatar på att få en röntgentid…)

Och det är ju inte första gången detta händer.
Mina fötter har jag ju i princip fixat helt själv. Ja med bästa naprapat-Mats hjälp förstås men jag har fått betala allt själv.
Samma nu.

Det är faktiskt inte riktigt klokt att det får gå till så här.
Antingen ska man vara riktigt akut dålig eller så ska man var frisk nog att kunna kämpa själv. Allt däremellan är i princip dömt att misslyckas.
Sjukvården är verkligen sjuk.

Kram och tack alla ni som bryr er och peppar mig!

24 comments to "Det var värre än någon trodde"

Friday 2014-09-26 18:50
coachmilla.com
Hej Ingmarie! Sörjer med dig!!! Du är fantastisk som ändå orkar se det positiva i detta och hitta alternativ. Du kommer att komma tillbaka, det vet vi alla.
Ang sjukvården så brottas jag visserligen med helt andra saker (hudsjukdom), men VC lyssnade inte ett dugg, googlade fram en diagnos, var ointresserad av helheten (jag har andra autoimmuna sjukdomar som brukar hänga ihop), skickade en remiss som försvann (!!!) på vägen. Så nu träffar jag hudläkare remisslöst = mycket dyrare och har själv tjatat fram en tid istället för att vänta 90 dagar (eller resten av livet då remissen ju aldrig kom fram). Så visst är det något fel med sjukvården. För lite resurser som leder till löpande-band-mottagning där läkaren inte ens har tid att lyssna på patienten.

Stor kram starka kvinna!
Friday 2014-09-26 19:57
Ingmarie
coachmilla.com: Vet du, jag har ju egentligen inget alternativ än att gneta vidare. ;-)
Din story är ju heeeelt galen! Man blir ju mörkrädd! Och varken du eller jag är de enda... :-(
Friday 2014-09-26 20:20
Lorena
Fy f*n för vården rent ut sagt. Det finns dock några guldkorn hold on to them...

Kärlek!
Friday 2014-09-26 20:30
Cissi
Usch va tråkigt, lider med dig. Men med din järnvilja o positiva inställning tror jag du alla möjligheter för att återhämta dig snabbt...
Friday 2014-09-26 21:15
Lisa
Nej FY FAN!
Jag vet inte vad jag ska säga :( Så trist!
Men OK. Simma o cykla får vi göra. Ihop? På playitas eller hemma. Stooor bamsekram!!!
Friday 2014-09-26 22:22
Håkan
Men du kan ju inte lägga ALLT ansvar på vården, du har ju själv ansvar för att ta hand om din egen kropp, eller hur. Ser du själv inte det konstiga i att du måste uppsöka naprapat eller liknande nästan varje vecka, att din kropp år efter år protesterar men att du fortsätter köra på, och ganska hårt dessutom? Förr eller senare går den sönder, på riktigt, som hänt nu. Är det värt det?
Friday 2014-09-26 23:04
Anna (orka mera)
Vet inte vad jag ska säga??? Helt galet. Förstår frustrationen, sorgen, uppgivenheten. Skickar all min samlade pepp! Kram vännen!!!
Saturday 2014-09-27 10:34
Ingmarie
Lorena: Ja guldkorn finns! :-) KRAM

Cissi: Tack! I´ll be back!

Håkan: Hoppla! Det där var ganska hårda ord. Jag har väl knappast lagt allt ansvar på vården? Tvärtom. Och jag vet inte riktigt var du fått att jag är hos naprapaten varje vecka? Eller att jag inte tar hand om mig själv? Har t.ex inte varit sjukskriven sen gud minns när. Inte ens för en förkylning.
När det gäller fötterna är det genetiskt och skadan som hänt kan hända i princip vem som helst.
Säger du samma sak till de som t.ex röker och/eller på annat sätt missköter sin kropp.
Ha det fint och må du aldrig bli skadad. Du verkar veta hur man gör. :-)

Anna(orka mera):TACK och kram tillbaks!
Saturday 2014-09-27 11:00
Ingmarie
Lisa: JA!!!Så fort jag vet vad som kommer hända så bokar vi något!
Saturday 2014-09-27 11:14
Rund är också en form!
Ja, herregud. Dagens sjukvård... :-(
Men måste vara frisk för att orka vara sjuk. Typ.

Tur att du var så envis och fightades för "rätten att veta"!
Hoppas verkligen att du får tid nu och att att du blir bra så fort det går. Förstår din frustration. :-((

Kramar!
Saturday 2014-09-27 14:59
Fredric
Låter som en tuff skada, bara att försöka hitta något positivt i det hela och njuta av alternativträningens fröjder ;-)
Sjukvården förhåller sig till två grupper. Den med tur, de som inte har några sjukdomar, skador, eller liknande. De får såklart ingen hjälp. Och den med otur. De som inte skötte sig och är feta, sjuka och inte har mål i mun, de får givetvis ingen hjälp eftersom de hade tunghäfta. De som inte skötte sig men orkade käbbla och bjäbba, de får heller ingen hjälp eftersom de var uppnosiga. De som skötte sig och åt bra och idrottade och råkade skada sig de får ingen hjälp, har man idrottat har man ju typ förstört sin kropp medvetet och då ska banne mig inte världens bästa sjukvård bli lidande av det, då får man liksom skylla sig själv eller något ;-)
Saturday 2014-09-27 15:19
Ingmarie
Rund är också en form: Ja typ så är det verkligen! Och jag tjatar vidare. ;-) KRAM

Fredric: Haha. Ja ungefär så. "Håkan" ovan tycker ju också så verkar det som. Att jag får skylla mig själv och att jag mest är korkad... Men ta all de föräldrar som t.ex spelar brännboll med sina ungar och drabbas av samma skada (inte helt ovanligt) ska de också skylla sig själva?
Eller de som sitter hemma och fredagsmyser mest hela tiden och får hjärtinfarkt/diabetes/proppar o.s.v.
Man baxnar...
Men oavsett så är det inte lika vård för alla som det så fint heter...:-(
jag kommer fortsätta som jag gör för jag mår ju faktiskt förbenat bra av det. :-)
Skador kan hända vem som helst när som helst.
Saturday 2014-09-27 16:45
anneliten
Jag tänker att din skada kanske är en slags arbetsskada - du jobbar ju med träning i olika former (skriver om löpning - då måste man uppleva) och coachar live (och får för arbetsgivaren inte cykla bredvid fast du egentligen nog hellre skulle göra det än springa). Klart det blir mycket nötande. Om skadan däremot är en "otursskada" så har ju oturen mycket mer tid på sig att slå till eftersom du springer väldigt mycket i och med jobbet. Hur man än ser det har jag svårt att se att du skulle skylla dig själv. Säger man så till en axelskadad frisör?

När jag fick problem med hjärtat så var det en del som kommenterade att det nog var för att jag sprungit för mycket eller sprungit när jag var sjuk... Typ skyll dig själv. Sådant gör en liiite ledsen.
Saturday 2014-09-27 20:18
Ingmarie
anneliten: Ja en slags arbetsskada är det absolut! Och absolut blir man lite ledsen när "någon" säger att an får skylla sig själv... Som att säga till en sjuksköterska att hon får skylla sig själv för att hon får ont i ryggen när hon lyft/flyttat för många patienter... (Jag har ju gjort det också...)
men jag tror den/de som säger/påstår så kommer få sin del så småningom. Karma...
jag tror när det gäller dig är det precis tvärtom. Tack vare att du springer klarar du dig så bra! samma med mig! jag hade kanske dragit av den på språng till tuben annars! :-O
Och då kanske blivit "beskylld" för att träna för lite. ;-)
Saturday 2014-09-27 21:24
Marie Andersson
Jag håller med dig om att sjukvården är sjuk, och man blir så irriterad när man gång på gång hör om läkare som nonchalerar patienter, de gjorde de med mammas cancer vilket jag då fick se på nära håll och nu är det snart åtta månader sedan hon gick bort. Min önskan är att vissa läkare där ute skulle lyssna mer på sina patienter. Det är ju fel att man i princip måste "vara frisk för att vara sjuk" för att verkligen kunna stå på sig i sådana situationer för när man väl måste åka till akuten så kan det ju vara försent. :(

Stor kram på dig Ing-Marie <3
Sunday 2014-09-28 00:10
micke
Allt ordnar sig!!
Micke
Sunday 2014-09-28 09:09
Ingmarie
Marie Andersson: Men fy sjuttsingen! Det är miljarder gånger värre än min lilla åkomma..Och jag önskar precis samma som dig! Att (vissa) läkare lyssnar och tror mer på sina patienter.
Minst lika stor kram tillbaks till dig!

Micke: ja det gör det! Förr eller senare...
Sunday 2014-09-28 13:34
Marathonmia
Nej vad trist :( Jag hoppas dock på snabb återhämtning nu när du/de vet vad som är fel. Och kanske hittar du något nytt skoj på vägen, för du är ju innerst inne positiv.

Kram
Sunday 2014-09-28 17:33
Sara
nä men fy tusan vilket tråkigt besked. styrkekramar till dig!!!
Sunday 2014-09-28 18:44
Ingmarie
MarathonMia: Allt har en mening är min filosofi och säkert även detta. För ja, jag ÄR en positiv människa. Precis som du! :-) KRAM

Sara: TACK!!! Och kram tillbaks!
Friday 2014-10-03 07:53
johanna
Hej Ingmarie. Tråkigt att läsa detta. Som löparbiten blir man ledsen å dina vägnar, vet hur mkt löpningen betyder. Det är samma här.

Jag blir också rädd, man tänker shit, kan detta bara hända? Tydligen. Har du känt av det innan och har kroppen varnat? Jag håller verkligen alla tummar å tår att det går att operera så du kan fortsätta med friheten och löpet. Kram Johanna
Friday 2014-10-03 08:33
Ingmarie
johanna: Ja det är tufft men jag vet ju också att detta liksom "ingår" i löparlivet. Alla drabbas förr eller senare. Ingen går fri. Och ja det kan hända. Men det går över. Jag vet inte om jag kan säga att jag hade några stora förvarningar. Lite känningar av och till har i alla fall jag. Men det var inga röda lampor!
KRAM
Wednesday 2014-10-15 12:58
Malin
Men usch! Har inte varit inne här på ett tag, så har"missat" att massor hänt. Hoppas du återhämtar dig fort!

Det där med sjukvården är ju verkligen sjukt. Numera undviker jag i det längsta att kontakta dem och tar hellre i första hand hjälp av naprapat etc, om det är såna åkommor, för det är så mycket uppförsbacke inom vanliga sjukvården... Knasigt.
Wednesday 2014-10-15 16:04
Ingmarie
Malin: Ja helst vill man verkligen slippa! Men det är ändå tur den finns. (Även om jag tycker den bara blir sämre och sämre...)

Add comment

No HTML allowed, only good old plain text. The Name, Comments and CAPTCHA fields are mandatory. Note that http:// will be added automatically to your URL.

Name:

Email address (will not be shown):

URL (for example www.nemonisimors.com):

Comments (max 1000 characters):

What is the sum of 4699 and 12?